26 inlägg Inlägg publicerade i Karoliner

Carl XII (1974)

carlxii01Originaltitel: Carl XII
Språk: Svenska
Produktionsår: 1974
Speltid: 106 min
Regissör: Keve Hjelm
Skådespelare: Jarl Kulle, Anita Björk, Tore Lindwall, Ulla Sjöblom, Lennart Lindberg m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

År 1901 skrev August Strindberg en pjäs om Karl XII:s sista tid. Det är denna pjäs som Keve Hjelm bearbetat om till denna TV-film som han själv regisserat. Jarl Kulle spelar Karl XII, en bruten man omgiven av bekymmer. Omringad av fiender och med katastrofala statsfinanser går Sverige mot nederlag i det Stora nordiska kriget. I en dåres förhoppning sätter Karl XII sitt förtroende till Georg Heinrich von Görtz  som lovar att få ordning på det lata svenska folket och statsfinanserna. Det slutar som vi alla vet inte bra och kungen dör under Karl XII:s andra norska fälttåg.

Jag fann denna TV-film mycket intressant. Det är inte så ofta man får följa en enskild individ på så nära håll, i detta fall Karl XII. Kan man inte sin historia så kan det nog tyckas att filmen hoppar mellan olika teman utan att ha en nämnvärd sammanhållning. För oss som är mer insatta är dock sammanhanget glasklart och det som är intressant är inte vilka beslut som kungen tog utan vad som ledde fram till att han tog dem. Jarl Kulle ger sin tolkning av mannen med så mycket ansvar på sina axlar. Karl XII pendlar mellan melankoli och förhoppning och som kung förnekar han sig inte att både tillrättavisa och fördöma alla i sin närhet.

Större delen av filmen utspelar sig under Karl XII:s vistelse i Lund och slutet i Fredrikshald som sig bör. Som förväntat av en TV-produktion från SVT så är detta inte en påkostad film. Kostymer och enkel rekvisita utgör i stort hela scenografin. Trots detta så lever skådespelarna in sig i sina roller och levererar en underhållande föreställning. Jag använder ordet föreställning för detta verk känns mer som teater än film. Inget ont om detta men det medför också att den som skall se Carl XII måste ändra sin förutfattade mening om vad det är för sorts film. Det är trots allt en bra rulle om ni frågar mig.

Carl XII på SVT Öppet arkiv

Grenadjärernas mössor!

grenadjarKarolinsk grenadjär antänder och kastar en handgranat (Göte Göransson).

Ursprungligen var grenadjärerna soldater som i strid hade till uppgift till att kasta handgranater. Benämningen kommer från det franska ordet för granat (fr. grenade) som i sin tur kommer från att granaterna såg ut som granatäpplen. Grenadjärerna är lätta att känna igen på bild då de bär grenadjärmössor som är höga och smala istället för de trekornshattar och karpuser som 1700-talets vanliga soldater bar. Grenadjärmössan bar denna udda form för att underlätta för grenadjären att ta av sig bössan från ryggen och för att inte vara i vägen när granaterna kastades. Musköter med rem är således ytterligare ett tecken på en grenadjär då dessa var de enda soldater som bar vapnet på ryggen.

Grenadjärmössor kan i stort delas in i två kategorier, mitror och björnskinnsmössor. Karolinska grenadjärer bar mitror som liknade biskopars huvudbonader och var tillverkade av styvt läder av vadmal (för befälen sammet) och var framtill försedda med en stor mässingsplåt. Björnskinnsmössornas namn avslöjar mycket riktigt att de är tillverkade av björnskinn. De mest kända nutida bärarna av dessa mössor är den engelska drottningens livgarde som vaktar Buckingham Palace, ni vet dem i röda rockar som absolut inte får röra sig på sin vaktpost om inte en fara hotar.

Sagan om häxan, drängen och soldaten (kortfilm)

saganomhdsOriginaltitel: Sagan om häxan, drängen och soldaten
Språk: Svenska
Produktionsår: 2015
Speltid: 15 min
Regissör: Christian Rutegård
Skådespelare: Anna Gunnarsson, Martin Rutegård och Fredrik Wagner

Sagan om häxan, drängen och soldaten är en kortfilm som jag snubblade över när jag surfade omkring på internet. Detta var en trevlig överraskning då vi i vårt avlånga land minst sagt är svältfödda på filmer om stormaktstiden. Handlingen är enkel.

En soldat får order att eskortera en häxa till Nässjö där hon skall avrättas. Vägen dit är däremot lång och mycket kan hända på vägen.

I en kortfilm är det svårt att hinna bygga upp stämningen. Regissören Christian Rutegård lyckas ändå på något sätt få till en känsla av obehag och kommande undergång. Den till synes plikttrogne men inte allt för smarte soldaten spelas utmärkt av Fredrik Wagner. Anna Gunnarsson som häxan är också helt okej men den flickstackarn måste ha fryst mycket under inspelningen. Martin Rutegårds dräng kändes däremot som en bortkommen Edvard Persson och hans byfånighet gick inte riktigt hem hos mig.

Kortfilmens styrka är fotot och färgsättningen som verkligen är ypperligt. Jag älskar att man kan se andetagen i den kyliga atmosfären. Sämre däremot är den hackiga klippningen. Det är som att vissa filmklipp saknas och detta beror med all säkerhet på den låga budgeten. Filmskaparna hade helt enkelt inte råd med exempelvis en stuntman som kunde filmas när soldaten kastas av sin häst. Därför är detta förlåtet i min bok.

Ta dig en kvart och se Sagan om häxan, drängen och soldaten. Det är väl spenderade minuter och kanske är denna kortfilm början på något större. Jag hoppas i alla fall på det.

Youtube: Sagan om häxan, drängen och soldaten

Armfeldts armé

armfeldtsarmeTitel: Armfeldts armé – Historien om en katastrof
Författare: Geir Pollen
Förlag: Fischer & Co (2016)

Det var med stort intresse som jag kastade mig över Armfeldts armé – Historien om en katastrof för jag har länge undrat över hur en svensk armé i stort kunde utplånas på norsk-svensk fjällen mellan Jämtland och Trondheim. Det visade sig bli en läsning som påminde mig om min egen tid i lumpen som officerarna kallade vargavinter med mycket snö och det sällan var varmare än -25°. Jag minns att vi spendera en natt i ett riktigt ”kallhål” där det var hela -42° grader. Till råga på allt sov jag vid tältöppningen men var mycket tacksam över att vi åtminstone hade en värmande kamin. Det många människor inte vet är att när temperaturerna sjunker under -25° grader är att det blir väldigt tungt att andas och att krafterna dräneras fortare då kroppen måste arbeta hårdare för att hålla värmen. Som tur var gjorde vi inte så mycket marscherande i dessa temperaturer men ack vad vi frös många dagar. Vår plåga var dock liten jämfört med den som drabbade Armfeldts karoliner. Halvt utsvultna, trötta och utan ordentliga vinterkläder tvingades dessa på en tre dagars dödsmarsch under mycket svåra förhållande. Men jag hoppar händelserna litet i förväg. Låt mig först berätta om bokens innehåll innan vi kastar oss över karolinernas lidande.

Efter att Karl XII tagit sig tillbaka till Sverige efter sin långa vistelse i det Osmanska riket beslutade han att attackera Norge som vid den här tiden tillhörde Danmark. Anfallet skulle ske på två fronter. Dels i söder där kungen skulle anfalla Fredrikstens fästning (i dagens Halden) och dels i norr där generallöjtnant Armfeldt skulle anfalla Trondheim. När Armfeldt och hans armé gav sig iväg var det senhösten 1718 och vackert väder. Men bara några dagar senare slog vädret om med ett iskallt regn som höjde vattennivån i alla älvar och gjorde terrängen mycket svår att ta sig fram genom. Efter diverse turer står den svenska armén till slut framför Trondheim. Men innan ett anfall kan genomföras får Armfeldt bud om att Karl XII har stupat och att den svenska armén beordras hem. Armén marscherar därför mot svenska Handöl men problemet är bara att de norska fjällen står i vägen. Efter månader av för litet mat, för mycket kyla och avsaknaden av vinterkläder är förutsättningarna inte bra. Dessutom blåser det upp en snöstorm samtidigt som det blir mycket kallt. Det är detta som kallas för Karolinernas dödsmarsch. Av de 5.800 man som började marschen dog ca 3.000 på fjällen, ca 700 senare av sina skador och ca 600 blev invalidiserade för livet. Armfeldt själv klarade av den påfrestande färden då han åkte släde insvept i ett värmande björnskinn. För hans mannar gick det dock mycket sämre för armén var i stort utplånad trots att skärmytslingarna varit försvinnande få. Efteråt sopades hela det misslyckade fälttåget under mattan utan att någon ställdes till svars. Armfeldt bosatte sig i sin herrgård i finska Pernå där han avled 1736.

Jag har nu läst en hel del böcker om karolinernas förehavande under det stora nordiska kriget. Ofta har det slagit mig att mycket som gick galet troligast kunde ha fått en bättre utgång om Karl XII inte hade varit så otålig och framför allt om han lyssnat på andras råd. Fälttåget mot Trondheim måste ha varit ett av de sista av dessa misstag som kungen gjorde. Att ge sig av på senhösten kan inte ha varit det smartaste draget. Med en vinter i antågande och en allt för optimistisk tidsplan var fälttåget i stort dömt att misslyckas från början. Akilleshälen i planen var logistiken, hur skulle svenskarna förse sin armé med mat och annan utrustning under ett så långt fälttåg när det inte fanns några säkra transportvägar? Allt var som så mycket annat i Karl XII:s liv ett djärvt vågspel, kungen kastade tärningarna och förlorade.

Boken går ingående igenom förhållandet på både den svenska och norska sidan under hela det svenska fälttåget. Armfeldt plågades av dålig logistik och bristen på kanoner medan hans norska motsvarighet, generalmajor Budde, var instängd i Trondheim som härjades av sjukdomar som drabbat staden. Båda befälhavarna var av den försiktiga sorten som inte ville ta några onödiga risker och detta ledde till att det aldrig kom något riktigt avgörande. Även om svenskarna under detta fälttåg förlorade omkring 3.700 man förlorade norrmännen samtidigt  1.500 soldater, minst lika många civila och det fanns skador för 228.000 riksdaler i hela Trondheim. Norrmännen må ha vunnit dagen men de fick betala ett högt pris för det och det skulle dröja många år innan staden och landskapet återhämtat sig från det svenska besöket.

Jag måste säga att jag gillar de här litet mer lättlästa böckerna om Sveriges och andra länders historia. Författaren själv kallar boken för en dokumentär berättelse och inte för en akademisk avhandling. Det gör det så mycket lättare för en novis att sätta sig in och förstå det historiska skeendena. Jag fann att boken var en mycket trevlig läsning men nästan som vanligt saknades en modern karta som visar vilken väg svenskarna tog. I boken finns det massor med referenser till olika platser men eftersom en karta saknades så sade det för litet om dess betydelse. Jag vet inte varför bokförlagen nästan alltid slarvar med kartor för det får det för mig att kännas som ett ofullständigt verk. Kan man leva med denna avsaknad rekommenderar jag annars boken.

Karl XII och svenskarna i Osmanska riket

karlxiiosmanskariketTitel: Karl XII och svenskarna i Osmanska riket
Författare: Per Sandin (red.), Åsa Karlsson, Lars Ericsson Wolke, Peter Törnvall, Bengt Liljegren m.fl.
Förlag: Atlantis (2015)

Det fanns en märklig tid då Sverige styrdes från det Osmanska riket. Detta skedde mellan 1709-1714 efter det förödande Slaget vid Poltava och Karl XII tvingades fly till det Osmanska riket tillsammans med omkring 1.500 soldater. Kungen hoppades under dessa år på att få ihop en storallians med Höga porten och tillsammans skulle svenskar och osmaner bekämpa ryssarna som hotade båda ländernas gränser. Men allt eftersom tiden gick och storvesirerna byttes ut i en skrämmande takt rann hela företaget ut i sanden och svenskarnas närvaro i landet blev allt mer ovälkommet. Till slut fanns ingen val och Karl XII tvingades rida hem. Under denna period hade kungen och svenskarna i det osmanska riket varit med om mycket, inte minst den kända Kalabaliken i Bender.

Det första som slår mig när jag håller boken i min hand är hur vackert tillverkad den är. Den påminner för mig litet grann om sådana där sagoböcker som ens föräldrar läste ur för en när man var liten och inte själv kunde läsa. Pappret är härligt och tjockt, formgivningen luftig och läsvänlig, trycket är påkostat och stora färgbilder pryder många av sidorna. En eloge till formgivarna, tryckarna, bokbinderiet och alla andra som haft med utformningen av den fysiska boken att göra. Högsta betyg.

Men hur är det då med innehållet? Eftersom bokens olika kapitel är författat av olika författare fruktade jag till en början ett nytt fiasko som Vad hade hänt om… – Åtta kontrafaktiska historier men redaktören Per Sandlin har till synes hållit i strama tyglar och fått en bok som på ett betydligt bättre sätt håller ihop. Med det inte sagt att boken inte har problem, det är på tok för mycket upprepningar av information då en författare tar över efter en annan, de två kapitel som avhandlar arkitektur var en pina att komma igenom och hade väldigt litet med temat för boken att göra och slutkapitlet betitlat Ritten hem var en förvirrande och föga detaljerad redovisning som hoppade mellan Karl XII:s historiska ritt och en nutida experimentritt då några svenskar år 1998 upprepade kungens bedrift.

Det var det tråkiga, desto roligare är att många av de andra kapitlen i boken är välskrivna och intressanta. Vi får inte så många detaljer men väldigt många svepande skildringar som på ett jordnära sätt berättar för läsaren hur livet nere i Osmanska riket såg ut för Karl XII och de andra svenskarna. Vi får lära känna kungens närmaste män, hur postgången till rådet i Stockholm fungerade och intressant information om expeditionerna till Orienten som kungen lät sända ut. Till min förvåning var kapitlet om Den svensk-ukrainska alliansen överraskande bra och jag kan inte mer än tycka synd om alla de ukrainare som satte hoppet till den svenska konungen men istället gick ett gruvligt öde till mötes.

Som bok är Karl XII och svenskarna i Osmanska riket en småtrevlig kvällsläsning. Det mesta känns igen från andra böcker men det presenteras på ett mycket aptitligt sätt och är utmärkt läsning för den som vill skaffa sig ett hum om perioden utan att för den delen dyka ner i detaljer. Det finns stor risk att jag kommer att återvända till denna bok då dess förträffliga utformning är en fröjd för ögat och det känns som om den är påkostad lyx. Jag vill se fler böcker som denna och finner det smålustigt att den på framsidan kapade kungens ben dyker upp på ett annat ställe i boken. Det känns som stor Monty Python-humor. Sådant gillar jag.

Karl XII:s död

KarlxiisdodTitel: Karl XII:s död – Gåtans lösning
Författare: Peter From
Förlag: Historiska Media (2005)

Genom århundradena sedan Karl XII:s stupade 1718 har debatten varit både hård och frustrerande hätsk angående kungens död. Var det en norsk slumpkula som fällde monarken eller blev han lönnmördad av en svensk förrädare som eventuellt sköt den så kallade kulknappen? Träffades kungen från den högra eller den vänstra sidan? Var kulan av bly, järn, mässing eller något annat material med nästan magiska egenskaper? Efter att ha läst Peter Froms bok som systematiskt går igenom alla teorier och förhållanden på ett både logiskt och vetenskapligt sätt kan vi dra slutsatsen att Karl XII sköts av en norrman som avfyrade en vanlig blykula. Det skall till några nya häpnadsväckande rön för att ändra bokens konklusion och några sådana lär aldrig dyka upp. Gåtan är löst och låt nu alla som deltagit i den heta debatten gräva ner stridsyxorna så att vår dyrbara tid kan användas till andra diskussioner.

Peter Froms bok är en grundlig genomgång av allt som berör Karl XII:s död. Han tar en ordentlig titt från till synes alla vinklar och lämnar inte mycket kvar för egna tolkningar. Vi får läsa ögonvittnenas berättelser, följa likets färd tillbaka till Stockholm, en redig genomgång av de olika kistöppningarna, förhållandena som rådde på dödsdagen och en mustig ballistisk genomgång. Allt detta kryddat med otaliga noter och appendix som inte lämnar kvar många oklarheter och en gång för alla löser gåtan.

Det mest frapperande är alla professionella vetenskapsmän, glada amatörer och förvirrade tokstollar som under nästan 300 år har lagt fram sina teorier och påstått både det ena och det andra på ytterst lösa grunder. Att Peter From har orkat gå igenom alla dessa och avpolletterat dem som inte har någon som helst vetenskaplig grund måste a frestat tålamodet men tappert kämpande och enligt egen utsago många sömnlösa nätter har till slut fått sanningen att segra. Personligen slås jag av att så många professorer har lagt fram sina teorier utan några som helst bevis. Att sätta sitt rykte på spel på en teori, hur sannolik den än tycks vara, låter i mina öron föga vetenskapligt. Jag antar att många har velat rida på vågen och vara med i debatten om kungens död oavsett om de har haft rätt eller inte.

Man kan tycka att Peter From frestar läsaren tålamod när varje liten ämne diskuteras in i minsta detalj men denna grundlighet är också bokens stora förtjänst. Författarens noggrannhet kan ibland tyckas gå till överdrift men samtidigt så tystar den ner alla tvivlare. Så här efter att ha läst boken finns det inte mycket som talar för att det inte har gått till på något annat sätt än det författaren lägger fram. Som Sherlock Holmes sade ”När du har eliminerat det omöjliga måste vad som återstår, oavsett hur osannolikt det är, vara sanningen.” Logiken talar sitt tydliga språk och det är svårt att argumentera emot det.

Karl XII:s död är inte lättläst men den är heller inte så akademisk så att en lekman inte kan följa med i resonemanget. Det är en bok som avslöjar en av de senaste århundradenas stora svenska mysterier och bör således läsas av alla som är intresserade. Det skulle vara intressant att läsa liknande böcker om andra statsöverhuvuden som mördats av okända gärningsmän, exempelvis John F. Kennedy och Olof Palme. Jag ger i alla fall Karl XII:s död – Gåtans lösning två tummar upp.

Vad är en krutmustasch?

krutmustaschEn krutmustasch var ett slags mandomstecken som många karoliner lade till med. För att skapa en krutmustasch skars ett horisontellt snitt ovanför överläppen, sedan hälldes krut i såret som tändes på. Det gråa eller svarta ärret som bildades liknade en mustasch därav det litet smålustiga namnet. En av de kändaste karolinerna som hade krutmustasch var fältmarskalken Carl Gustaf Rehnskiöld, en sned sådan till på köpet.

