9 inlägg Etikett Peter den store

Peter den stores skäggskatt

skaggskattPeter den store rakar boyar av Dmitry Belyukin (1985).

Mellan åren 1697-1698 befann sig Peter den store inkognito ute i Europa. Meningen med denna resa var att ta Ryssland ut ur medeltiden. Peter arbetade personligen i månader på olika skeppsvarv i Nederländerna och England för att lära sig den svåra skeppsbyggarkonsten. Den ryska flottan hade länge varit en skamfläck för landet medan de övriga Europeiska ländernas stolta flottor koloniserade världen. Väl hemma i Ryssland tog Peter tag i det svåra reformeringsarbetet. Ryssland skulle, kosta vad det kosta ville, bli en modern nation. En av de första reformerna var att ryska män skulle raka av sig skägget som männen i västeuropa gjorde. Detta möttes med våldsamma protester och Peter beslutade att istället för att tvångsraka sina undersåtar att de som ville slippa kunde göra detta genom att betala skäggskatt. Detta betydde att statskassan fylldes på och Peter fick nödvändigt extra kapital för att förnya sin flotta och militären.

Djävulens krig

djavulenskrigTitel: Djävulens krig
Författare: Kustaa H J Vilkuna
Förlag: Historiska Media (2011)

När jag började läsa Djävulens krig hade jag inte riktigt koll på vad det var för sorts bok. I min naivitet trodde jag att det var någon sorts äventyrsberättelse som böckerna om Stephan Löfving som jag tidigare har recenserat på denna webbsida. Men ack vad jag bedrog mig. Istället för lättsmält kvällsläsning kastades jag brutalt in i en rykande historisk återberättelse inte helt olik Peter Englunds Poltava. Djävulens krig är ett passande namn på boken men den kunde lika gärna kunnat hetat Förintelsen eller Undergången. Sällan har jag läst en så bedrövlig berättelse om plundring, skövling, bränder, mord, tortyr, våldtäkt, slaveri och kränkningar. Det var nästan så förtvivlat mot slutet att jag nästan lade ner boken men om någon genomlidit allt som berättats kan jag finna styrkan att läsa om deras vedermödor och föra minnet vidare.

Djävulens krig handlar om den Stora ofreden, alltså tidsperioden 1713-1721, då det svenska Finland var ockuperat av Peter den stores ryska armé. Ryssarna tillsammans med allierade kosacker och kalmucker far som en ångfält fram i det av den svenska armén övergivna Finland. Inte en stad, by eller gård undgår ryssarnas grymma framfart och eld och svärd är deras vapen. Tiotusentals finländare flyr till Sverige, tiotusentals rövas bort till Ryssland, tiotusentals mördades och torterades, tiotusentals byggnader brändes till aska och tusentals kvinnor våldtogs. Landet barskrapades på föda, värdesaker och arbetsföra män och det lilla som finns kvar får de överlevande kämpa om. Så såg den ryska freden ut och jag förstår varför finländarna än idag fruktar ryssarnas återkomst till landet.

Förutom alla kortare skildringar får vi även följa Gustav Lillbäcks något större livsöde. Han var son till en länsman i Österbotten och blott 15 år gammal tillfångatogs han av ryssarna och släpades till fångenskap i Viborg. Under hot om tortyr och ond bråd död förryskades Lillbäck och blir en så kallad ryssdräng, det vill säga kalfaktor och tolk åt en rysk officer. För att inte hamna i onåd hos sin nya herre måste Lillbäck visa upp sitt mod. Ju brutalare han kan misshandla den egna finska befolkningen desto större frihet och privilegier fick han. Lillbäck var inte sen att visa upp sin sadism och totala hänsynslöshet när han drog fram i Finland och i hans spår följde dödade, torterade och våldtagna människor i sådan omfattning att finländarna sade att han var värre än ryssarna. Hur Lillbäcks berättelse slutar återger jag inte här utan låter er läsa om hans vidare öden i boken.

