18 inlägg Inlägg publicerade i Demoner

Elric – the ruby throne

elric01Titel: Elric – The Ruby Throne
Författare: Julien Blondel
Serietecknare: Robin Recht, Didier Poli
Färgläggare: Jean Bastide
Förlag: Titan Comics (2014)

Elric of Melniboné är en av fantasyvärldens mest kända protagonister. Likt Lovecrafts Chtulhu är han dock inte så känd för den stora massan men influenserna från denne hjälte finns överallt. Elric är skapad av författaren Michael Moorcook och är hans personliga uppror mot den klassiska fantasygenren som leddes av författare som J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis. Med åren har Moorcook skrivit otaliga Elric-berättelser och de finns samlade i 10 böcker (om jag räknat rätt). Elric – The Ruby Throne är därför föga förvånande långt ifrån den första serieversion men jag kan utlova att det är den bästa. Moorcook själv hyllar albumet och det franska manskapet som skapade det.

elric02ORD
Jag minns att jag för länge sedan läste den första Elric-boken som Äventyrsspel gav ut och mitt intryck som jag minns det var att den var slarvigt skriven. Den var full av fantastiska koncept men pusselbitarna passade inte riktigt ihop. Av vad jag förstått var hela boken skriven under bara några dagar och det kan vara därför jag tyckte att vissa delar borde författaren ha reflekterat över litet mer. Därför blev jag positivt överraskad när jag läste seriealbumet Elric – The Ruby Throne. Här har serieförfattaren Julien Blondel benat ut alla frågetecken och gjort subtila tillägg som gör att berättelsen flyter på ett helt naturligt sätt. Till och med Moorcook erkänner i förordet till detta album att han skulle ha tagit med dessa förändringar om han bara hade kommit på dem när han skrev boken. Det Blondel verkligen fått till är den fullständiga dekadens som det melnibonéiska folket lever i. De bryr sig inte om vanliga människor som de ser som ociviliserade djur eller slavar som de kan offra till sina kaosgudar. Men det är inte bara berättelsen som har fått en rejäl putsning. Hela världen tycks ha målats ut på ett helt annat sätt än tidigare. Det skulle därför vara intressant att veta hur mycket Moorcook direkt var involverad i skrivandet av detta album eller om Blondel bara körde på och hoppades på ursprungsförfattarens godkännande.

elric04BILD
När det kommer till själva tecknandet har Robin Recht och Didier Poli sprängt alla gränser vad det gäller fantasy. Borta är alla sagoslott, stiliga rustningar och sköna jungfrur. Istället är det Goth och S&M som inspirerat tecknarna. Många av seriefigurerna är dessutom nakna eller halvnakna. Tortyr och ond bråd död följer melnibonéerna var de än färdas och det märks i tecknandet. Detta är inget för känsliga personer. Elrics rubintron är så stor och majestätisk att den får järntronen i Game of Thrones att framstå som en potta för småbarn. Det kejserliga palatset är en mörk katedral av en arkitekturkonst som nästan övervinner förnuftet. Medan barbarer försöker anfalla Drakön har vikingaliknande drakskepp är melnibonéerna skepp gigantiska hangarfartyg.  Allt detta och mycket till får världen som Elric lever i att kännas levande. Den må kanske inte vara helt realistisk men vem vet vilken kaosmagi som hjälpt melnibonéerna att skapa allt detta. Färgläggaren Jean Bastide drar sitt strå till stacken genom att använda sig av avskalade färger. Allt är inte direkt mörkt och grått utan alla färger finns där men i en mer dämpad skala. Färgerna förmedlar mer en känsla än tar utrymme från berättandet.

elric03SLUTORD
Vad kan man mer säga än att detta är ett mästerverk. För första gången förstod i alla fall jag mig på Elric storhet och varför han är så älskad. Det är en grym och mörk berättelse men Elric är om inte en hjälte i alla fall en antihjäte som är gudarnas redskap. Hur mycket han än försöker kan han inte undfly sitt öde och en dag kommer han att bringa stor olycka, inte bara för Drakön utan även det melnibonéanska imperiet. Vägen dit är dock lång och detta är bara början på Elrics berättelse. Som tur är finns nästa del i serien redan ute. I denna får vi veta hur Elric kom över sitt legendariska svärd Stormbringer. Även ett tredje album finns utgivet på franska och jag väntar otåligt på den engelska översättningen.

Forbidden Empire

viy01Originaltitel: Viy
Språk: Dubbad engelska
Produktionsår: 2014
Speltid: 107 min
Regissör: Oleg Stepchenko
Skådespelare: Jason Flemyng, Charles Dance, Aleksey Chadov, Emma Cherna, Valery Zolotukhin m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Jag skall villigt erkänna att jag har svårt för östeuropeiska filmer. För mig ger de nästan alltid ett splittrat intryck och humorn är på väldigt låg nivå. Det var därför med viss tvekan jag tittade på filmen Forbidden Empire, eller Viy som den heter i original. Själva handlingen bygger på en bok av 1800-tals författaren Nikolai Gogol som berättar legenden om demonen Viy. Denna legend är helt påhittad av Gogol och har inte sina rötter i den slaviska folktron som exempelvis Baba Yaga eller Chernobog.
viy02
England år 1701. Lord Dudley tar kartografen Jonathan Green på bar gärning i sängen med hans dotter Hanna. Jonathan flyr och svär till Hanna att han skall komma tillbaka efter att han är rik och berömd. Därefter beger sig Jonathan till det outforskade Ukraina för att kartlägga landet. Till slut hamnar han i en liten by som tycks terroriseras av demonen Viy. Byprästen är övertygad om att en förbannelse vilar över området medan Jonathan mest tror att det är vidskepelser. Sotnik, byns herreman, ber under stort hemlighetsmakeri Jonathan att göra en karta över hans domäner med utgångspunkt från en förbommad och övergiven kyrka…

Överraskande nog tyckte jag att Forbidden Empire hade ett intressant upplägg. Likt Vargarnas Pakt och till viss mån Sleepy Hollow försöker en vetenskapsman bevisa att en till synes övernaturlig händelse kan ha en naturlig och högst vetenskaplig förklaring. Det är den gamla trätan mellan religion och vetenskap som står mot varandra. På vissa sätt var filmen riktigt smart även om den tog några märkliga omvägar innan den nådde fram till målet. Speciellt gillade jag hur bokens legend pusslades ihop med Jonathan Greens undersökningar så att det blir en tämligen logisk berättelse.
viy03Jag vet inte vad det är med östeuropeiska regissörer. Varför tycks det alltid finnas med en rollfigur som har tillgång till teknisk utrustning som inte existerade på 1700-talet? I detta fall åker protagonisten Jonathan Green omkring i en hästdragen vagn som inte behöver någon kusk. Med hjälp av någon svårförstådd apparatur i vagnen styrs hästarna alltid på rätt spår efter de ukrainska kringelkrokarna till vägar. Med tanke på att vi först nu har börjat experimentera med förarlösa bilar så känns denna vagnkonstruktion oerhört malplacerad. Det var likadant med teknologi i filmen Bathory så jag undrar om de östeuropeiska regissörerna har tittat för mycket på Professor Balthazar?

Forbidden Empire får godkänt i betyg av mig. Det är en stabil 3:a med det klassiska betygssystemet från 1-5. Oväntat högt om du frågar mig. Tydligen var Forbidden Empire en så framgångsrik film att den skall få en uppföljare. Kartografen Jonathan Green skall denna gång bege sig till China och storheter som Jackie Chan, Rutger Hauer och Arnold Schwarzenegger skall medverka. Viy 2: Journey to China har premiär under vintern 2017-2018. Jag för en ser fram emot den.

Solomon Kane Volume 3: Red Shadows

solomonkanecomic07Titel: Solomon Kane Volume 3: Red Shadows
Författare: Bruce Jones
Serietecknare: Rahsan Ekedal
Färgläggning: Dan Jackson
Textning: Richard Starkings
Omslag: Gregory Manchess
Förlag: Dark Horse (2012)

Äntligen en Solomon Kane volym som gör det mesta rätt. Efter halvbesvikelserna med volym 1 och 2 så bringar volym 3 rättvisa åt 1500-tals puritanen. Manusförfattaren Scott Allie är utbytt mot Bruce Jones som sätter tänderna i två av de mest klassiska Kane-novellerna, nämligen Skulls in the Stars och Red Shadows. Även om Jones har gjort personliga tolkningar av båda noveller så svävar han inte bort från ursprungsmaterialet på samma sätt som Allie gjorde. Det blir därmed ett berättande som är mer i linje med Robert E. Howards vision och detta tycker jag är bra. Med detta inte sagt att man inte skall få göra förändringar när man för över en berättelse från ett media till ett annat. Varje generation behöver sin tolkning och i detta tycker jag bara att Jones har funnit en bättre väg än Allie.

SKULLS IN THE STARS
Solomon Kane är till fots på väg till Torkertown. Vid ett vägskäl måste han välja väg, skall han ta genvägen genom träsket eller ta den långa omvägen runt? Kane väljer genvägen och ställs mot träskets demoniska odjur.

RED SHADOWS
I Frankrike 1579 finner Solomon Kane, en vinternatt, en döendes flicka i snön. Hon berättar att Le Loup (Vargen) och hans anhang anföll hennes by där de brände, plundrade och dödade. När flickan dör svär Solomon Kane att hämnas denna oförrätt. Han börjar därefter jaga Le Loup genom Europa och följer efter honom till Afrika. Väl i djungeln blir Kane tillfångatagen av en afrikansk infödingsstam som Le Loup har allierat sig med. Men Kane allierar sig med medicinmannen N’Longa och en episk strid tar sin början.
solomonkanecomic08ORD
Bruce Jones version av Solomon Kane är stentuff hjälte som är snabb till vrede. Han är helt övertygad om att han är Guds redskap och den som skall skipa rättvisa där ingen annan rättvisa går att få. Han svär heliga eder, fruktar inga fiender och är skoningslös i sin jakt på skurkar. Jones författande är inte något för den känslosvage för det är grymt, blodigt och brutalt. Kane är fullständigt kompromisslös och han är redo att offra allt för i hans värld insatserna höga, vinna eller dö försökandes. Vad finns inte att älska med allt detta?

BILD
För det första så känns det som om sidorna är mycket bättre komponerade i denna volym jämfört med tidigare. För det andra så är tecknaren Rahsan Ekedal mycket bra på utnyttja den yta som ges och därför finns det många ”explosiva” bildrutor där det som skall behandlas kommer till sin fulla rätt. Med andra ord känns inget inklämt eller förkortat. Ekedals stil är på sina ställen ganska enkel och det är inte konturerna utan färgerna som ger nyans åt detaljerna. Det ger ibland ett litet ”plastigt” intryck men är ingenting som i alla fall jag irriterar mig på. Genomgående är färgläggningen starkt och det förstärker intrycket. Episka soluppgångar, ödesmättat månljus och mörk afrikansk djungel i underbara färger. Färgvalet känns med andra ord helt rätt.
solomonkanecomic09OMSLAG
Äntligen ett omslag som är värdigt Solomon Kane. Gregory Manchess lyckas betydligt bättre att förmedla vad volymen innehåller jämfört med sin föregångare. Omslaget dryper av stämning och meddelar att detta är en volym om en hård hjälte som lever i en hård värld.

SLUTORD
Denna volym är så mycket mer Solomon Kane än föregångarna. Det känns som om äntligen är det rätt människor på rätt plats som verkligen förstår sig på denna hjälte och den värld han lever i. Jag kan inte klaga på mycket mer än att jag önskar att Dark Horse hade gjort fler volymer med samma omtanke som denna. Inte ett mästerverk men väldigt nära. Rekommenderas varmt!

Mer Solomon Kane:
Solomon Kane Volym 2: Death’s Black Riders
Solomon Kane Volym 1: The Castle of the Devil

The savage tales of Solomon Kane
Solomon Kane (2009 film)
Solomon Kane – The official movie novelisation

Solomon Kane Volume 2:
Death’s Black Riders

solomonkanecomic04Titel: Solomon Kane Volume 2: Death’s Black Riders
Författare: Scott Allie
Serietecknare: Mario Guevara, Guy Davis
Färgläggning: Juan Ferreyra
Textning: Richard Starkings
Omslag: Mike Mignola
Förlag: Dark Horse (2010)

Dags för mer Solomon Kane när vi tar en titt på Solomon Kane Volume 2: Death’s Black Riders. Manusförfattaren Scott Allie har även denna gång grävt djupt i Robert E. Howards arkiv och blandat delar av hans texter med eget skrivande. Denna gång är det Howards berättelse Rattle of Bones och hans påbörjade berättelse Death’s Black Riders som slagits samman till ett nytt alster med den sistnämndes namn. Denna efterföljs av All the Damned Souls at Sea som är en ny berättelse av Allie som pressats in mellan en epilog och den förstnämnda berättelsen. Hela volymen är en salig blandning av högt och lågt men låt oss ta det rätt ordning.

DEATH’S BLACK RIDERS
Tecknad av Mario Guevara. Solomon Kane är på resande fot i Schwarzwald-skogen där han stöter på en grupp demonvarelser som påminner om kentaurer men är betydligt mer diaboliska. Tillsammans med en annan äventyrare vid namn Gaston L’Armon tar han sin tillflykt till det ödsligt belägna värdshuset Cleft Skull Tavern. Det visar sig dock att värdshuset döljer mer än en hemlighet som Kane måste ta i tu med samtidigt som demonvarelserna kommer i horder för att söka hämnd på sina fallna bröder.

ALL THE DAMNED SOULS AT SEA
Tecknad av Guy Davis. Efter händelserna i berättelsen ovan beslutar sig Solomon Kane för att resa hem till England. I en hamnstad dräper han en häxa vars kropp sväljs av vågorna. Väl ute till havs blir Kanes skepp attackerad av en okänd kraft. Kan det vara häxan som söker hämnd?
solomonkanecomic05
ORD
Death’s Black Rider bygger som jag skrev ovan på två olika berättelser. Två som inte nämnvärt riktigt passar samman. Jag skall ge Allie att han verkligen har försökt men berättelsen är väldigt splittrad. Ena stunden slåss Kane mot demonvarelser för att i nästa stund glömma bort dessa för att koncentrera sig på ondskan i värdshuset. Därefter kommer demonvarelserna tillbaka och en präst dyker upp från ingenstans. Hela berättelsen är ett gnisslande gångjärn som måste smörjas. Det som däremot är bra är att det är fullt ös från början. Kane hinner knappt hämta andan och ladda om flintlåspistolerna innan det är dags för nya strider. Det finns stoff här som är bra men i slutändan önskar jag att berättelserna inte hade slagit ihop utan hade fått stå på enskilda ben.

All the Damned Souls at Sea är en udda skapelse. Det är en kort berättelse som mest genom inre dialog berättar om ett skepp som under en storm börjar falla samman. Själva berättelsen är det inte så mycket att orda om. Det är dock lustigt att Kane i slutet räddas av ett skepp som seglar under Red Ensign of Great Britain. Detta är mycket riktigt en marin flagga men den började först användas 1707, alltså minst 130 år efter när berättelsen utspelar sig.

BILD
Mario Guevara använder sig av en litet annorlunda stil än den han använde sig av i första volymen. Den är inte lika detaljerad och är mer primitiv. Jag gillar det då det ger serien mer liv och en ödesmättad stämning. Det stora pluset är dock Juan Ferreyras färgläggning som är betydligt mer passande än den vi såg Dave Stewart göra i The Castle of the Devil (volym 1).

Guy Davis tecknarstil passar dock inte alls Solomon Kane. Likt Mike Mignola är hans stil för orealistisk och görs bättre för serier med en lättare ton. Han gör dock ett bra försök med All the Damned Souls at Sea men jag hade hellre sett någon annan hålla i tecknarpennan.
solomonkanecomic06
OMSLAG
Åter är det Mike Mignola som gjort omslaget. Han lyckas bättre denna gång men problemet är fortfarande detsamma. Hans stil passar bara inte för Solomon Kane och jag önskar att Dark Horse hade lärt sig läxan för den massiva kritiken de fick från första volymen. Det gjorde de inte. Det är tydligen viktigare att använda sig av ett känt namn än att göra rätt.

SLUTORD
Överlag vill jag säga att Volym 2 är något bättre än Volym 1. Det är inget mästerverk men ett litet steg i rätt riktning. Volymen innehåller en hel del som är bra och som jag gillar. Det ger hopp inför inför den tredje och sista volymen som jag sätter tänderna i härnäst.

Mer Solomon Kane:
Solomon Kane Volym 1: The Castle of the Devil
The savage tales of Solomon Kane
Solomon Kane (2009 film)
Solomon Kane – The official movie novelisation

Solomon Kane Volume 1:
The Castle of the Devil

solomonkanecomic01Titel: Solomon Kane Volume 1: The Castle of the Devil
Författare: Scott Allie
Serietecknare: Mario Guevara
Färgläggning: Dave Stewart
Textning: Richard Starkings
Omslag: Mike Mignola
Förlag: Dark Horse (2009)

Om det inte har framgått tidigare så är Robert E. Howards puritanske 1500-talsvandrare Solomon Kane en av de stora inspirationskällorna för Karl Kämpe. Genom åren har Kane dykt upp i en rad olika serietidningar från olika förlag och denna gång skall vi ta en titt på Dark Horse-versionen. Denna första volym innehåller två Kane-serier. Den första, The Castle of the Devil, bygger på en kort ofärdig berättelse av Howard som författaren Scott Allie har byggt ut efter egen fatabur. Den andra, The Nightcomers, är en kortare serie (bara 8 sidor) som jag tror var ett första test för att se om författaren och serietecknaren kunde samarbeta med varandra. Att välja The Castle of the Devil som första berättelse att göra en serie av är ett ganska oväntat val då det finns betydligt kändare och helt färdigskrivna Kane-berättelser att välja av. Tydligen gillade Allie en sketch på en varulv som Guevara gjort och eftersom han kunde stoppa in en varulv i denna berättelse så fick det bli den som blev den första längre tecknade serien.

THE CASTLE OF THE DEVIL
Under sina vandringar kommer Solomon Kane till Schwarzwald-skogen där han träffar sin engelska landsman John Silent. Tillsammans hittar de en hängd pojke i skogen och beslutar sig för att undersöka vem som ligger bakom detta nidingsdåd. Spåren leder till ett slott, byggt på ruinerna av ett kloster, där en baron härskar tillsammans med sin mystiska arabiska fru. Solomon Kane finner baronen att vara en ärlig man medan John Silent beslutar sig för att fly med hans hustru. Detta får oanade konsekvenser och kommer att kosta många oskyldiga människors liv om inte Solomon Kane kan stoppa ondskan.

THE NIGHTCOMERS
Solomon Kane anländer till en by som om nätterna plågas av ett rövarband. Kane beslutar sig för att hjälpa byborna men upptäcker att byn ruvar på en stor hemlighet.

solomonkanecomic02

ORD
Det som är riktigt bra med The Castle of the Devil är att den till stora delar är en originalberättelse. Man har inte någon riktig aning vilken riktning den kommer att ta och författaren Scott Allie kan verkligen överraska. I sanningens namn så börjar berättelsen segt men när den väl sätter fart så är det nonstop-action som gäller ända in i kaklet. Ingen pardon ges och det blir en blodig, grym och skoningslös uppgörelse.

BILD
Mario Guevara är en kompetent serietecknare med öga för detaljer. Hans stil passar bra för Solomon Kane även om han inte alltid får till bildrutornas komposition. Hans varulvar ger jag inte heller mycket för men ”änglarna” var bland de bästa nyskapade monster jag sett på länge. Sedan tycker jag inte att färgläggaren Dave Stewart har lyckats särskilt bra. Hans skira färgval ger serien ett alltför blekt intryck och man kan nästan få för sig att Solomon Kane är albino. Litet mer starka färger tycker jag hade varit på sin plats.

solomonkanecomic03

OMSLAG
Jag är den första att erkänna att jag gillar Mike Mignola. Men hans omslag i en mer orealistisk stil kommer inte alls till sin rätt här. Solomon Kane är en stenhård äventyrare och hans berättelser är våldsamma och brutala. Eftersom även själva serien går i denna stil så går det inte att komma dragandes med någon som inte alls reflekterar innehållet. Gör om, gör rätt.

SLUTORD
Jag har blandade känslor för The Castle of the Devil. Här finns många bra idéer (och några mindre bra) som inte riktigt träffar mitt i prick. Det är en för löst sammanhållen berättelse och det känns som om manuset hade behövts poleras upp med ytterligare en bearbetning. Det finns scener som är riktigt bra medan andra inte har utvecklats tillräckligt. Ett mittenbetyg är det bästa jag kan ge.

The Witch

thevvitch1Originaltitel: The Witch – A New-England Folktale
Språk: Engelska
Produktionsår: 2015
Speltid: 93 min
Regissör: Robert Eggers
Skådespelare: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie, Harvey Scrimshaw, Ellie Grainger, Lucas Dawson m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Jag hade hört mycket gott om The Witch och blev inte besviken efter att ha sett filmen. Äntligen en film om folktro och häxor som inte var en slasher-film eller utmynnade i fantasyinspirerad goja. The Witch är något så ovanligt som en film som försöker vara ärlig till sitt källmaterial. Även om händelserna i filmen aldrig har inträffat så lyckas filmen visa hur människor från tidsepoken uppfattade eller trodde att skeendena hade gått till. Det är inte ofta jag sugs med i skräckfilmer men denna rör sig mer på det psykologiska planet och gör den därför desto mer verklighetstrogen.

Jag tänker inte berätta mycket om vad filmen handlar om. I korta drag är det 1600-tal och en man vid namn William blir tillsammans med sin familj förvisad från en puritansk koloni i Amerika. Familjen tvingas bosätta sig ensamma i vildmarken och de bygger upp en gård där de kan leva som fria människor. Men livet visar sig inte bli som familjen trott och snart är hela deras värld utan även deras tro i gungning. Jag tror att denna beskrivning räcker för att avslöja något mer vore att göra er som inte sett filmen en björntjänst.

thevvitch2

Förutom den krypande olycksbådande känslan och den grå vildmarken är det första som slår mig hur välspelad filmen är. Hur regissören Robert Eggers har lyckats de få tre yngre ungarna att prata gammalengelska helt trovärdigt och agera som om de vore barn av tiden övergår mitt förstånd. Steven Spielberg brukar räknas som mästaren när det gäller att få barn att agera trovärdigt men det brukar alltid finnas en eller annan scen där de inte lyckas hålla masken så bra som de borde. Det finns inga sådana scener i The Witch och lägger man därtill föräldrarnas och Anya Taylor-Joys insats så är detta den starkaste ensemblen på länge som visats upp på vita duken.

En annan av filmens styrkor är att den är härligt kort. Med sina dryga 90 minuter visar The Witch att en film inte behöver vara över två timmar för att man skall få valuta för pengarna. Filmen har i stort blivit unisont hyllad av filmkritikerna och jag förstår varför. Framgången har öppnat Hollywoods portar för regissören Robert Eggers som har fått förtroendet att regissera nyinspelningen av F.W. Murnaus klassiker Nosferatu. Det är inte ofta jag ser fram emot nyinspelningar men denna är faktiskt en av dem.

thevvitch3

Även huvudrollsinnehavaren Anya Taylor-Joys karriär pekar spikrakt uppåt. Först skall hon vara med i Luke Scotts (Ridley Scotts son) film Morgan och sedan bär det troligast iväg till superhjältegenren där hon skall spela Magic i filmen New Mutants. Hennes insats i The Witch bådar mycket gott för framtiden och jag ser fram emot att se hennes nästa insats.

Som ni förstår är jag mycket positiv till The Witch och rekommenderar den starkt. Jag önskar att fler filmer vore som denna istället för att ta populärkulturella genvägar för att sälja in sig till så många som möjligt. Filmer som The Witch och Deadpool har också visat att det går att tjäna bra med pengar på filmer som är riktade till en smalare publik. Det känns därför skönt med filmskapare som inte satsar allt för att uppnå den förhatliga PG-13 klassifikationen.

Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött

vackrakyrkorTitel: Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött
Författare: Johannes Pinter
Förlag: Eskapix (2014)

Hur kan man inte redan från början älska en bok med den mycket fantasifulla och långa titeln Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött. Själva titeln är nästan en garanti för något alldeles speciellt och förtjänar därför att ges extra uppmärksamhet. Vackra kyrkor är författaren Johannes Pinters debutroman och vilken debut det är. Ett häftigt äventyr och dunkelt mysterium som tar läsaren över hela Sverige på inget annat än kyrkobesök av alla saker. Nåja, detta är inte en bok om fromma troende utan en hårdkokt hjälte som inte drar sig för att utföra det värsta. I sanningen, ljusets och godhetens namn måste ondskan från världen bredvid rensas bort så att alla svenssons i vårt avlånga land i lugn och ro kan dricka kaffe latte, storshoppa på IKEA och klippa gräsmattan när gräset vuxit sig för högt. Om de bara kände till sanningen.

Valdemar Aurelius är väktare och väsenjägare. Med tunga vapen, en svartlackad sopbil och svenska kyrkans goda minne reser han runt tillsammans med medhjälparen Gregor och bekämpar de väsen som kommer från världen bredvid. Av någon anledning fungerar svenska kyrkor som portaler från världen bredvid och eftersom tecken på att slutet är nära har tolkats så är det en aldrig sinande ström av ondska som måste förintas. Valdemar och Gregor har således fullt sjå i sitt arbetsliv och inte blir saken lättare när väktaren upptäcker att han drabbats av cancer.

vackrakyrkor2Det finns mycket att gilla för att inte säga älska med Vackra kyrkor. Jag gillar att någon har lagt en svensk spinn på klassiska monsterjägare som Solomon Kane och Abraham van Helsing. Det är inte så långt borta från mina egna skriverier och det finns en hel del i denne protagonists bakgrund som skulle kunna vara hämtat från det jag försöker skapa. Det märks att jag och Johannes Pinter har vuxit upp med samma populärkulturella arv om jag säger så. Istället för att se det som någon sorts nackdel får jag vända det till min fördel och hämta inspiration från en likatänkande föregångare.

Jag kan inte säga att Vackra kyrkor är en perfekt bok för det är den inte. Men det är en bra bok, en jäkligt bra debutbok som får mig att vilja läsa mer av Johannes Pinter. Något jag älskar är att boken innehåller två appendix. Ett över de kyrkor som i boken besöks och ett över de väsen som där härjar. Kanske var valet av väsen inte det mest häpnadsväckande men de sju köpmännen i Visby gav mig kalla kårar. Jag har ingen aning om dessa har någon historisk förlaga eller är påhittade helt ur författarens fatabur. De var hur som helst väldigt läbbiga som tusan och tycktes vara helt oberäkneliga så där lyckades författaren träffa helt rätt om ni frågar mig. Det enda som saknas är en karta som pekar ut var kyrkorna ligger men jag får nöja mig med att göra en google-sökning.

Vackra kyrkor är med råge det mest intressanta jag läst på länge. Jag vet inte hur väl boken har sålt men kanske är det svenska folket äntligen redo att öppna sina sinnen för alternativa genrer som hitintills varit föraktade och bespottade. Jag hoppas det och rekommenderar varmt denna bok som årets sommarläsning (om ni inte redan läst den förra sommaren). Jag tror boken kommer att överraska er i positiv bemärkelse och ni kommer nog att vara extra uppmärksam nästa gång ni går in i en svensk kyrka. Kanske lurar det ett väsen mellan bänkraderna?!

Alkemistens dotter

alkemistensdotterTitel: Alkemistens dotter
Författare: Carl-Michael Edenborg
Förlag: Natur och kultur (2014)

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Carl-Michael Edenborg kan tacka Science Fiction Bokhandelns sommarkatalog för att jag köpte den här boken för jag finner boktiteln Alkemistens dotter otroligt fantasilös. Böcker och filmer med titlar som X:s dotter vimlar det av i populärkulturen. Trollkarlens dotter, Möbelhandlarens dotter, Generalens dotter, Fyrmästarens dotter är bara några som jag kommer på så här på rak hand. Istället var det den spännande undertexten i katalogen som sålde in mig. En kvinnlig hjältinna i slutet av 1700-talet som bär hela mänskligheten på sina axlar. Det lät verkligen som något för mig.

Titeln till trots, inte blev jag besviken. Edenborg levererar en spännande och annorlunda saga om en flicka som får i uppdrag av sin far att förinta hela universum. Hon skall färdigställa det arbete som hennes släkt började arbeta med för hundratals år sedan. Men hon är inte ens en fullvuxen kvinna när hennes far dör och lämnar över det tunga ansvaret. Många faror hotar och i mörkret lurar både änglar och demoner som vill hjälpa och stjälpa henne. Kommer Rebis Aurora Drakenstierna lyckas utföra det som hon är född för att göra eller kommer hon att avvika från den utpekade vägen?

Det jag verkligen gillar med Alkemistens dotter är hur rakt berättelsen berättas. Det tas få omvägar mot målet och även om läsaren lotsas igenom några verklighetsfrämmande drömsekvenser blir det aldrig tråkigt. Ett annat plus är att författaren berättar om en värld som är helt främmande för de flesta läsarna men lyckas fängsla oss genom sina expertkunskaper. På det sättet påminde boken om Patrick Süskinds Parfymen. I det fallet gällde det parfymtillverkning, i detta fall alkemi. Det är en späd balansgång men Edenborg lyckas verkligen leverera det viktigaste utan att bli för akademisk.

Alkemistens dotter är inte en lång bok. För att få den att te sig litet längre har förlaget valt att trycka den inbundna versionen i ett något mindre format än normalt. Jag vet inte vad är för format men det är något mindre än A5. Jag måste erkänna att jag älskar detta format för den gör boken så behändig att läsa. Fler böcker borde därför tryckas i detta trivsamma format.

En annan rolig grej med boken är att den innehåller ett gåtfullt chiffer. Protagonisten Rebis Drakenstierna brottas under flera kapitel med att lösa koden medan jag själv gjorde det på två sekunder (fast jag inte behärskar latin). Jag vet inte om chiffret var för enkelt eller om det är jag som är för bevandrad i kodernas hemliga språk. Kanske skrevs chiffret på det sättet med flit för att läsaren skulle få känna sig smartare än den konfunderade Rebis. Vad vet jag?

