fbpx

musorgskijVet ni vem Modest Musorgskij var? Inte det, kanske känner ni igen den berömda tavlan till höger föreställande Musorgskij målad 1881 av Ilja Repin? Ringer det fortfarande ingen klocka?

Klicka på denna länk och lyssna!

Nu vet ni med all säkerhet en sak om Modest Musorgskij. Det var han som skrev En natt på blåkulla (Night on Bald Mountain). Detta stycke musik är kanske mest känd från filmen Natural Born Killers men dyker titt som tätt upp i allt från reklamfilmer till orkesterkonserter. Musorgskij levde och verkade under den ryska romantiken och strävade efter att skapa en unik rysk musikidentitet. Han tog inspiration av rysk folktro och andra nationalistiska teman. En natt på blåkulla är inget undantag och här dramatiserar han en häxsabbat som hålls i bergen nära Kiev. Jag vet inte om någon har lyckats bättre men direkt jag hör detta stycke ser jag djävulen stiga upp ur helvetet med häxorna dansande och flygande omkring honom. Jag får rysningar, djävlar vad bra det är.

savagetalesTitel: The savage tales of Solomon Kane
Språk: Engelska
Författare: Robert E. Howard
Förlag: Del Rey Books (1998)

Skulle jag behöva göra en elevator pitch för att förklara vad Karl Kämpe handlar om skulle det bli “En svensk Solomon Kane”. Nu skulle de flesta inte veta vad jag snackade om men de som gjorde det skulle förstå exakt vad jag menade. Robert E. Howard som skapade Solomon Kane var aktiv under pulp erans gyllene tidsålder och skrev om många tappra hjältar där Conan Barbaren är den kändaste och mest älskade. Frågar någon dock mig så är Solomon Kane Texasförfattarens främsta skapelse.

The savage tales of Solomon Kane är en samlingsbok med allt Robert E. Howard skrev om denne äventyrlige vandrare. Den innehåller alla berättelser (färdigskrivna som påbörjade) och en handfull stämningsfulla dikter. Med sitt mustiga uttryckssätt och förmåga att med få ord beskriva stora skeenden lyckas Howard förflytta läsaren till en grym 1500- och 1600-talsvärld där människan hela tiden måste vara på sin vakt mot mörkrets krafter. Det är en värld som behöver hårda hjältar som kan ta sig an Satans hantlangare och ingen är hårdare än Solomon Kane.

Solomon Kane är i sig en extra intressant karaktär för att vara en av Howards skapelser. Författarens normala hjältar använder främst sina muskler för att förändra sin värld medan Kane är av mer komplex i sitt agerande. Det enda man vet om honom är att han är född i Devonshire (England), att han är puritan och att han en gång i tiden seglade med Sir Walter Raleigh. Varför han vandrar i världen för att bekämpa ondskan var han än kan finna den är mer oklart. Kane kan liknas vid en personifiering av Guds vrede och likt en fanatiker är han villig att betala ett mycket högt pris, både mentalt och fysiskt, för att förgöra allt som är okristligt. Ofta befinner han sig i Afrika där han tvingas bekämpa horder av harpyor, kannibaler och vampyrer. Väl hemma i Europa är det trollkarlar, spöken och onda män som får smaka på värjan.

Ett tema som jag har funnit i många av berättelserna om Solomon Kane är att han många gånger tycks räddas av slumpen, eller är det gudomliga ingripanden? Oftast far han fram som en tjur i en porslinsaffär men när det väl är dags för slutuppgörelsen blir han många gånger bara en åskådare när ondingarna får vad de förtjänar. Utan att avslöja allt för mycket blir Kane oförklarligt räddad (vid olika tillfällen) av vilda djur, odöda varelser och naturkatastrofer. Man kan tycka vad man vill om dessa deus ex machina “element” men om dessa berättelser har en svaghet så är det dessa episoder.

swordplayFörutom Howards texter innehåller boken hundratals illustrationer av Gary Gianni, Dessa tillför mycket av känslan som jag tror att författaren ville förmedla. Personligen älskar jag dem och tvärtemot många andra tycker jag inte att de förtar den egna fantasin. Istället förstärker de intrycket och på så sätt har de sin plats i ett verk som detta.

Så om det är en förebild jag har för Karl Kämpe så är det Solomon Kane. De båda karaktärerna är gudfruktiga män som vandrar runt i världen och bekämpar ondskan. De tror blint på det rätta i sitt gudomliga kall och fasar inte för några mödor för att uppnå sina mål. Det är bara rent ut sagt fördjävligt att Robert E. Howard under tragiska omständigheter tog sitt liv vid den ringa åldern av 30 år. Han hade minst 40 goda år kvar och vem vet vilka litterära underverk som han hade kunnat presterat om han bara haft tiden att förfina sitt hantverk. Det får vi aldrig veta men hjältar som Solomon Kane och Conan Barbaren lever i alla fall i evighet.

featherpenDå var det dags för det tredje kapitlet från Ur Ragnaröks Aska. Denna gång lämnar vi Karl Kämpe för ett ögonblick och beger oss till det ryska lägret i Poltava där det tidiga segerfirandet har börjat. Vi introduceras till kapten Jevgenij Yakunin och får följa denne dragons resa från eufori till yttersta förtvivlan…

För att läsa kapitel 3 tryck här!

Berätta gärna vad ni tycker. Vad var bra och vad var dåligt? Finns det något som är ologiskt eller rena faktafel? Kan svenskan förbättras och i så fall hur? Var inte rädd för att ge negativ kritik. Jag ser fram emot alla kommentarer.

alstewartMelodi: The coldest winter in memory
Artist: Al Stewart
Singel från albumet: A piece of yesterday: The Anthology (2006)
Label: EMI Records Ltd

Kan skottar skriva folkrockmusik om karoliner i österled? Tydligen kan dem det. Under mina efterforskningar snubblade jag över denna lilla pärla och hostade snabbt upp de 12 kronor som iTunes krävde för att jag skulle få denna singel i min ägo. Det visade sig vara väl spenderade penningar. Al Stewart heter artisten som framför The coldest winter in memory men om sanningen skall fram har jag aldrig hört talas om karlen. Men tydligen är han rätt känd både ute i Europa och i Amerika och således hoppas jag att jag inte skämmer ut mig allt för mycket med mina usla musikkunskaper. Denna melodi handlar om en karolin (antar jag) som berättar om den kallaste vintern på mannaminne (den år 1709) och om uppgörelsen mellan Karl XII och Peter den store. Som vi alla förstår slutar det inte lyckligt för karolinen och han förbannar den dag han steg in i Ryssland. Köp, lyssna och njut av denna vemodiga ballad.

poltavaTitel: Poltava – Berättelsen om en armés undergång
Författare: Peter Englund
Förlag: Atlantis (1988)

Det är lika bra att säga det på en gång. Peter Englund är mästaren. Ingen annan kan som han placera läsaren mitt i händelsernas centrum och få denna att känna krutröken och kanonkulorna vina över huvudet. I sin debutbok tar Peter Englund med oss till Poltava år 1709. Vi får från första parkett följa den skoningslösa drabbningen mellan svear och ryssar vars utgång kom att sända chockvågor över hela Europa. Med häpnadsväckande realism och en fascinerande detaljrikedom berättas det blodigaste slaget i svensk historia från början till slut. Trots den för oss svenskar förkrossande utgången sitter man som på nålar genom hela boken och jag kan inte mer än beundra och förfasas över vad som hände de där ödesdigra dagarna i Ukraina för drygt 300 år sedan.

