Äventyraren nr 1.
Nu när Karl Kämpe Äventyraren nr 1 är tryckt och ute i stugorna tänkte jag att det skulle vara intressant att göra en återblick och berätta för er om projektet från början till slut. Många frågor kan ställas som behöver ett svar. Vad är det som krävs för att skapa en serietidning och vad är det man bör tänka på? Vad var enkelt och vad var svårt? Varför gjordes vissa beslut medan andra inte togs? Eftersom detta blir en mycket lång redogörelse delar jag in den i 3 delar där jag berättar om olika delar av projektet. Observera att jag startade detta projekt som en amatör som tidigare inte har gjort en serietidning. En fördel är dock att jag i mitt yrkesliv arbetar som grafiker och dagligen kommer i kontakt med formgivning och typografi. Jag hoppas att min återblick inte blir ett avskräckande exempel utan lockar andra att försöka skapa något eget, det behöver inte vara en serietidning utan kan vara vad som helst som ni brinner för. Med dessa ord låt oss utan vidare dröjsmål kasta oss in i återblicken.
BAKGRUND
Varför valde jag att skapa en serietidning? För er som inte vet det så försöker jag skriva en bok om den före detta karolinen Karl Kämpes äventyr. Nu när jag sakta börjar närma mig slutet tänkte jag att det borde vara bra om jag på ett enkelt sätt kunde introducera min protagonist för den stora massan. Till saken hör att jag alltid gillat serietidningar. Mina största källor till inspiration är 80-talets serietidningar som Conan Barbaren, Fantomen och Judge Dredd. En egen serietidning som tar det bästa av dessa tre kan väl inte vara så svårt att skapa tänkte jag i min naivitet.
TITEL
Mitt första problem var att komma på en titel till serietidningen. Jag tänkte först kalla den för något pretentiöst i stil med ”Sällsamma berättelser ut krönikan om Karl Kämpe” men den titeln blev på tok för lång. Sedan tänkte jag något enklare som ”Karl Kämpes krönika” men gillade inte s:et som behövdes läggas till i slutet på Karl Kämpes namn. Jag började då tänka på alla Conan barbaren-böcker som gavs ut på 80-talet som alla hade titlar som Conan cimmeriern, Conan erövraren, Conan förgöraren och så vidare. Detta var korta och koncisa titlar och detta borde passa min egen protagonist. Efter ytterligare tänkande beslutade jag att kalla min serietidning för Karl Kämpe Äventyraren.
ANTAL SIDOR
Med titeln bestämd kastade jag mig över nästa problem. Hur stor skulle min serietidning vara? Vis av erfarenhet vet jag att det är bra att börja med något litet. Alldeles för många gånger har jag beskådat människor som har påbörjat storslagna projekt som aldrig blir färdiga då individen i fråga har tagit på sig för mycket. Bättre då att satsa på något som man vet att man med största sannolikhet kan klara av. 12 sidor tecknad serie var det minsta jag kunde tänka mig innan serien blev för kort. Förutom själva serien tillkommer ett omkast (4 sidor) och jag ville även ha med några sidor som presenterade mer av Karl Kämpes värld i textform. 20 sidor totalt lät som en bra första tidning så jag siktade på det.
illustratör som försvann.
ILLUSTRATÖRSDILEMMAT
Eftersom jag inte kan teckna särskilt bra blev min första större uppgift att säkra en eller flera illustratörer / serietecknare. Jag startade således en tråd om mitt projekt på serieforum.se och efterlyste illustratörer till både omslaget och själva serien. Jag mejlade även vissa illustratörer i vårt avlånga land med en direkt förfrågan. Jag kom således ganska snabbt i kontakt med en rad olika potentiella illustratörer. Det visade sig till min förtrytelse att vissa inte hanterade hantverket till den grad jag önskade, andra ville ha tokmycket i ersättning och ytterligare andra visade först ett intresse men sedan försvann de in i ett svart hål för att aldrig höras av igen. En illustratör t.ex. som jag hade långa förhandlingar med tog hux flux sitt pick och pack och flyttade till Kina. Det hela blev till slut ohållbart så jag kontaktade två illustratörer som jag tidigare har haft kontakt med. Efter litet armbrytning så var dessa ombord på projektet. Kanske är detta ett bevis på att det är svårt för två för varandra helt okända personer att vinna varandras förtroende. Personligen tycker jag att vissa illustratörer är litet för oseriösa eller bara går in halvhjärtat i vissa projekt. De borde i mitt tycke visa större respekt för en potentiell arbetsgivare även om dennes projekt inte är så stort.
till omslaget.
OMSLAGSILLUSTRATÖREN
Att Daniel Karlsson var en ytterst kompetent illustratör visste jag redan innan jag kontaktade honom. Det är bara att surfa ut på hans webbsida för att beskåda några av hans mästerverk. Jag var dock litet nervös över att kontakta honom då jag redan varit i kontakt med en annan illustratör och till och med fått en skiss av honom (se ovan). Men när denne illustratör försvann så fanns det inget val än att kontakta någon annan som kunde ta sig an det mycket betydelsefulla uppdraget. Den stora frågan var om Daniel hade tid och lust vilket han som tur hade. Han var dock litet osäker på om han skulle kunna måla mitt önskade motiv så jag blev tvungen att likt en fågelmamma knuffa honom ur boet så att han skulle slå ut sina vingar. Omslaget blev som alla kan se mycket lyckat vilket jag personligen aldrig betvivlade.
seriefigurerna Heinrich,
Albert (utan mustasch)
och Karl Kämpe.
SERIETECKNAREN
Som ni säkert förstår så var det svåraste att hitta en serietecknare som var villig att ta sig an mitt projekt. Många illustratörer tillfrågades och alla sållades bort. Min tanke var att en illustratör behöver 1-2 dagar på sig för att göra en sida beroende på hur snabb denne är. Mina 12 seriesidor borde således ta 12-24 arbetsdagar att teckna. Eftersom det inte var någon större brådska att få färdigt min serietidning tänkte jag att två månader skulle vara gott om tid för vilken serietecknare som helst att få färdigt min serie. Men ack vad jag bedrog mig men mer om detta senare. Hur som helst mejlade jag Per Folmer i ett annat ärende och berättade om mina mödor och nämnde något i stil med: jag vill hellre arbeta med någon jag känner än en helt okänd. Vad jag inte visste var att Per letade efter ett litet större projekt att sätta tänderna i och han visade således till min förvåning stort intresse att ta sig an mitt projekt. Efter överenskommet arvode var det bara för honom sätta igång. Hur gick det då med tidsplanen? Den gick rent ut sagt åt helvete. Allt detta är dock inte Pers fel utan det var många yttre faktorer som ingen kan rå över som kom emellan. Jag kunde visserligen ha pressat honom mer men samtidigt var det som jag skrev ovan ingen akut brådska.
Det var allt för denna gång. Återblicken fortsätter imorgon med del 2.
