Titel: Poltava – Berättelsen om en armés undergång
Författare: Peter Englund
Förlag: Atlantis (1988)
Det är lika bra att säga det på en gång. Peter Englund är mästaren. Ingen annan kan som han placera läsaren mitt i händelsernas centrum och få denna att känna krutröken och kanonkulorna vina över huvudet. I sin debutbok tar Peter Englund med oss till Poltava år 1709. Vi får från första parkett följa den skoningslösa drabbningen mellan svear och ryssar vars utgång kom att sända chockvågor över hela Europa. Med häpnadsväckande realism och en fascinerande detaljrikedom berättas det blodigaste slaget i svensk historia från början till slut. Trots den för oss svenskar förkrossande utgången sitter man som på nålar genom hela boken och jag kan inte mer än beundra och förfasas över vad som hände de där ödesdigra dagarna i Ukraina för drygt 300 år sedan.
Alla svenskar (som inte har levt under en sten) känner till att Karl XII och hans karoliner gick ett katastrofalt ödé till mötes vid Poltava. Det är ett ärr på den svenska folksjälen som än idag får det gamla rysshatet att blossa upp och visa sitt fula tryne i offentligheten (Melodifestivalen 2009 är ett av många exempel). Men hur gick slaget egentligen till, vad var det som hände och vad berodde de skyhöga dödstalen på? Hur kunde allt gå så fel och varför flydde Karl XII till Turkiet? Svaret på dessa frågor och många andra får vi i Poltava som beskriver slagets alla faser och konsekvenser. Men det är inte bara taktik och trupprörelser som beaktas, vi får även följa med den vanliga soldaten, fältprästerna, officerarna, adelsmännen och kungen själv i intressanta små personporträtt.
För den oinsatte kan Poltava tyckas vara en tungrodd akademisk avhandling men genom sitt lätta språk och målande beskrivningar lyckas Englund skapa en ytterst läsvärd bok. Gillar du inte svensk krigshistoria innan du läser denna bok kommer du att göra det efteråt.
Poltava blev en stor framgång när den gavs ut och det sägs att den åter väckte svenskarnas intresse för historia från sin långvariga slummer. Personligen minns jag att det i skolkorridorerna talades om Peter Englund i samma ordalag som den andra stora Boden-författaren Eyvind Johnson. Lustigt nog kom Englund med tiden att sitta i den Svenska Akademien där nyss nämnda Johnson tidigare varit ledamot. Kanske bör jag även för sammanhanget skull berätta att jag själv är uppvuxen i nyss nämnda stolta militärstad.
Det finns dock en aspekt av boken som jag skulle vilja ta upp och höra era åsikter om. När jag läser andra böcker som beskriver slaget vid Poltava får man en känsla av att den svenska armén var väldigt nära, trots stora förluster, att vinna slaget. Denna känsla infinner sig aldrig när jag läser Peter Englunds bok utan det är bara ond bråd död från början till slut. Min personliga åsikt är att det svenska anfallet var dömt att misslyckas från det ögonblick ryssarna upptäckte att fienden försökte ställa upp i slagordning och överraskningsmomentet gick förlorat. Kanske kunde slaget fått en annan utgång om Karl XII själv kunnat leda anfallet men jag betvivlar. Vad har ni för åsikter i denna meningsskiljaktighet?
Trots alla superlativ jag öst över Poltava finns det en liten malört i bägaren. Det är dem på gränsen usla kartorna. Här får förlaget ta sitt ansvar och stå vid skampålen. Turligt nog finns det andra böcker med betydligt bättre kartor som ger en tydligare överblick över slaget. Man kan bara önska att kartorna uppdaterats till senare upplagor så att herr Englund slipper skämmas över dess lumpenhet.