4 inlägg Inlägg publicerade i Peter Englund

Fraustadt 1706

fraustadt1706Titel: Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött
Författare: Oskar Sjöström
Förlag: Historisk Media (2008)

Rehnskiölds seger vid Fraustadt 1706 har alltid givit mig en liten klump i magen. Legenderna och myterna om denna klassiska karolinska seger har alltid på något sätt känts fel och full av överdrifter och uppdiktade fantasier. Tur då att Oskar Sjöströms bok Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött bringar klarhet där historiens dimmor alltid har legat tungt.

Men låt oss ta det från början för den oinvigde. Efter slaget vid Narva år 1700 beslutar sig Karl XII att marschera in i Polen för att göra slut på August II:s styre i landet. August den starke och Peter den store planerar dock att krossa den svenska armén genom att klämma den mellan hammaren och städet. Medan ryssarna uppehåller Karl XII och huvudarmén i öster planerar August ett anfall från Sachsen i väster. Allt som finns mellan sachsarna och Karl XII:s rygg är en liten svensk armékår på 10.000 man under befäl av Carl Gustav Rehnskiöld. Vid Fraustadt 1706 möter den karolinska armékåren Mathias von der Schulenburgs sachsiska här på 20.000 man. Svenskarna vinner en förkrossande seger med egna förluster på 400 stupade medan den sachsiska sidan med rysk förstärkning räknade 7.300 stupade med ungefär lika många tillfångatagna. Segern har därefter räknats som en av de riktigt stora eftersom oddsen verkligen inte var på svenskarnas sida. Så långt allting väl. Men hur var det egentligen med den dubbla omfattningen och massakern av 6.000 ryska krigsfångar? Låt oss ta dessa två myter i tur och ordning.

Med dubbel omfattning menas att en armés center anfaller fiendens center samtidigt som flyglarna går runt fiendens flanker och innesluter fienden och anfaller centern i ryggen. Denna taktik gjordes berömd av den kartagiske fältherren Hannibal vid slaget vid Cannae 215 f.kr. mot romarna. Det är en myt att Rehnskiöld skulle ha planerat sin taktik efter denna historiska seger. Att slaget för svensk del utvecklades till något som liknande dubbel omfattning berodde  mer på oförutsägbara omständigheter. När det gäller den högra flygeln upptäckte Rehnskiöld under uppmarschen att hela flygen inte kunde anfalla samtidigt (det var för trångt) så han lät dra ut denna dragonflygel ur linjen och beordrade den att gå runt och anfalla flankern. Ungefär samma sak hände på den vänstra flygeln men i detta fall togs initiativet helt på eget bevåg utan order från Rehnskiöld. Om man vill vara snäll kan man säga att det var en enkel omfattning. Att detta slag sedan sammankopplades med slaget vid Cannae är helt ett påhitt av 1900-talshistoriker.

regementetskalkSvenska karoliner mottager nattvarden vid Fraustadt 1706.
Målning: Regementets Kalk av Gustaf Cederström (1900)

Och hur var det med de ryska krigsfångarna? Mördade Rehnskiölds karoliner 6.000 värnlösa soldater som hade gett upp? Jag vill säga givetvis inte men ingen myt utan en gnutta sanning. Vad som hände var att ryssarna innan slaget hade vänt de vita vapenrockarna ut och in så att det röda fodret var utåt. Detta hade gjorts för att försvåra identifieringen av de ryska soldaterna eftersom de ansågs vara sämre än sina sachsiska vapenbröder (som bar röda vapenrockar). Det skulle med andra ord vara svårare för svenskarna att identifiera den sachsiska arméns svaga punkt i linjen. Efter slaget upptäckte karolinerna detta men de antog att anledning var att ryssarna försökte gå i fångenskap som sachsare. Detta ansågs av Rehnskiöld vara en allvarlig förseelse som var belagd med dödsstraff. 500 ryssar kunde sållas ut och dräptes sedan utan pardon. Att siffran sedan blev så hög som 6.000 berodde främst på rysk propaganda och att Voltaire skrev det i sin biografi om Karl XII. Var Voltaire fått sina uppgifter ifrån går inte att fastställa men denna verklighetsförvridna bild har därefter fått stort inflytande på senare historiker. Det ryska resultatet för slaget vid Fraustadt var: 4.000 dödade i strid, 500 massakrerade, 300 tillfångatagna och 1.800 som lyckades fly (alla siffror är ungefärliga).

Av alla böcker om karoliner jag läst är Fraustadt 1706 den jag läst snabbast. Efter att jag väl börjat fann jag det svårt att lägga ner den. Boken är ett måste för alla intresserade eftersom den gör upp med en rad historiska myter och nyktert ser på vad som verkligen inträffade. Ett extra plus får boken för alla fina kartor som beskriver slagets olika skeenden. Peter Englunds bok om Poltava har verkligen någonting här att försöka efterlikna. Ett litet minus utdelas för alla namn över döda och sårade som rabblas upp i tillsynes oändliga rader med ojämna mellanrum. Allt som allt är detta ett mästerverk som borde finnas i var svensks bokhylla.

Jag skall dundra

jagskalldundraTitel: Jag skall dundra
Författare: Peter Englund och Kristian Petri
Förlag: Albert Bonniers Förlag (2005)

Jag skall dundra, vilken underbar titel. Jag önskar att jag hade kommit på den. Istället var det den svenska skaldekonstens fader Georg Stiernhielm (1598-1672) som först präntade de orden i en dikt. Jag skall dundra är en kortroman som bygger på ett filmmanus som aldrig kom till användning. Boken är inte tjock och kan läsas på en eftermiddag. Den handlar om en grupp karoliner i Polen år 1706 som ger sig iväg för att leta efter proviant i ett redan härjat land. Karolinerna kommer fram till en herrgård där polackerna först tar emot dem som gäster men allt eftersom tiden går börjar saker och ting att gå snett. Helt plötsligt hörs ett skott och kaptenen för karolinerna segar ihop och dör. Sedan tar det hus i helvete när de återstående karolinerna försöker reda ut vad som hänt.

Det som speciellt fångar mitt intresse i boken är talet om det övernaturliga. I början av boken diskuterar två majorer med varandra om en till synes galen person kan vara en varulv. En stund senare blir en karolin nästan avrättad för att han med sin musköt har skjutit sönder en oblat. Detta anses vara en synd av svåraste sort eftersom oblaten representerar Kristi kött. Karolinen gjorde detta för att förtrolla sitt vapen så att det aldrig skulle missa. I bästa H.P. Lovecraft-stil finns det även med en svårtolkad dröm som till viss del besannas. Att karolinerna var djupt troende och ansåg sig ha gud på sin sida vet nog de flesta som har fördjupat sig i ämnet. Det var hårda straff för alla som syndade och i värsta fall blev syndaren avrättad. Att smäda Guds namn var exempelvis belagt med dödsstraff. Att straffen var så hårda kan vara svårt att förstå för oss som lever på tjugohundratalet. Men betänk då att under stormaktstiden trodde och bad alla till Gud. En värld utan Gud var otänkbart och om jag inte minns fel så hade även Karl IX upphöjt bibeln till svensk lag. I detta perspektiv kan de hårda straffen te sig mer begripliga eftersom all välsignelse kommer från Gud och det gäller att hålla sig väl med den högste genom att straffa alla syndare hårt.

Att detta är en våldsam och blodig berättelse kan ni nog förstå. Boken känns betydligt mer som ett filmmanus än en renodlad roman. På några få meningar målas scenen upp utan att ge de olika karaktärerna allt för mycket djup. Mellan de korta scenerna får man läsa utdrag från en av karolinerna som skriver i sin dagbok. Allt går snabbt och innan man riktigt hunnit suga sig in i handlingen så är filmen, förlåt boken över. Jag tror inte att det filmmanus som boken baserar sig på var tänkt som en långfilm för den känns mer som en TV-film på cirka 45 minuter. Behöver jag säga att det hade varit underbart att se den. Vi kan alltid hoppas att Svenska Filminstitutet glömmer fadäsen med Kalabaliken i Bender (1983) och åter vågar satsa på nya filmer om karoliner. Att då damma av detta manus vore en riktig kulturgärning.

