fbpx

Slaget vid Poltava

slagetvidpoltavaOriginaltitel: Sluga Gosudarev
Språk: Ryska, Franska, Svenska
Produktionsår: 2007
Speltid: 117 min
Regissör: Oleg Riaskov
Skådespelare: Dmitry Miller, Alexander Bukharov, Valeriy Malikov, Kseniya Knyazeva m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

För det första så är den svenska titeln något missvisande. Visserligen är filmens klimax förlagd till Slaget vid Poltava men om någon förväntar sig att filmen på något sätt skall vara ett korrekt historiskt dokument över slaget så kommer denna att bli grymt besviken. Detta är en ren propagandafilm som Putins Ryssland har producerat för att höja den egna nationalkänslan och visa att även detta land kan göra stora krigsfilmer som amerikanarna i Hollywood. Filmen känns påkostad, det måste man ge dem, men tyvärr kan detta inte rädda ett styltigt manus och taffligt skådespeleri.

Filmens handling är en tvådelad historia. Den ena delen handlar om de två franska adelsmännen, de Breze och de La Bush. Under ett kortspel i Versailles berättar de Breze ett skämt på de La Bush bekostnad. Den sistnämnde vredgas av förolämpningen och utmanar de Breze på duell för att återupprätta äran. Duellen utspelar sig nästa dag och båda kombattantera skadas men överlever. När franske kungen Ludvig XIV får höra talas om duellen blir han förgrymmad och beslutar sig för att straffa de båda duellisterna. De Breze beordras att söka upp Peter den Store för att ansluta sig till den ryska ledningen som fransk observatör. De la Bush får en liknande uppgift men istället hos Karl XII och svenskarna. Båda börjar den långa och farliga vägen mot respektive krigshär.

slagetvidpoltava1
Aleksandr Bukharov som Grigory Voronov

Den andra delen handlar om Grigory Voronov, en rysk soldat i tsarens tjänst, som blir beordrad av sitt befäl att leta upp och oskadliggöra Den svarte ryttaren, en mystisk figur som håller till i de ryska skogarna och mördar kurirer. Voronov lyckas hitta ryttaren men lyckas inte avslöja dennes identitet innan han knuffas ner för en brant ravin. De Breze har under tiden tagit sig in i Ryssland men den vagn han färdas i överfalls av polska stråtrövare och bara De Breze kommer undan med livet i behåll då han i sista stund räddas av Voronov som lyckats kravla sig upp från sin ravin. De två gör sedan sällskap och upplever en hel del incidenter och strider med den svenska armén innan de når det ryska lägret vid Poltava. Därefter tar det stora slaget vid och som vi alla vet besegrades svenskarna och Karl XII måste fly fältet. De Breze och de La Bush utkämpar en sista duell mot varandra som en gång för alla skall avsluta deras ovänskap.

Där är handlingen i ett nötskal. Filmen har många svagheter inte minst när det gäller att beskriva svenskarna. Eftersom Karl XII och karolinerna är filmens bad guys visas dem också upp som sådana. Karolinerna uppträder högfärdigt och stöddigt och utför mord, brand och våldtäkter till höger och vänster. Detta är nog inte helt ohistoriskt men känns ändå på något sätt knasigt när ryssarna alltid uppträder som godhjärtade hjältar. Sedan har alla karoliner perfekta strukna uniformer utan en enda smutsfläck. Att det är en armé som upplevt den värsta vintern på mannaminne syns inte ett spår av. Kanske kom Lewenhaupts vagnkonvoj fram trots allt? Strida kan karolinerna inte heller för de verkar ha gått i samma skjutskola som stormtrupperna i de tidiga Stjärnornas krig-filmerna och en grupp blir till och med besegrade av ett gäng kärringar beväpnade med trähögafflar. Vi svenskar får också garva över språket när svenska officerare, som är spelade av ryssar, säger konstigheter som “skjut” när de beordrar gemensamt avfyrade skottsalvor.

slagetvidpoltava2
Raska svenska pojkar går till anfall

Trots allt detta är den största malörten själva Slaget vid Poltava då det har få likheter med det verkliga slaget. De inledande striderna om redutterna känns helt onödig då redutterna ser ut att kunna rasa samman när som helst och de inte alls liknar verkliga redutter. Vidare så inleds slaget mitt på dagen då det egentligen skedde i gryningen. Litet ser man av kavalleristriderna, den mördande kanonelden och den svenska flykten. I slutet av slaget håller svenskarna konstigt nog på att vinna och då tar Peter den store själv kommandot och rider till anfall och driver svenskarna till, hör och häpna, ordnad reträtt. Skall man skratta eller gråta?