Alla svenskar (som inte har levt under en sten) känner till att Karl XII och hans karoliner gick ett katastrofalt ödé till mötes vid Poltava. Det är ett ärr på den svenska folksjälen som än idag får det gamla rysshatet att blossa upp och visa sitt fula tryne i offentligheten (Melodifestivalen 2009 är ett av många exempel). Men hur gick slaget egentligen till, vad var det som hände och vad berodde de skyhöga dödstalen på? Hur kunde allt gå så fel och varför flydde Karl XII till Turkiet? Svaret på dessa frågor och många andra får vi i Poltava som beskriver slagets alla faser och konsekvenser. Men det är inte bara taktik och trupprörelser som beaktas, vi får även följa med den vanliga soldaten, fältprästerna, officerarna, adelsmännen och kungen själv i intressanta små personporträtt.

För den oinsatte kan Poltava tyckas vara en tungrodd akademisk avhandling men genom sitt lätta språk och målande beskrivningar lyckas Englund skapa en ytterst läsvärd bok. Gillar du inte svensk krigshistoria innan du läser denna bok kommer du att göra det efteråt.

karlxiiochmazepa
Karl XII och Mazepa av Gustaf Cederström (1880)

Poltava blev en stor framgång när den gavs ut och det sägs att den åter väckte svenskarnas intresse för historia från sin långvariga slummer. Personligen minns jag att det i skolkorridorerna talades om Peter Englund i samma ordalag som den andra stora Boden-författaren Eyvind Johnson. Lustigt nog kom Englund med tiden att sitta i den Svenska Akademien där nyss nämnda Johnson tidigare varit ledamot. Kanske bör jag även för sammanhanget skull berätta att jag själv är uppvuxen i nyss nämnda stolta militärstad.

Det finns dock en aspekt av boken som jag skulle vilja ta upp och höra era åsikter om. När jag läser andra böcker som beskriver slaget vid Poltava får man en känsla av att den svenska armén var väldigt nära, trots stora förluster, att vinna slaget. Denna känsla infinner sig aldrig när jag läser Peter Englunds bok utan det är bara ond bråd död från början till slut. Min personliga åsikt är att det svenska anfallet var dömt att misslyckas från det ögonblick ryssarna upptäckte att fienden försökte ställa upp i slagordning och överraskningsmomentet gick förlorat. Kanske kunde slaget fått en annan utgång om Karl XII själv kunnat leda anfallet men jag betvivlar. Vad har ni för åsikter i denna meningsskiljaktighet?

Trots alla superlativ jag öst över Poltava finns det en liten malört i bägaren. Det är dem på gränsen usla kartorna. Här får förlaget ta sitt ansvar och stå vid skampålen. Turligt nog finns det andra böcker med betydligt bättre kartor som ger en tydligare överblick över slaget. Man kan bara önska att kartorna uppdaterats till senare upplagor så att herr Englund slipper skämmas över dess lumpenhet.

featherpenVår berättelse om den stoiske Karl Kämpe fortsätter i det andra kapitlet från Ur Ragnaröks Aska. Karl sitter fortfarande fastklämd men han har ett ännu större problem i faggorna. Ryska plundrare har äntrat slagfältet och de dräper skoningslöst alla karoliner som fortfarande lever och stjäl deras värdesaker. Förtvivlat försöker han att trycka undan kroppen som håller honom fången när en av plundrarna får syn på honom. Betyder detta slutet för vår hjälte?

För att läsa kapitel 2 tryck här!

Berätta gärna vad ni tycker. Vad var bra och vad var dåligt? Finns det något som är ologiskt eller rena faktafel? Kan svenskan förbättras och i så fall hur? Var inte rädd för att ge negativ kritik. Jag ser fram emot alla kommentarer.

SENASTE SERIETIDNINGAR
kkacomic5
Karl Kämpe Äventyraren nr 5
kkacomic4-2
Karl Kämpe Äventyraren nr 4
kkacomic3-2
Karl Kämpe Äventyraren nr 3

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *