52 inlägg Inlägg publicerade i Stormaktstiden

Kalmar läns museum

kalmarlansmuseum03Jag hade tänkt att spara dessa bilder tills jag hunnit skriva en recension för Regalskeppet Kronan men jag har inte hunnit läsa boken och jag har så mycket annat som jag vill läsa före så det lär dröja länge innan den recensionen ser dagens ljus. Istället publicerar jag nu bilderna jag fotograferat från Kalmar Läns Museum där de hade en stor utställning om nyss nämnda regalskepp. För er som inte känner till det var Regalskeppet Kronan på sin tid ett av världens största örlogsfartyg. År 1676 under Slaget vid Ölands södra udde utförde Kronan en för skarp gir och kantrade. Med sig i djupet tog fartyget med sig 800 man, 100 kanoner och stora delar av krigskassan.

För att se fotoalbumet tryck här!

Djävulens krig

djavulenskrigTitel: Djävulens krig
Författare: Kustaa H J Vilkuna
Förlag: Historiska Media (2011)

När jag började läsa Djävulens krig hade jag inte riktigt koll på vad det var för sorts bok. I min naivitet trodde jag att det var någon sorts äventyrsberättelse som böckerna om Stephan Löfving som jag tidigare har recenserat på denna webbsida. Men ack vad jag bedrog mig. Istället för lättsmält kvällsläsning kastades jag brutalt in i en rykande historisk återberättelse inte helt olik Peter Englunds Poltava. Djävulens krig är ett passande namn på boken men den kunde lika gärna kunnat hetat Förintelsen eller Undergången. Sällan har jag läst en så bedrövlig berättelse om plundring, skövling, bränder, mord, tortyr, våldtäkt, slaveri och kränkningar. Det var nästan så förtvivlat mot slutet att jag nästan lade ner boken men om någon genomlidit allt som berättats kan jag finna styrkan att läsa om deras vedermödor och föra minnet vidare.

Djävulens krig handlar om den Stora ofreden, alltså tidsperioden 1713-1721, då det svenska Finland var ockuperat av Peter den stores ryska armé. Ryssarna tillsammans med allierade kosacker och kalmucker far som en ångfält fram i det av den svenska armén övergivna Finland. Inte en stad, by eller gård undgår ryssarnas grymma framfart och eld och svärd är deras vapen. Tiotusentals finländare flyr till Sverige, tiotusentals rövas bort till Ryssland, tiotusentals mördades och torterades, tiotusentals byggnader brändes till aska och tusentals kvinnor våldtogs. Landet barskrapades på föda, värdesaker och arbetsföra män och det lilla som finns kvar får de överlevande kämpa om. Så såg den ryska freden ut och jag förstår varför finländarna än idag fruktar ryssarnas återkomst till landet.

Förutom alla kortare skildringar får vi även följa Gustav Lillbäcks något större livsöde. Han var son till en länsman i Österbotten och blott 15 år gammal tillfångatogs han av ryssarna och släpades till fångenskap i Viborg. Under hot om tortyr och ond bråd död förryskades Lillbäck och blir en så kallad ryssdräng, det vill säga kalfaktor och tolk åt en rysk officer. För att inte hamna i onåd hos sin nya herre måste Lillbäck visa upp sitt mod. Ju brutalare han kan misshandla den egna finska befolkningen desto större frihet och privilegier fick han. Lillbäck var inte sen att visa upp sin sadism och totala hänsynslöshet när han drog fram i Finland och i hans spår följde dödade, torterade och våldtagna människor i sådan omfattning att finländarna sade att han var värre än ryssarna. Hur Lillbäcks berättelse slutar återger jag inte här utan låter er läsa om hans vidare öden i boken.

Efter 300 sidor om helvetet på jorden är jag alldeles utpumpad. Kustaa H J Vilkuna har gett en inblick om det finska lidandet som jag inte trodde var möjligt. Nog visste jag att det var tuffa tider i Finland under Stora ofreden men det är nästan absurt hur mycket ett folk kan lida och ändå på något sätt överleva och senare växa till en stolt nation. Författaren skall ha heder för att han så sakligt har orkat återberättade de grymma skeenden som kom att drabba ett helt folk men jag vet inte om jag vågar läsa han storverk betitlat Hat som också handlar om tiden kring det stora nordiska kriget.

