Nordsken 2017

nordsken17-9För er som har missat det är Nordsken (25-27/5) i Skellefteå i full gång. Karl Kämpe Äventyraren finns självfallet till försäljning i Ades Medias monter.

Nordsken
Tryck här för att se bilder från Nordsken 2017

Ytterligare en recension!

recensionFörst såg man inga recensioner och nu ett halvår efter utgivning dyker två upp inom loppet av bara några dagar. Denna gång är det Nicklas Johansson som på serieforum skrivit en recension för Karl Kämpe Äventyraren nr 1.

Snygg men tunn publikation – Nicklas Johansson på Serieforum

Gamla stans små torg!

brandforsvarStockholms Brandförsvar rycker ut (1880).

Har du någonsin undrat varför Gamla stan i Stockholm har så många små torg? Gåstorget, Sven Vintappares torg, Tyska brunnsplan, Brända tomten m.fl skapades alla i slutet av 1700-talet på förslag av stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg. Detta för att brandförsvaret hade väldigt svårt att vända med sina hästar och vagnar efter de trånga gatorna och gränderna i Gamla stan. Vissa hus revs medan i andra genom olycksfall brann ner så att dessa vändplatser kunde skapas. Detta är anledning till alla små trevliga torg som invånare och besökare kan njuta av än idag när de besöker hjärtat av den kungliga huvudstaden.

Den första recensionen!

recension”En spännande start” så lyder rubriken på den första recensionen (mig veterligen) av Karl Kämpe Äventyraren nr 1. En 3:a blir betyget och recensenten har goda förhoppningar för framtiden. Hela recensionen finns för den intresserade att läsa på Ung Tros webbsida.

En spännande start – Ung Tro

Sidorna trillar sakta in…

kka2-05

Den vilde piraten

swashbuckler1Originaltitel: Swashbuckler
Språk: Engelska
Produktionsår: 1976
Speltid: 101 min
Regissör: James Goldstone
Skådespelare: Robert Shaw, Genevieve Bujold, James Earl Jones, Peter Boyle, Beau Bridges m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Jag har aldrig varit något större fan av sjörövarfilmer. Jag tycker de flesta av dem är helt värdelösa. Men så såg jag att en av mina favoritskådespelare (Robert Shaw) hade gjort en i mitten av 70-talet och gav den en chans. Det skulle jag inte ha gjort för Swashbuckler, eller Den vilde piraten som är den svenska titeln, är en vedervärdig film. Jag förstår att regissören James Goldstone har försökt göra en sorts hyllningsfilm i samma stil som 30-talets många framgångsrika sjörövarfilmer men han har totalt misslyckats. Dålig action, banal humor, hemskt skådespeleri och amatörmässig regi i en tråkig soppa som aldrig väcker minsta intresse. Den enda som inte skämmer ut sig helt är den kvinnliga protagonisten Genevieve Bujold medan övriga mest hånflinar sig igenom alla scener.

swashbuckler2Robert Shaw (i rött) och en ung James Earl Jones (i svart väst) – Swashbuckler (1976)

Det var också kul att se en ung James Earl Jones och en ung Beau Bridges men de gör långt ifrån sina bästa rolltolkningar. Men den mest överspelande är ändå Peter Boyle som spelar skurken. När han brölar ”I serve one master, he’s name is darkness” så vill i alla fall jag bara dyka ner i skämskudden.

Robert Shaw då? Han kan så mycket bättre och jag undrar varför han gjorde denna film. Han försöker spela någon sorts ung Errol Flynn trots att han är närmare 50 bast. Tänka sig att denna film kom ut året efter Jaws då han så mästerligt spelade hajfiskaren Quint.

Jag hade tänkt skriva ner filmens handling här men orkar inte mer än en elevator pitch ”Ond guvernör på Jamaica får pisk av ett gäng glada pirater”. Mer än så behöver ni inte veta för inget överraskar i filmen förutom en helt omotiverad nakenscen där Genevieve Bujold rollfigur helt plötsligt får för sig att bada i Karibiska havet. Nej, usch. Jag får leta vidare efter en sjörövarfilm som jag gillar. Jag håller inte andan att jag hittar en inom en alltför snar framtid. Se något annat än den här smörjan.

Vanderland

vanderland1Titel: Vanderland
Författare: Erik Granström
Förlag: Coltso (2016)
Övrigt: Vanderland är den fjärde och sista boken i Erik Granströms kvadrologi om den femte konfluxen.

I min recension för Vredesverk lovade jag att inte vänta 10 månader med att läsa Vanderland när den väl kommit ut. Jag bröt det löftet. Kanske går historien i cirklar för helt ovetande tog det mig åter 10 månader innan jag vände på det första bladet i Vanderland. Att sätta tänderna i en av Erik Granström böcker är alltid ett kraftprov. Bokens massiva 600 sidor inger respekt i den mest erfarne av läsare, särskilt med tanke på Granströms litet speciella språkdräkt. Men med erfarenheten från de tre tidigare böckerna har jag vant mig vid hans språkliga krumbukter och lärt mig att uppskatta dem. Det är inte för alla vill jag lova men det ger boken (och hela bokserien) en helt unik känsla som mycket bra speglar den värld boken utspelar sig i.

Jag måste erkänna att jag är litet avundsjuk på Granström. Som författare jonglerar han till synes med lätthet ett femtiotal komplexa rollfigurer samtidigt som jag själv har svårt att få ihop en vettig konversation mellan två. Jag tröstar mig med att i vår stora värld finns det plats för många olika sorters författarskap och inget säger att en läsare inte kan uppskatta två vitt skilda författarstilar. Det går dock inte att underskatta Granströms storhet och hade han inte skrivit fantasy så tror jag att Nobelkommittén ofta fått se hans namn nominerat.

vanderland2Försvararna av Clusta Noba bombarderar den vandöda armé som hotar den lilla ön.

Det känns svårt att recensera Vanderland utan att dra in hela bokserien i resonemanget. Alla böcker är intimt sammankopplade med varandra i en härlig symbios av filosofi, religion, historia och en gnutta samhällskritik. Detta förutom rent standardmässiga fantasyinslag som spännande action, episka bragder och mörk magi. Hela världsbygget och de olika rollfigurernas resor är så genomtänkt att det är svårt hitta logiska luckor i berättandet. Det är ofta självklart för läsaren vad nästa kapitel skall handla om och ändå lyckas Granström vända upp och ner på alla förväntningar och överraskar genom att låta berättelsen göra en 90-graders sväng i full fart. Sådana böcker läser man inte ofta och det gäller att ta vara på ögonblicket.

Inför läsandet av Vanderland undrade jag om Granström verkligen skulle få ihop det. Allt tycktes så öppet och så oförutsebart. Men han lyckas, varje rollfigur har sin roll att spela när den femte konfluxen närmar sig sitt avgörande. Inte ett kapitel känns som onödig utfyllnad även om Nastigasts självupptagenhet stundtals hårt prövade mitt tålamod. Vanderland är en riktigt bra bok, inte riktigt lika bra som Vredesverk men tametusan inte långt efter. Som vanligt rekommenderar jag er att läsa de andra böckerna i serien först för annars kommer ni hopplöst förvirra bort er i detta mäktiga verk. Nu skall jag låta denna bokserie vara i några år för att sedan sträckläsa alla fyra böcker under kort tid. Jag är helt övertygad om att jag missat massor av teman som bara går att upptäcka om man läser mellan raderna. Det kommer i sanning bli ett äventyr som tar Den femte konfluxen till nya oanade höjder.

Solomon Kane Volume 3: Red Shadows

solomonkanecomic07Titel: Solomon Kane Volume 3: Red Shadows
Författare: Bruce Jones
Serietecknare: Rahsan Ekedal
Färgläggning: Dan Jackson
Textning: Richard Starkings
Omslag: Gregory Manchess
Förlag: Dark Horse (2012)

Äntligen en Solomon Kane volym som gör det mesta rätt. Efter halvbesvikelserna med volym 1 och 2 så bringar volym 3 rättvisa åt 1500-tals puritanen. Manusförfattaren Scott Allie är utbytt mot Bruce Jones som sätter tänderna i två av de mest klassiska Kane-novellerna, nämligen Skulls in the Stars och Red Shadows. Även om Jones har gjort personliga tolkningar av båda noveller så svävar han inte bort från ursprungsmaterialet på samma sätt som Allie gjorde. Det blir därmed ett berättande som är mer i linje med Robert E. Howards vision och detta tycker jag är bra. Med detta inte sagt att man inte skall få göra förändringar när man för över en berättelse från ett media till ett annat. Varje generation behöver sin tolkning och i detta tycker jag bara att Jones har funnit en bättre väg än Allie.

SKULLS IN THE STARS
Solomon Kane är till fots på väg till Torkertown. Vid ett vägskäl måste han välja väg, skall han ta genvägen genom träsket eller ta den långa omvägen runt? Kane väljer genvägen och ställs mot träskets demoniska odjur.

RED SHADOWS
I Frankrike 1579 finner Solomon Kane, en vinternatt, en döendes flicka i snön. Hon berättar att Le Loup (Vargen) och hans anhang anföll hennes by där de brände, plundrade och dödade. När flickan dör svär Solomon Kane att hämnas denna oförrätt. Han börjar därefter jaga Le Loup genom Europa och följer efter honom till Afrika. Väl i djungeln blir Kane tillfångatagen av en afrikansk infödingsstam som Le Loup har allierat sig med. Men Kane allierar sig med medicinmannen N’Longa och en episk strid tar sin början.
solomonkanecomic08ORD
Bruce Jones version av Solomon Kane är stentuff hjälte som är snabb till vrede. Han är helt övertygad om att han är Guds redskap och den som skall skipa rättvisa där ingen annan rättvisa går att få. Han svär heliga eder, fruktar inga fiender och är skoningslös i sin jakt på skurkar. Jones författande är inte något för den känslosvage för det är grymt, blodigt och brutalt. Kane är fullständigt kompromisslös och han är redo att offra allt för i hans värld insatserna höga, vinna eller dö försökandes. Vad finns inte att älska med allt detta?

BILD
För det första så känns det som om sidorna är mycket bättre komponerade i denna volym jämfört med tidigare. För det andra så är tecknaren Rahsan Ekedal mycket bra på utnyttja den yta som ges och därför finns det många ”explosiva” bildrutor där det som skall behandlas kommer till sin fulla rätt. Med andra ord känns inget inklämt eller förkortat. Ekedals stil är på sina ställen ganska enkel och det är inte konturerna utan färgerna som ger nyans åt detaljerna. Det ger ibland ett litet ”plastigt” intryck men är ingenting som i alla fall jag irriterar mig på. Genomgående är färgläggningen starkt och det förstärker intrycket. Episka soluppgångar, ödesmättat månljus och mörk afrikansk djungel i underbara färger. Färgvalet känns med andra ord helt rätt.
solomonkanecomic09OMSLAG
Äntligen ett omslag som är värdigt Solomon Kane. Gregory Manchess lyckas betydligt bättre att förmedla vad volymen innehåller jämfört med sin föregångare. Omslaget dryper av stämning och meddelar att detta är en volym om en hård hjälte som lever i en hård värld.

SLUTORD
Denna volym är så mycket mer Solomon Kane än föregångarna. Det känns som om äntligen är det rätt människor på rätt plats som verkligen förstår sig på denna hjälte och den värld han lever i. Jag kan inte klaga på mycket mer än att jag önskar att Dark Horse hade gjort fler volymer med samma omtanke som denna. Inte ett mästerverk men väldigt nära. Rekommenderas varmt!

