Årets julklapp!

tomten

Primero!

primeroNej, Primero är inte någon absurd italiensk svordom utan namnet på ett kortspel. På ett forum fick jag frågan vad det var för kortspel som spelades i Djävulens kusk och att jag borde ha skrivit om det i eftertexterna. Att detta inte fanns med i serietidningen beror helt enkelt på att jag aldrig tänkte på det.

Man skulle kunna säga att primero är föregångaren till dagens poker och likt poker finns kortspelet i en rad olika varianter. Kortspelet har sina rötter i det tidiga 1500-talet men om det ursprungligen kom från Italien eller Spanien diskuterar fortfarande de lärda. Även om primeros popularitet dalade kraftigt efter renässansen så levde det vidare i olika varianter runt om i Europa.

Det finns inga bevarade nedskrivna regler för Primero från 1500-talet men ungefär så här i korta ordalag gick det till. Kortspelet spelades med 40 kort (ta bort 8, 9, 10 och jokrar ur kortleken) och 4-6 spelare. Varje spelare får 4 kort i handen och likt poker gäller det att få den bästa kombinationen. Observera att i Primero så räknas ess som ett kort som kommer mellan 5 och 6, alltså inte som 1 eller den högsta valören. De olika händerna från högt till lågt är: Chorus (fyrtal), Fluxus** (färg), Numerus (par eller tretal), Supremus (ess, 6, 7 i samma färg) och Primero (alla kort i olika färg). Därefter satsas det och kort byts i olika omgångar tills någon knackar i bordet och säger Vada (kör). Den som sade Vada gör en sista satsning som någon måste syna. Vill ingen syna handen måste spelaren som är på tur göra det. Sedan visas korten och poäng räknas för de olika spelarnas kombinationer. Poängen är följande: Klädda kort=10p, 2=12p, 3=13p, 4=14p, 5=15p, Ess=16p, 6=18p, 7=21p. Observera att detta betyder att ett par i 7:or (42p) slår tretal i damer (30p). Den med mest poäng vinner potten.

** Jag upptäckte just att jag gjort ett litet försmädligt fel i texten i serietidningen. Jag har skrivit att Heinrich von Stuttenburg har primerohanden Flexus fast den rätta termen är Fluxus.

Fan Art (5)

animeradkarlkampeNidingarna trodde att de kommit undan men så stod han där i den bleka månens sken. Som en hämndens ängel tornade han över dem, vredgad och redo till strid. Greppet om deras vapen hårdnade för de visste att ingen nåd skulle ges. Inte den här natten…

Det är vår gamle bekant Per Folmer som lekt i Photoshop och tillverkat denna testanimation på Karl Kämpe. Tryck på bilden för att se animationen.

Musketörerna – Säsong 3

themusketeers10Originaltitel: The Musketeers – Series Three
Språk: Engelska
Produktionsår: 2016
Antal avsnitt: 10
Speltid: 60 min/avsnitt
Regissör: Simon J. Ashford, Simon Allen m.fl.
Skådespelare: Tom Burke, Santiago Cabrera, Howard Charles, Luke Pasqualino, Tamla Kari, Hugo Speer, Ryan Gage, Rupert Everett m.fl.

Jag skulle vilja kalla säsong 3 av Musketörerna för en mellansäsong men eftersom det är den sista så låter det inte riktigt rätt. Dåliga tittarsiffror har fått chefsfolket på BBC att dra i nödbromsen och avsluta en annars uppskattad och omtyckt serie. Personligen kommer jag att minnas de råbarkade actionsekvenserna som inte på något sätt var koordinerade som balett, som alldeles för många filmer och TV-serier av idag är. Det är mer klassisk slå-på-käften-action i bästa Clint Eastwood eller Nick Nolte anda. Det gillar jag.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Under fyra långa år har Athos, Porthos och D’Artagnan krigat vid fronten i Fransk-Spanska kriget (1635-1659). Samtidigt har Aramis spenderat samma period i kloster som munk även om han inte har tillåtits att avge klosterlöftena. Av en slump för krigets vindar samman de forna musketörerna och tillsammans lyckas de fyra avstyra en spansk räd mot en fransk krutkonvoj. Därefter kallas musketörerna tillbaka till Paris (även Aramis) av Treville som nu är minister och en av kung Ludvig XIII:s närmsta män. Treville vill att Athos bygger upp en ny kår av musketörer för att skydda Paris då de flesta gamla har gått förlorade i kriget. Han vill också göra detta för att de åter skall bli en motpol till ”det onda” röda gardet som de senaste åren åter fått härja fritt.

themusketeers8Athos (Tom Burke) går till anfall under det Fransk-Spanska kriget.

