sjoslagTitel: Sjöslag och rysshärjningar – Kampen om Östersjön under stora nordiska kriget 1700-1721
Författare: Lars Ericson Wolke
Förlag: Norstedt (2012)

Sjökriget under det stora nordiska kriget är en föga berättad historia, i alla fall om man jämför med de hyllrader av böcker som behandlar landkriget i alla dess former. Det de flesta inte tänker på är att Sverige i början av 1700-talet var ett sjöimperium som behärskade stora delar av Östersjön genom sina provinser i Baltikum och Tyskland. Lars Ericson Wolke gör en djupdykning i ett av den svenska flottans mest okända kapitel och skildrar en historia fylld av kamp, motgångar och nederlag. Boken är inte precis någon stämningshöjare utan en deprimerande men välskriven läsning om en flotta med alldeles för litet resurser och en kung som satsade allt för mycket på armén. Trots detta dominerade Sverige Östersjön under krigets första årtionde. Detta dels tack vare att Danmark och deras fruktade flotta hade tvingats till vapenstillestånd genom freden i Traventhal (1700) och dels genom att både Ryssland och Polen saknade flottor att tala om i Östersjön. Men efter slaget vid Poltava började bilden att ändra sig hastigt och mindre lustigt för svensk del. Danmark anslöt sig åter till kriget och Peter den store började bygga sin armada av roddgalärer. Att pesten samtidigt nådde Sverige gjorde inte saken bättre. Den svenska flottan försökte tappert att spärra av finska viken samtidigt som man försökte skydda sina tyska kolonier från danskarna. Tidvis var flottan framgångsrik men för det mesta gick mycket på tok, speciellt efter att ryssarna på allvar började välla in i både Baltikum och Finland och erövrade den ena svenska staden efter den andra. Till slut var Sverige så tillbakapressat att ryssarna vågade språnget över Ålandshav och anföll den svenska östkusten från Piteå i norr till Norrköping i söder. Även Gotland fick otrevligt ryskt besök genom tre olika nålsticksoperationer. Efter härjningarna på östkusten insåg den svenska ledningen att kriget var över. För att få fred blev Sverige tvingade till betydande landavträdelser. Bremen, Verden, Vorpommern, Livland, Estland, Ingermanland och en del av den finska karelen bytte ägare innan freden i Nystad (1721) kunde undertecknas. Sverige fick dock behålla nästan hela Finland och behövde inte göra några landavträdelsen till arvfienden Danmark vilket måste ses som det enda ljuset i mörkret.

sjoslagetvidhangouddSjöslaget vid Hangö udd av Aleksej Bogoljubov (1877)

Det mest intressanta som boken förtäljer är hur skiftande flottans uppgifter kunde vara. Förutom transport och regelrätta sjöslag deltog den i rena amfibieoperationer, insjökrig (på Ladoga och Peipus), kaparverksamhet, konvojering och en långväga expedition till Vita havet med ett misslyckat anfall mot avlägsna Archangelsk. Men det stora problemet var alltid att det svenska stormaktsriket var för stort att försvara. Som en vis hobbit för mycket länge sedan sade, ”Som när man stryker ut (en klick) smör över för mycket bröd.” Flottan kunde helt enkelt inte vara över allt på en gång utan att riskera total undergång. Det är med andra ord en imponerande bedrift av flottan att man höll Sverige kvar i kriget så länge som man gjorde. Kanske hade det varit bättre om flottan hade varit svagare och Sverige tvingats till fred tidigare. Då kanske några av de 200.000 svenskar som dog under kriget hade kunnat skonas. Det är en intressant siffra det där med 200.000 svenskar som dog med tanke på att riket bara hade mellan 1,5 och 2 miljoner invånare. Det betyder att ungefär 10% av befolkningen dog vilket måste anses vara en astronomisk hög siffra med dagens mått mätt. Tänk er själva om ungefär 1 miljon svenskar i dagens Sverige skulle dö, vad skulle detta få för konsekvenser? Infrastrukturen skulle tämligen omgående falla samman och ett klagorop utan dess like skulle eka ut över Europa. En ofattbar och mycket skrämmande tanke.

När jag läser boken får jag i min roll som lekman känslan av att Sverige gjorde två avgörande misstag under det stora nordiska kriget som resulterade i att man led nederlag. Det första felet var att Karl XII anföll Ryssland istället för att försvara Baltikum och de andra östliga provinserna. Det andra felet var att Sverige lät (eller blev tvingade av England och Nederländerna beroende på hur man ser på saken) Danmark behålla sin starka flotta i början av kriget. Utan dessa misstag tror jag att Sveriges gränser skulle se betydligt annorlunda ut än de gör idag. Kanske skulle Nöteborg fortfarande vara Sveriges östligast stad men vem vet. Jag rekommenderar denna bok till alla som vill få en ytterligare dimension till det svenska stormaktsrikets fall. Lars Ericson Wolke gör en förbehållslös skildring om hur livet i flottan var under början av 1700-talet och hur den opererade. Många intressanta aspekter från hur man skaffade fram båttimmer till hur många stridsdugliga skepp Sverige och fienden hade till förfogande under respektive tidpunkt under krigets lopp tas upp. Även det inte helt friktionsfria samarbetet mellan Danmark och Ryssland behandlas och får en att undra över vem som egentligen var vän respektive fiende. Det enda jag kan klaga på är att det inte finns någon bra beskrivning över vad som skiljer det förvirrande stora antal skeppstyper som nämns åt (galjot, kröjare, brigantin, schaloup m.fl.). Kanske är detta inte så viktigt men jag hade uppskattat en kortare förteckning så att man hade förstått litet mer ingående hur styrkeläget verkligen var under kriget.