Djävulens jungfru

djavulensjungfru1Originaltitel: Tulen morsian
Språk: Svenska / finska
Produktionsår: 2016
Speltid: 104 min
Regissör: Saara Cantell
Skådespelare: Tuulia Eloranta, Magnus Krepper, Claes Malmberg, Elin Petersdottir m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Häxprocessen på Åland (1665-1668) var en förlöpare till den mest kända häxprocessen i Sverige som är känd som Det stora oväsendet. Rent historiskt har händelserna som utspelade sig på Åland ansetts ha varit ett personligt korståg som häradshövding Nils Psilander förde för att rensa öarna från trolldom. I denna film är det istället kvinnlig svartsjuka som är anledningen till häxprocesserna. I dessa #MeToo-tider känns det helt otidsenligt att beskylla kvinnor för saker män gjorde fel. Men samtidigt så är detta en film så vi får väl ge dem litet skaparfrihet.

Naturbarnet Anna som lever på Åland förälskar sig i den redan gifte Elias. I ren svartsjuka anger hon Elias hustru Rakel som häxa till häradshövdingen Nils Psilander. Samtidigt som häxprocessen blossar upp ser prästen Bryniel chansen att rensa bort några av de kvinnor som vet om att han är en serievåldtäktsman. Allt eftersom processen fortsätter och kvinnor börjar avrättas för häxeri ställs Anna inför ett val. Skall hon erkänna att hon vittnat falskt mot Rakel för att rädda hennes liv eller skall hon hålla tyst och leva med skammen för resten av sitt liv?

djavulensjungfru2

Trots styltig dialog och skådespeleri av varierad skicklighet måste jag erkänna att jag gillade Djävulens jungfru. Filmen känns som ett drama som berättas med små medel och mycket hjärta. Kanske är det svenska och finska språken som blandas i en salig röra som charmar mig? Att ingen av skådespelarna har en äkta åländsk dialekt rör mig inte ryggen. Jag skulle inte kunna känna igen en sådan om den så slog mig i huvudet med en snöspade.

Som hantverk lämnar Djävulens jungfru en del att önska. Det är mycket som kan göras bättre men en sak lyckas filmen i alla fall förmedla. Hatet mot kvinnor har funnits i alla tider och patriarkatet har hänsynslöst skördat med lien innan vettigare röster har fått stopp på galenskaperna. Jag hade önskat att det blivit litet mer rättegångsdrama under andra halvan istället för att lyfta fram teman som ångest och försoning. Det känns som om filmen klippts om och vissa scener slopats så hade det hade funnits plats för ett ”svavelosande” försvarstal från Anna innan domen faller. Som det blev nu är filmen helt klart sevärd men kommer inte att gå till historien som något mästerverk.

Recension av
Karl Kämpe Äventyraren nr 2 (IV)

recensionSimon på Serienytt.se förärar Karl Kämpe Äventyraren med en dubbelrecension av det litet längre slaget som omfattar både nr 1 och nr 2. Simon ställer en del frågor och ger mig som serieskaparen nya oprövade tankegångar inför kommande nummer. Det tackar jag för.

Karl Kämpe Äventyraren nr 1 och nr 2 – Serienytt.se

Home Made Comics
Seal of Approval #203

Home Made Comics Seal of Approval #203

Recension av
Karl Kämpe Äventyraren nr 2 (III)

recensionEn tredje recension av Karl Kämpe Äventyraren nr 2 visar sig innan nyår. Det första numret fick av Ung Tro betyget 3:a och detta nummer fick snäppet bättre en 4:a. Om jag lyckas hålla trenden så blir det tredje numret en 5:a. Vi får se om jag lyckas…

En ide väl värd att satsa på – Ung Tro

Recension av
Karl Kämpe Äventyraren nr 2 (II)

recensionNågra dagar före julafton dök en andra recension av Karl Kämpe Äventyraren nr 2 upp. Denna gång är det den gamle bekante Nicklas Johansson på Serieforum som åter vässat recensionspennan för att ge sina tankar om 1700-talets störste svenske hjälte.

En gedigen produkt med stort läsvärde – Nicklas Johansson på Serieforum

Sidan som försvann!

nr2skisserFrån början tänkte jag ha med en sida med skisser till Karl Kämpe Äventyraren nr 2. Den fick i slutändan olyckligtvis inte plats och plockades bort. Den kommer dock att vara med i den version av serietidningen som kommer att finnas på Comixology. Detta för att på denna plattform får man inte ha reklam i serietidningarna och därmed försvinner annonssidan. Eftersom jag fortfarande vill ha 32 sidor i tidningen så kommer sidan med skisser med i denna version. Som en julklapp till er alla så får ni se sidan här. Karl Kämpe önskar alla en God Jul.

Nr 2 skisser

Karl Kämpes Webbutik!

webbutikreklamVarför inte mysa under julen med det senaste numret av Karl Kämpe Äventyraren? Eller varför inte ge bort den perfekta julklappen? Nu har du chansen att köpa både nr 1 och nr 2 i Karl Kämpes webbutik. Dessutom finns den coola Jag är en Kämpe-knappen till försäljning. Inhandla dina exemplar idag så att även Karl Kämpe får råd med en julegris!

Karl Kämpes Webbutik

Recension av
Karl Kämpe Äventyraren nr 2 (I)

recensionPang, bom, så smällde det till. Den första recensionen av Karl Kämpe Äventyraren nr 2 har sett dagens ljus. Detta är dessutom den första videorecension som Karl Kämpe Äventyraren fått och bara det är stort. Det är Larsson recenserar som är först på pucken och han både hyllar och sågar. I slutändan tycker han dock att serietidningen är på rätt spår och att Karl Kämpe förtjänar fler nummer och visst tusan gör han det.

Värd att skaffa – Larsson recenserar #77

Gunpowder

gunpowder1Originaltitel: Gunpowder
Språk: Engelska
Produktionsår: 2017
Antal avsnitt: 3
Speltid: 60 min/avsnitt
Regissör: J Blakeson
Skådespelare: Kit Harington, Peter Mullan, Mark Gatiss och Liv Tyler m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Så var det dags för ännu en TV-produktion av Guy Fawkes och krutkonspirationen. Denna gång med Jon Snow, förlåt, Kit Harington i huvudrollen. Denna produktion skiljer sig från de vanliga då det är konspirationens ledare Robert Catesby som står i centrum och inte Guy Fawkes. Genom åren har, något felaktigt, den sistnämnde fått det mesta av uppmärksamheten trots att han varken var ledaren för konspirationen eller lyckades utföra den.

gunpowder2Robert Catesby (Kit Harington) tillsammans med kusinen Thomas Wintour (Edward Holcroft)
försöker återinföra katolicismen i det anglikanska England.

I början av 1600-talet för katolikerna en tynande tillvaro i det anglikanska England. Sedan Jakob I ärvt makten har tumskuvarna dragits åt och förtrycket ökat. Robert Catesby är en av alla katoliker som har fått nog och han beslutar sig för att störta kungen och sätta en katolik på tronen. Under stort hemlighetsmakeri samlar han sina trogna närmsta och från Flandern får han förstärkning av sprängningsexperten Guy Fawkes. Problemet är bara att sir Robert Cecil, en av kungens närmsta män, har fått nys om konspirationen och har tagit upp jakten.

Det stora problemet med serier som denna som bygger på välkända historiska händelser är att alla vet hur det kommer att sluta. Hur bygger man spänning kring detta och får upp tittarintresset? I detta fall har man stoppat konspirationens ledare Robert Catesby som protagonist och stekhete Kit Harington i huvudrollen. Detta hjälper dock inte Gunpowder att skapa något nytt och exhalterande. Inte är det så mycket action heller utan serien är mest ett långsamt pyrande drama som aldrig riktigt flammar upp och exploderar. Visst är serien sevärd men det enda den kommer att bli ihågkommen för är de extrema och mycket blodiga avrättningsscenerna.

gunpowder3Guy Fawkes (Tom Cullen) försvarar den antända krutstubinen med sitt liv.

Kit Harington rider för tillfället högt på framgångarna med Game of Thrones. När han inte strider mot White Walkers eller hoppar i säng med Daenerys Targaryen brukar han göra andra sidoprojekt med varierad framgång. Vi vill nog alla helst glömma filmen Pompeii som kom för några år sedan. I mitt tycke är Kit redo för de stora rollerna på vita duken men materialet måste vara det rätta. Det är nog ett smart drag av honom att hålla sig TV än så länge. Att Kit Harington skulle göra rollen som Robert Catesby stod nog skrivet i stjärnorna då han skall genom sin mors sida vara en avlägsen släkting till denne och genom sin fars sida skall vara avlägsen släkting till Jakob I. Hur sant detta är låter jag dock vara osagt. I denna roll tycker jag att han får ut mer av sitt skådespeleri än som den måttligt smarte Jon Snow. Som Catesby är han besatt av hämnd men kanske inte mot kung Jakob som man kan tro utan mot Gud som valde att ta hans fru ifrån honom när hon dog i barnsäng. Förutom Kit Harington så är Mark Gatiss som alltid bra och Liv Tyler gör återigen (något förvånande) en lyckad roll. Annars är det inte så mycket att anmärka på.

Gunpowder har svensk premiär på HBO Nordic den 19 december 2017.

Se även:
Guy Fawkes & The Gunpowder plot
Guy Fawkes Night!

Southern Reach-trilogin

Titel: Southern Reach-trilogy.
Språk: Engelska
Författare: Jeff Vandermeer
Förlag bok: Farrar, Straus and Giroux (2014)
Övrigt: Annihilation (bok 1), Authority (bok 2), Acceptance (bok 3).

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Det senaste året har det varit ett himla snack om Jeff Vandermeers novell Annihilation. Med också en film på gång med Natalie Portman i huvudrollen och vår egna Tuva Novotny i en biroll tänkte jag att det var dags för mig att ta reda på varför detta stohej. Men istället för att bara recensera Annihilation, den första boken i Southern Reach-trilogin beslutade jag mig för att sätta tändarna i alla tre böcker. Observera att jag skrev mina recensioner allt eftersom jag läste böckerna.

annihilationANNIHILATION
En expedition bestående av fyra kvinnor (en psykolog, en biolog, en antropolog och en kartläggare) skickas in i ett mystiskt område kallat Area X för att undersöka dess hemligheter. Väl framme vid baslägret börjar folk uppföra sig konstigt och uppleva konstiga saker samtidigt som paranoian sprider sig. Kan någon finna ut sanningen eller är expeditionen dömd till sin undergång?

Allvarligt talat tyckte jag att Annihilation inte var så mycket att hänga i julgranen. Visst är det mystiskt men det är varken intressant eller skrämmande. Ganska snabbt kom jag fram till att denna bok inte kommer att leda till någonting vettigt. Den stora ledtråden till detta var alla återblickar tillbaka till tiden innan expeditionen. Detta för att få in bakgrundsinformation om olika rollfigur så att läsaren åtminstone litet skall förstå vad det är som händer. Ju äldre jag har blivit desto mer ogillar jag handlingar som drivs framåt av återblickar, drömmar, hallucinationer och liknande. För mig är detta nästen liktydigt med att författaren har målat in sig i ett hörn och på ett nästan desperat sätt måste hitta en väg ut. Trots alla återblickar så är protagonisten inte heller speciellt sympatisk eller ens realistisk. Hon verkar leva i en sorts drömvärld redan innan hon träder in i Area X och förhållandet till hennes make kan jag endast beskriva som självmasochistiskt. Att hon till råga på allt är egensinnig som en åsna gör inte heller saken bättre. Sedan skall vi knappt ens nämna fjanteriet med den hypnos som de olika expeditionsdeltagarna har ”förprogrammerat” med. Detta kändes som en bok där författaren i sitt mål att vara så mystisk som möjligt tog sig vatten över huvudet.

authorityAUTHORITY
Southern Reach, den statliga organisation som undersöker Area X, får en ny chef då det visar sig att den förra var psykologen som var med i expeditionen i första boken. Den nya chefen kallas för Control och han försöker sätta sig in i undersökningen av området. Plötsligt återvänder biologen, antropologen och kartläggaren från förra expeditionen men inte psykologen. Dessa är dock förändrade och ytterst ovilliga att berätta om vad de har varit med om. Control tror därför att psykologen kan vara en av nycklarna till gåtan Area X och börjar gräva djupare i hennes bakgrund…