Efter 300 sidor om helvetet på jorden är jag alldeles utpumpad. Kustaa H J Vilkuna har gett en inblick om det finska lidandet som jag inte trodde var möjligt. Nog visste jag att det var tuffa tider i Finland under Stora ofreden men det är nästan absurt hur mycket ett folk kan lida och ändå på något sätt överleva och senare växa till en stolt nation. Författaren skall ha heder för att han så sakligt har orkat återberättade de grymma skeenden som kom att drabba ett helt folk men jag vet inte om jag vågar läsa han storverk betitlat Hat som också handlar om tiden kring det stora nordiska kriget.

Carolux Rex (bok)

carolusrexTitel: Carolus Rex – Karl XII – hans liv i sanning återberättat
Författare: Ernst Brunner
Förlag: Albert Bonnier Förlag (2006)

Låt mig börja med att säga att detta är en massiv bok. Dryga 800 sidor av dödsförakt, storhetsvansinne och ren galenskap. Den var så överväldigande att jag var tvungen att läsa den i flera omgångar för att kunna ta mig till slutet. Jag vill inte heller ge mig in i debatten om hur mycket som är sant och hur mycket Brunner har hittat på från egen fatabur. Jag är ingen historiker och skulle inte kunna peka ut många av de faktafel som riktiga historiker har pekat ut och i skiftande grad fördömt författaren. Istället kommer denna recension bara att ses genom mina egna populärhistoriska ögon. Jag hoppas att det är mig förlåtet.

Det första som slår mig så här efteråt är hur galen var egentligen Karl XII? Jag ställde mig frågan redan i min recension över Peter Froms bok Kalabaliken i Bender och här blossar den åter upp med förnyad styrka. Brunners Karl XII är totalt hänsynslös, drivs av ett Messiaskomplex och är envis till ruinens brant. Det förhatliga porträttet kan nästan beskrivas som; Vad skulle ha hänt om Joffrey Baratheon från Game of Thrones varit kung av Sverige under 1700-talet?

Boken är en fiktiv självbiografi över Karl XII:s liv och börjar med att han föds, med segerhuva förstås och med bloddrypande händer som ett förebud om ett liv i krigets tecken. Därefter växer han upp och visar redan i unga år tecken på sadism och skoningslöshet. Efter Karl XI:s död greppar han makten som envåldshärskare i riket och omoget börjar han regera som den värsta tyrann. Det dröjer dock inte många år innan Det stora nordiska kriget bryter ut och med det släpps Karl XII:s ärelystnad lös med full kraft.

Därefter följer 700 sidor av truppförflyttningar, ärorika segrar, bittra förluster och meningslösa uppoffringar. Kungen visar ingen medömkan till de liv som spills (både fientliga och egna) så länge han kan odla myten om sig själv, som den krigare vara like icke finns på denna jord. Han älskar att höra hur fienden darrar när de hör hans namn och anser att varje motgång, stor som liten, bara är en grop i vägen på hans väg mot den fullständiga segern. Katastrofen vid Poltava anses bara vara en besvärande förlust. Visserligen är Karl XII rosenrasande över Lewenhaupts kapitulation men han kan inte se att detta är början till slutet. Istället fortsätter han deltaga i det ena slaget efter det andra trots att han ställs mot omöjliga odds.

Det som är så frapperande är att Karl XII hade så många tillfällen att skapa fred och troligast gå till historien som en av landets främsta kungar, i samma klass som Gustav Vasa och Birger Jarl (ja jag vet att den sistnämnde aldrig var kung men han regerade Sverige som om han vore en). Även när det såg som mörkast ut fanns chansen att få fred under hyfsade till goda villkor. Envist ville han dock kriga vidare och bara sluta efter att Sverige återfått alla förlorade landområden och att August den starke för all framtid avsatts från Polens tron.

Om Brunners porträtt över Karl XII stämmer så var mannen en fullständig psykopat. Än värre är att Peter den store framställs som ännu värre. Dessa två herrars kamp kan på mer än en punkt jämföras med den mellan Hitler och Stalin. Trots att Karl XII mest krigar med ryssarna så framställs hans egna kusin August den starke som kungens verkliga nemesis. Jag antar att det låg för mycket prestige i att låta Stanislaw Leszczynski förlora tronen efter att den så mödosamt erövrats åt denne svenska nickedocka.

Efter att ha tagit mig igenom dessa 800 sidor så är jag alldeles utpumpad. Trots att den sägs ha över 1500 faktafel så går den inte att ge något annat än högsta betyg. Historiker tycker nog att denna bok mest är ett plagiat av Anders Fryxells böcker om Karl XII medan vi som inte sitter på några höga hästar kan erkänna att den är ett populärhistoriskt mästerverk. Så det så.

Tronpretendenten som försvann!

Av denna tavla är det inte svårt att förstå varför den svenska officerskåren ville ha Karl Fredrik av Holstein-Gottorp till ny svensk kung.Av denna tavla är det inte svårt att förstå varför
den svenska officerskåren ville ha Karl Fredrik av
Holstein-Gottorp till ny svensk kung

När Karl XII dog 1718 i Fredrikshald hade han ingen självklar efterträdare. Två kandidater fanns det dock och dessa var kungens syster Ulrika Eleonora (1688-1741) och hans systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp (1700-1739). Karl XII hade förespråkat Karl Fredrik men vid tidpunkten för hans död var ingenting bestämt. Karl Fredrik hade också stöd för sitt anspråk hos både Karl XII:s förste minister Georg Heinrich von Görtz och den svenska officerskåren. Men han agerade för långsamt. Medan Karl Fredrik sörjde sin morbror agerade Ulrika Eleonora snabbt och efter att hon avsagt sig arvsrätten valdes hon till svensk drottning.

Karl Fredrik som blivit förbigången lämnade då i vredesmod Sverige och reste till Hamburg. Till Holstein-Gottorp kunde han inte återvända då det var ockuperat av Danmark. Han reste sedan till Ryssland och gifte sig med Peter den stores dotter Anna Petrova. Karl Fredrik fick en plats i det ryska rådet men hamnade 1727 i ett gräl med Aleksandr Mensjikov och reste strax efteråt hem till Gottorp med Anna. 1728 fick paret sonen Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp som senare skulle bli känd som tsar Peter III av Ryssland (Katarina den storas misslyckade man). Olyckligtvis dog Anna i barnsäng i och med sonens födelse.

Den svenska riksdagen hade dock inte glömt bort Karl Fredrik. Redan 1923 fick han titeln ”kunglig höghet” och ständerna gav ett obestämt löfte att ha honom i åtanke vid framtida kungaval. Men den ryssvänliga politik som fördes i hans namn av det holsteinska partiet blockerade både hans och sonens väg till tronen. När kung Fredrik I dog var det istället Karl Fredriks kusin Adolf Fredrik som valdes till ny kung.

Resten av sitt liv ägnade Karl Fredrik åt att planera sonens framtid som Rysslands Monark. Han engagerade sig föga i regerandet av Holstein-Gottorp och dog på slottet Rohlfshagen i Holstein, 39 år gammal.

Fraustadt 1706

fraustadt1706Titel: Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött
Författare: Oskar Sjöström
Förlag: Historisk Media (2008)

Rehnskiölds seger vid Fraustadt 1706 har alltid givit mig en liten klump i magen. Legenderna och myterna om denna klassiska karolinska seger har alltid på något sätt känts fel och full av överdrifter och uppdiktade fantasier. Tur då att Oskar Sjöströms bok Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött bringar klarhet där historiens dimmor alltid har legat tungt.

Men låt oss ta det från början för den oinvigde. Efter slaget vid Narva år 1700 beslutar sig Karl XII att marschera in i Polen för att göra slut på August II:s styre i landet. August den starke och Peter den store planerar dock att krossa den svenska armén genom att klämma den mellan hammaren och städet. Medan ryssarna uppehåller Karl XII och huvudarmén i öster planerar August ett anfall från Sachsen i väster. Allt som finns mellan sachsarna och Karl XII:s rygg är en liten svensk armékår på 10.000 man under befäl av Carl Gustav Rehnskiöld. Vid Fraustadt 1706 möter den karolinska armékåren Mathias von der Schulenburgs sachsiska här på 20.000 man. Svenskarna vinner en förkrossande seger med egna förluster på 400 stupade medan den sachsiska sidan med rysk förstärkning räknade 7.300 stupade med ungefär lika många tillfångatagna. Segern har därefter räknats som en av de riktigt stora eftersom oddsen verkligen inte var på svenskarnas sida. Så långt allting väl. Men hur var det egentligen med den dubbla omfattningen och massakern av 6.000 ryska krigsfångar? Låt oss ta dessa två myter i tur och ordning.

