The city of mirrors

thecityofmirrorsTitel: The City of Mirrors (ljudbok)
Språk: Engelska
Författare: Justin Cronin
Uppläsare: Scott Brick
Förlag bok: Ballantine Books (2016)
Förlag ljudbok: Random House (2016)
Övrigt: The Passage-trilogin, bok 3.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Efter The Passage, The Twelve och nu The City of Mirrors har jag äntligen gått i mål med Justin Cronins postapokalyptiska vampyrtrilogi. Det kändes som om jag knappt hann börja lyssna på denna tredje bok innan den var över. I jämförelse med föregångaren, The Twelve, är detta en ner strömlinjeformad bok med fyra större parallellt löpande händelseförlopp som är lätta att följa. Givetvis får även mindre viktigt rollfigurer sina kapitel men dessa är mycket bättre placerade än tidigare så att de kompletterar och inte stör helhetsintrycket.

Peter Jaxon är president över det lilla som finns kvar av republiken Texas. Då inga vampyrer har setts till på åratal har människorna börjat lämna säkerheten i huvudstaden Kerrville för att som nybyggare åter börja kolonisera Amerika. Michael Fisher hittar under en segeltur det övergivna gigantiska norska handelsskeppet Bergensfjord. Övertygad om att vampyrerna en dag kommer att återvända beslutar han, tillsammans med en liten grupp lojala medarbetare, att reparera skeppet så att 700 människor kan fly från fastlandet när tiden är inne. Alicia Donadio sörjer i två år hennes dödfödda dotter innan hon beslutar sig för att en gång för alla göra upp med Zero, vampyrernas ”kung”. Detta är dock (milt uttryck) ett företag som är lättare sagt än gjort. Amy, också känd som Flickan från ingenstans, håller sig gömd på en båt i ett träsk så att Zero inte med telepati kan hitta henne. Där bidar hon sin tid tillsammans med Anthony Carter tills tiden är inne för henne att åter kämpa på mänsklighetens sida. Zero i sin tur planerar människornas undergång. Han har dock inte bråttom utan väntar tålmodigt till rätt ögonblick att sända ut sina legioner av vampyrer. En stor slutuppgörelse väntar och det kan bara finnas en vinnare, Zero eller mänskligheten…

Så ungefär ser spelplanen ut. Första halvan av boken är uppbyggnad och andra halvan är ren action. Mänskligheten hotas av total utplåning och bara ett mirakel kan rädda dem. Intressant är också att vi får veta Zeros bakgrund som en vanlig människa innan postapokalypsen. Vi får höra ur hans synvinkel hans tragiska berättelse och varför vill han förgöra alla människor. Jag tycker det är väldigt tilltalande med antagonister som inte bara är onda för ondskans skull utan har, hur snedvridet det än kan låta, en realistisk anledning för att agera som de gör.

Som bok är The City of Mirrors bättre än föregångaren. Det är fortfarande många rollfigur att hålla reda på men de flesta av dessa håller sig till enskilda händelseförlopp och när dessa väl korsar varandra har antalet rollfigur decimerats väsentligt. Ingen protagonist sticker ut allt för mycket utan varje rollfigur har sin roll att spela i dramat. Jag kan tycka att det är litet märkligt att denna ensemble inte har någon renodlad hjälte eller hjältinna. Inte ens Amy som byggts upp som någon sorts Kristus-figur är speciellt framträdande. Detta gör att hela berättelsen känns förutbestämd av en högre makt. Rollfigurerna har egentligen inget större val utan gör bara det de var födda för att göra. Detta ger boken en ”mekanisk” känsla utan att något som riktigt kan överraska inträffar. Trots detta så är det en intressant berättelse. Jag saknar dock den där wow-känslan som böcker av denna magnitud brukar ha.

