11 inlägg Inlägg publicerade i Poltava

Karl XII och svenskarna i Osmanska riket

karlxiiosmanskariketTitel: Karl XII och svenskarna i Osmanska riket
Författare: Per Sandin (red.), Åsa Karlsson, Lars Ericsson Wolke, Peter Törnvall, Bengt Liljegren m.fl.
Förlag: Atlantis (2015)

Det fanns en märklig tid då Sverige styrdes från det Osmanska riket. Detta skedde mellan 1709-1714 efter det förödande Slaget vid Poltava och Karl XII tvingades fly till det Osmanska riket tillsammans med omkring 1.500 soldater. Kungen hoppades under dessa år på att få ihop en storallians med Höga porten och tillsammans skulle svenskar och osmaner bekämpa ryssarna som hotade båda ländernas gränser. Men allt eftersom tiden gick och storvesirerna byttes ut i en skrämmande takt rann hela företaget ut i sanden och svenskarnas närvaro i landet blev allt mer ovälkommet. Till slut fanns ingen val och Karl XII tvingades rida hem. Under denna period hade kungen och svenskarna i det osmanska riket varit med om mycket, inte minst den kända Kalabaliken i Bender.

Det första som slår mig när jag håller boken i min hand är hur vackert tillverkad den är. Den påminner för mig litet grann om sådana där sagoböcker som ens föräldrar läste ur för en när man var liten och inte själv kunde läsa. Pappret är härligt och tjockt, formgivningen luftig och läsvänlig, trycket är påkostat och stora färgbilder pryder många av sidorna. En eloge till formgivarna, tryckarna, bokbinderiet och alla andra som haft med utformningen av den fysiska boken att göra. Högsta betyg.

Men hur är det då med innehållet? Eftersom bokens olika kapitel är författat av olika författare fruktade jag till en början ett nytt fiasko som Vad hade hänt om… – Åtta kontrafaktiska historier men redaktören Per Sandlin har till synes hållit i strama tyglar och fått en bok som på ett betydligt bättre sätt håller ihop. Med det inte sagt att boken inte har problem, det är på tok för mycket upprepningar av information då en författare tar över efter en annan, de två kapitel som avhandlar arkitektur var en pina att komma igenom och hade väldigt litet med temat för boken att göra och slutkapitlet betitlat Ritten hem var en förvirrande och föga detaljerad redovisning som hoppade mellan Karl XII:s historiska ritt och en nutida experimentritt då några svenskar år 1998 upprepade kungens bedrift.

Det var det tråkiga, desto roligare är att många av de andra kapitlen i boken är välskrivna och intressanta. Vi får inte så många detaljer men väldigt många svepande skildringar som på ett jordnära sätt berättar för läsaren hur livet nere i Osmanska riket såg ut för Karl XII och de andra svenskarna. Vi får lära känna kungens närmaste män, hur postgången till rådet i Stockholm fungerade och intressant information om expeditionerna till Orienten som kungen lät sända ut. Till min förvåning var kapitlet om Den svensk-ukrainska alliansen överraskande bra och jag kan inte mer än tycka synd om alla de ukrainare som satte hoppet till den svenska konungen men istället gick ett gruvligt öde till mötes.

Som bok är Karl XII och svenskarna i Osmanska riket en småtrevlig kvällsläsning. Det mesta känns igen från andra böcker men det presenteras på ett mycket aptitligt sätt och är utmärkt läsning för den som vill skaffa sig ett hum om perioden utan att för den delen dyka ner i detaljer. Det finns stor risk att jag kommer att återvända till denna bok då dess förträffliga utformning är en fröjd för ögat och det känns som om den är påkostad lyx. Jag vill se fler böcker som denna och finner det smålustigt att den på framsidan kapade kungens ben dyker upp på ett annat ställe i boken. Det känns som stor Monty Python-humor. Sådant gillar jag.