Fredrikstens Fästning

fredriksten02Om man skall skriva en novell som utspelar sig på Karl XII:s dödsdag i Fredrikshald (dagens Halden) måste man nästan besöka Fredrikstens Fästning (där han dog) för att få en känsla för området. Mitt misstag var att jag besökte fästningen samma dag som de skulle spela in Allsång på gränsen (sänds i Sjuan i Sverige). Det var med andra ord massor med arbetare på plats som höll på att bygga scener, testa ljudanläggningar och placera ut sittplatser, baja-major och serveringstält. Förutom detta så började den del av publiken som ville vara nära scenen att strömma till platsen så för att göra det bästa av situationen innan den blev helt ohållbar började jag springa runt som en tok och fotografera så mycket som möjligt. Så här efteråt känns det nästan otroligt att jag lyckades ta så många bilder utan att en massa människor stod i vägen för det var betydligt mer folk omkring mig än bilderna visar. Håll till godo!

För att se fotoalbumet tryck här!

Sagan om häxan, drängen och soldaten (kortfilm)

saganomhdsOriginaltitel: Sagan om häxan, drängen och soldaten
Språk: Svenska
Produktionsår: 2015
Speltid: 15 min
Regissör: Christian Rutegård
Skådespelare: Anna Gunnarsson, Martin Rutegård och Fredrik Wagner

Sagan om häxan, drängen och soldaten är en kortfilm som jag snubblade över när jag surfade omkring på internet. Detta var en trevlig överraskning då vi i vårt avlånga land minst sagt är svältfödda på filmer om stormaktstiden. Handlingen är enkel.

En soldat får order att eskortera en häxa till Nässjö där hon skall avrättas. Vägen dit är däremot lång och mycket kan hända på vägen.

I en kortfilm är det svårt att hinna bygga upp stämningen. Regissören Christian Rutegård lyckas ändå på något sätt få till en känsla av obehag och kommande undergång. Den till synes plikttrogne men inte allt för smarte soldaten spelas utmärkt av Fredrik Wagner. Anna Gunnarsson som häxan är också helt okej men den flickstackarn måste ha fryst mycket under inspelningen. Martin Rutegårds dräng kändes däremot som en bortkommen Edvard Persson och hans byfånighet gick inte riktigt hem hos mig.

Kortfilmens styrka är fotot och färgsättningen som verkligen är ypperligt. Jag älskar att man kan se andetagen i den kyliga atmosfären. Sämre däremot är den hackiga klippningen. Det är som att vissa filmklipp saknas och detta beror med all säkerhet på den låga budgeten. Filmskaparna hade helt enkelt inte råd med exempelvis en stuntman som kunde filmas när soldaten kastas av sin häst. Därför är detta förlåtet i min bok.

Ta dig en kvart och se Sagan om häxan, drängen och soldaten. Det är väl spenderade minuter och kanske är denna kortfilm början på något större. Jag hoppas i alla fall på det.

Youtube: Sagan om häxan, drängen och soldaten

Vad är stora och lilla ofreden?

golitsynMichail Golitsyn, rysk guvernör
av Finland under Stora ofreden.

Stora ofreden (1713-1721) och Lilla ofreden (1742-1743) är benämningar på två krigstidsperioder då den svenska rikshalvan Finland var ockuperad av Ryssland. Båda gångerna övergav Sverige mer eller mindre Finland för att kunna försvara kärnlandet och detta fick svåra konsekvenser för finländarna. Speciellt under Stora ofreden plundrade, brände, skövlade, våldtog, förslavade och mördade ryssarna i sådan omfattning att finländarna trodde att den yttersta dagen stod för dörren. Båda gångerna var Sverige tvunget att ge bort bitar av Finland till Ryssland för att få fred. Detta ledde givetvis till en svensk revanschlust att ta tillbaka förlorad mark och således nya krig som aldrig slutade lyckligt för svensk del. Ryssarna hade efter århundraden av frustration lyckats få fäste vid Östersjön och tänkte inte ge upp det utan strid. Finländarna fick tragiskt nog betala det ryska priset för svensk hybris.

Karl XII och svenskarna i Osmanska riket

karlxiiosmanskariketTitel: Karl XII och svenskarna i Osmanska riket
Författare: Per Sandin (red.), Åsa Karlsson, Lars Ericsson Wolke, Peter Törnvall, Bengt Liljegren m.fl.
Förlag: Atlantis (2015)

Det fanns en märklig tid då Sverige styrdes från det Osmanska riket. Detta skedde mellan 1709-1714 efter det förödande Slaget vid Poltava och Karl XII tvingades fly till det Osmanska riket tillsammans med omkring 1.500 soldater. Kungen hoppades under dessa år på att få ihop en storallians med Höga porten och tillsammans skulle svenskar och osmaner bekämpa ryssarna som hotade båda ländernas gränser. Men allt eftersom tiden gick och storvesirerna byttes ut i en skrämmande takt rann hela företaget ut i sanden och svenskarnas närvaro i landet blev allt mer ovälkommet. Till slut fanns ingen val och Karl XII tvingades rida hem. Under denna period hade kungen och svenskarna i det osmanska riket varit med om mycket, inte minst den kända Kalabaliken i Bender.

Det första som slår mig när jag håller boken i min hand är hur vackert tillverkad den är. Den påminner för mig litet grann om sådana där sagoböcker som ens föräldrar läste ur för en när man var liten och inte själv kunde läsa. Pappret är härligt och tjockt, formgivningen luftig och läsvänlig, trycket är påkostat och stora färgbilder pryder många av sidorna. En eloge till formgivarna, tryckarna, bokbinderiet och alla andra som haft med utformningen av den fysiska boken att göra. Högsta betyg.

Men hur är det då med innehållet? Eftersom bokens olika kapitel är författat av olika författare fruktade jag till en början ett nytt fiasko som Vad hade hänt om… – Åtta kontrafaktiska historier men redaktören Per Sandlin har till synes hållit i strama tyglar och fått en bok som på ett betydligt bättre sätt håller ihop. Med det inte sagt att boken inte har problem, det är på tok för mycket upprepningar av information då en författare tar över efter en annan, de två kapitel som avhandlar arkitektur var en pina att komma igenom och hade väldigt litet med temat för boken att göra och slutkapitlet betitlat Ritten hem var en förvirrande och föga detaljerad redovisning som hoppade mellan Karl XII:s historiska ritt och en nutida experimentritt då några svenskar år 1998 upprepade kungens bedrift.

Det var det tråkiga, desto roligare är att många av de andra kapitlen i boken är välskrivna och intressanta. Vi får inte så många detaljer men väldigt många svepande skildringar som på ett jordnära sätt berättar för läsaren hur livet nere i Osmanska riket såg ut för Karl XII och de andra svenskarna. Vi får lära känna kungens närmaste män, hur postgången till rådet i Stockholm fungerade och intressant information om expeditionerna till Orienten som kungen lät sända ut. Till min förvåning var kapitlet om Den svensk-ukrainska alliansen överraskande bra och jag kan inte mer än tycka synd om alla de ukrainare som satte hoppet till den svenska konungen men istället gick ett gruvligt öde till mötes.

Som bok är Karl XII och svenskarna i Osmanska riket en småtrevlig kvällsläsning. Det mesta känns igen från andra böcker men det presenteras på ett mycket aptitligt sätt och är utmärkt läsning för den som vill skaffa sig ett hum om perioden utan att för den delen dyka ner i detaljer. Det finns stor risk att jag kommer att återvända till denna bok då dess förträffliga utformning är en fröjd för ögat och det känns som om den är påkostad lyx. Jag vill se fler böcker som denna och finner det smålustigt att den på framsidan kapade kungens ben dyker upp på ett annat ställe i boken. Det känns som stor Monty Python-humor. Sådant gillar jag.

Vad är en krutmustasch?

krutmustaschEn krutmustasch var ett slags mandomstecken som många karoliner lade till med. För att skapa en krutmustasch skars ett horisontellt snitt ovanför överläppen, sedan hälldes krut i såret som tändes på. Det gråa eller svarta ärret som bildades liknade en mustasch därav det litet smålustiga namnet. En av de kändaste karolinerna som hade krutmustasch var fältmarskalken Carl Gustaf Rehnskiöld, en sned sådan till på köpet.

Carolux Rex (bok)

carolusrexTitel: Carolus Rex – Karl XII – hans liv i sanning återberättat
Författare: Ernst Brunner
Förlag: Albert Bonnier Förlag (2006)

Låt mig börja med att säga att detta är en massiv bok. Dryga 800 sidor av dödsförakt, storhetsvansinne och ren galenskap. Den var så överväldigande att jag var tvungen att läsa den i flera omgångar för att kunna ta mig till slutet. Jag vill inte heller ge mig in i debatten om hur mycket som är sant och hur mycket Brunner har hittat på från egen fatabur. Jag är ingen historiker och skulle inte kunna peka ut många av de faktafel som riktiga historiker har pekat ut och i skiftande grad fördömt författaren. Istället kommer denna recension bara att ses genom mina egna populärhistoriska ögon. Jag hoppas att det är mig förlåtet.