Mer Solomon Kane:
Solomon Kane Volym 2: Death’s Black Riders
Solomon Kane Volym 1: The Castle of the Devil

The savage tales of Solomon Kane
Solomon Kane (2009 film)
Solomon Kane – The official movie novelisation

Sharp ends

sharpendsOriginaltitel: Sharp ends
Språk: Engelska
Författare: Joe Abercrombie
Förlag: Gollancz (2016)

Sharp ends är Joe Abercrombies senaste bok som innehåller båda gamla noveller som publicerats tidigare och helt nyskrivna. Vi får träffa gamla favoriter som Sand dan Glokta, Shy South och Logen Ninefingers samt några nya protagonister som tjuven Shevedieh och den kvinnliga krigaren Javre som gillar att göka lika mycket som att slåss. Om sanningen skall fram så handlar hela 5 av de 13 novellerna om de två sistnämnda. Så man skulle kunna säga att denna novellsamling har ett litet narrativ även om det sträcker sig under flera decennier. Novellerna utspelar sig nästan över hela Abercrombies världsbygge. Från cowboyfantasyn i väst till Machiavellifantasyn i öst. Från vikingafantasyn i norr till korstågsfantasyn i söder. Det enda större område som är utlämnat är Midderland och dess huvudstad Adua men denna ö nämns i alla fall ett flertal gånger i boken.

I mitt tycke är denna novellsamlings största problem att den kräver en viss förkunskap. Har läsaren exempelvis inte läst Abercrombies Best Served Cold så kommer denna att missa många av poängerna i de berättelser som utspelar sig på ön Styria. Författaren gör inte mycket för överbrygga detta problem och utgår ifrån att de som läser denna bok även har läst hans tidigare. Även om det är lockande för nya läsare att starta med kortare noveller innan man sätter tänderna i Abercrombies massiva First Law-trilogi så är det inget jag rekommenderar i detta fall. Liknande problem uppstår även i de berättelser som utspelar sig på andra platser och jag tror att novellen Freedom! helt flyger över huvudet på läsare som inte känner till protagonisten Nicomo Cosca sedan tidigare.

Sedan så har jag personligen även problem med berättelser som berättar om olika protagonister och antagonisters ursprung. Jag ser med andra ord inte fram emot den kommande Han Solo-filmen. Den kan vara hur bra som helst men jag har redan i fantasin kommit fram till hur Han Solo blev just Han Solo och den tanken är betydligt mer kittlande än vad filmskaparna i Hollywood kan trolla fram. Jag tror att det är ganska många med mig som är ganska besvikna på filmerna som visar hur Anakin Skywalker blev Darth Vader. Därför är det med viss bävan som jag läste novellen som berättar om Logen Ninefingers, eller rättare sagt Bloody-Nines, ursprung. Vi har har alltid vetat att Logen i unga dagar var en mordisk galenpanna men vi tycker ändå om honom eftersom detta inte har berättats i detalj. Han är ju Abercrombies överlägset mest älskade protagonist och likt Han Solo-exemplet ovan så har var och en sin egen uppfattning om hur han blev som han blev. I Made A Monster får vi detta berättat och fantasin förstörs till den milda grad att i alla fall jag börjar sympatisera med den avskyvärda hövdingakungen Bethod som i ingen tidigare bok har förtjänat någon som helst medkänsla.

Nu känns det som om jag har varit väldigt negativ i denna recension och det kanske jag är. Men det finns även saker som jag älskar med Abercrombies författarskap. Mer än gång föll jag i skratt över tingens absurditet och det är sådana ögonblick som höjer en bok från medelmåttornas nivå. För er som läst Abercrombie tidigare så är denna bok en trevlig förströelse tills hans nya First Law-trilogi når bokhandlarhyllorna. För övriga som vill fördjupa sig i Abercrombies fantastiska värld rekommenderas att börja från början med The Blade Itself.

Solomon Kane Volume 2:
Death’s Black Riders

solomonkanecomic04Titel: Solomon Kane Volume 2: Death’s Black Riders
Författare: Scott Allie
Serietecknare: Mario Guevara, Guy Davis
Färgläggning: Juan Ferreyra
Textning: Richard Starkings
Omslag: Mike Mignola
Förlag: Dark Horse (2010)

Dags för mer Solomon Kane när vi tar en titt på Solomon Kane Volume 2: Death’s Black Riders. Manusförfattaren Scott Allie har även denna gång grävt djupt i Robert E. Howards arkiv och blandat delar av hans texter med eget skrivande. Denna gång är det Howards berättelse Rattle of Bones och hans påbörjade berättelse Death’s Black Riders som slagits samman till ett nytt alster med den sistnämndes namn. Denna efterföljs av All the Damned Souls at Sea som är en ny berättelse av Allie som pressats in mellan en epilog och den förstnämnda berättelsen. Hela volymen är en salig blandning av högt och lågt men låt oss ta det rätt ordning.