The City of Mirrors är trots sina svagheter en värdig avslutning på The Passage-trilogin. Det enda jag riktigt stör mig på är att i aldrig får veta varför Amy som liten hade övernaturliga krafter som aldrig manifesterar sig igen. Det är som om författaren har glömt bort detta och de krafterna hade i sanning behövts i kampen mot Zero. Förutom denna fadäs och några få liknande frågor som går obesvarade så får vi veta hela händelseförloppet. En lång epilog förklarar vad som hänt med jorden 1000 år senare och detta sätter slutligen punkt på denna långa berättelse. Boken blir även politisk mot slutet då författaren går till svidande attack mot det nuvarande amerikanska imperiet (hans ord, inte mina) för att landet har förklarat krig mot naturen samtidigt som det håller på att konsumera sig själv till döds.

För er som inte känner till det så har Fox spelat in ett pilotavsnitt för The Passage. Jag har inte hört reaktionerna från de som sett denna men om allt går som det skall så kan vi se fram emot en premiär i TV-soffan någon gång under hösten 2018. Jag tror detta kan bli riktigt bra bara det inte blir en lågbudget serie. Det kan bli nästa Walking Dead även om premissen är väldigt lik denna föregångare.

Läs också:
The Passage
The Twelve

Poldark (2015) – Säsong 3

poldark3-1Originaltitel: Poldark – Series Three
Språk: Engelska
Produktionsår: 2017
Antal avsnitt: 9
Speltid: 60 min/avsnitt
Regissör: Joss Agnew och Stephen Woolfenden
Skådespelare: Aidan Turner, Eleanor Tomlinson, Heida Reed, Jack Farthing, Luke Norris, Gabriella Wilde, Harry Richardson, Ellise Chappell m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Jag kan säga direkt att har du inte hängt med i svängarna i de tidigare säsongerna kommer du att få svårt att hänga med i den här recensionen. Den tredje säsongen av Poldark introducerar en rad nya rollfigurer till intrigerna i Cornwall. De viktigaste är Morwenna Chynoweth (Eliszabeths kusin), Hugh Armitage (Lord Falmouths brorson) samt Sam och Drake Carne (Demelzas bröder som också är metodister). Det är två huvudkonflikter som säsongen kretsar runt. Dels kring Ross Poldarks försöka att rädda Dwight Enys som tagits tillfånga av fransmännen under Franska revolutionskrigen (1792-1802) och dess efterspel. Dels kring Morwenna Chynoweth kärleksförhållande till Drake Carne trots att hon redan är förlovad med prästen Osborne Whitworth.

poldark3-2Ross Poldark får det hett kring öronen i ett försök att rädda Dwight Enys från fransk fångenskap – Poldark (2015)

Givetvis fortsätter Ross Poldarks eviga fejd med George Warleggan och det något problematiska förhållandet med hustun Demelza. Det som förvånade mig mycket var hur drakonisk Elizabeth har blivit sedan hon gifte sig med George och hur hon allt mer börjar ta efter sin arrogante make. De som mest får lida över detta är sonen Geoffrey Charles och kusinen Morwenna. Jag kan riktigt lida med den sistnämnda som slits mellan kärleken till Drake Carne och familjens önskan om att hon skall gifta sig med deras väl utvalde kandidat. Att sedan Elizabeth får lida när George börjar misstänka att deras gemensamme son, Valentine, inte är hans ser jag bara som poetisk rättvisa. Jag gillar dock att hon tvingas ta i med hårdhandskarna med George vilket är något som Ross borde ha gjort för länge sedan. Ett tidigt exempel på Girl power!

poldark3-3Den stackars Morwenna Chynoweth tillsammans med den slemmige Osborne Whitworth – Poldark (2015)

Rent tekniskt var väl säsong 3 snäppet sämre än den förra. Poldark är dock fortfarande en väldigt bra serie som jag kommer att fortsätta att följa. Det jag gillar är att serien fortfarande kan överraska och ta oväntade vändningar. Detta är något som få andra serier klarar av över tid då de brukar falla in i ett förutsägbart mönster efter några säsonger. Jag tillskriver detta att Poldark håller sig till 10 avsnitt eller färre per säsong. Hur många Netflix-serier har vi inte sett som har 13 avsnitt per säsong som verkligen släpar sig fram med klyschor till slutet? Det känns tungt att behöva vänta nästan ett år till nästa säsong men jag gör det så gärna om Poldark fortsätter att leverera samma goda kvalitet.

Viktigt meddelande!

Plunkett & Macleane

plunkettmacleane01Originaltitel: Plunkett & Macleane
Språk: Engelska
Produktionsår: 1999
Speltid: 93 min
Regissör: Jake Scott
Skådespelare: Robert Carlyle, Jonny Lee Miller, Liv Tyler, Michael Gambon, Ken Stott, Alan Cumming m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Dags att föra in litet rock ‘n’ roll i 1700-talet när stråtrövarna Plunkett & Macleane äntrar scenen. Filmen är regisserad av Ridley Scotts son Jake Scott vars val att följa i faderns fotspår kan ifrågasättas. Jag skulle beskriva Jake Scott som en mindre talangfull Guy Ritchie och undrar om han skulle ha haft något att göra i filmbranschen om det inte vore för hans berömda far. Hur som helst har Scott ändå lyckats få ihop en halvlyckad film. Jag kritiserar valet av filmmusik, främst att spela techno under 1700-talet. Liknande försök har gjorts i andra historiska filmer och väldigt sällan har resultatet varit lyckat. Som tur är räddas filmen från total katastrof av Robert Carlyles och Jonny Lee Millers personkemi.

plunkettmacleane02”I have come here to chew bubblegum and kick ass… and I’m all out of bubblegum.”

Året är 1748 och platsen är England. Societetslejonet Macleane med fint namn men inga pengar hamnar i gäldstuga för alla sina skulder. Där bevittnar han två stråtrövare som utför ett vägrån precis utanför husknuten. Han ser hur en av rövarna sväljer en jättelik rubin innan han blir skjuten av tillströmmande vakter. Den andre stråtrövaren är en man vid namn Plunkett flyr och kommer undan. Nästa natt beger sig Macleane till begravningsplatsen för att gräva upp den dödade stråtrövarens lik och skära ut rubinen ur magen. För hans del har tyvärr även Plunkett denna tanke och eftersom han är beväpnad så är det han som tar hand om rubinen. Lyckan blir dock kortvarig då båda blir arresterade och hamnar i fängelse. Tillsammans bildar det omaka paret en pakt och efter att ha mutat sig fria med rubinen börjar de ett kompanjonskap som stråtrövare. Låt äventyret börja.

Plunkett & Macleane är en dramakomedi som lutar mer mot drama än komedi. Det hade behövt vara tvärt om. Skämten är rätt roliga men kommer för sällan och inte till sin rätt under Scotts klumpiga regi. Delar av filmen känns som en musikvideo och sådana stilgrepp kan lyckas men då måste regissören ha fingertoppskänsla. Jag tror verkligen att detta kunde ha blivit en riktigt bra actionkomedi med det omaka paret som hamnar i den ena trassliga situationen efter den andra men då behövs den lilla glimten i ögat som denna film saknar. Otroligt nog har denna film trots detta fått en viss kultstatus även om det är väldigt få utanför de brittiska öarna som har sett den.

plunkettmacleane03Chance (Ken Stott) försöker på slemmigaste vis förföra Rebecca Gibson (Liv Tyler).

Som jag sagt tidigare så är det Robert Carlyle och Jonny Lee Miller som räddar denna film. Samspelet mellan dessa herrar som båda var med i succén Trainspotting som kom några år tidigare blommar verkligen ut och hade bara manuset varit bättre så hade detta kunnat vara nästa Butch Cassidy & Sundance Kid. Ken Stott (mest känd som Balin i Bilbo-filmerna) är riktigt läbbig när han hänsynslöst jagar stråtrövare och klättrar i hierarkin. Även Liv Tyler gör trots sin något begränsade skådespelartalang en av sina bästa roller. Nej, felet ligger inte hos skådespelarna. Det är regissören och manusförfattarna som skall stå vid skampålen.

Plunkett & Macleane är trots sina svagheter en rätt underhållande film. Den kunde ha varit 1700-talets motsvarighet till Lock, Stock and Two Smoking Barrels men är istället en lågbudgetkopia på sådana brittiska filmer. Jag skulle gärna se en nyinspelning av denna film men med ett bättre manus och med en bättre regissör för berättelsen har potential. Jag kan inte riktigt rekommendera filmen om du inte är intresserad av genren. Om du är det bör du se den snarast möjligt.

Dags att öppna plånboken igen…

kkrHar man många vänner i vårt avlånga land måste man stötta dem i vått och torrt. Här följer tre kickstarters och ett seriealbum som jag tycker att du skall investera i.


lovehurtsKim W. Andersson har samlat alla sina Love Hurts berättelser i en lyxutgåva från Apart förlag. Ett måste i bokhyllan.


legacyofdarknessRasmus Tirzitis kickstartar sin Star Wars fan comic book, Legacy of Darkness. The force is strong with this one!


forbiddenlandsTänd facklorna, slipa svärden och stöd kickstartern för Forbidden Lands, det nya fantasyrollspelet från Fria Ligan.


malcolmmaxAdes Media släppte under Comic Con Stockholm en rad nyheter. Mitt hjärta bultar litet extra för Malcolm Max: Gravskändarna då jag hade ett finger med i produktionen av detta seriealbum.

Kickstartern avslutad!

nyhetsbrev19Resan har varit lång men nu är kickstartern för serietidningen Karl Kämpe Äventyraren – Den enda kvinnan över. 149 backare bidrog sammanlagt med 26.220 kronor. Tack så mycket. Några sista pusselbitar fattas fortfarande innan serietidningen kan skickas på tryck men målet är att alla backare skall ha den i sin hand innan november. Åter ett stort tack!

Karl Kämpe Äventyraren på kickstarter!

Sista chansen – ta den omedelbart!

nyhetsbrev17Mindre än 24 timmar återstår av kickstartern för Karl Kämpe Äventyraren – Den enda kvinnan. Om du tänker backa den så är det hög tid att göra det nu.

Karl Kämpe Äventyraren på kickstarter!

Bara 2 dagar kvar – agera nu…

nyhetsbrev16Tryck på bilden för att läsa mer och stödja!

Bara 3 dagar kvar – skynda, skynda…

nyhetsbrev15Tryck på bilden för att läsa mer och stödja!

Peter den stores skäggskatt

skaggskattPeter den store rakar boyar av Dmitry Belyukin (1985).

Mellan åren 1697-1698 befann sig Peter den store inkognito ute i Europa. Meningen med denna resa var att ta Ryssland ut ur medeltiden. Peter arbetade personligen i månader på olika skeppsvarv i Nederländerna och England för att lära sig den svåra skeppsbyggarkonsten. Den ryska flottan hade länge varit en skamfläck för landet medan de övriga Europeiska ländernas stolta flottor koloniserade världen. Väl hemma i Ryssland tog Peter tag i det svåra reformeringsarbetet. Ryssland skulle, kosta vad det kosta ville, bli en modern nation. En av de första reformerna var att ryska män skulle raka av sig skägget som männen i västeuropa gjorde. Detta möttes med våldsamma protester och Peter beslutade att istället för att tvångsraka sina undersåtar att de som ville slippa kunde göra detta genom att betala skäggskatt. Detta betydde att statskassan fylldes på och Peter fick nödvändigt extra kapital för att förnya sin flotta och militären.