En av de mest intressanta aspekterna inför säsongen var vem som skulle bli den nya ärkeskurken. Personligen trodde jag att hertigen av Buckingham skulle få rollen men filmskaparna ville något annat och bjuder inte bara på en eller två, utan hela tre ärkeskurkar. De tre är; markisen de Feron (kungens handikappade farbror), hertigen av Orléans (kungens odåga till bror) och Lucien Grimaud (en 1-dimensionerad niding av ringa härkomst). Jag var litet osäker på om Rupert Everett som spelar de Feron skulle klara av tidseran men av de tre är det han som briljerar. Tyvärr visar det sig att det är Grimaud som får mer och mer utrymme på de andras bekostnad. Det var väldigt länge sedan jag såg en så tråkig och fantasilös ärkeskurk vars enda vilja bara är ren ondska.

Under den tredje säsongen koncentrerar sig handlingen till den döende kung Ludvig XIII och vem som skall bli hans efterträdare. Ludvig har en son (den blivande kung Ludvig XIV) men han är bara ett barn vars intressen drottning Anna måste försvara med näbbar och klor. Medan gamarna börjar cirkla runt Paris är det upp till Treville att släcka bränderna och säkra tronföljden. Det visar sig vara ett allt annat än lätt arbete men då har han som tur är hjälp av några rediga musketörer.

themusketeers9Säsong tre är goda tider för ärkeskurkar som de Feron (Rupert Everett).

Det som är bra med säsong 3 är att man inte vet vilken riktning serien skall ta. Det blir givetvis mycket fäktande och palatsintriger men det mesta ligger fortfarande öppet. Tyvärr räcker inte detta då serien går mycket i gamla fotspår och Grimaud är en så onyanserad skurk som får en att vilja slå av dumburken. Roligare är det då när Rupert Everetts läbbige men på vissa plan ändå sympatiske skurk får styra och domdera.

Det skall sägas att säsong 3 börjar bra för att bli sämre för varje avsnitt som går. Mot slutet känns det nästan skönt att serien läggs ner för det känns som om producenterna och manusförfattarna kört fast. Jag undrar om inte alla inblandade visste om att detta skulle bli den sista säsongen då serien slutar med en sorts epilog där Athos, Porthos, Aramis och D’Artagnan tar farväl av varandra. De må gå skilda vägar men de är och kommer alltid att förbli musketörer. Jag tycker att det har varit tre trevliga säsonger och tackar för underhållningen. En för alla, alla för en!

Kalmar slott

kalmarslott02Kalmar slott började byggas under slutet av 1100-talet och som ett av landets viktigaste fästen fram till 1700-talet så var slottet högt upp på min lista över turistmål att besöka. Det första som slog mig när jag närmade mig slottet var var det är tänkt att man som besökare skall parkera. Jag kunde dock inte hitta någon parkeringsplats så jag parkerade helt enkelt på gatan utanför och knallade in. Det blev ett väldigt trevligt besök på slottet och i någon timme spankulerade jag runt på borggården och i de olika slottsbyggnaderna. Jag hade inte förväntat mig att slottet skulle vara så spartanskt inrett. Visst fanns möbler och föremål i de flesta rum men det var inte precis något överflöd av historiska objekt. Inte som på en del andra slott som jag har besökt i alla fall. Jag fann detta rätt uppfriskande då det kändes som om jag kunde ta del av hela slottet utan att det tog hela dagen att besöka.

För att se fotoalbumet tryck här!

En återblick av Karl Kämpe Äventyraren nr 1 (del 2)

Då var det dags för den andra delen i återblicken av Karl Kämpe Äventyraren nr 1. Denna gång tar vi en titt på manusskrivandet och formgivningen av själva serietidningen.

retrospektiv06Inspiration till
sidan 2.

TIDNINGENS INNEHÅLL
Innan jag började skriva på manuset var jag tvungen att bestämma vad tidningen skulle innehålla och hur stor den skulle vara. Med en serie på 12 sidor och ett omkast (sidan 1, 2, 19 och 20) som slukade 4 sidor ville jag också ha några sidor till annat. Tidningen fick alltså bli 20 sidor. Omslag, baksida och serien var självklara delar av innehållet. Sedan ville jag ha en kort introduktion innan serien som berättade litet om Karl Kämpe. Till denna introduktion skulle det vara trevligt att ha med en karta. Dessa två tankar fick dela en sida som blev sidan 2. Nästan alla moderna seriealbum har sidor där det visas upp skisser och detta lockade mig, detta fick i tidningen bli sidan 15. Sist men inte minst var de sidor som jag verkligen såg fram emot att göra. Dessa var de tre sidorna (sidan 16-18) som beskriver Karl Kämpes värld. Jag har alltid älskat korta texter som tillsammans med en bild ger en fördjupat förståelse för den värld som en seriefigur lever i. Och frågar ni mig så är det nog dessa sidor jag gillar mest i hela tidningen.

retrospektiv05Jämförelse mellan
uppskissad manussida
och färdig sida.

MANUS
Hur tusan skriver man ett serietidningsmanus? Hur får man en serietecknare att förstå den vision som manusförfattaren har i sitt huvud? Detta var två frågor som jag ställde till mig själv och den enda snabba lösningen jag kunde komma på var att googla på nätet. Jag fann att det finns två typer av seriemanus. Ett som består av ren text och ett som visar komposition av seriesidorna. Att manusförfattaren gör det första är självklart men vem gör den andra, manusförfattaren eller serietecknaren? Jag antar att det är olika från fall till fall och eftersom jag var osäker så gjorde jag båda varianterna som jag skickade till serietecknaren.

Redan innan skrivandet började skissade jag ner de viktigaste punkterna och var jag ville ta berättelsen. Jag laddade upp med att se instruktionsfilmen How to Draw Comics the Marvel Way. Stan Lee är en rolig typ. Även om denna riktar sig mer till serietecknaren så ger den även värdefulla tips till manusförfattaren. Jag hade exempelvis ingen aning om vad en splash page var? Själva skrivandet var inte så svårt när jag väl kommit igång. Dock blev jag för varje nedskriven sida mer och mer övertygad om att detta är ett levande dokument. Det som skrivs i manuset behöver nödvändigtvis inte var det som slutligen hamnar i tidningen. Innebörden måste givetvis vara densamma men det finns tusen olika sätt att skriva samma sak på och det betyder inte att det man skrev först är det bästa.

FORMGIVNING
Det jag verkligen såg fram emot under arbetet var att få formge de olika sidorna i serietidningen och vilket nöje det var. Det var en fröjd att se hur de olika sidorna växte fram och berättelsen ta form. Givetvis var det litet knixande att få till alla pratrutor och textrutor men med ihärdigt prövande så gick det vägen. Två större problem uppstod dock under formgivningen som jag berättar om nedan.

retrospektiv07Jämförelse mellan
bild utan och
med raster.

RASTERHELVETET
Eftersom det är betydligt billigare och går fortare att teckna en svart-vit serie än en i fyrfärg var beslutat att använda det första alternativet ett enkelt val. Känslan som finns i gamla Fantomen-tidningar innan tidningen gick över till fyrfärg är väldigt speciell och detta var något som jag försökte efterlikna. Detta betydde även att man begagnar sig av något som kallas raster (små tätt placerade svarta punkter som för ögat uppfattas som ett grått fält. I min naivitet trodde jag att detta är väl inga problem att fixa i Photoshop. Så fel jag hade och vad jag gormade med det när jag väl fått de enskilda bildrutorna från serietecknaren. Hur jag än vände och vred på mitt raster uppstod det som kallas moaré, det vill säga att ett oönskat mönster uppstod i mitt raster. Det kom till den punkt att jag funderade på att skippa rastret och bara använda mig av ett ifyllt grått fält. I min desperation så beslutade jag att göra ett sista försök och denna gång fick jag äntligen till det. När jag väl lärt mig tekniken var det inga problem att fixa till de olika bildrutorna. Men jag säger till er, aldrig att jag använder raster igen (i alla fall inte den teknik jag använde mig av). Så här i efterhand skulle jag nog ha använt Manga Studio för att få till rastret men eftersom jag inte hade det programmet så fick det bli Photoshop.

retrospektiv08Jämförelse mellan
det gamla och det
nya typsnittet.

TYPSNITTSDEBACLET
Det hela började med att jag bara hade ett serietidningstypsnitt som hade bokstäverna ÅÄÖ, nämligen Komika text. När jag sedan startade min kickstarter (se del 3) fick jag svidande kritik att typsnittet inte var riktigt bra och att mina pratbubblor och textrutor såg barnsliga ut. Till en början ignorerade jag kritiken men allt eftersom dagarna gick började jag hålla med. Jag hade använt ett för tråkigt typsnitt. Det var bara att öppna plånboken och köpa typsnittet Might makes Right och göra om alla bubblor och rutor. Resultatet blev mycket bättre och det tror jag alla kan hålla med om.

Under arbetet påpekade en uppmärksam person att versalt I som seriff (”klackar” på bokstäverna) bara används för det engelska ordet för ”jag”. Annars skall bokstaven vara en sans-seriff (utan ”klackar” på bokstäverna). Det är alltid kul att lära sig något nytt. Så med detta manuellt ändrat så var tyspnittsdebaclet till slut åtgärdat.

retrospektiv09Lopotyp för
Konung Gråkappa.

KONUNG GRÅKAPPA
I slutet av produktionen upptäckte jag att jag fått en halvsida över på sidan 19. Då fick jag en idé att jag skulle slänga in en humorstrip i serietidningen i samma stil som Herman Hedning och Birger barbaren. Jag kallade denna strip för Konung Gråkappa men eftersom det var kort om tid kunde jag inte få tag i någon som kunde teckna den. Besviket blev jag tvungen att bordlägga stripen och stoppa in något annat. Manuset för Konung Gråkappa är dock sparat och kanske kan han göra entré vid ett annat tillfälle. Vi får hålla tummarna.

Det var allt för denna gång. Återblicken avslutas om några dagar med del 3.

besokbutiken

En återblick av Karl Kämpe Äventyraren nr 1 (del 1)

kkaserietidningen1-2Karl Kämpe
Äventyraren nr 1.

Nu när Karl Kämpe Äventyraren nr 1 är tryckt och ute i stugorna tänkte jag att det skulle vara intressant att göra en återblick och berätta för er om projektet från början till slut. Många frågor kan ställas som behöver ett svar. Vad är det som krävs för att skapa en serietidning och vad är det man bör tänka på? Vad var enkelt och vad var svårt? Varför gjordes vissa beslut medan andra inte togs? Eftersom detta blir en mycket lång redogörelse delar jag in den i 3 delar där jag berättar om olika delar av projektet. Observera att jag startade detta projekt som en amatör som tidigare inte har gjort en serietidning. En fördel är dock att jag i mitt yrkesliv arbetar som  grafiker och dagligen kommer i kontakt med formgivning och typografi. Jag hoppas att min återblick inte blir ett avskräckande exempel utan lockar andra att försöka skapa något eget, det behöver inte vara en serietidning utan kan vara vad som helst som ni brinner för. Med dessa ord låt oss utan vidare dröjsmål kasta oss in i återblicken.

BAKGRUND
Varför valde jag att skapa en serietidning? För er som inte vet det så försöker jag skriva en bok om den före detta karolinen Karl Kämpes äventyr. Nu när jag sakta börjar närma mig slutet tänkte jag att det borde vara bra om jag på ett enkelt sätt kunde introducera min protagonist för den stora massan. Till saken hör att jag alltid gillat serietidningar. Mina största källor till inspiration är 80-talets serietidningar som Conan Barbaren, Fantomen och Judge Dredd. En egen serietidning som tar det bästa av dessa tre kan väl inte vara så svårt att skapa tänkte jag i min naivitet.

retrospektiv01Tidigt titelförslag.

TITEL
Mitt första problem var att komma på en titel till serietidningen. Jag tänkte först kalla den för något pretentiöst i stil med ”Sällsamma berättelser ut krönikan om Karl Kämpe” men den titeln blev på tok för lång. Sedan tänkte jag något enklare som ”Karl Kämpes krönika” men gillade inte s:et som behövdes läggas till i slutet på Karl Kämpes namn. Jag började då tänka på alla Conan barbaren-böcker som gavs ut på 80-talet som alla hade titlar som Conan cimmeriern, Conan erövraren, Conan förgöraren och så vidare. Detta var korta och koncisa titlar och detta borde passa min egen protagonist. Efter ytterligare tänkande beslutade jag att kalla min serietidning för Karl Kämpe Äventyraren.

ANTAL SIDOR
Med titeln bestämd kastade jag mig över nästa problem. Hur stor skulle min serietidning vara? Vis av erfarenhet vet jag att det är bra att börja med något litet. Alldeles för många gånger har jag beskådat människor som har påbörjat storslagna projekt som aldrig blir färdiga då individen i fråga har tagit på sig för mycket. Bättre då att satsa på något som man vet att man med största sannolikhet kan klara av. 12 sidor tecknad serie var det minsta jag kunde tänka mig innan serien blev för kort. Förutom själva serien tillkommer ett omkast (4 sidor) och jag ville även ha med några sidor som presenterade mer av Karl Kämpes värld i textform. 20 sidor totalt lät som en bra första tidning så jag siktade på det.

retrospektiv02Omslagsskiss från en
illustratör som försvann.

ILLUSTRATÖRSDILEMMAT
Eftersom jag inte kan teckna särskilt bra blev min första större uppgift att säkra en eller flera illustratörer / serietecknare. Jag startade således en tråd om mitt projekt på serieforum.se och efterlyste illustratörer till både omslaget och själva serien. Jag mejlade även vissa illustratörer i vårt avlånga land med en direkt förfrågan. Jag kom således ganska snabbt i kontakt med en rad olika potentiella illustratörer. Det visade sig till min förtrytelse att vissa inte hanterade hantverket till den grad jag önskade, andra ville ha tokmycket i ersättning och ytterligare andra visade först ett intresse men sedan försvann de in i ett svart hål för att aldrig höras av igen. En illustratör t.ex. som jag hade långa förhandlingar med tog hux flux sitt pick och pack och flyttade till Kina. Det hela blev till slut ohållbart så jag kontaktade två illustratörer som jag tidigare har haft kontakt med. Efter litet armbrytning så var dessa ombord på projektet. Kanske är detta ett bevis på att det är svårt för två för varandra helt okända personer att vinna varandras förtroende. Personligen tycker jag att vissa illustratörer är litet för oseriösa eller bara går in halvhjärtat i vissa projekt. De borde i mitt tycke visa större respekt för en potentiell arbetsgivare även om dennes projekt inte är så stort.

retrospektiv03Huvudinspiration
till omslaget.

OMSLAGSILLUSTRATÖREN
Att Daniel Karlsson var en ytterst kompetent illustratör visste jag redan innan jag kontaktade honom. Det är bara att surfa ut på hans webbsida för att beskåda några av hans mästerverk. Jag var dock litet nervös över att kontakta honom då jag redan varit i kontakt med en annan illustratör och till och med fått en skiss av honom (se ovan). Men när denne illustratör försvann så fanns det inget val än att kontakta någon annan som kunde ta sig an det mycket betydelsefulla uppdraget. Den stora frågan var om Daniel hade tid och lust vilket han som tur hade. Han var dock litet osäker på om han skulle kunna måla mitt önskade motiv så jag blev tvungen att likt en fågelmamma knuffa honom ur boet så att han skulle slå ut sina vingar. Omslaget blev som alla kan se mycket lyckat vilket jag personligen aldrig betvivlade.

retrospektiv04Tidig skiss över
seriefigurerna Heinrich,
Albert (utan mustasch)
och Karl Kämpe.