Två tummar upp. Boken rekommenderas varmt.

Son of the Morning

sonofthemorningTitel: Son of the Morning
Språk: Engelska
Författare: Mark Alder
Förlag bok: Orion Publishing Group (2014)
Övrigt: Banners of Blood, Book One.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Son of the morning är en riktig tegelsten. 731 tunglästa sidor som borde ha varit hälften så många. De första 400 sidorna kunde förutom vissa kapitel ha skippats helt. De sista 300 sidorna är däremot betydligt intressantare. Det är först här berättelsen tar fart efter en till synes evig transportsträcka.

För att förstå Son of the morning så måste du först förstå den mytologi boken bygger på, den så kallade Luciferianismen. Försök att hänga med i detta komplicerade resonemang. Jesus riktiga namn är Lucifer och i tidernas gryning skapade han änglarna, människorna och världen. Îthekter är den främst bland änglarna. Îthekter vill att andra änglar och människorna skall  be och offra till honom och kalla honom Gud. Îthekter vill varken leva i himmelen eller på jorden och skapar därför helvetet där han kan härska. I helvetet skapar han djävlarna där Satan är den främste. Îthekter och Satan gör uppror och kastar Lucifer och alla goda änglar från himmelen ner i helvetet där de blir demoner (fallna änglar). OBS! Gör skillnad på demoner = goda och djävlar = onda. För att Lucifer inte skall kunna ta sig ut vaktar djävlarna helvetets fyra portar. Îthekter kallar sig nu Gud och styr i himmelen med sina lojala änglar. Lucifer lyckades dock ta sig till jorden och börjar predika till människorna. Îthekter kallar då Lucifer för Jesus och säger till människorna att Jesus är hans son. Efter att Lucifer (Jesus) har blivit korsfäst skickas han tillbaka till helvetet. Lucifer förstår nu att han inte kan resonera med Îthekter (Gud) och han förstår att han måste återvända till jorden för att skapa sitt kungarike där. Om detta skulle ske blir Îthekter utesluten från jorden och kan inte påtvinga människorna sin vilja. För detta uppdrag skapar Lucifer Antikrist som skall breda väg för Jesus återkomst.

För att summera det hela:
De goda = Lucifer (Jesus), demoner (fallna änglar) och Antikrist (Dowzabel).
De onda = Îthekter (Gud), Änglar, Satan och djävlarna.

För att vara helt rättvis så är inte alla som är på den onda sidan nattsvarta skurkar. De finns mer på en bred skala från ljusgrått till ett svart hål där inget ljus kan undfly.

Låter detta komplicerat? Det är det och inte blir det lättare då läsaren måste hålla reda på vilka rollfigurer som har den klassiska kristna synen på himmelen och helvetet och vilka som tror på den Luciferianska tolkningen. Till råga på allt byter vissa rollfigurer livsåskådning under berättelsen och jag börjar ungefär här få riktigt ont i huvudet.

Boken utspelar sig under Hundraårskriget (1337-1452). Edvard III är kung av England och han gör anspråk på den franska kronan. Frankrikes kung Filip VI motsätter givetvis detta anspråk och så är kriget igång. Förutom sitt vanliga krigarfolk kan respektive kung kalla på landets änglar för att hjälpa dem i deras kamp. Edvard kan dock av någon okänd anledning inte åkalla sina änglar. Filips änglar gömmer sig i sina helgedomar och är ytterst motvilliga att hjälpa sin kung. Hoppet ställs istället till heliga banerer, välsignade vapen och föremål och kroppsdelar tagna från dräpta änglar. Kriget går till en början fruktansvärt trögt för Edvard som till slut beslutar sig för att göra en pakt med helvetet så att han kan få några legioner av djävlar under sin fana. Filip vill givetvis inte vara sämre så även hans armé kryllar av djävlar. Till slut är det två arméer bestående av människor, änglar och djävlar som möter varandra i Slaget vid Crécy (1346).

Nu får jag det att låta som om hela boken handlar om Edvard och Filip men så är inte fallet. Det största utrymmet har istället den engelska greven William Montagu som försöker lösa mysteriet med Englands försvunna änglar. Sedan har vi Dowzabel som är Antikrist som har sin egna resa att genomlida. Tillsammans med dessa finns det en rad andra rollfigurer vars livsöden knyts samman i en härva så komplicerad att jag inte kan sätta den i ord. Fantasifullt är det måste jag säga, men om det speciellt spännande är jag mer tveksam till. Det är litet för många deus ex machina-liknande händelser för att den riktiga nerven skall infinna sig.

Son of the Morning är nog inte en bok för alla. Du bör vara intresserad av medeltiden, maktintriger och det övernaturliga. Sedan krävs det koncentration för att hänga med i svängarna och för att upptäcka den svarta humor som ändå finns i boken. Som ni säkert förstått så är jag inte ohejdat positiv till denna bok men det är ett gediget och välskrivet verk. Vill ni ha en bok att sätta tänderna i över sommaren så kan Son of the Morning vara något för er. Var dock medveten om att detta är High Fantasy och inte en vanlig George R.R. Martin-kopia. Ni har blivit förvarnade.