Carolux Rex (bok)

carolusrexTitel: Carolus Rex – Karl XII – hans liv i sanning återberättat
Författare: Ernst Brunner
Förlag: Albert Bonnier Förlag (2006)

Låt mig börja med att säga att detta är en massiv bok. Dryga 800 sidor av dödsförakt, storhetsvansinne och ren galenskap. Den var så överväldigande att jag var tvungen att läsa den i flera omgångar för att kunna ta mig till slutet. Jag vill inte heller ge mig in i debatten om hur mycket som är sant och hur mycket Brunner har hittat på från egen fatabur. Jag är ingen historiker och skulle inte kunna peka ut många av de faktafel som riktiga historiker har pekat ut och i skiftande grad fördömt författaren. Istället kommer denna recension bara att ses genom mina egna populärhistoriska ögon. Jag hoppas att det är mig förlåtet.

Det första som slår mig så här efteråt är hur galen var egentligen Karl XII? Jag ställde mig frågan redan i min recension över Peter Froms bok Kalabaliken i Bender och här blossar den åter upp med förnyad styrka. Brunners Karl XII är totalt hänsynslös, drivs av ett Messiaskomplex och är envis till ruinens brant. Det förhatliga porträttet kan nästan beskrivas som; Vad skulle ha hänt om Joffrey Baratheon från Game of Thrones varit kung av Sverige under 1700-talet?

Boken är en fiktiv självbiografi över Karl XII:s liv och börjar med att han föds, med segerhuva förstås och med bloddrypande händer som ett förebud om ett liv i krigets tecken. Därefter växer han upp och visar redan i unga år tecken på sadism och skoningslöshet. Efter Karl XI:s död greppar han makten som envåldshärskare i riket och omoget börjar han regera som den värsta tyrann. Det dröjer dock inte många år innan Det stora nordiska kriget bryter ut och med det släpps Karl XII:s ärelystnad lös med full kraft.

Därefter följer 700 sidor av truppförflyttningar, ärorika segrar, bittra förluster och meningslösa uppoffringar. Kungen visar ingen medömkan till de liv som spills (både fientliga och egna) så länge han kan odla myten om sig själv, som den krigare vara like icke finns på denna jord. Han älskar att höra hur fienden darrar när de hör hans namn och anser att varje motgång, stor som liten, bara är en grop i vägen på hans väg mot den fullständiga segern. Katastrofen vid Poltava anses bara vara en besvärande förlust. Visserligen är Karl XII rosenrasande över Lewenhaupts kapitulation men han kan inte se att detta är början till slutet. Istället fortsätter han deltaga i det ena slaget efter det andra trots att han ställs mot omöjliga odds.

Det som är så frapperande är att Karl XII hade så många tillfällen att skapa fred och troligast gå till historien som en av landets främsta kungar, i samma klass som Gustav Vasa och Birger Jarl (ja jag vet att den sistnämnde aldrig var kung men han regerade Sverige som om han vore en). Även när det såg som mörkast ut fanns chansen att få fred under hyfsade till goda villkor. Envist ville han dock kriga vidare och bara sluta efter att Sverige återfått alla förlorade landområden och att August den starke för all framtid avsatts från Polens tron.

Om Brunners porträtt över Karl XII stämmer så var mannen en fullständig psykopat. Än värre är att Peter den store framställs som ännu värre. Dessa två herrars kamp kan på mer än en punkt jämföras med den mellan Hitler och Stalin. Trots att Karl XII mest krigar med ryssarna så framställs hans egna kusin August den starke som kungens verkliga nemesis. Jag antar att det låg för mycket prestige i att låta Stanislaw Leszczynski förlora tronen efter att den så mödosamt erövrats åt denne svenska nickedocka.

Efter att ha tagit mig igenom dessa 800 sidor så är jag alldeles utpumpad. Trots att den sägs ha över 1500 faktafel så går den inte att ge något annat än högsta betyg. Historiker tycker nog att denna bok mest är ett plagiat av Anders Fryxells böcker om Karl XII medan vi som inte sitter på några höga hästar kan erkänna att den är ett populärhistoriskt mästerverk. Så det så.

Soldatnamn!

karoliner2”När jag ropar efter Karlsson behöver
inte alla ta ett steg framåt!”

