fbpx

Legenden om Morwhayle – Häxmästaren

haxmastarenTitel: Legenden om Morwhayle – Häxmästaren
Författare: Peter Bergting
Förlag: Bokförlaget Semic (2011)

Tvillingarna Arteil och Malda Krill separeras under mystiska omständigheter från varandra vid fem års ålder. Arteil växer upp med sin far i den sömniga staden Gopnyk medan Maldas uppväxt är mer okänd. Tio år senare finner Arteil ett magiskt svärd (eller finner det honom?) och Malda stiger in i hans sovrum genom en magisk portal. Malda ber Arteil att följa med henne genom portalen till staden Morwhayle på andra sidan havet. Efter viss tvekan vågar Arteil ta steget och det stora äventyret kan börja…

Jag behöver inte läsa speciellt många sidor innan jag kan konstatera att detta är en ungdomsbok. Jag undrar vad mitt yngre alter ego skulle ha tyckt om Häxmästaren för en 25 år sedan? Jag minns att jag i min ungdom plågade mig igenom Åke Ohlmarks miserabla översättning av Sagan om Ringen och skulle då definitivt ha tyckt att Häxmästaren var en bättre bok. Mitt äldre jag är mindre säker, kanske främst för att jag inte direkt är bokens målgrupp.

Handlingen i Häxmästaren går fruktansvärt snabbt framåt. Det är knappt att läsaren hinner bekanta sig med en ny karaktär, varelse, plats eller fenomen innan man kastas in i nästa  händelse. Vissa tycker nog detta är bra medan andra dåligt. Personligen tycker jag att det går litet för fort. Speciellt eftersom det märks att Bergting verkligen har försökt skapa en unik fantasyvärld och som sådan behöver den litet mer tid för att utveckla sig.

En annan sak jag har litet problem med är att Bergting utan någon större förklaring ändrar på vedertagna koncept. Han skall ha all heder för att världen inte liknar någon annan men om en författare ändrar på exempelvis varulvar kräver åtminstone jag en förklaring. I så gott som all annan litteratur är varulvar blodtörstiga varelser som ständigt är på jakt efter människoblod. I Legenden om Morwhayle är varulvar något helt annat utan att detta förklaras varför. Detsamma kan sägas om mycket annat och när alla karaktärer och grupperingar har egna agendor är det väldigt svårt att veta vem man skall hålla på och vad egentligen allt går ut på. Jag kan dock hålla med om att det finns en viss charm med att inte veta allt för mycket och Bergting lyckas verkligen hålla en i ovisshet till det ”bittra” slutet.

Det som är bokens största svaghet är också dess största styrka. Det hinner aldrig bli tråkigt eller långrandigt. Nya spännande händelser, platser och karaktärer presenterar i en stadig takt och ett extra plus måste ges för att de är lätta att hålla skilda från varandra genom säregna namn. Jag vet inte hur lång tid det tog för mig att skilja på Tywin och Tyrion Lannister (A Game of Thrones) men alla sådana komplikationer har Bergting listigt förskonat oss ifrån.

Jag tror att Häxmästaren är en bra och spännande bok för sin målgrupp. Boken har dessutom två uppföljare och en fristående fjärde bok som utspelar sig i samma värld. Till detta finns även serieromanen The Portent och romanserien De dödas rike (även dessa i samma värld) så för den som gillar Legenden om Morwhayle finns det mycket att gotta sig åt. Personligen undrar jag bara hur Peter Bergting hinner vara så produktiv? Jag får helt enkelt skaffa mig en ormsten och ta reda på sanningen.

Dela detta inlägg:

Facebook

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *