Årets femte nummer av Världens Historia innehåller inte en, inte två utan hela tre intressanta artiklar. Visserligen hör två av artiklarna mer medeltiden till men de spiller ändå över till 1700-talet och bör därför omnämnas. Låt oss därför utan vidare dröjsmål gå igenom artiklarna.
Bödeln var medeltidens utstötte Av Else Christensen.
Den första artikeln handlar om rollen i samhället som bödeln hade i allmänhet och Frantz Schmidt i synnerhet. Bödelsyrket gick ofta i arv från far till son eftersom det var ingen som ville bli en professionell mördare, bespottad av alla och utstött av samhället. Bödlarna var heller inte välkomna i kyrkan, få ville gifta sig med dem och deras barn fick inte ta upp andra yrken. I gengäld tjänade en god bödel bra med pengar. Det var sällan svårt för bödlarna att hitta nya anställningar eftersom lag och ordning var på modet och straffen grymma. Men en bödel skulle inte bara avrätta folk, denne skulle också tortera fram bekännelser och föra noggranna anteckningar. Därför var det ett krav att en bödel skulle kunna läsa och skriva. Hur gick det då för bödeln Frantz Schmidt? Jo, han gick i pension efter 394 avrättningar, blev läkare på ålderns höst och fick slutligen hedern återupprättad av kejsar Ferdinand II. Hans barn befriades från förbannelsen att själva bli bödlar.
Marskalk murade in Frankrike Av Esben Mønster-Kjaer.
Den andra artikeln berättar om Sébastien Le Prestre de Vauban, 1600- och 1700-talets främste militäringenjör som var lika bra på att bygga fästningar som han var på att inta dem. När Ludvig XIV expanderades sitt rike var det Vauban som fick uppdraget att befästa de nya gränserna. Under sin karriär byggde han hela 33 fästningar och förbättrade över 300 andra. Dessa befästningar gjorde det i stort omöjligt för frankrikes fiender att invadera landet då de hela tiden tvingades stånga sig blodiga vid den ena fästningen efter den andra. Ett bevis på Vaubans ingenjörskonst är att hela 12 av hans fästningar finns med på UNESCO:s världsarvslista och än fler står än idag. Artikeln har även flera utmärkta kartor som tydligt beskriver hur ett stjärnfort skulle försvaras. Här skall illustratören Claus Lunau ha en extra eloge för sitt utmärkta arbete.
Jakten på den förbjudna boken Av Therese Boisen Haas.
Den tredje artikeln handlar om den italienske bokjägaren Poggio Bracciolini som år 1417 i ett avsides tyskt kloster hittade Lucretius försvunna bok De rerum natura (om tingens natur). Denna bok som skrevs omkring år 50 f.kr. innehöll många provocerande tankar som att allt är uppbyggt av atomer och att människan skall leva ett liv utan smärta och fruktan för gudarnas vrede. Många av dessa tankar är sanningar idag men under det dogmatiskt kristna 1400-talet var boken anarkistiskt sprängstoff. Att boken ens har kunnat överleva till våra dagar måste nästan ses som ett mirakel i sig. Till stor del kan vi tacka den så kallade läsplikten som alla klostermunkar krävdes att utföra under medeltiden. Eftersom det inte fanns ett så stort utbud i de kristna biblioteken blev lösningen att fylla ut hyllorna med texter från äldre tider. När dessa böcker och skriftrullar blev gamla och slitna kopierade munkarna texten till nya böcker och så fortsatte det till omkring år 1000. Då började det kristna utbudet att bli stort nog och alla gamla ”hedniska” böcker lämnades att förfalla. Runt år 1400 började intresset att hitta antikens försvunna böcker så att de gamla läromästarnas texter kunde räddas. Poggio Bracciolinis räddning av Lucretius bok tände en av de första facklorna i det som så småningom som skulle leda till renässansen.