Mysteriet med Area X fortsätter och denna gång ställs frågorna som saknades i första boken. Dock får vi ytterst få svar och egentligen handlar boken inte så mycket om Area X. Istället är det Control, eller John Rodriguez som han egentligen heter, som står i centrum. Vi får följa denne man som går från att vara en hyggligt kompetent tjänsteman till en man på galenskapens rand. Det är faktiskt inte så svårt att förstå varför Southern Reach inte har lyckats lösa mysteriet med Area X. Hela organisationen består av en bunt ”galningar” som hellre kastar paj på varandra istället för att samarbeta. Control blir fort så paranoid att han börjar ifrågasätta allt och alla. Trots att han motarbetas både uppifrån och nerifrån så är han totalt handlingsförlamad och han ifrågasätter sig själv om han kunde ha agerat annorlunda. Det sistnämnda kunde vara en relevant fråga om han hade gjort något. Istället lallar han omkring i Southern Reach högkvarter som en inkompetent och ryggradslös dåre som inte kan ta egna initiativ. Inte undra på att han håller på att bli galen. Nu kan det mycket väl vara så att Area X har börjat påverka människorna som arbetar i Southern Reach:s högkvarter, mycket tyder på det, även om själva byggnaden ligger utanför det avspärrade området. Det som irriterar mig mest är att boken står och stampar på samma ställe i 300 sidor. Det är först i den sista akten som det börjar hända saker och blir spännande. Jag gillade också cliffhanger-slutet som lockar en att läsa den tredje boken. Jag tycker att författaren Jeff Vandermeer har lyckats bättre i denna bok än i den första. Jag önskar dock att man hade kunnat få litet mer svar, eller i alla fall en handlingskraftig protagonist. Sedan måste han också lägga ner det tidigare nämnda hypnos-fjanteriet. Varje gång detta nämns vill jag bara slå igen boken och läsa något annat som är mer realistiskt.

acceptenceACCEPTANCE
Control och Ghost Bird (biologen) återvänder till Area X där de beslutar sig för att undersöka en mystisk ö. Där träffar de Grace som tidigare arbetade under Control som dennes ställföreträdare. Det visar sig att det gått tre år sedan Control och Ghost Bird försvann och att Area X har vuxit i storlek. Efter ett möte med en gigantisk varelse beslutar sig de tre människorna för att undersöka ett underjordiskt torn och konfrontera den mystiska varelse de vet huserar där.

Denna bok skiljer sig en del från de två övriga. Vi får nämligen följa tre skilda perspektiv som hoppar i tid och rum. I ett av perspektiven får vi följa psykologen från den tid då hon var chef för Southern Reach. Det mystiska med detta är att perspektivet är skrivet i andra person. Det är alltså läsaren som är psykologen och hennes mödor är således också läsarens. Det är första gången jag läst en bok i detta perspektiv som inte var en spelbok (soloäventyr). Jag har ingen aning om varför författaren valde att göra detta men det finns säkert en bra anledning. I jämförelse med de tidigare böckerna försöker Acceptance ge läsaren en del svar på alla de frågor som ställts under trilogin. Mycket är dock lämnat till läsarens personliga tolkningar men man får ändå ett ungefärligt hum om Area X och hur och varför området uppstod. Vissa läsare gillar öppna slut medan andra vill ha ett ordentligt svar på sina frågor. Jag personligen gillar att man får ett svar, det behöver inte vara ett komplett svar men tillräckligt mycket så att jag själv kan fylla i luckorna. Jag tycker dock att det hela slutar litet för öppet. Om Jeff Vandermeer skulle få lust skulle han med enkelhet kunna skriva en fjärde bok för att fylla i de luckor som saknas. Men samtidigt är det litet av genrens charm att lämna ett öppet slut. Jag stoppar dock boken i bokhyllan med en känsla av att ha blivit snuvad på konfekten. Jag är dock övertygad om att andra kommer att vara betydligt mer tillfredsställda med vad de just läst.

SLUTKOMMENTAR
Jag tror att det stora problemet jag har med Southern Reach är att trilogin är för mycket som filmen Prometheus. Med andra ord ett väldigt snyggt hantverk med väldigt många intressanta frågor men tyvärr alldeles för få svar. Jag är helt övertygad om att Jeff Vandermeer har hela händelseförloppet för Area X nedskrivet eller i alla fall i sitt huvud. Han väljer dock att inte berätta det för oss, troligast för att ge berättelsen ett djup som den annars inte skulle ha. I böckerna försöker författaren att kombinera olika genrer i ett för mig nytt sätt. Det har säkert gjorts tidigare i denna subgenre som brukar kallas New Weird. Det går inte att säga att det är en renodlad rysare, science fiction eller fantasy-trilogi. Det som  däremot går att säga är att trilogin försöker sammansmälta olika teman som ekologi, filosofi, mystik och drömmar i ett verk som försöker vara större än dess beståndsdelar. Precis efter att jag läst färdigt bok 3 tyckte jag att det hela kändes som en ”big nothingburger”. Men så här några timmar senare har jag ändrat mig. Det finns något i böckerna som är tilltalande. Jag kan bara inte sätta fingret på det. Eftersom en i stort enad kritikerkår hyllar trilogin så måste det finnas något som jag missar. Frågan är bara om du kan upptäcka det?