De äldsta svenska soldatnamnen tillkom under 1500-talet men det dröjde till det yngre indelningsverket (1690-talet) innan bruket började bli vanligt inom armén. Men det var inte bara indelta soldater som fick soldatnamn utan även båtsmän och dragoner. Soldatnamnen kom till eftersom det fanns ett behov att skilja soldaterna åt då det kunde vara många som hade samma namn.

Soldatnamn var oftast korta för att underlätta ordergivningen och fanns i fyra kategorier.
– Adjektiv som uttryckte egenskap (ex. Hurtig, Flink, Sträng).
– Substantiv med militäranknytning (ex. Granat, Klinga, Lans).
– Substantiv med naturanknytning (ex. Falk, Orre, Ek).
– Del av rote-ortnamn (ex. Lake från Laknäs, Bäck från Marbäck, Kjäll från Källtorp).
Det fanns givetvis undantag från dessa kategorier och skämtsamma kompanichefer kunde ge ut namn som Frusen, Drucken och Gammelstöt.

Tvärt emot vad man kan tro så var soldatnamnen inte efternamn i vanlig mening. En soldat som bytte kompani kunde även få byta soldatnamn. Vid avsked gick de flesta soldater tillbaka till att använda det namn de hade innan soldatlivet. Det var först vid slutet av 1800-talet som soldatnamn började att ärvas.

Soldatnamnet Kämpe
Cirka 1900 personer har idag det svenska soldatnamnet Kämpe (även stavat Kempe som är populärare). Den äldste Kämpe jag kan hitta i soldatregistret var en båtsman vid namn Erik Olsson Kämpe från Börstil socken (Uppland) som föddes 1660, blev antagen 1683 och fick avsked 1712.

Snapphanar (1941)

snapphanar-1941-1Språk: Svenska
Produktionsår: 1941
Speltid: 105 min
Regissör: Åke Ohberg
Skådespelare: Edvard Persson, George Fant, Eva Henning, Oscar Ljung, Carl Ström m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Året är 1676 och Danmark har förklarat Sverige krig för att ta tillbaka Skånelandskapen. Den svenske soldaten Ored Jensen är på besök i hemgården i Skåne när hans morbror, den danske knektvärvaren Mogens dyker upp. Ored tänker först arrestera Mogens men övertalas av sin mor att hålla fred. Det visar sig vara en björntjänst då en större svensk trupp dyker upp på gården och dödar Mogens. Därefter arresteras Ored för förräderi och släpas iväg för att steglas. Oreds bröder och far lyckas dock befria Ored och tillsammans ansluter de sig till de danska friskytteskarorna och blir fruktade snapphanar.
snapphanar-1941-2

Snapphanar spelade in under det brinnande andra världskriget. I det ockuperade Norge totalcensurerades den då den ansågs vara för patriotisk. På senare tid har filmen fått kritik för att vara ett pinsamt försök till svensk nationalism. Speciellt Edvard Persson tal om att Svenskarna är ett gott folk… känns inte riktigt rätt då hans rollfigur är en dansk snapphane.

Att regissören Åke Ohberg under inspelningen av Snapphanar har varit inspirerad av Robin Hoods äventyr från 1938 står bortom allt tvivel. Filmmusiken som spelas stup i kvarten är mycket lik och slutduellen mellan Ored Jensen och ryttmästare Hellsing är nästan en exakt kopia på den mellan Robin Hood och Sir Guy of Gisbourne i nyss nämnda film. För att vara en gammal  svensk film är den mycket actionfylld. Inte för att den på något sätt kan mäta sig med dagens actionfilmer men det både skjuts och fäktas så att det står härliga till. Som film är väl Snapphanar inte något mästerverk men som en kuriositet i den svenska filmhistorien har den en plats.

Trots avsaknaden av historisk korrekthet så hade jag inte direkt tråkigt när jag såg filmen. Den kändes mer som ett matinéäventyr i svensk tappning och som sådan får vi helt enkelt ta den för vad den är.

Youtube: Snapphanar (1941)