Carolux Rex (bok)

carolusrexTitel: Carolus Rex – Karl XII – hans liv i sanning återberättat
Författare: Ernst Brunner
Förlag: Albert Bonnier Förlag (2006)

Låt mig börja med att säga att detta är en massiv bok. Dryga 800 sidor av dödsförakt, storhetsvansinne och ren galenskap. Den var så överväldigande att jag var tvungen att läsa den i flera omgångar för att kunna ta mig till slutet. Jag vill inte heller ge mig in i debatten om hur mycket som är sant och hur mycket Brunner har hittat på från egen fatabur. Jag är ingen historiker och skulle inte kunna peka ut många av de faktafel som riktiga historiker har pekat ut och i skiftande grad fördömt författaren. Istället kommer denna recension bara att ses genom mina egna populärhistoriska ögon. Jag hoppas att det är mig förlåtet.

Det första som slår mig så här efteråt är hur galen var egentligen Karl XII? Jag ställde mig frågan redan i min recension över Peter Froms bok Kalabaliken i Bender och här blossar den åter upp med förnyad styrka. Brunners Karl XII är totalt hänsynslös, drivs av ett Messiaskomplex och är envis till ruinens brant. Det förhatliga porträttet kan nästan beskrivas som; Vad skulle ha hänt om Joffrey Baratheon från Game of Thrones varit kung av Sverige under 1700-talet?

Boken är en fiktiv självbiografi över Karl XII:s liv och börjar med att han föds, med segerhuva förstås och med bloddrypande händer som ett förebud om ett liv i krigets tecken. Därefter växer han upp och visar redan i unga år tecken på sadism och skoningslöshet. Efter Karl XI:s död greppar han makten som envåldshärskare i riket och omoget börjar han regera som den värsta tyrann. Det dröjer dock inte många år innan Det stora nordiska kriget bryter ut och med det släpps Karl XII:s ärelystnad lös med full kraft.

Därefter följer 700 sidor av truppförflyttningar, ärorika segrar, bittra förluster och meningslösa uppoffringar. Kungen visar ingen medömkan till de liv som spills (både fientliga och egna) så länge han kan odla myten om sig själv, som den krigare vara like icke finns på denna jord. Han älskar att höra hur fienden darrar när de hör hans namn och anser att varje motgång, stor som liten, bara är en grop i vägen på hans väg mot den fullständiga segern. Katastrofen vid Poltava anses bara vara en besvärande förlust. Visserligen är Karl XII rosenrasande över Lewenhaupts kapitulation men han kan inte se att detta är början till slutet. Istället fortsätter han deltaga i det ena slaget efter det andra trots att han ställs mot omöjliga odds.

Det som är så frapperande är att Karl XII hade så många tillfällen att skapa fred och troligast gå till historien som en av landets främsta kungar, i samma klass som Gustav Vasa och Birger Jarl (ja jag vet att den sistnämnde aldrig var kung men han regerade Sverige som om han vore en). Även när det såg som mörkast ut fanns chansen att få fred under hyfsade till goda villkor. Envist ville han dock kriga vidare och bara sluta efter att Sverige återfått alla förlorade landområden och att August den starke för all framtid avsatts från Polens tron.

Om Brunners porträtt över Karl XII stämmer så var mannen en fullständig psykopat. Än värre är att Peter den store framställs som ännu värre. Dessa två herrars kamp kan på mer än en punkt jämföras med den mellan Hitler och Stalin. Trots att Karl XII mest krigar med ryssarna så framställs hans egna kusin August den starke som kungens verkliga nemesis. Jag antar att det låg för mycket prestige i att låta Stanislaw Leszczynski förlora tronen efter att den så mödosamt erövrats åt denne svenska nickedocka.

Efter att ha tagit mig igenom dessa 800 sidor så är jag alldeles utpumpad. Trots att den sägs ha över 1500 faktafel så går den inte att ge något annat än högsta betyg. Historiker tycker nog att denna bok mest är ett plagiat av Anders Fryxells böcker om Karl XII medan vi som inte sitter på några höga hästar kan erkänna att den är ett populärhistoriskt mästerverk. Så det så.

Fraustadt 1706

fraustadt1706Titel: Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött
Författare: Oskar Sjöström
Förlag: Historisk Media (2008)

Rehnskiölds seger vid Fraustadt 1706 har alltid givit mig en liten klump i magen. Legenderna och myterna om denna klassiska karolinska seger har alltid på något sätt känts fel och full av överdrifter och uppdiktade fantasier. Tur då att Oskar Sjöströms bok Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött bringar klarhet där historiens dimmor alltid har legat tungt.

Men låt oss ta det från början för den oinvigde. Efter slaget vid Narva år 1700 beslutar sig Karl XII att marschera in i Polen för att göra slut på August II:s styre i landet. August den starke och Peter den store planerar dock att krossa den svenska armén genom att klämma den mellan hammaren och städet. Medan ryssarna uppehåller Karl XII och huvudarmén i öster planerar August ett anfall från Sachsen i väster. Allt som finns mellan sachsarna och Karl XII:s rygg är en liten svensk armékår på 10.000 man under befäl av Carl Gustav Rehnskiöld. Vid Fraustadt 1706 möter den karolinska armékåren Mathias von der Schulenburgs sachsiska här på 20.000 man. Svenskarna vinner en förkrossande seger med egna förluster på 400 stupade medan den sachsiska sidan med rysk förstärkning räknade 7.300 stupade med ungefär lika många tillfångatagna. Segern har därefter räknats som en av de riktigt stora eftersom oddsen verkligen inte var på svenskarnas sida. Så långt allting väl. Men hur var det egentligen med den dubbla omfattningen och massakern av 6.000 ryska krigsfångar? Låt oss ta dessa två myter i tur och ordning.

Med dubbel omfattning menas att en armés center anfaller fiendens center samtidigt som flyglarna går runt fiendens flanker och innesluter fienden och anfaller centern i ryggen. Denna taktik gjordes berömd av den kartagiske fältherren Hannibal vid slaget vid Cannae 215 f.kr. mot romarna. Det är en myt att Rehnskiöld skulle ha planerat sin taktik efter denna historiska seger. Att slaget för svensk del utvecklades till något som liknande dubbel omfattning berodde  mer på oförutsägbara omständigheter. När det gäller den högra flygeln upptäckte Rehnskiöld under uppmarschen att hela flygen inte kunde anfalla samtidigt (det var för trångt) så han lät dra ut denna dragonflygel ur linjen och beordrade den att gå runt och anfalla flankern. Ungefär samma sak hände på den vänstra flygeln men i detta fall togs initiativet helt på eget bevåg utan order från Rehnskiöld. Om man vill vara snäll kan man säga att det var en enkel omfattning. Att detta slag sedan sammankopplades med slaget vid Cannae är helt ett påhitt av 1900-talshistoriker.

regementetskalkSvenska karoliner mottager nattvarden vid Fraustadt 1706.
Målning: Regementets Kalk av Gustaf Cederström (1900)

Och hur var det med de ryska krigsfångarna? Mördade Rehnskiölds karoliner 6.000 värnlösa soldater som hade gett upp? Jag vill säga givetvis inte men ingen myt utan en gnutta sanning. Vad som hände var att ryssarna innan slaget hade vänt de vita vapenrockarna ut och in så att det röda fodret var utåt. Detta hade gjorts för att försvåra identifieringen av de ryska soldaterna eftersom de ansågs vara sämre än sina sachsiska vapenbröder (som bar röda vapenrockar). Det skulle med andra ord vara svårare för svenskarna att identifiera den sachsiska arméns svaga punkt i linjen. Efter slaget upptäckte karolinerna detta men de antog att anledning var att ryssarna försökte gå i fångenskap som sachsare. Detta ansågs av Rehnskiöld vara en allvarlig förseelse som var belagd med dödsstraff. 500 ryssar kunde sållas ut och dräptes sedan utan pardon. Att siffran sedan blev så hög som 6.000 berodde främst på rysk propaganda och att Voltaire skrev det i sin biografi om Karl XII. Var Voltaire fått sina uppgifter ifrån går inte att fastställa men denna verklighetsförvridna bild har därefter fått stort inflytande på senare historiker. Det ryska resultatet för slaget vid Fraustadt var: 4.000 dödade i strid, 500 massakrerade, 300 tillfångatagna och 1.800 som lyckades fly (alla siffror är ungefärliga).