Gloria Mundi

gloriamundi3Titel: Gloria Mundi.
Rollspel: Götterdämmerung.
Utgivare: Riotminds

Man skulle kunna beskriva Gloria Mundi (latin: världens härlighet) som en världsbok till den nya versionen av rollspelet Götterdämmerung. I denna recension kommer jag inte att beröra spelets regler utan bara hålla mig till bokens innehåll eftersom den bygger på ett liknande koncept som mitt egna Karl Kämpe-projekt. Det bör nämnas för formalitetens skull att boken bara finns på Riotminds onlinetjänst Riotonline och därför inte går att köpa i fysisk form. Man kan tycka vad man vill om detta initiativ och tiden får utvisa om Riotminds var innovativa visionärer eller överoptimistiska kreatörer.

Gloria Mundi består av sex kapitel; världen, tideräkningen, samhälle, geografi, typiska miljöer och speltips. Vissa av dessa är rätt långa och kräver en hel del scrollande innan man hittar det man söker. Visserligen finns det underkapitel men det finns ingenting som visar när ett gammalt kapitel slutar och ett nytt börjar. En annan färg eller storlek på rubriken, ett streck, en symbol eller vad som helst hade underlättat läsupplevelsen.

Bland det svåraste en författare kan göra är att skriva något som är helt originellt, något som ingen annan tänkt på tidigare. Detta är speciellt sant i rollspelsbranschen där en falang alltid skriker högt när ett nytt fantasyrollspel publiceras och klagar på att det är ytterligare en Sagan om Ringen-kopia. Det finns dock som tur är en annan falang som tar sig tid att läsa och förstå vad som gör ett rollspel unikt. Det kan vara reglerna, det kan vara läs/spelupplevelsen eller det kan vara spelvärlden. Dessa tre kategorier är intimt sammanlänkade med varandra men behöver på intet sätt vara jämställda för att ett rollspel skall vara bra. Är det något som Riotminds alltid har varit väldigt bra på så är det att skapa spelvärldar.

När jag läser om världen och tideräkningen i Gloria Mundi så är det saftigt hopkok av historia, legender, myter och egna påfund som presenteras. Som efter en röd tråd får vi följa med från början när världen skapades av gud fram till den yttersta dagen som i Götterdämmerungs värld kommer att ske någon gång i slutet av 1700-talet. Här kan jag personligen dra många paralleller till den punktuppbyggda mytologi som jag själv har skapat till Karl Kämpes värld. Mycket är sig likt men givetvis finns det även skillnader. Detta beror givetvis på att vi öser information från samma brunn men jag undrar hur mycket som Riotminds själv har kommit på och hur mycket som är influerat för att inte direkt säga lånats från någon annan. För något år sedan frågade jag Svavelvinterförfattaren Erik Granström denna fråga och han svarade med ett intressant blogginlägg betitlat Tjuv! Observera att jag inte kallar Riotminds för tjuvar utan bara ville påpeka hur svårt det är att skriva något originellt och unikt då det flesta idéer redan har kommits på av någon annan. Denna jakt efter originalitet kan ibland driva mitt personliga skapande till stagnation under kortare och längre perioder.

Texten i Gloria Mundi är väldigt spretig. Det flörtas med både det ena och det andra och jag förstår att detta har gjorts för att skapa inspiration och spellust. Eftersom vi alla har olika smak så försöker Riotminds att tillgodose alla smaker. Jag vet inte om det bara är jag men jag fick i alla fall känslan av att Götterdämmerung var mycket mer fokuserat i första versionen. Det fanns i stort tre sorters grundkoncept; Klassisk monsterjakt, Kyrkan/Hemligt sällskap har något fuffens för sig och Galen vetenskapsman uppfinner något som inte borde uppfinnas. I denna version känns det mer öppet. Gloria Mundi ger i alla fall ingen fingervisning för vilken sorts kampanj som skall spelas i Götterdämmerung. Jag antar att andra böcker som Secretum Locus och Charta Monstrum ger mer information i detta ämne.

Vidare så är texten inte på något sätt specificerad. Det finns visserligen korta stycken som i allmänhet beskriver de intressantaste städerna i Europa men inga riktiga äventyrsplatser. Nu får vi nöja oss med en tråkig beskrivning av Tessinska palatset som mer beskriver Carl Gustaf Tessins livsöde än själva palatset. Det hade varit bättre att ta med exempelvis Stone Henge och beskriva de druider som i hemlighet verkar i området för att åkalla något urgammalt monster.

Gloria Mundi är en bok för spelledaren. Den innehåller massor av användbar grundfakta om 1700-talets Europa men jag saknar Götterdämmerung-känslan i produkten. Det räcker inte bara med en massa namedropping i all fakta utan jag vill ha mer kött på benen. Som boken nu är skriven kan den lika gärna användas till rollspel som En Garde! III eller All For One: Régime Diabolique. En eloge skall Riotminds ändå ha för Gloria Mundi introducerar en spelvärld som med tiden kan bli riktigt intressant. Jag önskar bara att jag fått litet mer rollspel för pengarna.

gloriamundi1