Med dubbel omfattning menas att en armés center anfaller fiendens center samtidigt som flyglarna går runt fiendens flanker och innesluter fienden och anfaller centern i ryggen. Denna taktik gjordes berömd av den kartagiske fältherren Hannibal vid slaget vid Cannae 215 f.kr. mot romarna. Det är en myt att Rehnskiöld skulle ha planerat sin taktik efter denna historiska seger. Att slaget för svensk del utvecklades till något som liknande dubbel omfattning berodde  mer på oförutsägbara omständigheter. När det gäller den högra flygeln upptäckte Rehnskiöld under uppmarschen att hela flygen inte kunde anfalla samtidigt (det var för trångt) så han lät dra ut denna dragonflygel ur linjen och beordrade den att gå runt och anfalla flankern. Ungefär samma sak hände på den vänstra flygeln men i detta fall togs initiativet helt på eget bevåg utan order från Rehnskiöld. Om man vill vara snäll kan man säga att det var en enkel omfattning. Att detta slag sedan sammankopplades med slaget vid Cannae är helt ett påhitt av 1900-talshistoriker.

regementetskalkSvenska karoliner mottager nattvarden vid Fraustadt 1706.
Målning: Regementets Kalk av Gustaf Cederström (1900)

Och hur var det med de ryska krigsfångarna? Mördade Rehnskiölds karoliner 6.000 värnlösa soldater som hade gett upp? Jag vill säga givetvis inte men ingen myt utan en gnutta sanning. Vad som hände var att ryssarna innan slaget hade vänt de vita vapenrockarna ut och in så att det röda fodret var utåt. Detta hade gjorts för att försvåra identifieringen av de ryska soldaterna eftersom de ansågs vara sämre än sina sachsiska vapenbröder (som bar röda vapenrockar). Det skulle med andra ord vara svårare för svenskarna att identifiera den sachsiska arméns svaga punkt i linjen. Efter slaget upptäckte karolinerna detta men de antog att anledning var att ryssarna försökte gå i fångenskap som sachsare. Detta ansågs av Rehnskiöld vara en allvarlig förseelse som var belagd med dödsstraff. 500 ryssar kunde sållas ut och dräptes sedan utan pardon. Att siffran sedan blev så hög som 6.000 berodde främst på rysk propaganda och att Voltaire skrev det i sin biografi om Karl XII. Var Voltaire fått sina uppgifter ifrån går inte att fastställa men denna verklighetsförvridna bild har därefter fått stort inflytande på senare historiker. Det ryska resultatet för slaget vid Fraustadt var: 4.000 dödade i strid, 500 massakrerade, 300 tillfångatagna och 1.800 som lyckades fly (alla siffror är ungefärliga).

Av alla böcker om karoliner jag läst är Fraustadt 1706 den jag läst snabbast. Efter att jag väl börjat fann jag det svårt att lägga ner den. Boken är ett måste för alla intresserade eftersom den gör upp med en rad historiska myter och nyktert ser på vad som verkligen inträffade. Ett extra plus får boken för alla fina kartor som beskriver slagets olika skeenden. Peter Englunds bok om Poltava har verkligen någonting här att försöka efterlikna. Ett litet minus utdelas för alla namn över döda och sårade som rabblas upp i tillsynes oändliga rader med ojämna mellanrum. Allt som allt är detta ett mästerverk som borde finnas i var svensks bokhylla.

Att skriva:
Ludvig eller Louis?

attskrivaJag har hitintills inte skrivit några inlägg om hur det är att skriva och vilka problem som jag har stött på. Detta blir det ändring på nu då jag tar upp frågan om försvenskade namn och översättandet av titlar.