Av alla böcker om karoliner jag läst är Fraustadt 1706 den jag läst snabbast. Efter att jag väl börjat fann jag det svårt att lägga ner den. Boken är ett måste för alla intresserade eftersom den gör upp med en rad historiska myter och nyktert ser på vad som verkligen inträffade. Ett extra plus får boken för alla fina kartor som beskriver slagets olika skeenden. Peter Englunds bok om Poltava har verkligen någonting här att försöka efterlikna. Ett litet minus utdelas för alla namn över döda och sårade som rabblas upp i tillsynes oändliga rader med ojämna mellanrum. Allt som allt är detta ett mästerverk som borde finnas i var svensks bokhylla.

Slaget vid Poltava

slagetvidpoltavaOriginaltitel: Sluga Gosudarev
Språk: Ryska, Franska, Svenska
Produktionsår: 2007
Speltid: 117 min
Regissör: Oleg Riaskov
Skådespelare: Dmitry Miller, Alexander Bukharov, Valeriy Malikov, Kseniya Knyazeva m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

För det första så är den svenska titeln något missvisande. Visserligen är filmens klimax förlagd till Slaget vid Poltava men om någon förväntar sig att filmen på något sätt skall vara ett korrekt historiskt dokument över slaget så kommer denna att bli grymt besviken. Detta är en ren propagandafilm som Putins Ryssland har producerat för att höja den egna nationalkänslan och visa att även detta land kan göra stora krigsfilmer som amerikanarna i Hollywood. Filmen känns påkostad, det måste man ge dem, men tyvärr kan detta inte rädda ett styltigt manus och taffligt skådespeleri.

Filmens handling är en tvådelad historia. Den ena delen handlar om de två franska adelsmännen, de Breze och de La Bush. Under ett kortspel i Versailles berättar de Breze ett skämt på de La Bush bekostnad. Den sistnämnde vredgas av förolämpningen och utmanar de Breze på duell för att återupprätta äran. Duellen utspelar sig nästa dag och båda kombattantera skadas men överlever. När franske kungen Ludvig XIV får höra talas om duellen blir han förgrymmad och beslutar sig för att straffa de båda duellisterna. De Breze beordras att söka upp Peter den Store för att ansluta sig till den ryska ledningen som fransk observatör. De la Bush får en liknande uppgift men istället hos Karl XII och svenskarna. Båda börjar den långa och farliga vägen mot respektive krigshär.

slagetvidpoltava1Aleksandr Bukharov som Grigory Voronov

Den andra delen handlar om Grigory Voronov, en rysk soldat i tsarens tjänst, som blir beordrad av sitt befäl att leta upp och oskadliggöra Den svarte ryttaren, en mystisk figur som håller till i de ryska skogarna och mördar kurirer. Voronov lyckas hitta ryttaren men lyckas inte avslöja dennes identitet innan han knuffas ner för en brant ravin. De Breze har under tiden tagit sig in i Ryssland men den vagn han färdas i överfalls av polska stråtrövare och bara De Breze kommer undan med livet i behåll då han i sista stund räddas av Voronov som lyckats kravla sig upp från sin ravin. De två gör sedan sällskap och upplever en hel del incidenter och strider med den svenska armén innan de når det ryska lägret vid Poltava. Därefter tar det stora slaget vid och som vi alla vet besegrades svenskarna och Karl XII måste fly fältet. De Breze och de La Bush utkämpar en sista duell mot varandra som en gång för alla skall avsluta deras ovänskap.

Där är handlingen i ett nötskal. Filmen har många svagheter inte minst när det gäller att beskriva svenskarna. Eftersom Karl XII och karolinerna är filmens bad guys visas dem också upp som sådana. Karolinerna uppträder högfärdigt och stöddigt och utför mord, brand och våldtäkter till höger och vänster. Detta är nog inte helt ohistoriskt men känns ändå på något sätt knasigt när ryssarna alltid uppträder som godhjärtade hjältar. Sedan har alla karoliner perfekta strukna uniformer utan en enda smutsfläck. Att det är en armé som upplevt den värsta vintern på mannaminne syns inte ett spår av. Kanske kom Lewenhaupts vagnkonvoj fram trots allt? Strida kan karolinerna inte heller för de verkar ha gått i samma skjutskola som stormtrupperna i de tidiga Stjärnornas krig-filmerna och en grupp blir till och med besegrade av ett gäng kärringar beväpnade med trähögafflar. Vi svenskar får också garva över språket när svenska officerare, som är spelade av ryssar, säger konstigheter som ”skjut” när de beordrar gemensamt avfyrade skottsalvor.

slagetvidpoltava2Raska svenska pojkar går till anfall

Trots allt detta är den största malörten själva Slaget vid Poltava då det har få likheter med det verkliga slaget. De inledande striderna om redutterna känns helt onödig då redutterna ser ut att kunna rasa samman när som helst och de inte alls liknar verkliga redutter. Vidare så inleds slaget mitt på dagen då det egentligen skedde i gryningen. Litet ser man av kavalleristriderna, den mördande kanonelden och den svenska flykten. I slutet av slaget håller svenskarna konstigt nog på att vinna och då tar Peter den store själv kommandot och rider till anfall och driver svenskarna till, hör och häpna, ordnad reträtt. Skall man skratta eller gråta?

Slaget vid Poltava är ingen bra film men den har ändå sin lilla bakåtvända charm. När den svenska armén introduceras inmarscherande i en liten by får jag nästan rysningar. Andrey Ryklins porträtt av fältmarskalk Mensjikov är också en av filmens få behållningar. Annars finns det inte mycket att orda om.

Sabaton
Carolus Rex

sabatoncarolusrexArtist: Sabaton
Album: Carolus Rex (2012)
Label: Nuclear Blast

I allmänhet är det alltid riskabelt att romantisera stormaktstiden och i synnerhet Karl XII, speciellt när det gäller i konstformen musik. Referenser till Ultima Thule är då aldrig långt borta med allt vad det innebär. Men albumet Carolus Rex behandlar inte enbart bara kungen i fråga utan hela stormaktstiden. Det handlar om unga män som slits från sina hem för att deltaga i ett krig de inte förstår, om kungar med hybris som tror att de är välsignade av Gud att utöka sitt rike, om krigets blodiga pris och fallet från storhet. I mitt tycke lyckas Sabaton hålla sig objektiva till ämnet i fråga och säger någon något annat så är de troligast oinformerade. Det är inte per automatik nationalistiskt att sjunga om stormaktstiden även om vissa vill göra detta gällande. Stormaktstidens karoliner hade ingenting med nationalism att göra, det är ett historiskt faktum, och vi skall inte missvisa detta.

Men hur skall man förhålla sig till Sabaton och deras musik? Jag ser detta album främst som ett verk som var menat att underhålla. I andra hand att få oss att minnas en tid inte allt för långt borta då kungar krigade, soldater plundrade och oskyldiga dog. I detta var Sverige varken värre eller bättre än någon annan men det är viktigt att vi svenskar minns vår historia. Sabaton försöker helt enkelt att ge oss en historielektion.

Men hur kan man förklara Sabatons popularitet? De vann en Rockbjörn som 2013 års liveakt metal/hårdrock. Gör de bara bra musik eller handlar det om något annat för oss svenskar? Jag tror att många vill minnas en tid då vi svenskar inte var neutrala till allting och hade något att säga till om i världen. En tid då drömmen om Sverige var större och möjligheterna till synes oändliga. Jag säger inte att denna tid var bättre (det var den inte) men det finns något fascinerande med en tid då Sverige var den störste busen i kvarteret.

Illustration av Péter Sallai (2012)Kanske skulle jag skriva något om skivan också? Carolus Rex är ett dubbelalbum med en svensk- och en engelskspråkig skiva med samma låtar. Personligen tycker jag att den svenska versionen är bättre, kärvare, och inte lika pretentiös som den engelska. Vi får följa med resan med början vid drömmen om Dominium Maris Baltici (att göra Östersjön till ett svenskt innanhav) till slutet med karolinernas dödsmarsch över Tydalsfjällen. Denna historieskildring löper över 11 melodier och tar upp händelser som slaget vid Breitenfeld, plundringen av Prag, slaget vid Poltava och Karl XII:s likfärd. Vi får även följa med den enkla soldaten, höra karolinens bön och bevittna masslakten av ryssar vid Fraustadt.

