2 inlägg Etikett Symbaroum

Det svarta hjärtats vilja

detsvartahjartatsviljaTitel: Det svarta hjärtats vilja
Författare: Mattias Johnsson
Förlag: Cassius Creative AB (2015)
Övrigt: Symbaroumsviten, del 2

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Äventyren i skogen Davokar fortsätter för syskonen Vidina och Alavan. Denna gång har Alavan, påverkad av en mystisk sjukdom, rymt djupt in i skogen och Vidina måste åter rädda honom från Davokars faror men framför allt från honom själv. Det svarta hjärtats vilja är Mattias Johnssons andra bok i Symbaroumsviten. Mycket är sig likt från förra boken men med den lilla skillnaden att denna gång har läsaren i alla fall ett litet hum om vad det hela handlar om. Fortfarande är det dock mycket som är obesvarat. Jag försökte verkligen sätta mig in i berättelsen men det går inte riktigt för det finns för många luckor. Troligast är det därför som jag finner att så många rollfigurer handlar så ologiskt. På sätt och viss påminde boken som en sådan där rollspelskrönika som vissa spelgrupper brukar skriva för att komma ihåg vad som hände vid förra spelmötet, fast ovanligt välskriven för att vara en sådan.

Det måste erkännas att vissa delar av Det svarta hjärtats vilja är riktigt bra. Fantasin är det inget fel på om jag säger så. Men varför är så många scener så rumphuggna. Ta episoden med de övergivna barnen med de svullna magarna. Här fanns det stora möjligheter för riktig terror över ett par tre kapitel istället för det snabba tack och goodbye som vi fick. Inte heller återkommer vi till barnen även om vi får en kort spekulation om deras slutgiltiga öde. Det känns för mycket som en missad möjlighet. Detsamma kan man säga om Vidinas underjordiska äventyr. Allt går så himla fort. Istället för att bygga upp den mörka och ödesmättade stämningen som detta parti förtjänar beskrivs bara ett par snabba hållplatser tämligen otillfredsställande.

Även om jag tycker att de flesta rollfigurer är för tunt beskrivna måste jag säga att Johnsson verkligen har lyckats med dumbommen Alavan. Det var länge sedan jag blev så förbannad över en rollfigurs totala ignorans och självbehag. Att han har lyckats överleva till vuxen ålder finner jag helt otroligt. Vidina måste ha fått arbeta dubbel övertid för att rädda honom från alla hans galna infall. Mot slutet av boken verkar dock även Alavan mogna, han får en viss upprättelse även om jag inte för fem öre tror att han kan sköta en handelsbod.

Det finns tre saker jag verkligen saknade i boken. För det första vore det trevligt om det funnits med en liten prolog som återberättade den första boken i stora drag för att friska upp minnet för den som inte läst den boken på länge. För det andra, och jag har nämnt det tidigare, varför finns det inte med en karta i boken? För det tredje skulle jag vilja ha ett litet namnregister i slutet så att det snabbt gick att särskilja de olika rollfigurerna och platserna.

Till sist undrar jag om detta var slutet för Vidina och Alavan eller kommer de att återkomma i nästa bok? Slutet kändes litet som ett sorgset farväl och att nya eller nygamla rollfigurer kommer att ta vid. Jag har ingen aning om framtiden för dessa två men en sak kan vi vara säkra på. Äventyren i Davokar är långt ifrån över.

Läs också:
Den eviga nattens riddare

Den eviga nattens riddare

deneviganattensriddareTitel: Den eviga nattens riddare
Författare: Mattias Johnsson
Förlag: Cassius Creative AB (2014)
Övrigt: Symbaroumsviten, del 1

Jag brukar hålla mig borta från att läsa böcker baserade på rollspelsfantasy då dessa ofta kräver en viss förkunskap och är undermåligt skrivna. Jag hade vissa förhoppningar på Den eviga nattens riddare eftersom det är en bok som är utgiven innan rollspelet och således borde innehålla några beskrivande faktatexter listigt inbroderade i handlingen. Men ack vad jag bedrog mig. Det är så himla lätt för en författare som har sin nyskapade värld kristallklar i huvudet att veta vad han eller hon menar medan läsaren inte förstår ett skvatt för att det saknas beskrivningar och begränsningar. Detta är speciellt irriterande när författare försöker ändra på förutfattade konventioner utan att på något sätt förtydliga detta. Det är en sak att namndroppa för detta gör oftast världarna större och intressantare att läsa om men det är högst beklagligt när författarna inte på något sätt sätter ramar för den värld som denne eller denna försöker måla upp.

Den eviga nattens riddare är tyvärr ett praktexempel på en bok där världen är stympad, torftig och oerhört diffus. När jag läste boken kändes det som om precis vad som helst skulle kunna inträffa och inte på ett bra sätt. Det skulle inte förvånat mig ett dugg om Jesus Kristus hade dykt upp och börjat skjuta dödsstrålar från ögonen och eldbollar från sin sitt arsle. Givetvis kommer saker och ting att klarna med kommande rollspelssläpp och eventuella fler böcker men det känns ändå synd att denna bok inte riktigt kan stå på egna ben.

En annan sak jag inte kan förstå mig på är varför det inte finns någon karta med i boken som visar världen som den ser ut. Det finns ju kartor på Järnringens webbsida så det borde väl inte ha varit några större problem att klämma in en i den här boken. En karta hade kunnat underlätta läsupplevelsen så mycket utan att några ord hade behövts läggas till. Jag vet inte vad denna konstiga frånvaro beror på men jag antar att förlaget hade sin skäl.

Trots sina brister måste jag erkänna att jag gillade de första tre fjärdedelarna av denna bok. Det var intressant att följa syskonparet Vidina med sitt mystiska förflutna och den odräglige Alavan som man helst bara vill slå på käften. I den sista fjärdedelen brakar dock helvetet lös. Allt blir plötsligt väldigt rollspelsaktigt och det ena deus ex machina-lösningen avlöser den andra. Det känns konstigt att författaren lyckades måla in sig i så många hörn där det enda sättet att rädda huvudkaraktärerna var att presentera helt nya karaktärer. Speciellt eftersom det gick så bra i början.

Bokens stora fördel är att berättelsen aldrig tappar fart, det är hyfsat spännande hela tiden och att den är relativt kort. Det sista säger jag inte för att vara elak utan för att vissa berättelser inte behöver större utrymme för att de skall kännas färdiga. Hur många gånger har vi inte sett filmer där vi efteråt sagt att denna film kunde ha varit en halvtimme kortare? Detsamma gäller för böcker. Denna berättelse är precis så lång som den borde vara. Att dra ut på det mer hade varit att göra den en otjänst. Det känns skönt med författare som i alla fall vet när det är dags att sätta punkt.