Slaget vid Poltava är ingen bra film men den har ändå sin lilla bakåtvända charm. När den svenska armén introduceras inmarscherande i en liten by får jag nästan rysningar. Andrey Ryklins porträtt av fältmarskalk Mensjikov är också en av filmens få behållningar. Annars finns det inte mycket att orda om.

5 reaktioner på ”Slaget vid Poltava”

  1. Att sådana här filmer blir nationalistisk dynga är ju inte helt ovanligt. Hur jämför den sig med t.ex. “The Patriot” (för att ta det mest flaggviftande jag kan komma på på rak arm) vad gäller sådant?

    Misstänker att de inte heller dröjer så länge vid hur internationell den svenska styrkan var (polacker, sachsare, kossacker)…

  2. Jörgen Karlsson

    “Slaget vid Poltava” känns som en rysk motsvarighet till den amerikanska “The Patriot”. De är båda supernationalistiska och då blir det aldrig bra. Jag menar den egna sida är aldrig så god som du tror och motståndarsidan är inte så ond som du fruktar.

    En av mina favoritfilmer som går emot denna “nationalistiska” norm är “Troja” med Brad Pitt och Eric Bana. Grekerna (väst) som är de man skall hålla på uppför sig aggressivt och skurkaktigt medan trojanerna (öst) som ska vara de onda är mer rakryggade och ärliga. Nog var det många fler än jag som höll på Hektor i dennes duell med Akilles trots att vi visste hur det skulle sluta.

    När det gäller bra stora slag på film måste jag också slå ett slag för “Alexander” med Colin Farell och Anthony Hopkins. Filmen är kanske inte så bra i övrigt men jag älskar Slaget vid Gaugamela, speciellt director’s cut versionen. Regissören Oliver Stone har verkligen försökt visa ett stort slag med riktig taktik. Nu är väl inte de historiska källorna om detta slag allt för många men som jag har förstått det så följer filmen väldigt bra de olika faserna av slaget. Kanske är detta det bästa slag som någonsin har gjorts på film? Vad tycker ni?

  3. På tal om The Patriot:
    Jag har alltid avskytt Braveheart. Det grundades redan när jag var yngre. Ja jag har aldrig sett den sedan dess, så jag kan inte säga att jag gett mig själv möjlighet att ändra uppfattning. Det vore kul att se om någon som sett filmen inom de senaste 10 åren kunde bekräfta eller dementera min minnesbild!

    Vad jag avskydde var (SPOILER ALERT) hur huvudpersonen lättvindigt dödade syskonen (?) till sitt kärleksintresse. Kanske var det inte syskonen, men jag tänker på någon scen där ett par snubbar utskickade från hennes familj letar upp William, och han dödar dem utan vidare. Så som jag tänkte då, så betedde sig William som en modern människa på besök i ett medeltida (?) Skottland. Det finns en kultur för hur giftermål och liknande går till, men William verkar inte leva i den, eller i alla fall inte när det kommer till honom själv.
    Då sätter han sig upp mot hela kulturen och dödar de som egentligen inte gjort något fel, utan bara verkar enligt den kultur de själva blivit uppfostrade till.

    Ja så tänkte jag när jag gick på högstadiet. Framstår jag som en ond människa nu, eller ligger det något i att Williams karaktär är en modern människa i en medeltida värld?

  4. Jörgen Karlsson

    Först av allt måste jag säga att jag gillar Braveheart även om det är en av de mest historiskt inkorrekta filmer som någonsin filmats. William Wallace var inte någon blåmålad halvvilde utan en riddare i rustning som stred till häst med sköld och lans. Han var också världens första kommunist men det har kanske inte har så mycket med denna diskussion att göra.

    Scenen du beskriver känner jag inte alls igen om den nu inte kommer från någon directors cut version som jag inte har sett. Rent allmänt så måste man ta med i beräkningen att Hollywood så gott som alltid gör sin huvudrollsinnehavare “modernare” med ideal som rättvisa, jämlikhet och frihet. Begrepp som oftast knappt ens fanns (i modern mening) före franska revolutionen och som den vanliga människan fann fullständigt orimlig. Var människa hade sin plats i den gudomliga hierarkin och det var väldigt svårt till omöjligt att lämna denna plats i samhället. Ta exempelvis filmen 300 där Leonidas pratar om frihet. I modern mening så betyder det frihet för alla men vad Leonidas menar är att spartanerna inte ska ha några andra herrar än sig själva. Han pratar alltså inte om frihet för de slavar som spartanerna själva äger. Likadant är det förresten i Braveheart där William Wallace pratar om frihet så betyder det frihet från engelsk överhöghet. Han har alltså inget emot att bli bemästrad av en kung så länge den är skotsk. Demokrati är för Wallace ett främmande begrepp.

    Du får allt ta och se om Braveheart och komma med en mer nyanserad kritik av filmen.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *