Recension av
Karl Kämpe Äventyraren nr 2 (I)

recensionPang, bom, så smällde det till. Den första recensionen av Karl Kämpe Äventyraren nr 2 har sett dagens ljus. Detta är dessutom den första videorecension som Karl Kämpe Äventyraren fått och bara det är stort. Det är Larsson recenserar som är först på pucken och han både hyllar och sågar. I slutändan tycker han dock att serietidningen är på rätt spår och att Karl Kämpe förtjänar fler nummer och visst tusan gör han det.

Värd att skaffa – Larsson recenserar #77

Gunpowder

gunpowder1Originaltitel: Gunpowder
Språk: Engelska
Produktionsår: 2017
Antal avsnitt: 3
Speltid: 60 min/avsnitt
Regissör: J Blakeson
Skådespelare: Kit Harington, Peter Mullan, Mark Gatiss och Liv Tyler m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Så var det dags för ännu en TV-produktion av Guy Fawkes och krutkonspirationen. Denna gång med Jon Snow, förlåt, Kit Harington i huvudrollen. Denna produktion skiljer sig från de vanliga då det är konspirationens ledare Robert Catesby som står i centrum och inte Guy Fawkes. Genom åren har, något felaktigt, den sistnämnde fått det mesta av uppmärksamheten trots att han varken var ledaren för konspirationen eller lyckades utföra den.

gunpowder2Robert Catesby (Kit Harington) tillsammans med kusinen Thomas Wintour (Edward Holcroft)
försöker återinföra katolicismen i det anglikanska England.

I början av 1600-talet för katolikerna en tynande tillvaro i det anglikanska England. Sedan Jakob I ärvt makten har tumskuvarna dragits åt och förtrycket ökat. Robert Catesby är en av alla katoliker som har fått nog och han beslutar sig för att störta kungen och sätta en katolik på tronen. Under stort hemlighetsmakeri samlar han sina trogna närmsta och från Flandern får han förstärkning av sprängningsexperten Guy Fawkes. Problemet är bara att sir Robert Cecil, en av kungens närmsta män, har fått nys om konspirationen och har tagit upp jakten.

Det stora problemet med serier som denna som bygger på välkända historiska händelser är att alla vet hur det kommer att sluta. Hur bygger man spänning kring detta och får upp tittarintresset? I detta fall har man stoppat konspirationens ledare Robert Catesby som protagonist och stekhete Kit Harington i huvudrollen. Detta hjälper dock inte Gunpowder att skapa något nytt och exhalterande. Inte är det så mycket action heller utan serien är mest ett långsamt pyrande drama som aldrig riktigt flammar upp och exploderar. Visst är serien sevärd men det enda den kommer att bli ihågkommen för är de extrema och mycket blodiga avrättningsscenerna.

gunpowder3Guy Fawkes (Tom Cullen) försvarar den antända krutstubinen med sitt liv.

Kit Harington rider för tillfället högt på framgångarna med Game of Thrones. När han inte strider mot White Walkers eller hoppar i säng med Daenerys Targaryen brukar han göra andra sidoprojekt med varierad framgång. Vi vill nog alla helst glömma filmen Pompeii som kom för några år sedan. I mitt tycke är Kit redo för de stora rollerna på vita duken men materialet måste vara det rätta. Det är nog ett smart drag av honom att hålla sig TV än så länge. Att Kit Harington skulle göra rollen som Robert Catesby stod nog skrivet i stjärnorna då han skall genom sin mors sida vara en avlägsen släkting till denne och genom sin fars sida skall vara avlägsen släkting till Jakob I. Hur sant detta är låter jag dock vara osagt. I denna roll tycker jag att han får ut mer av sitt skådespeleri än som den måttligt smarte Jon Snow. Som Catesby är han besatt av hämnd men kanske inte mot kung Jakob som man kan tro utan mot Gud som valde att ta hans fru ifrån honom när hon dog i barnsäng. Förutom Kit Harington så är Mark Gatiss som alltid bra och Liv Tyler gör återigen (något förvånande) en lyckad roll. Annars är det inte så mycket att anmärka på.

Gunpowder har svensk premiär på HBO Nordic den 19 december 2017.

Se även:
Guy Fawkes & The Gunpowder plot
Guy Fawkes Night!

Southern Reach-trilogin

Titel: Southern Reach-trilogy.
Språk: Engelska
Författare: Jeff Vandermeer
Förlag bok: Farrar, Straus and Giroux (2014)
Övrigt: Annihilation (bok 1), Authority (bok 2), Acceptance (bok 3).

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Det senaste året har det varit ett himla snack om Jeff Vandermeers novell Annihilation. Med också en film på gång med Natalie Portman i huvudrollen och vår egna Tuva Novotny i en biroll tänkte jag att det var dags för mig att ta reda på varför detta stohej. Men istället för att bara recensera Annihilation, den första boken i Southern Reach-trilogin beslutade jag mig för att sätta tändarna i alla tre böcker. Observera att jag skrev mina recensioner allt eftersom jag läste böckerna.

annihilationANNIHILATION
En expedition bestående av fyra kvinnor (en psykolog, en biolog, en antropolog och en kartläggare) skickas in i ett mystiskt område kallat Area X för att undersöka dess hemligheter. Väl framme vid baslägret börjar folk uppföra sig konstigt och uppleva konstiga saker samtidigt som paranoian sprider sig. Kan någon finna ut sanningen eller är expeditionen dömd till sin undergång?

Allvarligt talat tyckte jag att Annihilation inte var så mycket att hänga i julgranen. Visst är det mystiskt men det är varken intressant eller skrämmande. Ganska snabbt kom jag fram till att denna bok inte kommer att leda till någonting vettigt. Den stora ledtråden till detta var alla återblickar tillbaka till tiden innan expeditionen. Detta för att få in bakgrundsinformation om olika rollfigur så att läsaren åtminstone litet skall förstå vad det är som händer. Ju äldre jag har blivit desto mer ogillar jag handlingar som drivs framåt av återblickar, drömmar, hallucinationer och liknande. För mig är detta nästen liktydigt med att författaren har målat in sig i ett hörn och på ett nästan desperat sätt måste hitta en väg ut. Trots alla återblickar så är protagonisten inte heller speciellt sympatisk eller ens realistisk. Hon verkar leva i en sorts drömvärld redan innan hon träder in i Area X och förhållandet till hennes make kan jag endast beskriva som självmasochistiskt. Att hon till råga på allt är egensinnig som en åsna gör inte heller saken bättre. Sedan skall vi knappt ens nämna fjanteriet med den hypnos som de olika expeditionsdeltagarna har ”förprogrammerat” med. Detta kändes som en bok där författaren i sitt mål att vara så mystisk som möjligt tog sig vatten över huvudet.

authorityAUTHORITY
Southern Reach, den statliga organisation som undersöker Area X, får en ny chef då det visar sig att den förra var psykologen som var med i expeditionen i första boken. Den nya chefen kallas för Control och han försöker sätta sig in i undersökningen av området. Plötsligt återvänder biologen, antropologen och kartläggaren från förra expeditionen men inte psykologen. Dessa är dock förändrade och ytterst ovilliga att berätta om vad de har varit med om. Control tror därför att psykologen kan vara en av nycklarna till gåtan Area X och börjar gräva djupare i hennes bakgrund…

Mysteriet med Area X fortsätter och denna gång ställs frågorna som saknades i första boken. Dock får vi ytterst få svar och egentligen handlar boken inte så mycket om Area X. Istället är det Control, eller John Rodriguez som han egentligen heter, som står i centrum. Vi får följa denne man som går från att vara en hyggligt kompetent tjänsteman till en man på galenskapens rand. Det är faktiskt inte så svårt att förstå varför Southern Reach inte har lyckats lösa mysteriet med Area X. Hela organisationen består av en bunt ”galningar” som hellre kastar paj på varandra istället för att samarbeta. Control blir fort så paranoid att han börjar ifrågasätta allt och alla. Trots att han motarbetas både uppifrån och nerifrån så är han totalt handlingsförlamad och han ifrågasätter sig själv om han kunde ha agerat annorlunda. Det sistnämnda kunde vara en relevant fråga om han hade gjort något. Istället lallar han omkring i Southern Reach högkvarter som en inkompetent och ryggradslös dåre som inte kan ta egna initiativ. Inte undra på att han håller på att bli galen. Nu kan det mycket väl vara så att Area X har börjat påverka människorna som arbetar i Southern Reach:s högkvarter, mycket tyder på det, även om själva byggnaden ligger utanför det avspärrade området. Det som irriterar mig mest är att boken står och stampar på samma ställe i 300 sidor. Det är först i den sista akten som det börjar hända saker och blir spännande. Jag gillade också cliffhanger-slutet som lockar en att läsa den tredje boken. Jag tycker att författaren Jeff Vandermeer har lyckats bättre i denna bok än i den första. Jag önskar dock att man hade kunnat få litet mer svar, eller i alla fall en handlingskraftig protagonist. Sedan måste han också lägga ner det tidigare nämnda hypnos-fjanteriet. Varje gång detta nämns vill jag bara slå igen boken och läsa något annat som är mer realistiskt.

acceptenceACCEPTANCE
Control och Ghost Bird (biologen) återvänder till Area X där de beslutar sig för att undersöka en mystisk ö. Där träffar de Grace som tidigare arbetade under Control som dennes ställföreträdare. Det visar sig att det gått tre år sedan Control och Ghost Bird försvann och att Area X har vuxit i storlek. Efter ett möte med en gigantisk varelse beslutar sig de tre människorna för att undersöka ett underjordiskt torn och konfrontera den mystiska varelse de vet huserar där.

Denna bok skiljer sig en del från de två övriga. Vi får nämligen följa tre skilda perspektiv som hoppar i tid och rum. I ett av perspektiven får vi följa psykologen från den tid då hon var chef för Southern Reach. Det mystiska med detta är att perspektivet är skrivet i andra person. Det är alltså läsaren som är psykologen och hennes mödor är således också läsarens. Det är första gången jag läst en bok i detta perspektiv som inte var en spelbok (soloäventyr). Jag har ingen aning om varför författaren valde att göra detta men det finns säkert en bra anledning. I jämförelse med de tidigare böckerna försöker Acceptance ge läsaren en del svar på alla de frågor som ställts under trilogin. Mycket är dock lämnat till läsarens personliga tolkningar men man får ändå ett ungefärligt hum om Area X och hur och varför området uppstod. Vissa läsare gillar öppna slut medan andra vill ha ett ordentligt svar på sina frågor. Jag personligen gillar att man får ett svar, det behöver inte vara ett komplett svar men tillräckligt mycket så att jag själv kan fylla i luckorna. Jag tycker dock att det hela slutar litet för öppet. Om Jeff Vandermeer skulle få lust skulle han med enkelhet kunna skriva en fjärde bok för att fylla i de luckor som saknas. Men samtidigt är det litet av genrens charm att lämna ett öppet slut. Jag stoppar dock boken i bokhyllan med en känsla av att ha blivit snuvad på konfekten. Jag är dock övertygad om att andra kommer att vara betydligt mer tillfredsställda med vad de just läst.

SLUTKOMMENTAR
Jag tror att det stora problemet jag har med Southern Reach är att trilogin är för mycket som filmen Prometheus. Med andra ord ett väldigt snyggt hantverk med väldigt många intressanta frågor men tyvärr alldeles för få svar. Jag är helt övertygad om att Jeff Vandermeer har hela händelseförloppet för Area X nedskrivet eller i alla fall i sitt huvud. Han väljer dock att inte berätta det för oss, troligast för att ge berättelsen ett djup som den annars inte skulle ha. I böckerna försöker författaren att kombinera olika genrer i ett för mig nytt sätt. Det har säkert gjorts tidigare i denna subgenre som brukar kallas New Weird. Det går inte att säga att det är en renodlad rysare, science fiction eller fantasy-trilogi. Det som  däremot går att säga är att trilogin försöker sammansmälta olika teman som ekologi, filosofi, mystik och drömmar i ett verk som försöker vara större än dess beståndsdelar. Precis efter att jag läst färdigt bok 3 tyckte jag att det hela kändes som en ”big nothingburger”. Men så här några timmar senare har jag ändrat mig. Det finns något i böckerna som är tilltalande. Jag kan bara inte sätta fingret på det. Eftersom en i stort enad kritikerkår hyllar trilogin så måste det finnas något som jag missar. Frågan är bara om du kan upptäcka det?

The Admiral – Roaring Currents

myeong-ryang1Originaltitel: Myeongryang
Språk: Koreanska
Produktionsår: 2014
Speltid: 127 min
Regissör: Kim Han-min
Skådespelare: Choi Min-sik, Ryu Seung-ryong m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

När vi i väst talar om tidernas främsta amiral är det oftast namn som Horatio Nelson och Michiel de Ruyter som nämns. Vi har dock dålig koll på dessa mäns motsvarighet i öst. Jag undrar personligen om inte den koreanska amiralen Yi Sun-sin slår alla i fråga om duglighet. Denne man må i stort vara okänd för oss i väst men på den koreanska halvön är han stor nationalhjälte. Något överdrivet kan man säga att han personligen besegrade de invaderande japanerna under Koreanska sjuårskriget (1592-1598). Han gick obesegrad igenom åtminstone 15 större sjöslag och sänkte hundratals japanska skepp. Genom dessa segrar kunde japanerna inte understödja de redan landsatta trupperna i Korea och de tvingades efter många år av krig till slut att sluta fred.
myeong-ryang2
Den koreanska amiralen Yi arresteras och torteras för att ha vägrat lyda order. Hans efterträdare leder dock den koreanska flottans till katastrofens rand så Yi benådas och återinrättas som överbefälhavare. Med bara 12 skepp som klarat sig undan måste Yi ta sig an den mäktiga japanska flottan som består av över 300 skepp. Oddsen är astronomiskt låga men ändå så måste Yi lyckas utföra ett mirakel. Han har dock några fördelar. De koreanska skeppen är bättre än de japanska och han kan välja slagfält. Yi väljer Myeongryangska sundet där tidvattnet får strömmen att helt ändra riktning och en kraftig virvel gör det svårt att manövrera skeppen. Efter att koreas sista fruktade sköldpaddsskepp har förstörts genom sabotage ser japanerna sin chans att förgöra Yi. Amiralen har dock några ess i rockärmen och tänker sälja sitt skinn dyrt.

Låt mig först klargöra att jag på intet sätt tror att Slaget om Myeongryang gick till på det sätt som visas i filmen. Den historiska kontexten är i stort korrekt men själva slaget är uppdiktat. Med detta inte sagt att detta är en dålig film. Men att påstå att japanerna anföll med 330 skepp är direkt felaktigt. De anföll troligast med omkring 130 skepp och hade 200 transportskepp i släptåg. Att höja oddsen från 1 mot 10 till 1 mot 30 känns minns sagt onödigt.
myeong-ryang3
Som film är The Admiral helt okej. Den är påkostad och ser snygg ut men tappar hela tiden tempo då de olika befälhavarna skall ta beslut. Då saktas filmen ner i slow motion då befälhavarens beslut i hjältepose måste tänkas igenom. Sedan skriks det ut en order och ställföreträdaren tror inte sina öron. Är ordern ett genidrag eller ren galenskap? Det är också alldeles för många åskådare till slaget som tappar hakan över det som sker. Visst är det heroiskt på gränsen till vansinne men samtidigt önskar jag att regissören hade klippt bort de flesta av dessa scener. Det som däremot är bra är att man även får följa slaget från japanernas synvinkel. De är inte helt nattsvarta skurkar även om de helt klart framstår som filmens antagonister.

Bland skådespelarinsatserna tänker jag bara nämna Choi Min-sik, mest känd från den sydkoreanska kultrullen Oldboy. Choi porträtterar Yi som en eftertänksam man som är redo att offra sitt liv för sitt älskade Korea. Han tror stenhårt på att mod och stenhård disciplin kommer att rädda dagen. Choi är helt klart filmens behållning men samtidigt får man inte så mycket kött på benen. De japanska befälens inre stridigheter får mer uppmärksamhet än Yis problem med sina underordnade vilken kan tyckas litet konstigt.

Jag hade faktiskt förväntat mig mer av The Admiral – Roaring Currents. Sydkorea har enligt mig de senaste 20 åren svingat sig upp bland toppnationerna när det gäller bra film. Taegukgi: The Brotherhood of War är en av mina favoritkrigsfilmer och jag hade hoppats att denna film skulle hålla samma klass. Det gör den tyvärr inte men den är likväl sevärd. För er som vill lära er mer om Amiral Yi rekommenderar jag att ni besöker Extra Credits youtube-kanal och ser deras utmärkta serie om honom.

Extra Credit – Admiral Yi

The city of mirrors

thecityofmirrorsTitel: The City of Mirrors (ljudbok)
Språk: Engelska
Författare: Justin Cronin
Uppläsare: Scott Brick
Förlag bok: Ballantine Books (2016)
Förlag ljudbok: Random House (2016)
Övrigt: The Passage-trilogin, bok 3.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Efter The Passage, The Twelve och nu The City of Mirrors har jag äntligen gått i mål med Justin Cronins postapokalyptiska vampyrtrilogi. Det kändes som om jag knappt hann börja lyssna på denna tredje bok innan den var över. I jämförelse med föregångaren, The Twelve, är detta en ner strömlinjeformad bok med fyra större parallellt löpande händelseförlopp som är lätta att följa. Givetvis får även mindre viktigt rollfigurer sina kapitel men dessa är mycket bättre placerade än tidigare så att de kompletterar och inte stör helhetsintrycket.

Peter Jaxon är president över det lilla som finns kvar av republiken Texas. Då inga vampyrer har setts till på åratal har människorna börjat lämna säkerheten i huvudstaden Kerrville för att som nybyggare åter börja kolonisera Amerika. Michael Fisher hittar under en segeltur det övergivna gigantiska norska handelsskeppet Bergensfjord. Övertygad om att vampyrerna en dag kommer att återvända beslutar han, tillsammans med en liten grupp lojala medarbetare, att reparera skeppet så att 700 människor kan fly från fastlandet när tiden är inne. Alicia Donadio sörjer i två år hennes dödfödda dotter innan hon beslutar sig för att en gång för alla göra upp med Zero, vampyrernas ”kung”. Detta är dock (milt uttryck) ett företag som är lättare sagt än gjort. Amy, också känd som Flickan från ingenstans, håller sig gömd på en båt i ett träsk så att Zero inte med telepati kan hitta henne. Där bidar hon sin tid tillsammans med Anthony Carter tills tiden är inne för henne att åter kämpa på mänsklighetens sida. Zero i sin tur planerar människornas undergång. Han har dock inte bråttom utan väntar tålmodigt till rätt ögonblick att sända ut sina legioner av vampyrer. En stor slutuppgörelse väntar och det kan bara finnas en vinnare, Zero eller mänskligheten…

Så ungefär ser spelplanen ut. Första halvan av boken är uppbyggnad och andra halvan är ren action. Mänskligheten hotas av total utplåning och bara ett mirakel kan rädda dem. Intressant är också att vi får veta Zeros bakgrund som en vanlig människa innan postapokalypsen. Vi får höra ur hans synvinkel hans tragiska berättelse och varför vill han förgöra alla människor. Jag tycker det är väldigt tilltalande med antagonister som inte bara är onda för ondskans skull utan har, hur snedvridet det än kan låta, en realistisk anledning för att agera som de gör.

Som bok är The City of Mirrors bättre än föregångaren. Det är fortfarande många rollfigur att hålla reda på men de flesta av dessa håller sig till enskilda händelseförlopp och när dessa väl korsar varandra har antalet rollfigur decimerats väsentligt. Ingen protagonist sticker ut allt för mycket utan varje rollfigur har sin roll att spela i dramat. Jag kan tycka att det är litet märkligt att denna ensemble inte har någon renodlad hjälte eller hjältinna. Inte ens Amy som byggts upp som någon sorts Kristus-figur är speciellt framträdande. Detta gör att hela berättelsen känns förutbestämd av en högre makt. Rollfigurerna har egentligen inget större val utan gör bara det de var födda för att göra. Detta ger boken en ”mekanisk” känsla utan att något som riktigt kan överraska inträffar. Trots detta så är det en intressant berättelse. Jag saknar dock den där wow-känslan som böcker av denna magnitud brukar ha.

The City of Mirrors är trots sina svagheter en värdig avslutning på The Passage-trilogin. Det enda jag riktigt stör mig på är att i aldrig får veta varför Amy som liten hade övernaturliga krafter som aldrig manifesterar sig igen. Det är som om författaren har glömt bort detta och de krafterna hade i sanning behövts i kampen mot Zero. Förutom denna fadäs och några få liknande frågor som går obesvarade så får vi veta hela händelseförloppet. En lång epilog förklarar vad som hänt med jorden 1000 år senare och detta sätter slutligen punkt på denna långa berättelse. Boken blir även politisk mot slutet då författaren går till svidande attack mot det nuvarande amerikanska imperiet (hans ord, inte mina) för att landet har förklarat krig mot naturen samtidigt som det håller på att konsumera sig själv till döds.

För er som inte känner till det så har Fox spelat in ett pilotavsnitt för The Passage. Jag har inte hört reaktionerna från de som sett denna men om allt går som det skall så kan vi se fram emot en premiär i TV-soffan någon gång under hösten 2018. Jag tror detta kan bli riktigt bra bara det inte blir en lågbudget serie. Det kan bli nästa Walking Dead även om premissen är väldigt lik denna föregångare.

Läs också:
The Passage
The Twelve

Poldark (2015) – Säsong 3

poldark3-1Originaltitel: Poldark – Series Three
Språk: Engelska
Produktionsår: 2017
Antal avsnitt: 9
Speltid: 60 min/avsnitt
Regissör: Joss Agnew och Stephen Woolfenden
Skådespelare: Aidan Turner, Eleanor Tomlinson, Heida Reed, Jack Farthing, Luke Norris, Gabriella Wilde, Harry Richardson, Ellise Chappell m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Jag kan säga direkt att har du inte hängt med i svängarna i de tidigare säsongerna kommer du att få svårt att hänga med i den här recensionen. Den tredje säsongen av Poldark introducerar en rad nya rollfigurer till intrigerna i Cornwall. De viktigaste är Morwenna Chynoweth (Eliszabeths kusin), Hugh Armitage (Lord Falmouths brorson) samt Sam och Drake Carne (Demelzas bröder som också är metodister). Det är två huvudkonflikter som säsongen kretsar runt. Dels kring Ross Poldarks försöka att rädda Dwight Enys som tagits tillfånga av fransmännen under Franska revolutionskrigen (1792-1802) och dess efterspel. Dels kring Morwenna Chynoweth kärleksförhållande till Drake Carne trots att hon redan är förlovad med prästen Osborne Whitworth.

poldark3-2Ross Poldark får det hett kring öronen i ett försök att rädda Dwight Enys från fransk fångenskap – Poldark (2015)

Givetvis fortsätter Ross Poldarks eviga fejd med George Warleggan och det något problematiska förhållandet med hustun Demelza. Det som förvånade mig mycket var hur drakonisk Elizabeth har blivit sedan hon gifte sig med George och hur hon allt mer börjar ta efter sin arrogante make. De som mest får lida över detta är sonen Geoffrey Charles och kusinen Morwenna. Jag kan riktigt lida med den sistnämnda som slits mellan kärleken till Drake Carne och familjens önskan om att hon skall gifta sig med deras väl utvalde kandidat. Att sedan Elizabeth får lida när George börjar misstänka att deras gemensamme son, Valentine, inte är hans ser jag bara som poetisk rättvisa. Jag gillar dock att hon tvingas ta i med hårdhandskarna med George vilket är något som Ross borde ha gjort för länge sedan. Ett tidigt exempel på Girl power!

poldark3-3Den stackars Morwenna Chynoweth tillsammans med den slemmige Osborne Whitworth – Poldark (2015)

Rent tekniskt var väl säsong 3 snäppet sämre än den förra. Poldark är dock fortfarande en väldigt bra serie som jag kommer att fortsätta att följa. Det jag gillar är att serien fortfarande kan överraska och ta oväntade vändningar. Detta är något som få andra serier klarar av över tid då de brukar falla in i ett förutsägbart mönster efter några säsonger. Jag tillskriver detta att Poldark håller sig till 10 avsnitt eller färre per säsong. Hur många Netflix-serier har vi inte sett som har 13 avsnitt per säsong som verkligen släpar sig fram med klyschor till slutet? Det känns tungt att behöva vänta nästan ett år till nästa säsong men jag gör det så gärna om Poldark fortsätter att leverera samma goda kvalitet.

Viktigt meddelande!

Plunkett & Macleane

plunkettmacleane01Originaltitel: Plunkett & Macleane
Språk: Engelska
Produktionsår: 1999
Speltid: 93 min
Regissör: Jake Scott
Skådespelare: Robert Carlyle, Jonny Lee Miller, Liv Tyler, Michael Gambon, Ken Stott, Alan Cumming m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Dags att föra in litet rock ‘n’ roll i 1700-talet när stråtrövarna Plunkett & Macleane äntrar scenen. Filmen är regisserad av Ridley Scotts son Jake Scott vars val att följa i faderns fotspår kan ifrågasättas. Jag skulle beskriva Jake Scott som en mindre talangfull Guy Ritchie och undrar om han skulle ha haft något att göra i filmbranschen om det inte vore för hans berömda far. Hur som helst har Scott ändå lyckats få ihop en halvlyckad film. Jag kritiserar valet av filmmusik, främst att spela techno under 1700-talet. Liknande försök har gjorts i andra historiska filmer och väldigt sällan har resultatet varit lyckat. Som tur är räddas filmen från total katastrof av Robert Carlyles och Jonny Lee Millers personkemi.

plunkettmacleane02”I have come here to chew bubblegum and kick ass… and I’m all out of bubblegum.”

Året är 1748 och platsen är England. Societetslejonet Macleane med fint namn men inga pengar hamnar i gäldstuga för alla sina skulder. Där bevittnar han två stråtrövare som utför ett vägrån precis utanför husknuten. Han ser hur en av rövarna sväljer en jättelik rubin innan han blir skjuten av tillströmmande vakter. Den andre stråtrövaren är en man vid namn Plunkett flyr och kommer undan. Nästa natt beger sig Macleane till begravningsplatsen för att gräva upp den dödade stråtrövarens lik och skära ut rubinen ur magen. För hans del har tyvärr även Plunkett denna tanke och eftersom han är beväpnad så är det han som tar hand om rubinen. Lyckan blir dock kortvarig då båda blir arresterade och hamnar i fängelse. Tillsammans bildar det omaka paret en pakt och efter att ha mutat sig fria med rubinen börjar de ett kompanjonskap som stråtrövare. Låt äventyret börja.

Plunkett & Macleane är en dramakomedi som lutar mer mot drama än komedi. Det hade behövt vara tvärt om. Skämten är rätt roliga men kommer för sällan och inte till sin rätt under Scotts klumpiga regi. Delar av filmen känns som en musikvideo och sådana stilgrepp kan lyckas men då måste regissören ha fingertoppskänsla. Jag tror verkligen att detta kunde ha blivit en riktigt bra actionkomedi med det omaka paret som hamnar i den ena trassliga situationen efter den andra men då behövs den lilla glimten i ögat som denna film saknar. Otroligt nog har denna film trots detta fått en viss kultstatus även om det är väldigt få utanför de brittiska öarna som har sett den.

plunkettmacleane03Chance (Ken Stott) försöker på slemmigaste vis förföra Rebecca Gibson (Liv Tyler).

Som jag sagt tidigare så är det Robert Carlyle och Jonny Lee Miller som räddar denna film. Samspelet mellan dessa herrar som båda var med i succén Trainspotting som kom några år tidigare blommar verkligen ut och hade bara manuset varit bättre så hade detta kunnat vara nästa Butch Cassidy & Sundance Kid. Ken Stott (mest känd som Balin i Bilbo-filmerna) är riktigt läbbig när han hänsynslöst jagar stråtrövare och klättrar i hierarkin. Även Liv Tyler gör trots sin något begränsade skådespelartalang en av sina bästa roller. Nej, felet ligger inte hos skådespelarna. Det är regissören och manusförfattarna som skall stå vid skampålen.

Plunkett & Macleane är trots sina svagheter en rätt underhållande film. Den kunde ha varit 1700-talets motsvarighet till Lock, Stock and Two Smoking Barrels men är istället en lågbudgetkopia på sådana brittiska filmer. Jag skulle gärna se en nyinspelning av denna film men med ett bättre manus och med en bättre regissör för berättelsen har potential. Jag kan inte riktigt rekommendera filmen om du inte är intresserad av genren. Om du är det bör du se den snarast möjligt.

Dags att öppna plånboken igen…

kkrHar man många vänner i vårt avlånga land måste man stötta dem i vått och torrt. Här följer tre kickstarters och ett seriealbum som jag tycker att du skall investera i.


lovehurtsKim W. Andersson har samlat alla sina Love Hurts berättelser i en lyxutgåva från Apart förlag. Ett måste i bokhyllan.


legacyofdarknessRasmus Tirzitis kickstartar sin Star Wars fan comic book, Legacy of Darkness. The force is strong with this one!


forbiddenlandsTänd facklorna, slipa svärden och stöd kickstartern för Forbidden Lands, det nya fantasyrollspelet från Fria Ligan.


malcolmmaxAdes Media släppte under Comic Con Stockholm en rad nyheter. Mitt hjärta bultar litet extra för Malcolm Max: Gravskändarna då jag hade ett finger med i produktionen av detta seriealbum.

Kickstartern avslutad!

nyhetsbrev19Resan har varit lång men nu är kickstartern för serietidningen Karl Kämpe Äventyraren – Den enda kvinnan över. 149 backare bidrog sammanlagt med 26.220 kronor. Tack så mycket. Några sista pusselbitar fattas fortfarande innan serietidningen kan skickas på tryck men målet är att alla backare skall ha den i sin hand innan november. Åter ett stort tack!

Karl Kämpe Äventyraren på kickstarter!