Albumets melodier förmedlar dramatik och vemod, djärvhet och skräck, ära och ond bråd död. Det är hårt, mäktigt och kompromisslöst och jag gillar det. Den strof som främst fastnar i mitt huvud är från melodin Carolus Rex när en ung Karl XII säger: Ingen ed lagd, ingen ed jag svär! Kronan kommer ej från kyrkan, den kom direkt från Gud. Här syftas det på att Karl XII, blott 15 år gammal, på sin kröningsdag vägrade att avge en konungaförsäkran. Det hade alla regerande svenska kungar och drottningar gjort sedan slutet av 1500-talet och det väckte därför stor uppståndelse. Men detta brydde sig inte Karl XII om. Han var född till envåldshärskare och han var inte skyldig kyrkan sin krona. På detta sätt markerade han att han stod över alla utom Gud. Han skulle själv vara herre över sitt öde och svenska folket. Det är sådana här små referenser som jag älskar och jag tackar historikern Bengt Liljegren för att han samarbetade med Sabaton vid skapandet av denna skiva.

Jag ger Carolus Rex två tummar upp och rekommenderar denna skiva till alla som gillar hårdrock och är det minsta intresserad av stormaktstiden och arvet det lämnade efter. Vem har sagt att historia måste läras ur tjocka dammiga luntor?

Ur ragnaröks aska (5)

featherpenDå har vi kommer halvvägs i novellen Ur Ragnaröks Aska. I kapitel 5 återvänder vi till kapten Jevgenij Yakunin som fantiserar om grym och blodig hämnd. De ryska dragonerna har ridit hårt och länge och börjar på allvar att flåsa Karl Kämpe i nacken. Skall vår svenske karolin komma undan eller är han dömd till ett oblitt öde i rysk fångenskap?

För att läsa kapitel 5 tryck här!

Berätta gärna vad ni tycker. Vad var bra och vad var dåligt? Finns det något som är ologiskt eller rena faktafel? Kan svenskan förbättras och i så fall hur? Var inte rädd för att ge negativ kritik. Jag ser fram emot alla kommentarer.

Ur ragnaröks aska (4)

featherpenI kapitlet 4 från Ur Ragnaröks Aska är vår karolin Karl Kämpe fortfarande på väg västerut. Hans flykt är än så länge oupptäckt och han beger sig in under  Budisjteskogens skyddande lövverk. I skogen gör han en fruktansvärd upptäckt och innan dagen är över måste han ge hästen sporrarna för att undkomma den annalkande fienden.

För att läsa kapitel 4 tryck här!

Berätta gärna vad ni tycker. Vad var bra och vad var dåligt? Finns det något som är ologiskt eller rena faktafel? Kan svenskan förbättras och i så fall hur? Var inte rädd för att ge negativ kritik. Jag ser fram emot alla kommentarer.

Ur ragnaröks aska (3)

featherpenDå var det dags för det tredje kapitlet från Ur Ragnaröks Aska. Denna gång lämnar vi Karl Kämpe för ett ögonblick och beger oss till det ryska lägret i Poltava där det tidiga segerfirandet har börjat. Vi introduceras till kapten Jevgenij Yakunin och får följa denne dragons resa från eufori till yttersta förtvivlan…

För att läsa kapitel 3 tryck här!

Berätta gärna vad ni tycker. Vad var bra och vad var dåligt? Finns det något som är ologiskt eller rena faktafel? Kan svenskan förbättras och i så fall hur? Var inte rädd för att ge negativ kritik. Jag ser fram emot alla kommentarer.

Poltava

poltavaTitel: Poltava – Berättelsen om en armés undergång
Författare: Peter Englund
Förlag: Atlantis (1988)

Det är lika bra att säga det på en gång. Peter Englund är mästaren. Ingen annan kan som han placera läsaren mitt i händelsernas centrum och få denna att känna krutröken och kanonkulorna vina över huvudet. I sin debutbok tar Peter Englund med oss till Poltava år 1709. Vi får från första parkett följa den skoningslösa drabbningen mellan svear och ryssar vars utgång kom att sända chockvågor över hela Europa. Med häpnadsväckande realism och en fascinerande detaljrikedom berättas det blodigaste slaget i svensk historia från början till slut. Trots den för oss svenskar förkrossande utgången sitter man som på nålar genom hela boken och jag kan inte mer än beundra och förfasas över vad som hände de där ödesdigra dagarna i Ukraina för drygt 300 år sedan.