Det första som slår mig så här efteråt är hur galen var egentligen Karl XII? Jag ställde mig frågan redan i min recension över Peter Froms bok Kalabaliken i Bender och här blossar den åter upp med förnyad styrka. Brunners Karl XII är totalt hänsynslös, drivs av ett Messiaskomplex och är envis till ruinens brant. Det förhatliga porträttet kan nästan beskrivas som; Vad skulle ha hänt om Joffrey Baratheon från Game of Thrones varit kung av Sverige under 1700-talet?

Boken är en fiktiv självbiografi över Karl XII:s liv och börjar med att han föds, med segerhuva förstås och med bloddrypande händer som ett förebud om ett liv i krigets tecken. Därefter växer han upp och visar redan i unga år tecken på sadism och skoningslöshet. Efter Karl XI:s död greppar han makten som envåldshärskare i riket och omoget börjar han regera som den värsta tyrann. Det dröjer dock inte många år innan Det stora nordiska kriget bryter ut och med det släpps Karl XII:s ärelystnad lös med full kraft.

Därefter följer 700 sidor av truppförflyttningar, ärorika segrar, bittra förluster och meningslösa uppoffringar. Kungen visar ingen medömkan till de liv som spills (både fientliga och egna) så länge han kan odla myten om sig själv, som den krigare vara like icke finns på denna jord. Han älskar att höra hur fienden darrar när de hör hans namn och anser att varje motgång, stor som liten, bara är en grop i vägen på hans väg mot den fullständiga segern. Katastrofen vid Poltava anses bara vara en besvärande förlust. Visserligen är Karl XII rosenrasande över Lewenhaupts kapitulation men han kan inte se att detta är början till slutet. Istället fortsätter han deltaga i det ena slaget efter det andra trots att han ställs mot omöjliga odds.

Det som är så frapperande är att Karl XII hade så många tillfällen att skapa fred och troligast gå till historien som en av landets främsta kungar, i samma klass som Gustav Vasa och Birger Jarl (ja jag vet att den sistnämnde aldrig var kung men han regerade Sverige som om han vore en). Även när det såg som mörkast ut fanns chansen att få fred under hyfsade till goda villkor. Envist ville han dock kriga vidare och bara sluta efter att Sverige återfått alla förlorade landområden och att August den starke för all framtid avsatts från Polens tron.

Om Brunners porträtt över Karl XII stämmer så var mannen en fullständig psykopat. Än värre är att Peter den store framställs som ännu värre. Dessa två herrars kamp kan på mer än en punkt jämföras med den mellan Hitler och Stalin. Trots att Karl XII mest krigar med ryssarna så framställs hans egna kusin August den starke som kungens verkliga nemesis. Jag antar att det låg för mycket prestige i att låta Stanislaw Leszczynski förlora tronen efter att den så mödosamt erövrats åt denne svenska nickedocka.

Efter att ha tagit mig igenom dessa 800 sidor så är jag alldeles utpumpad. Trots att den sägs ha över 1500 faktafel så går den inte att ge något annat än högsta betyg. Historiker tycker nog att denna bok mest är ett plagiat av Anders Fryxells böcker om Karl XII medan vi som inte sitter på några höga hästar kan erkänna att den är ett populärhistoriskt mästerverk. Så det så.

De svarta ryttarna

desvartaryttarnaTitel: De svarta ryttarna
Författare: Björn Holm
Förlag: Wahlström & Widstrand (1989)
Övrigt: En av Björn Holms böcker om Stephan Löfving.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

De svarta ryttarna är om jag räknat rätt Björn Holms fjärde bok om partigängaren Stephan Löfving. Går man i kronologisk ordning borde det vara den första eftersom Löfving i denna bok ännu inte har anslutit sig till den svenska armén utan tjänstgör som ung uppbördsskrivare åt gränsmajoren Simon Afleck. I min recension av Karl XII:s spion påpekade jag att den boken saknade en riktig handling men det kan man inte säga om De svarta ryttarna, den har en handling men en ytterst förvirrad sådan.

Året är 1710 och området är den finska Karelen. En ung Stephan Lövfing rider omkring och försöker driva in skatt bland de fattiga bönderna samtidigt som ryska trupper börjar härja i landskapet. Till råga på allt har pesten nått södra Finland och sprider sig snabbt norrut. Tidigt i boken blir Löfving tillfångatagen av en rysk patrull och han får för första gången bekanta sig med den ryska sergeanten Ivan ”Den förskräcklige” Fedovitj. Löfving lyckas fly men genom hela boken träffar han med ojämna mellanrum på denne Ivan som blir något av hans antagonist till den stora slutuppgörelsen.