Häxornas tid

haxornastidOriginaltitel: Häxornas tid
Produktionsår: 2005
Antal avsnitt: 5
Speltid: 48 min/avsnitt
Programledare: Jan Guillou

För er som inte orkar läsa Häxornas försvarare som jag berättade om i söndags så kan ni istället se dokumentärserien som är baserad på boken. I fem välproducerade avsnitt presenterar Jan Guillou samma uppgifter som i sin bok och berättar även litet nytt. Han flänger omkring i sin bil och besöker de platser där de historiska händelserna utspelade sig och tittarna får även se historiskt återskapade scener. Vi får även möta historiker som Bengt Ankarloo, Peter Englund, och Gustav Henningsen som Guillou samtalar med och som ger mer djup och förklaringar till varför det gick som det gick. Serien är alltså ett bra substitut till boken för den late.

Poltava

poltavaTitel: Poltava – Berättelsen om en armés undergång
Författare: Peter Englund
Förlag: Atlantis (1988)

Det är lika bra att säga det på en gång. Peter Englund är mästaren. Ingen annan kan som han placera läsaren mitt i händelsernas centrum och få denna att känna krutröken och kanonkulorna vina över huvudet. I sin debutbok tar Peter Englund med oss till Poltava år 1709. Vi får från första parkett följa den skoningslösa drabbningen mellan svear och ryssar vars utgång kom att sända chockvågor över hela Europa. Med häpnadsväckande realism och en fascinerande detaljrikedom berättas det blodigaste slaget i svensk historia från början till slut. Trots den för oss svenskar förkrossande utgången sitter man som på nålar genom hela boken och jag kan inte mer än beundra och förfasas över vad som hände de där ödesdigra dagarna i Ukraina för drygt 300 år sedan.

Alla svenskar (som inte har levt under en sten) känner till att Karl XII och hans karoliner gick ett katastrofalt ödé till mötes vid Poltava. Det är ett ärr på den svenska folksjälen som än idag får det gamla rysshatet att blossa upp och visa sitt fula tryne i offentligheten (Melodifestivalen 2009 är ett av många exempel). Men hur gick slaget egentligen till, vad var det som hände och vad berodde de skyhöga dödstalen på? Hur kunde allt gå så fel och varför flydde Karl XII till Turkiet? Svaret på dessa frågor och många andra får vi i Poltava som beskriver slagets alla faser och konsekvenser. Men det är inte bara taktik och trupprörelser som beaktas, vi får även följa med den vanliga soldaten, fältprästerna, officerarna, adelsmännen och kungen själv i intressanta små personporträtt.

För den oinsatte kan Poltava tyckas vara en tungrodd akademisk avhandling men genom sitt lätta språk och målande beskrivningar lyckas Englund skapa en ytterst läsvärd bok. Gillar du inte svensk krigshistoria innan du läser denna bok kommer du att göra det efteråt.

karlxiiochmazepaKarl XII och Mazepa av Gustaf Cederström (1880)

Poltava blev en stor framgång när den gavs ut och det sägs att den åter väckte svenskarnas intresse för historia från sin långvariga slummer. Personligen minns jag att det i skolkorridorerna talades om Peter Englund i samma ordalag som den andra stora Boden-författaren Eyvind Johnson. Lustigt nog kom Englund med tiden att sitta i den Svenska Akademien där nyss nämnda Johnson tidigare varit ledamot. Kanske bör jag även för sammanhanget skull berätta att jag själv är uppvuxen i nyss nämnda stolta militärstad.

Det finns dock en aspekt av boken som jag skulle vilja ta upp och höra era åsikter om. När jag läser andra böcker som beskriver slaget vid Poltava får man en känsla av att den svenska armén var väldigt nära, trots stora förluster, att vinna slaget. Denna känsla infinner sig aldrig när jag läser Peter Englunds bok utan det är bara ond bråd död från början till slut. Min personliga åsikt är att det svenska anfallet var dömt att misslyckas från det ögonblick ryssarna upptäckte att fienden försökte ställa upp i slagordning och överraskningsmomentet gick förlorat. Kanske kunde slaget fått en annan utgång om Karl XII själv kunnat leda anfallet men jag betvivlar. Vad har ni för åsikter i denna meningsskiljaktighet?

Trots alla superlativ jag öst över Poltava finns det en liten malört i bägaren. Det är dem på gränsen usla kartorna. Här får förlaget ta sitt ansvar och stå vid skampålen. Turligt nog finns det andra böcker med betydligt bättre kartor som ger en tydligare överblick över slaget. Man kan bara önska att kartorna uppdaterats till senare upplagor så att herr Englund slipper skämmas över dess lumpenhet.