3 inlägg Etikett Sjörövare

Den vilde piraten

swashbuckler1Originaltitel: Swashbuckler
Språk: Engelska
Produktionsår: 1976
Speltid: 101 min
Regissör: James Goldstone
Skådespelare: Robert Shaw, Genevieve Bujold, James Earl Jones, Peter Boyle, Beau Bridges m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Jag har aldrig varit något större fan av sjörövarfilmer. Jag tycker de flesta av dem är helt värdelösa. Men så såg jag att en av mina favoritskådespelare (Robert Shaw) hade gjort en i mitten av 70-talet och gav den en chans. Det skulle jag inte ha gjort för Swashbuckler, eller Den vilde piraten som är den svenska titeln, är en vedervärdig film. Jag förstår att regissören James Goldstone har försökt göra en sorts hyllningsfilm i samma stil som 30-talets många framgångsrika sjörövarfilmer men han har totalt misslyckats. Dålig action, banal humor, hemskt skådespeleri och amatörmässig regi i en tråkig soppa som aldrig väcker minsta intresse. Den enda som inte skämmer ut sig helt är den kvinnliga protagonisten Genevieve Bujold medan övriga mest hånflinar sig igenom alla scener.

swashbuckler2Robert Shaw (i rött) och en ung James Earl Jones (i svart väst) – Swashbuckler (1976)

Det var också kul att se en ung James Earl Jones och en ung Beau Bridges men de gör långt ifrån sina bästa rolltolkningar. Men den mest överspelande är ändå Peter Boyle som spelar skurken. När han brölar ”I serve one master, he’s name is darkness” så vill i alla fall jag bara dyka ner i skämskudden.

Robert Shaw då? Han kan så mycket bättre och jag undrar varför han gjorde denna film. Han försöker spela någon sorts ung Errol Flynn trots att han är närmare 50 bast. Tänka sig att denna film kom ut året efter Jaws då han så mästerligt spelade hajfiskaren Quint.

Jag hade tänkt skriva ner filmens handling här men orkar inte mer än en elevator pitch ”Ond guvernör på Jamaica får pisk av ett gäng glada pirater”. Mer än så behöver ni inte veta för inget överraskar i filmen förutom en helt omotiverad nakenscen där Genevieve Bujold rollfigur helt plötsligt får för sig att bada i Karibiska havet. Nej, usch. Jag får leta vidare efter en sjörövarfilm som jag gillar. Jag håller inte andan att jag hittar en inom en alltför snar framtid. Se något annat än den här smörjan.

Kapare och pirater

kapareochpiraterTitel: Kapare och pirater – I nordeuropa under 800 år
Författare: Lars Ericson Wolke
Förlag: Historiska Media (2012)

Vår gamle vän Lars Ericson Wolke är tillbaka med en ny bok och tar oss ut på nya äventyr till havs. Denna gång är det kapare och pirater i de nordiska farvattnen som har hamnat under luppen hos den stringente historikern. I korta ordalag är boken uppdelad i olika tidsperioder från 1000-talet nästan fram till våra dagar. I varje tidsperiod gör författaren en redogörelse för vilken sort pirat- och kaparaktivitet som var aktuell i främst Nord- och Östersjön. Allt är mycket prydligt uppradat men en aning torftigt berättat då det inte finns plats för djupare redogörelser utan det mesta handlar mest om vilka politiska konsekvenser olika sjöaktioner fick. Detta är i och för sig intressant och ingen kan klaga på den vetenskapliga underlaget av verket.

Trots att tekniken och metoderna har gått framåt så har mycket av pirat- och kaparverksamheten i stora drag sett likadan ut i alla tider. Från våra fruktade vikingar till de sista nordiska kaparkrigen på 1800-talet så har det handlat om lägga beslag på så mycket tonnage som möjligt samtidigt som man stryper fiendens handelsförbindelser. En intressant sak som jag ändå lärde mig var skillnaden på olika sorts sjöbusar. Här följer en kortare lista som ni också  kan finna intressant.

Pirat – En kriminell sjörövare som inte är sanktionerad av någon stat.
Kapare – En sjörövare som är statligt sanktionerad att kapa fientliga fartyg.
Korsar – En sjörövare som härjade på Medelhavet.
Buckanjär – En sjörövare som härjade i Karibien eller efter den sydamerikanska kusten.

Kapare och pirater är mest en bok för de intresserade. En stadig ström av olika kriminella piratdåd och ”lagliga” kapningar med kort redogörelse sköljer över läsaren tillsammans med några mindre personporträtt. Det hela ger för den oinvigde en inblick i en nästan bortglömd era av dramatiska händelser och tragiska livsöden. Det är så lätt att tänka på pirater som den man ser på filmer, som Pirates of the Caribbean, att man lätt glömmer bort att vi här uppe i norden har haft våra egna sjörövare som roffat, skövlat och lemlästat lika gott som någon annan.

Red seas under red skies

redseasunderredskiesTitel: Red seas under red skies (ljudbok)
Språk: Engelska
Författare: Scott Lynch
Uppläsare: Michael Page
Förlag: Bantam Dell (2007), Tantor Media Inc. (2009)

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Då var det dags för bok 2 i Scott Lynchs Gentlemen bastards-serie. Vi får åter stifta bekantskap med Locke Lamora och hans ständige vapenbroder Jean Tannen. Två år har gått sedan händelserna i den förra boken och de båda kompanjonerna befinner sig i Tal Verrar där de tänker genomföra en kupp mot ett stort casino. Så mycket ”kuppande” blir det däremot inte eftersom de snabbt hamnar i ett storpolitiskt spel mellan stadens olika maktfraktioner. Locke och Jean blir förgiftade och för att få små doser med motgift tvingas de att bli pirater på The sea of brass. Där hamnar de under kapten Zamira Drakashas befäl och det krävs en hel del övertalande för att få henne att dansa efter deras pipa.

Red seas under red skies börjar med samma irriterande hoppande i tiden som i The lies of Locke Lamora. Som tur är upphör detta ungefär halvvägs och den andra halvan är en berättelse i rak kronologisk ordning (skönt). Till skillnad från den förra boken innehåller denna väldigt få smarta planer utan Locke och Jean kastas mest hela tiden, mer eller mindre, ofrivilligt in i nya situationer. Dialogen tycks mest bestå av gnällande och bönande och saknar nästan all den finess som vi vant oss vid komma från Lockes mun. Hör jag Michael Page yttra ordet ”Please” en gång till tror jag att jag avlider.

Bokens styrka är de starka kvinnliga karaktärerna. I Locke Lamoras värld tycks det råda stor jämlikhet mellan könen och det känns uppfriskande i den annars allt för mansdominerade fantasygenren. Zamira Drakasha, Ezri, Selendri och även Merrain är alla intressanta karaktärer på sitt sätt. Dessa får mig verkligen att se fram emot Sabetha, Lockess ungdomskärlek, som på allvar kliver in i handlingen i bok 3.

Bokens svaghet är att den är väldigt ojämn. Vissa kapitel är väldigt bra medan andra är väldigt dåliga för att inte säga rent onödiga då de innehåller långa konversationer om ämnen som inte för handlingen framåt för fem öre. Trots detta lyckas boken bygga upp något som är ganska intressant och spännande även om jag aldrig har gillat Pirates of the Caribbean-pirater. Helt plötsligt upptäcker dock Lynch att han måste avsluta boken och detta går väldigt fort. Med stora hopp i handlingen knyts de flesta trådar ihop och berättelsen avslutas pang bom, tack och god natt. Detta med ett snabbt slut är något vi känner igen från Lynch sedan tidigare och vi får hoppas att detta otillfredsställande förfarande var för sista gången.

Personligen tycker jag att Red seas under red skies var en sämre bok än The lies of Locke Lamora. Jag har dock inte gett upp hoppet för Scott Lynch än och i och med att det har tagit honom sex år att skriva bok 3 (The Republic of Thieves) så hoppas jag att han har lärt sig en hel del sedan sist. Vi får knyta tummarna och hoppas.