Efter flykten återgår Löfving i tjänst men eftersom han ofta får agera på eget initiativ så gör han litet som han vill. Detta gör dock att han hamnar i kläm mellan dubbla lojaliteter och får fiender på alla sidor av kriget, inklusive ett finskt bondeuppror. Efter en mängd äventyr hamnar Löfving i Kajaneborgs fästning stämplad som förrädare. Han tas dock till nåder och beger sig söderut för att bli partigängare.

De svarta ryttarna är en förvirrande bok. Allt för många rollfigurer saknar en bakgrund som förklarar deras hållning och varför de agerar som de gör. Många byter dessutom lojalitet både två och tre gånger mellan de krigande sidorna till synes helt utan anledning. Under novellen uppstår det för många frågor som läsaren aldrig får något svar på. Är Maarit mjölkerska en häxa? Varför mördar hon oskyldigt folk? Är Simon Afleck galen eller har han drabbats av en förbannelse? Vad har de svarta stenarna för betydelse? Vad är Marion Aflecks planer för Stephan Löfving? Vilka är de svarta ryttarna? Även jag förstår att läsaren skall göra egna tolkningar över det som inträffar men någon måtta på mystiken får det väl ändå vara.

I boken hoppar också perspektivet från olika rollfigurer på ett obegripligt sätt. Mest irriterande är att vissa bihandlingar av outgrundlig anledning får alldeles för stort utrymme. Som exempel kan jag nämna att denna äventyrsbok helt plötsligt under några kapitel förvandlas till ett mordmysterium utan att Lövfing ens är närvarande. Varför? Visserligen har dessa mord en liten koppling till Lövfings senare äventyrande men inte i proportion till dess uppblåsta betydelse. Vissa stycken av boken är också skrivna i olika tempus vilket gör det hela ännu mer konstigt.

Nej, som bok är De svarta ryttarna ingen höjdare. Förvirrande och otillfredsställande på mer än ett sätt. Jag vill så gärna gilla böcker som denna för det finns partier som är riktigt bra men med tanke på helheten kan jag inte med gott hjärta rekommendera den.

Läs också:
Karl XII:s spion

Tronpretendenten som försvann!

Av denna tavla är det inte svårt att förstå varför den svenska officerskåren ville ha Karl Fredrik av Holstein-Gottorp till ny svensk kung.Av denna tavla är det inte svårt att förstå varför
den svenska officerskåren ville ha Karl Fredrik av
Holstein-Gottorp till ny svensk kung

När Karl XII dog 1718 i Fredrikshald hade han ingen självklar efterträdare. Två kandidater fanns det dock och dessa var kungens syster Ulrika Eleonora (1688-1741) och hans systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp (1700-1739). Karl XII hade förespråkat Karl Fredrik men vid tidpunkten för hans död var ingenting bestämt. Karl Fredrik hade också stöd för sitt anspråk hos både Karl XII:s förste minister Georg Heinrich von Görtz och den svenska officerskåren. Men han agerade för långsamt. Medan Karl Fredrik sörjde sin morbror agerade Ulrika Eleonora snabbt och efter att hon avsagt sig arvsrätten valdes hon till svensk drottning.

Karl Fredrik som blivit förbigången lämnade då i vredesmod Sverige och reste till Hamburg. Till Holstein-Gottorp kunde han inte återvända då det var ockuperat av Danmark. Han reste sedan till Ryssland och gifte sig med Peter den stores dotter Anna Petrova. Karl Fredrik fick en plats i det ryska rådet men hamnade 1727 i ett gräl med Aleksandr Mensjikov och reste strax efteråt hem till Gottorp med Anna. 1728 fick paret sonen Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp som senare skulle bli känd som tsar Peter III av Ryssland (Katarina den storas misslyckade man). Olyckligtvis dog Anna i barnsäng i och med sonens födelse.

Den svenska riksdagen hade dock inte glömt bort Karl Fredrik. Redan 1923 fick han titeln ”kunglig höghet” och ständerna gav ett obestämt löfte att ha honom i åtanke vid framtida kungaval. Men den ryssvänliga politik som fördes i hans namn av det holsteinska partiet blockerade både hans och sonens väg till tronen. När kung Fredrik I dog var det istället Karl Fredriks kusin Adolf Fredrik som valdes till ny kung.

Resten av sitt liv ägnade Karl Fredrik åt att planera sonens framtid som Rysslands Monark. Han engagerade sig föga i regerandet av Holstein-Gottorp och dog på slottet Rohlfshagen i Holstein, 39 år gammal.