Ett problem som jag tidigt stötte på när jag började skriva mina noveller om Karl Kämpe var om jag skulle använda de riktiga namnen på de historiska personerna som dyker upp eller om jag skulle använda de försvenskade namnen? Den första gången problemet visade sig var när jag började skriva om Ludvig XIV eller som han heter hemma i Frankrike Louis XIV. Under lång tid velade jag fram och tillbaka och ville verkligen gå med Louis. Men senare dök Peter den store upp och om jag skulle vara konsekvent och använda mig av hans ryska namn Pjotr Velikij uppstod problem. De flesta skulle nog veta vem Louis XIV var men vem tusan är Pjotr I? Allt eftersom fler namn började dyka upp blev svaret allt mer självklart att jag skulle använda mig av de försvenskade namnen för att undvika total förvirring. Alla Louis blev därför raskt utbytta till Ludvig.

Ett liknande problem som senare dök upp var titlar. Många titlar som hertig, baron, greve, markis finns inte eller har lokala motsvarigheter för landet i fråga. I Polen finns det exempelvis en titel som heter voivode vilket skulle kunna översättas rakt av till krigsherre. En mer riktig motsvarighet vore guvernör eller kanske medlem av senaten (sejmen). Voivode brukar på engelska och tyska översättas till duke respektive herzog, alltså hertig på svenska även om detta inte är helt korrekt. Den moderna betydelsen för voivode är provinsguvernör eller landshövding. För att det skulle passa in i mitt skrivande valde jag att använda mig av hertig. Detta må inte vara en perfekt översättning men det förmedlar vad jag vill berätta, det vill säga att det rör sig om en mäktig person i den polska aristokratin.

Fler liknande problem lär dyka upp i framtiden och jag kommer troligast att använda mig av det alternativ som gör texten mest lättbegriplig. Detta dock på bekostnad av det 100% korrekta. Detta är sådana avvägningar som de flesta som skriver förr eller senare måste göra. Jag tror båda varianterna går att använda sig av bara man är konsekvent.

Slaget vid Poltava

slagetvidpoltavaOriginaltitel: Sluga Gosudarev
Språk: Ryska, Franska, Svenska
Produktionsår: 2007
Speltid: 117 min
Regissör: Oleg Riaskov
Skådespelare: Dmitry Miller, Alexander Bukharov, Valeriy Malikov, Kseniya Knyazeva m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

För det första så är den svenska titeln något missvisande. Visserligen är filmens klimax förlagd till Slaget vid Poltava men om någon förväntar sig att filmen på något sätt skall vara ett korrekt historiskt dokument över slaget så kommer denna att bli grymt besviken. Detta är en ren propagandafilm som Putins Ryssland har producerat för att höja den egna nationalkänslan och visa att även detta land kan göra stora krigsfilmer som amerikanarna i Hollywood. Filmen känns påkostad, det måste man ge dem, men tyvärr kan detta inte rädda ett styltigt manus och taffligt skådespeleri.

Filmens handling är en tvådelad historia. Den ena delen handlar om de två franska adelsmännen, de Breze och de La Bush. Under ett kortspel i Versailles berättar de Breze ett skämt på de La Bush bekostnad. Den sistnämnde vredgas av förolämpningen och utmanar de Breze på duell för att återupprätta äran. Duellen utspelar sig nästa dag och båda kombattantera skadas men överlever. När franske kungen Ludvig XIV får höra talas om duellen blir han förgrymmad och beslutar sig för att straffa de båda duellisterna. De Breze beordras att söka upp Peter den Store för att ansluta sig till den ryska ledningen som fransk observatör. De la Bush får en liknande uppgift men istället hos Karl XII och svenskarna. Båda börjar den långa och farliga vägen mot respektive krigshär.

slagetvidpoltava1Aleksandr Bukharov som Grigory Voronov

Den andra delen handlar om Grigory Voronov, en rysk soldat i tsarens tjänst, som blir beordrad av sitt befäl att leta upp och oskadliggöra Den svarte ryttaren, en mystisk figur som håller till i de ryska skogarna och mördar kurirer. Voronov lyckas hitta ryttaren men lyckas inte avslöja dennes identitet innan han knuffas ner för en brant ravin. De Breze har under tiden tagit sig in i Ryssland men den vagn han färdas i överfalls av polska stråtrövare och bara De Breze kommer undan med livet i behåll då han i sista stund räddas av Voronov som lyckats kravla sig upp från sin ravin. De två gör sedan sällskap och upplever en hel del incidenter och strider med den svenska armén innan de når det ryska lägret vid Poltava. Därefter tar det stora slaget vid och som vi alla vet besegrades svenskarna och Karl XII måste fly fältet. De Breze och de La Bush utkämpar en sista duell mot varandra som en gång för alla skall avsluta deras ovänskap.

