Originaltitel: A field in England
Språk: Engelska
Produktionsår: 2013
Speltid: 91 min
Regissör: Ben Wheatley
Skådespelare: Julian Barratt, Peter Ferdinando, Richard Glover, Ryan Pope, Reece Shearsmith & Michael Smiley.
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
Hur tusan skall man beskriva en film som A field in England? Psykedelisk galenskap på den engelska landsbygden är kanske ett passande epitet? Filmen utspelar sig hur som helst under det Engelska inbördeskriget (1642-1651). Under en större drabbning kommer alkemiassistenten Whitehead på avvägar och hamnar på ett stort fält. Där träffar han Cutler, Jacob och Friend och tillsammans börjar de vandra mot ett ölhus som påstås finnas på andra sidan fältet. Så långt kommer de dock aldrig för på fältet träffar de en galen irländare vid namn O’Neill. Efter detta börjar det bli riktigt konstigt. Hallucinationer blandas med verkligheten, dräpta människor återuppstår från de döda, stroboskopiska drömsekvenser varvas med sinnesvidgande spegelbildsmontage. Som ni förstår är det smått omöjligt att förstå vad det är som händer. Jag antar att det är upp till var och en att tolka filmens budskap om den nu har något. Personligen tror jag att alla som beträder fältet är döda och har hamnat i något sorts purgatorium. O’Neill är troligast djävulen förklädd men detta är som sagt bara min tolkning.
A field in England är regissören Ben Wheatleys femte långfilm. Han är tidigare fått en hel del uppmärksamhet med Kill List, en film som också tog några märkliga svängar innan det besynnerliga slutet. Här har Wheatley fått arbeta med ännu mer begränsningar. En budget på bara 300.000 pund, 12 hektiska inspelningsdagar och sex skådespelare. Friskt bolmande rökmaskiner och det bullriga ljudet av krigslarm kanske inte är det mest övertygande sättet att skapa illusionen av ett stort slag men på sätt vis är det ändå passande. Valet av att filma i svartvitt har också klara fördelar om budgeten inte är allt för stor.
Skådespelarinsatserna i filmen varierar rätt så rejält. Ingen gör väl direkt bort sig men ingen gör heller en speciellt minnesvärd insats. Det enda som jag kommer att minnas är den omtalade ”tältscenen”. Vad är det som egentligen händer i tältet? Varför skriker Whitehead som en stucken gris och varför kommer han ut med ett leende på läpparna? Denna scen kan vara den anstötligaste jag sett på film under 2000-talet.
Gillar du filmer som Valhalla Rising, Blue Velvet eller valfri Terrence Malick-film så kan detta vara något för dig. Om inte så se istället något mer lättsmält, kanske är den senaste Adam Sandler-rullen något för dig?