Originaltitel: Queen Christina
Språk: Engelska
Produktionsår: 1933
Speltid: 97 min
Regissör: Rouben Mamoulian
Skådespelare: Greta Garbo, John Gilbert, Ian Keith, Lewis Stone, Elisabeth Young m.fl.
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
1933 återvände Greta Garbo till vita duken efter en frånvaro på 18 månader vilket tydligen var ett så långt uppehåll att MGM marknadsförde Drottning Kristina som ”Garbos återkomst”. Filmen drog fulla hus och blev en braksuccé för den 28-åriga svenskan. Från början var det tänkt att Laurence Olivier skulle spela den manliga huvudrollen men under repetitionerna framkom det att det inte fanns någon kemi mellan Garbo och engelsmannen. John Gilbert fick hoppa in i sista stund och det skulle bli hans näst sista film innan han avled i en hjärtattack några år senare. Drottning Kristina är ett kostymdrama som är väldigt löst baserat på de historiska händelserna i hennes liv.
Som 6-åring får Kristina ärva den svenska kungakronan efter att hennes far (Gustav II Adolf) stupat i Slaget vid Lützen 1632. Många år senare som Drottning Kristina förhandlar hon fram en fred och avslutar det Trettioåriga kriget men inte utan stora protester i ståndsriksdagen. Även om kriget är över fortgår konflikten mellan protestanter och katoliker. Alla svenskar vill att Kristina säkrar den protestantiska tronföljden genom att gifta sig med sin kusin prins Karl (blivande Karl X Gustav). Drottningen är dock föga intresserad av krigshjälten och förhalar alla äktenskapliga planer. Så en dag anländer den charmerande spanske ambassadören Antonio. Tycke uppstår och Kristina spenderar olämpligt mycket tid med ambassadören. Svenskarna med Magnus Gabriel De la Gardie i spetsen fruktar att Kristina håller på att förhandla fram ett äktenskap med den katolske kungen Filip IV av Spanien med allt det onda det skulle innebära. En svensk inbördeskonflikt håller på att blossa upp men kan drottning Kristina lösa den?
Som jag nämnde tidigare så tar filmen stora friheter med historien. I filmen abdikerar Kristina från den svenska tronen av kärlek till den spanske ambassadören Antonio medan hon i verkligheten främst gjorde det för att kunna konvertera till katolicismen. Det filmen däremot framhåller korrekt är att hon ofta klädde sig i manskläder och antyder att hon skulle vara homosexuell. Kristina tycks också vara betydligt mer bildad än den gemene svenske adelsmannen och har ett stort intresse för kultur och vetenskap.
I en scen får Kristina nog av allt politiskt käbbel och beger sig förklädd till man bort från slottet med endast sin trogne tjänare Aage som följeslagare. Hon hamnar till slut på ett värdshus där hon fortfarande i inkognito måste avgöra om drottningen har haft sex eller nio älskare det senaste året. Mycket ironiskt men jag kan inte tänka mig att detta har inträffat i verkligheten. Låt dig heller inte skrämmas av bilden ovanför. Drottning Kristina är ingen actionfilm. Anledningen till att hon håller i en pistol är att hon avstyr ett bråk på värdshuset genom att först avfyra pistolen i taket och sedan berättar att drottningen har haft tolv älskare det senaste året.
Med dagens mått mätt är Drottning Kristina en mild film. Det händer inte så mycket även om mycket tycks stå på spel. Jag har sett alldeles för få av Greta Garbos filmer för att kunna avgöra om detta är en av hennes bättre rollprestationer men jag tycker hon känns aningen obekväm i sin roll. Att sedan John Gilbert (Antonio) och Ian Keith (De la Gardie) båda är rätt slätstrukna i sina roller gör inte precis skådespeleriet bättre. Jag tror att det hade blivit en mycket intressantare film om Laurence Olivier ändå fått rollen som Antonio. Drottning Kristina är dock ingen dålig film, det är bara det att den filmades under en annan tidsera med en annan moral. Jämfört med många andra filmer från 30-talet har den dock åldrats väl. Bör ses av alla filmintresserade svenskar.