Där är handlingen i ett nötskal. Filmen har många svagheter inte minst när det gäller att beskriva svenskarna. Eftersom Karl XII och karolinerna är filmens bad guys visas dem också upp som sådana. Karolinerna uppträder högfärdigt och stöddigt och utför mord, brand och våldtäkter till höger och vänster. Detta är nog inte helt ohistoriskt men känns ändå på något sätt knasigt när ryssarna alltid uppträder som godhjärtade hjältar. Sedan har alla karoliner perfekta strukna uniformer utan en enda smutsfläck. Att det är en armé som upplevt den värsta vintern på mannaminne syns inte ett spår av. Kanske kom Lewenhaupts vagnkonvoj fram trots allt? Strida kan karolinerna inte heller för de verkar ha gått i samma skjutskola som stormtrupperna i de tidiga Stjärnornas krig-filmerna och en grupp blir till och med besegrade av ett gäng kärringar beväpnade med trähögafflar. Vi svenskar får också garva över språket när svenska officerare, som är spelade av ryssar, säger konstigheter som ”skjut” när de beordrar gemensamt avfyrade skottsalvor.

slagetvidpoltava2Raska svenska pojkar går till anfall

Trots allt detta är den största malörten själva Slaget vid Poltava då det har få likheter med det verkliga slaget. De inledande striderna om redutterna känns helt onödig då redutterna ser ut att kunna rasa samman när som helst och de inte alls liknar verkliga redutter. Vidare så inleds slaget mitt på dagen då det egentligen skedde i gryningen. Litet ser man av kavalleristriderna, den mördande kanonelden och den svenska flykten. I slutet av slaget håller svenskarna konstigt nog på att vinna och då tar Peter den store själv kommandot och rider till anfall och driver svenskarna till, hör och häpna, ordnad reträtt. Skall man skratta eller gråta?

Slaget vid Poltava är ingen bra film men den har ändå sin lilla bakåtvända charm. När den svenska armén introduceras inmarscherande i en liten by får jag nästan rysningar. Andrey Ryklins porträtt av fältmarskalk Mensjikov är också en av filmens få behållningar. Annars finns det inte mycket att orda om.

Kalabaliken i Bender

kalabalikenibenderTitel: Kalabaliken i Bender – Karl XII:s turkiska äventyr
Författare: Peter From
Förlag: Historiska Media (2009)

Peter From har verkligen lyckats överraska mig. När jag började läsa Kalabaliken i Bender förväntade jag mig en bok i samma faktatunga och akademiska stil som författarens första bok, Karl XII:s död (som jag kommer att ta upp vid ett senare tillfälle). Men här har Peter From valt en annan stil, han har moderniserat språket, avstått från notapparat och broderat ut samtal. Allt för att göra boken så läsvärd som möjligt. Och som han har lyckats. Denna bok seglar genast upp på min topp tre lista över karolinerböcker och jag kan inte förstå hur författaren på bara dryga tvåhundra sidor har lyckats få med så mycket som är intressant utan att det blir högtravande eller tråkigt.

Boken börjar vid slaget vid Poltava och tar oss hela vägen till den stora kalabaliken fyra år senare. Vi får veta en hel del om maktspelet som försegick i kulisserna och får svar på frågan varför Karl XII stannade så länge i Bender (eller i Warnitza om man skall vara helt korrekt). Boken berättar också många fakta som länge har gäckat mig. Om jag tillåts att använda mig av ett exempel så har jag alltid undrat hur Karl XII blev skjuten i foten några dagar före slaget vid Poltava. Det har varit allmän kännedom att den svenska kungen var så skadad att han inte kunde leda armén men hur det gick till har varit en väl förborgad hemlighet. Skottskadan skedde under en nattlig operation när ryssarna i stor skala försökte ta sig över floden Vorskla (om det nu var någon mer än jag som undrade).