SERIETECKNAREN
Som ni säkert förstår så var det svåraste att hitta en serietecknare som var villig att ta sig an mitt projekt. Många illustratörer tillfrågades och alla sållades bort. Min tanke var att en illustratör behöver 1-2 dagar på sig för att göra en sida beroende på hur snabb denne är. Mina 12 seriesidor borde således ta 12-24 arbetsdagar att teckna. Eftersom det inte var någon större brådska att få färdigt min serietidning tänkte jag att två månader skulle vara gott om tid för vilken  serietecknare som helst att få färdigt min serie. Men ack vad jag bedrog mig men mer om detta senare. Hur som helst mejlade jag Per Folmer i ett annat ärende och berättade om mina mödor och nämnde något i stil med: jag vill hellre arbeta med någon jag känner än en helt okänd. Vad jag inte visste var att Per letade efter ett litet större projekt att sätta tänderna i och han visade således till min förvåning stort intresse att ta sig an mitt projekt. Efter överenskommet arvode var det bara för honom sätta igång. Hur gick det då med tidsplanen? Den gick rent ut sagt åt helvete. Allt detta är dock inte Pers fel utan det var många yttre faktorer som ingen kan rå över som kom emellan. Jag kunde visserligen ha pressat honom mer men samtidigt var det som jag skrev ovan ingen akut brådska.

Det var allt för denna gång. Återblicken fortsätter imorgon med del 2.

besokbutiken

Fan Art (4)

fanart-la1Plötsligt händer det! Det är bara 788 dagar sedan sist Karl Kämpe fick ny Fan Art men idag var det alltså dags. Det känns nästan som en Lotto-vinst varje gång det händer, därav Plötsligt händer det! Det är Lars Andersson som förärat vår svenske hjälte med en bild och vilken bild sedan. En bister Karl Kämpe som misstroget betraktar den mörka värld han lever i. Jag älskar det. Bilden finns sparad i Bilder tillsammans med alla andra mästerverk.

Om du också gör Fan Art är du mer än välkommen att skicka in ditt bidrag. Vi vill inte för allt guld i Småland behöva vänta 788 dagar till nästa bidrag. E-POST

Karl Kämpes webbutik öppnad!

besokbutikenkkacomic1-1aNu har Karl Kämpe en egen webbutik där du kan köpa Karl Kämpe Äventyraren nr 1 för endast en 50-lapp inklusive frakt. Förhoppningsvis kommer fler produkter i framtiden men just nu finns bara Sveriges hetaste serietidning till försäljning. För tillfället finns bara den tryckta versionen till försäljning men jag arbetar även för en digital version. Vi får se om och när den dyker upp.

I menyn ovan hittar du det nya valet BUTIK där du hittar alla produkter som är till försäljning. Även valet SERIETIDNING har uppdaterats med en ny text.

Jonas Jonson Brunk!

broncksUnder första halvan av 1600-talet försökte Nederländerna bygga upp en koloni i Nordamerika som de kallade Nya Nederländarna. Provinshuvudstad i området blir Nya Amsterdam som efter det brittiska övertagandet 1664 bytte namn till New York. Men berättelsen om svensken Jonas Jonson Brunk börjar på nederländsk tid år 1639 då han som nybyggare stiger iland med sin nederländska fru Teuntje Joriaens. Snabbt bygger han upp en bondgård på hela 274 hektar i det område som i dagens New York kallas för Mott Haven. Eftersom kolonin var nederländsk så är alla dokument som finns bevarade från tiden skrivna på nederländska. Jonas efternamn Brunk skrevs således på nederländskt vis och blev Bronck. Hans något avsides liggande stora bondgård kom av nederländarna att kallas för Broncksland som med tiden kortades ner till Broncks som efter britternas övertagande blev The Bronx. En av New Yorks fem stora stadsdelar är således uppkallad efter en svensk från Sävsjö i Småland (av alla ställen).

Så hur slutade berättelsen om Jonas Jonson Brunk? Hans liv i Amerika blev kortvarigt då han 4 år efter landstigningen dog, troligast ihjälslagen av Lenapeindianer men ingen vet med säkerhet. Hans minne hålls dock levande än idag av bland annat Jonas Bronck’s Beer Company. Skål!