Titel: Armfeldts armé – Historien om en katastrof
Författare: Geir Pollen
Förlag: Fischer & Co (2016)
Det var med stort intresse som jag kastade mig över Armfeldts armé – Historien om en katastrof för jag har länge undrat över hur en svensk armé i stort kunde utplånas på norsk-svensk fjällen mellan Jämtland och Trondheim. Det visade sig bli en läsning som påminde mig om min egen tid i lumpen som officerarna kallade vargavinter med mycket snö och det sällan var varmare än -25°. Jag minns att vi spendera en natt i ett riktigt ”kallhål” där det var hela -42° grader. Till råga på allt sov jag vid tältöppningen men var mycket tacksam över att vi åtminstone hade en värmande kamin. Det många människor inte vet är att när temperaturerna sjunker under -25° grader är att det blir väldigt tungt att andas och att krafterna dräneras fortare då kroppen måste arbeta hårdare för att hålla värmen. Som tur var gjorde vi inte så mycket marscherande i dessa temperaturer men ack vad vi frös många dagar. Vår plåga var dock liten jämfört med den som drabbade Armfeldts karoliner. Halvt utsvultna, trötta och utan ordentliga vinterkläder tvingades dessa på en tre dagars dödsmarsch under mycket svåra förhållande. Men jag hoppar händelserna litet i förväg. Låt mig först berätta om bokens innehåll innan vi kastar oss över karolinernas lidande.
Efter att Karl XII tagit sig tillbaka till Sverige efter sin långa vistelse i det Osmanska riket beslutade han att attackera Norge som vid den här tiden tillhörde Danmark. Anfallet skulle ske på två fronter. Dels i söder där kungen skulle anfalla Fredrikstens fästning (i dagens Halden) och dels i norr där generallöjtnant Armfeldt skulle anfalla Trondheim. När Armfeldt och hans armé gav sig iväg var det senhösten 1718 och vackert väder. Men bara några dagar senare slog vädret om med ett iskallt regn som höjde vattennivån i alla älvar och gjorde terrängen mycket svår att ta sig fram genom. Efter diverse turer står den svenska armén till slut framför Trondheim. Men innan ett anfall kan genomföras får Armfeldt bud om att Karl XII har stupat och att den svenska armén beordras hem. Armén marscherar därför mot svenska Handöl men problemet är bara att de norska fjällen står i vägen. Efter månader av för litet mat, för mycket kyla och avsaknaden av vinterkläder är förutsättningarna inte bra. Dessutom blåser det upp en snöstorm samtidigt som det blir mycket kallt. Det är detta som kallas för Karolinernas dödsmarsch. Av de 5.800 man som började marschen dog ca 3.000 på fjällen, ca 700 senare av sina skador och ca 600 blev invalidiserade för livet. Armfeldt själv klarade av den påfrestande färden då han åkte släde insvept i ett värmande björnskinn. För hans mannar gick det dock mycket sämre för armén var i stort utplånad trots att skärmytslingarna varit försvinnande få. Efteråt sopades hela det misslyckade fälttåget under mattan utan att någon ställdes till svars. Armfeldt bosatte sig i sin herrgård i finska Pernå där han avled 1736.
Jag har nu läst en hel del böcker om karolinernas förehavande under det stora nordiska kriget. Ofta har det slagit mig att mycket som gick galet troligast kunde ha fått en bättre utgång om Karl XII inte hade varit så otålig och framför allt om han lyssnat på andras råd. Fälttåget mot Trondheim måste ha varit ett av de sista av dessa misstag som kungen gjorde. Att ge sig av på senhösten kan inte ha varit det smartaste draget. Med en vinter i antågande och en allt för optimistisk tidsplan var fälttåget i stort dömt att misslyckas från början. Akilleshälen i planen var logistiken, hur skulle svenskarna förse sin armé med mat och annan utrustning under ett så långt fälttåg när det inte fanns några säkra transportvägar? Allt var som så mycket annat i Karl XII:s liv ett djärvt vågspel, kungen kastade tärningarna och förlorade.
Boken går ingående igenom förhållandet på både den svenska och norska sidan under hela det svenska fälttåget. Armfeldt plågades av dålig logistik och bristen på kanoner medan hans norska motsvarighet, generalmajor Budde, var instängd i Trondheim som härjades av sjukdomar som drabbat staden. Båda befälhavarna var av den försiktiga sorten som inte ville ta några onödiga risker och detta ledde till att det aldrig kom något riktigt avgörande. Även om svenskarna under detta fälttåg förlorade omkring 3.700 man förlorade norrmännen samtidigt 1.500 soldater, minst lika många civila och det fanns skador för 228.000 riksdaler i hela Trondheim. Norrmännen må ha vunnit dagen men de fick betala ett högt pris för det och det skulle dröja många år innan staden och landskapet återhämtat sig från det svenska besöket.
Jag måste säga att jag gillar de här litet mer lättlästa böckerna om Sveriges och andra länders historia. Författaren själv kallar boken för en dokumentär berättelse och inte för en akademisk avhandling. Det gör det så mycket lättare för en novis att sätta sig in och förstå det historiska skeendena. Jag fann att boken var en mycket trevlig läsning men nästan som vanligt saknades en modern karta som visar vilken väg svenskarna tog. I boken finns det massor med referenser till olika platser men eftersom en karta saknades så sade det för litet om dess betydelse. Jag vet inte varför bokförlagen nästan alltid slarvar med kartor för det får det för mig att kännas som ett ofullständigt verk. Kan man leva med denna avsaknad rekommenderar jag annars boken.