Titel: Red seas under red skies (ljudbok)
Språk: Engelska
Författare: Scott Lynch
Uppläsare: Michael Page
Förlag: Bantam Dell (2007), Tantor Media Inc. (2009)
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
Då var det dags för bok 2 i Scott Lynchs Gentlemen bastards-serie. Vi får åter stifta bekantskap med Locke Lamora och hans ständige vapenbroder Jean Tannen. Två år har gått sedan händelserna i den förra boken och de båda kompanjonerna befinner sig i Tal Verrar där de tänker genomföra en kupp mot ett stort casino. Så mycket ”kuppande” blir det däremot inte eftersom de snabbt hamnar i ett storpolitiskt spel mellan stadens olika maktfraktioner. Locke och Jean blir förgiftade och för att få små doser med motgift tvingas de att bli pirater på The sea of brass. Där hamnar de under kapten Zamira Drakashas befäl och det krävs en hel del övertalande för att få henne att dansa efter deras pipa.
Red seas under red skies börjar med samma irriterande hoppande i tiden som i The lies of Locke Lamora. Som tur är upphör detta ungefär halvvägs och den andra halvan är en berättelse i rak kronologisk ordning (skönt). Till skillnad från den förra boken innehåller denna väldigt få smarta planer utan Locke och Jean kastas mest hela tiden, mer eller mindre, ofrivilligt in i nya situationer. Dialogen tycks mest bestå av gnällande och bönande och saknar nästan all den finess som vi vant oss vid komma från Lockes mun. Hör jag Michael Page yttra ordet ”Please” en gång till tror jag att jag avlider.
Bokens styrka är de starka kvinnliga karaktärerna. I Locke Lamoras värld tycks det råda stor jämlikhet mellan könen och det känns uppfriskande i den annars allt för mansdominerade fantasygenren. Zamira Drakasha, Ezri, Selendri och även Merrain är alla intressanta karaktärer på sitt sätt. Dessa får mig verkligen att se fram emot Sabetha, Lockess ungdomskärlek, som på allvar kliver in i handlingen i bok 3.
Bokens svaghet är att den är väldigt ojämn. Vissa kapitel är väldigt bra medan andra är väldigt dåliga för att inte säga rent onödiga då de innehåller långa konversationer om ämnen som inte för handlingen framåt för fem öre. Trots detta lyckas boken bygga upp något som är ganska intressant och spännande även om jag aldrig har gillat Pirates of the Caribbean-pirater. Helt plötsligt upptäcker dock Lynch att han måste avsluta boken och detta går väldigt fort. Med stora hopp i handlingen knyts de flesta trådar ihop och berättelsen avslutas pang bom, tack och god natt. Detta med ett snabbt slut är något vi känner igen från Lynch sedan tidigare och vi får hoppas att detta otillfredsställande förfarande var för sista gången.
Personligen tycker jag att Red seas under red skies var en sämre bok än The lies of Locke Lamora. Jag har dock inte gett upp hoppet för Scott Lynch än och i och med att det har tagit honom sex år att skriva bok 3 (The Republic of Thieves) så hoppas jag att han har lärt sig en hel del sedan sist. Vi får knyta tummarna och hoppas.