DEATH’S BLACK RIDERS
Tecknad av Mario Guevara. Solomon Kane är på resande fot i Schwarzwald-skogen där han stöter på en grupp demonvarelser som påminner om kentaurer men är betydligt mer diaboliska. Tillsammans med en annan äventyrare vid namn Gaston L’Armon tar han sin tillflykt till det ödsligt belägna värdshuset Cleft Skull Tavern. Det visar sig dock att värdshuset döljer mer än en hemlighet som Kane måste ta i tu med samtidigt som demonvarelserna kommer i horder för att söka hämnd på sina fallna bröder.

ALL THE DAMNED SOULS AT SEA
Tecknad av Guy Davis. Efter händelserna i berättelsen ovan beslutar sig Solomon Kane för att resa hem till England. I en hamnstad dräper han en häxa vars kropp sväljs av vågorna. Väl ute till havs blir Kanes skepp attackerad av en okänd kraft. Kan det vara häxan som söker hämnd?
solomonkanecomic05
ORD
Death’s Black Rider bygger som jag skrev ovan på två olika berättelser. Två som inte nämnvärt riktigt passar samman. Jag skall ge Allie att han verkligen har försökt men berättelsen är väldigt splittrad. Ena stunden slåss Kane mot demonvarelser för att i nästa stund glömma bort dessa för att koncentrera sig på ondskan i värdshuset. Därefter kommer demonvarelserna tillbaka och en präst dyker upp från ingenstans. Hela berättelsen är ett gnisslande gångjärn som måste smörjas. Det som däremot är bra är att det är fullt ös från början. Kane hinner knappt hämta andan och ladda om flintlåspistolerna innan det är dags för nya strider. Det finns stoff här som är bra men i slutändan önskar jag att berättelserna inte hade slagit ihop utan hade fått stå på enskilda ben.

All the Damned Souls at Sea är en udda skapelse. Det är en kort berättelse som mest genom inre dialog berättar om ett skepp som under en storm börjar falla samman. Själva berättelsen är det inte så mycket att orda om. Det är dock lustigt att Kane i slutet räddas av ett skepp som seglar under Red Ensign of Great Britain. Detta är mycket riktigt en marin flagga men den började först användas 1707, alltså minst 130 år efter när berättelsen utspelar sig.

BILD
Mario Guevara använder sig av en litet annorlunda stil än den han använde sig av i första volymen. Den är inte lika detaljerad och är mer primitiv. Jag gillar det då det ger serien mer liv och en ödesmättad stämning. Det stora pluset är dock Juan Ferreyras färgläggning som är betydligt mer passande än den vi såg Dave Stewart göra i The Castle of the Devil (volym 1).

Guy Davis tecknarstil passar dock inte alls Solomon Kane. Likt Mike Mignola är hans stil för orealistisk och görs bättre för serier med en lättare ton. Han gör dock ett bra försök med All the Damned Souls at Sea men jag hade hellre sett någon annan hålla i tecknarpennan.
solomonkanecomic06
OMSLAG
Åter är det Mike Mignola som gjort omslaget. Han lyckas bättre denna gång men problemet är fortfarande detsamma. Hans stil passar bara inte för Solomon Kane och jag önskar att Dark Horse hade lärt sig läxan för den massiva kritiken de fick från första volymen. Det gjorde de inte. Det är tydligen viktigare att använda sig av ett känt namn än att göra rätt.

SLUTORD
Överlag vill jag säga att Volym 2 är något bättre än Volym 1. Det är inget mästerverk men ett litet steg i rätt riktning. Volymen innehåller en hel del som är bra och som jag gillar. Det ger hopp inför inför den tredje och sista volymen som jag sätter tänderna i härnäst.

Mer Solomon Kane:
Solomon Kane Volym 1: The Castle of the Devil
The savage tales of Solomon Kane
Solomon Kane (2009 film)
Solomon Kane – The official movie novelisation