Nästa väldigt intressanta fakta som kommer fram är Peter den stores debacle i Prut. På ett liknande sätt som Karl XII och hans karoliner hade marscherat in i ett land (Ukraina) utan mat och andra nödvändiga resurser marscherade tsar Peter med sin armé år 1711 in i det Osmanska riket. I brännande hetta kämpade tsaren sig ända fram till floden Prut. Där inneslöt den övermäktiga turkiska armén ryssarnas slutkörda och demoraliserade trupper med tsar och allt. Här uppenbarade sig ett gyllene tillfälle att avsluta det stora nordiska kriget och historien kunde ha sett helt annorlunda ut om Karl XII hade varit på plats. Men det var han inte och tsarens utsände kunde förhandla fram fördelaktiga fredsvillkor som tillät den ryska tsaren och hans armé att oskadda marschera hem. Den turkiske befälhavaren hade om han velat kunna ställa vilka krav som helst på tsaren för Peter den store var verkligen fångad som en råtta i fällan.

kalabalikenlitografiKalabaliken i Bender – Litografi av Johan Cardon

Den sista punkten jag tänker ta upp behandlar Karl XII själv. Själva kalabaliken och dess händelseförlopp får ni läsa om i boken men kungens agerande under dagen i fråga måste jag ställa några frågor om. Den första fråga jag kommer att tänka på är: Var Karl XII spritt språngande galen? Var han en krigsgalning som ville dö i strid? Hur kunde han ens komma på tanken att göra motstånd mot en totalt överlägsen och minst tio gånger så manstark turkisk fiende på dennes hemmaplan? Varför valde han att barrikadera in sig i Kungshuset med ett femtiotal trogna mannar och göra motstånd till sista blodsdroppen? Hade han inga tankar på manskapet som skulle dö helt i onödan för hans fåfänga? Peter From gör inga ansträngningar i att fördjupa sig i detta ämne. Han redovisar bara vad som hände. Men Karl XII:s mentala hälsa vid denna tidpunkt måste ändå avhandlas på ett eller annat sätt. Det skulle vara intressant om en modern psykolog gjorde en psykoanalytisk undersökning av kungen med hjälp av de dokument som finns besparade från tiden. Vad tror ni själva, var Karl XII galen?

Jag rekommenderar varmt denna bok till alla historieintresserade. Den berättar en fängslande historia om ett märkligt kapitel av den svenska historien. Det enda jag saknar är en epilog om Karl XII:s vistelse i Demotika och Adrianopel efter kalabaliken där kungen mestadels var sängliggande. Annars var detta i det närmaste en perfekt bok. Peter From måste omedelbart åter fatta pennan och återvända från sin ”exil”. Sverige behöver hans författarskap.

The coldest winter in memory

alstewartMelodi: The coldest winter in memory
Artist: Al Stewart
Singel från albumet: A piece of yesterday: The Anthology (2006)
Label: EMI Records Ltd

Kan skottar skriva folkrockmusik om karoliner i österled? Tydligen kan dem det. Under mina efterforskningar snubblade jag över denna lilla pärla och hostade snabbt upp de 12 kronor som iTunes krävde för att jag skulle få denna singel i min ägo. Det visade sig vara väl spenderade penningar. Al Stewart heter artisten som framför The coldest winter in memory men om sanningen skall fram har jag aldrig hört talas om karlen. Men tydligen är han rätt känd både ute i Europa och i Amerika och således hoppas jag att jag inte skämmer ut mig allt för mycket med mina usla musikkunskaper. Denna melodi handlar om en karolin (antar jag) som berättar om den kallaste vintern på mannaminne (den år 1709) och om uppgörelsen mellan Karl XII och Peter den store. Som vi alla förstår slutar det inte lyckligt för karolinen och han förbannar den dag han steg in i Ryssland. Köp, lyssna och njut av denna vemodiga ballad.