Alla svenskar (som inte har levt under en sten) känner till att Karl XII och hans karoliner gick ett katastrofalt ödé till mötes vid Poltava. Det är ett ärr på den svenska folksjälen som än idag får det gamla rysshatet att blossa upp och visa sitt fula tryne i offentligheten (Melodifestivalen 2009 är ett av många exempel). Men hur gick slaget egentligen till, vad var det som hände och vad berodde de skyhöga dödstalen på? Hur kunde allt gå så fel och varför flydde Karl XII till Turkiet? Svaret på dessa frågor och många andra får vi i Poltava som beskriver slagets alla faser och konsekvenser. Men det är inte bara taktik och trupprörelser som beaktas, vi får även följa med den vanliga soldaten, fältprästerna, officerarna, adelsmännen och kungen själv i intressanta små personporträtt.

För den oinsatte kan Poltava tyckas vara en tungrodd akademisk avhandling men genom sitt lätta språk och målande beskrivningar lyckas Englund skapa en ytterst läsvärd bok. Gillar du inte svensk krigshistoria innan du läser denna bok kommer du att göra det efteråt.

karlxiiochmazepaKarl XII och Mazepa av Gustaf Cederström (1880)

Poltava blev en stor framgång när den gavs ut och det sägs att den åter väckte svenskarnas intresse för historia från sin långvariga slummer. Personligen minns jag att det i skolkorridorerna talades om Peter Englund i samma ordalag som den andra stora Boden-författaren Eyvind Johnson. Lustigt nog kom Englund med tiden att sitta i den Svenska Akademien där nyss nämnda Johnson tidigare varit ledamot. Kanske bör jag även för sammanhanget skull berätta att jag själv är uppvuxen i nyss nämnda stolta militärstad.

Det finns dock en aspekt av boken som jag skulle vilja ta upp och höra era åsikter om. När jag läser andra böcker som beskriver slaget vid Poltava får man en känsla av att den svenska armén var väldigt nära, trots stora förluster, att vinna slaget. Denna känsla infinner sig aldrig när jag läser Peter Englunds bok utan det är bara ond bråd död från början till slut. Min personliga åsikt är att det svenska anfallet var dömt att misslyckas från det ögonblick ryssarna upptäckte att fienden försökte ställa upp i slagordning och överraskningsmomentet gick förlorat. Kanske kunde slaget fått en annan utgång om Karl XII själv kunnat leda anfallet men jag betvivlar. Vad har ni för åsikter i denna meningsskiljaktighet?

Trots alla superlativ jag öst över Poltava finns det en liten malört i bägaren. Det är dem på gränsen usla kartorna. Här får förlaget ta sitt ansvar och stå vid skampålen. Turligt nog finns det andra böcker med betydligt bättre kartor som ger en tydligare överblick över slaget. Man kan bara önska att kartorna uppdaterats till senare upplagor så att herr Englund slipper skämmas över dess lumpenhet.

Ur ragnaröks aska (2)

featherpenVår berättelse om den stoiske Karl Kämpe fortsätter i det andra kapitlet från Ur Ragnaröks Aska. Karl sitter fortfarande fastklämd men han har ett ännu större problem i faggorna. Ryska plundrare har äntrat slagfältet och de dräper skoningslöst alla karoliner som fortfarande lever och stjäl deras värdesaker. Förtvivlat försöker han att trycka undan kroppen som håller honom fången när en av plundrarna får syn på honom. Betyder detta slutet för vår hjälte?

För att läsa kapitel 2 tryck här!

Berätta gärna vad ni tycker. Vad var bra och vad var dåligt? Finns det något som är ologiskt eller rena faktafel? Kan svenskan förbättras och i så fall hur? Var inte rädd för att ge negativ kritik. Jag ser fram emot alla kommentarer.