fbpx

The Twelve

thetwelveTitel: The Twelve (ljudbok)
Språk: Engelska
Författare: Justin Cronin
Uppläsare: Scott Brick
Förlag bok: Ballantine Books (2012)
Förlag ljudbok: Random House (2012)

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

The Twelve är den efterlängtade uppföljaren till The Passage och den andra boken av tre i serien. Till min besvikelse tar boken inte direkt vid där den förra slutade utan börjar istället med en rad tillbakablickar från både gamla och nya rollfigurer. Dessa tillbakablickar är första halvan av boken och ger en enerverande känsla av att berättelsen står och stampar utan att något egentligen händer. Efter vad som känns som en evighet hoppar boken till slut igång. I centrum står Sara Fisher som har blivit tillfångatagen av en grupp människor och förd till en plats som kallas Homeland i Iowa. Trots det patriotiskt klingande namnet är Homeland egentligen ett gigantiskt koncentrationsläger där en liten minoritet sadister håller 70.000 människor som slavar under ledning av tyrannen Horace Guilder. Slavarna tvingas arbeta på en jättelik byggnad utan att veta vad den skall användas till. Det visar sig att byggnaden skall bli ett nytt hem för The Twelve, de tolv ursprungliga vampyrerna som kontrollerar alla andra vampyrer. En av de tolv (Babcock) föll i The Passage så de borde egentligen bara vara elva men det visar sig att en ny tolva skall introduceras i skaran.

Som ni säkert har förstått så ogillade jag den första halvan av boken. Det jag inte har berättat är att den även kryllar av en massa irriterande ungar som gör en rad idiotiska saker som får dem själva och andra att dö. Jag förstår att ungar är nyfikna, oansvariga och helt oskyldiga men samtidigt så kan jag inte förstå hur dessa barn har kunnat överleva så länge. Att barnens föräldrar inte för länge sedan har dunkat (förlåt uttrycket) vett i barnen är ofattbart. Barn som lever i en postapokalyptisk värld tvingas växa upp tidigt eller inte växa upp över huvud taget. Istället presenteras vi med den här smörjan där barn leker oskyldigt och gör hyss utan en aning om vilka faror de står inför. Därför dör de också som flugor när olyckan slår till. Jag förstår inte riktigt vad Cronin försöker förmedla med detta men det ger i alla fall mig en bitter smak i munnen.

Den andra halvan av boken däremot är en riktig nagelbitare och jag hade svårt att lägga ifrån mig den. Allt från de hemskheter som Sara Fisher tvingas uppleva till Peter Jaxons resa och Alicia Donadios grymma öde. Trådarna binds skickligt och metodiskt samman till den hissnande upplösningen där allt kommer till sin spets. Som senare säsonger av TV-serien The Walking Dead har fokuset flyttats från monster-strider till kampen mellan olika människogrupper. Visserligen gör vampyrerna nålstick i berättelsen men det är först mot slutet som de åter hamnar i fokus. Detta kan bero på att vampyrer är “endimensionella” varelser och det är mycket mer intressant att skriva en berättelse om de betydligt mer komplicerade människorna.

Ett annat litet problem som jag har med The Twelve är att det är svårt att hålla reda på alla rollfigurer. De börjar nu bli så många och är från olika tidseror att det är lätt att blanda ihop dem med varandra. I vissa ögonblick önskar jag att att Justin Cronin gjorde som Stephen King gjorde i Pestens tid och lät hälften av dem dö i en explosion. Det skulle förbättra upplevelsen oerhört om många av de mindre rollfigurerna försvann så att berättelsen kunde koncentrera sig på de som är intressanta.

The Twelve är inget mästerverk men en god brygga mellan The Passage och vad som komma skall. Under 2015 förväntas The City of Mirrors (den sista boken i trilogin) givas ut och jag ser med tillförsikt fram mot det slutgiltiga ödet för de rollfigurer som jag kommit att älska.

Läs också:
The Passage

2 reaktioner på ”The Twelve”

  1. Det där med uppläsare är ju alltid personligt. Jag kan till exempel aldrig lyssna på en ljudbok som Tomas Bolme läser upp. Inte för att jag har något emot Bolme tvärt om, men hans röst är för mig för evigt förknippad med seriefiguren Tintin och alla de inspelningar som gjordes på 80-talet. Även om Bolme inte använder sig av Tintin-rösten så är det hela tiden ord som smiter in och det förstör hela upplevelsen. Jag förväntar mig då att det när som helst skall komma ett “Kapten Haddock” eller “Milou”. Scott Brick är en helt okej uppläsare om du frågar mig, han är ingen Steven Pacey men helt okej.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *