10 inlägg Etikett Serierecension

Elric – the ruby throne

elric01Titel: Elric – The Ruby Throne
Författare: Julien Blondel
Serietecknare: Robin Recht, Didier Poli
Färgläggare: Jean Bastide
Förlag: Titan Comics (2014)

Elric of Melniboné är en av fantasyvärldens mest kända protagonister. Likt Lovecrafts Chtulhu är han dock inte så känd för den stora massan men influenserna från denne hjälte finns överallt. Elric är skapad av författaren Michael Moorcook och är hans personliga uppror mot den klassiska fantasygenren som leddes av författare som J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis. Med åren har Moorcook skrivit otaliga Elric-berättelser och de finns samlade i 10 böcker (om jag räknat rätt). Elric – The Ruby Throne är därför föga förvånande långt ifrån den första serieversion men jag kan utlova att det är den bästa. Moorcook själv hyllar albumet och det franska manskapet som skapade det.

elric02ORD
Jag minns att jag för länge sedan läste den första Elric-boken som Äventyrsspel gav ut och mitt intryck som jag minns det var att den var slarvigt skriven. Den var full av fantastiska koncept men pusselbitarna passade inte riktigt ihop. Av vad jag förstått var hela boken skriven under bara några dagar och det kan vara därför jag tyckte att vissa delar borde författaren ha reflekterat över litet mer. Därför blev jag positivt överraskad när jag läste seriealbumet Elric – The Ruby Throne. Här har serieförfattaren Julien Blondel benat ut alla frågetecken och gjort subtila tillägg som gör att berättelsen flyter på ett helt naturligt sätt. Till och med Moorcook erkänner i förordet till detta album att han skulle ha tagit med dessa förändringar om han bara hade kommit på dem när han skrev boken. Det Blondel verkligen fått till är den fullständiga dekadens som det melnibonéiska folket lever i. De bryr sig inte om vanliga människor som de ser som ociviliserade djur eller slavar som de kan offra till sina kaosgudar. Men det är inte bara berättelsen som har fått en rejäl putsning. Hela världen tycks ha målats ut på ett helt annat sätt än tidigare. Det skulle därför vara intressant att veta hur mycket Moorcook direkt var involverad i skrivandet av detta album eller om Blondel bara körde på och hoppades på ursprungsförfattarens godkännande.

elric04BILD
När det kommer till själva tecknandet har Robin Recht och Didier Poli sprängt alla gränser vad det gäller fantasy. Borta är alla sagoslott, stiliga rustningar och sköna jungfrur. Istället är det Goth och S&M som inspirerat tecknarna. Många av seriefigurerna är dessutom nakna eller halvnakna. Tortyr och ond bråd död följer melnibonéerna var de än färdas och det märks i tecknandet. Detta är inget för känsliga personer. Elrics rubintron är så stor och majestätisk att den får järntronen i Game of Thrones att framstå som en potta för småbarn. Det kejserliga palatset är en mörk katedral av en arkitekturkonst som nästan övervinner förnuftet. Medan barbarer försöker anfalla Drakön har vikingaliknande drakskepp är melnibonéerna skepp gigantiska hangarfartyg.  Allt detta och mycket till får världen som Elric lever i att kännas levande. Den må kanske inte vara helt realistisk men vem vet vilken kaosmagi som hjälpt melnibonéerna att skapa allt detta. Färgläggaren Jean Bastide drar sitt strå till stacken genom att använda sig av avskalade färger. Allt är inte direkt mörkt och grått utan alla färger finns där men i en mer dämpad skala. Färgerna förmedlar mer en känsla än tar utrymme från berättandet.

elric03SLUTORD
Vad kan man mer säga än att detta är ett mästerverk. För första gången förstod i alla fall jag mig på Elric storhet och varför han är så älskad. Det är en grym och mörk berättelse men Elric är om inte en hjälte i alla fall en antihjäte som är gudarnas redskap. Hur mycket han än försöker kan han inte undfly sitt öde och en dag kommer han att bringa stor olycka, inte bara för Drakön utan även det melnibonéanska imperiet. Vägen dit är dock lång och detta är bara början på Elrics berättelse. Som tur är finns nästa del i serien redan ute. I denna får vi veta hur Elric kom över sitt legendariska svärd Stormbringer. Även ett tredje album finns utgivet på franska och jag väntar otåligt på den engelska översättningen.

Wild Abandon 1

wildabandon1Titel: Wild Abandon
Språk: Engelska
Ord och bild: M.J. DiLorenzo
Förlag: Wild Abandon Comic (2018)

Även om jag älskar fantasy och historiska berättelser är min absoluta favoritgenre hard science fiction. Helst skall det gå plågsamt långsamt så att berättelsen sakta kan utvecklas och implikationerna av det som händer får oerhörda återverkningar på hur vi som människor uppfattar det universum vi lever i. Det får gärna också spilla över till det metafysiska med religiösa eller i alla fall spirituella motiv. Hur glad blir man inte då när man upptäcker att man köpt ett seriealbum i denna genre utan att veta om det. Jag träffade M.J. DiLorenzo under Nordsken 2018 och efter ett kort samtal övertalade hon mig att köpa hennes album. Det var ett köp som jag verkligen inte ångrar så här i efterhand.

wildabandon2På månen Satellite Two som snurrar runt planeten Laceteria Prime beskådar bioingenjören Dyogo något som liknar en komet som faller från himlen. När han undersöker nedslagsplatsen hittar han den mystiska Xander som bokstavligt talat tycks ha fallit ner från himlen. Xander är död men med hjälp av ett serum som Dyogo arbetat fram lyckas han åter väcka främlingen till liv. Xander visar sig vara en akromean, en ras av rymdvarelser som alla trott dött ut för 300 år sedan i ett krig mellan Akromea och Laceteria. Xander berättar att han kommer från en för Dyogo okänd rymdstation som är stor som en stad som finns dold i ett asteroidbälte. Som alla akromeaner har Xander sedan födseln en liten persondator kring sin handled kallad NAV. Denna NAV berättar för bäraren allt som denna skall göra. Från vad som skall ätas till lunch till när det är dags att dö. Men det är något speciellt med Xanders NAV. Den har aldrig sagt till Xander att göra någonting. Han har därför levt hela sitt liv i utanförskap bland de andra akromeanerna. Men en dag vaknade NAV till liv och sade till honom att lämna rymdstationen och exakt hur och varför han hamnade på Satellite Two är en stor gåta. Xander och Dyogo beslutar sig därför för att tillsammans lösa detta mysterium…

ORD
wildabandon3Vid en första anblick kan Wild Abandon tyckas vara en högst ordinär science fiction berättelse. Men skrapar men litet på ytan så finner man att det finns något episkt som kommer att berättas. En större sanning som bankar på andra sidan dörren för att komma ut. Som alla bra berättelser så får läsaren väldigt få svar till en början. Det gäller att läsa texten noga och leta efter ledtrådar. Det finns metaforer, insinuationer och spekulationer som alla bygger upp stämningen. Varför är Xander den utvalde, var det verkligen en ren slump att han och Dyogo träffade varandra och vad är det för mysterium som de undersöker? Man skulle också kunna dra kristna paralleller men det är för tidigt att säga att här finns en renodlad allegori. Det jag verkligen gillar med dialogen är den svarta humorn. Det finns en nedstämdhet som kryddas av ironiska kommenterar och finurliga invändningar. Replikskiftena är ofta som en tennismatch där de båda konversatörerna försöker vinna konversationen genom en fyndig motreplik. Detta tillsammans med att berättelsen drivs framåt av dialogen istället för ren action känns uppfriskande.

BILD
wildabandon3Jag lärde mig nyligen att konst som anknyter till barnens och folkkonstens naiva konstskapande kallas för naivism. I seriernas värld brukar denna stil ofta förknippas med självbiografiska verk men här har den uppseendeväckande nog använts till en science fiction serie. Till en början kan det tyckas vara en befängd tanke att använda denna stil och jag har svårt att argumentera för vad som är bra med den förutom att den är oskuldsfull och har en viss charm. Det den framför allt har är att den är personlig. En del kommer nog att gilla den medan andra kommer att avsky den. Jag tycker det är modigt av M.J. DiLorenzo att själv våga illustrera denna serie och ta risken att bli förlöjligad av mindre intelligenta individer. Förutom själva formen så är färgerna oftast bleka och avskalade. Det ger serien en nästan dystopisk känsla och den gör verkligen sitt för att sätta tonen för denna redan avskalade berättelse.

SLUTORD
Wild Abandon är från början en webcomic och detta album innehåller de två första kapitlen i berättelsen. Alla sidor går att se och läsa på internet och dessutom är produktionen av kapitel 3 i full gång. Är det något jag gillar i serietidningar och seriealbum så är det faktasidor. Jag brukar själv lägga sådana sidor som fristående sidor efter själva serien. M.J. DiLorenzo har dock varit så lurig att hon bakat in faktasidorna i själva serien vilket jag fann mycket fyndigt. Jag har annars inte så mycket mer att säga om denna serie förutom att jag tycker att du skall ge den en chans. Jag längtar i alla fall efter nästa Wild Abandon-seriealbum.

Wild Abandon Comic

91:an i 30-åriga kriget

91an-01Titel: 91:an i 30-åriga kriget
Författare: Claes Reimerthi
Serietecknare: Gert Lozell
Förlag: Egmont Kärnan AB
Övrigt: Ursprungligen utgiven i serietidningen 91:an år 2002.

Jag trodde att jag aldrig skulle få se dagen då 91:an Karlsson drog ut i fält. Men ack vad jag bedrog mig för det gjorde han redan år 2002 vilket var något som jag helt missade. Nu deltager han inte direkt i några stora fältslag eller dödar någon fiende utan på sant 91:an vis hamnar han som vanligt i komiska trångmål fast denna gång i en historisk kontext. Detta är om inte annat ett intressant försök att liva upp en seriefigur som varit en aning otidsenlig sedan det beslutades om drastiska neddragningar i värnplikten.

Patron Gyllenskalp slår vad med greve von Klaage om att han inom ett år kommer att vara rikare än den sistnämnde. Gyllenskalp tänker åstadkomma denna rikedom genom att ansluta sig till kungens plundrande fälttåg nere på kontinenten under det 30-åriga kriget. Högst ofrivilligt blir (91:an) Karlsson och (87:an) Axelsson inskrivna i Gyllenskalps kompani och tvingas följa med till Tyskland. Efter Slaget vid Breitenfeld (1631) blir Gustav II Adolfs kidnappad av invånarna i staden Immergeld. Karlsson och Axelsson som på lustiga vägar lyckats infiltrera staden visar sig bli monarkens stora hopp om att kunna återvända till den svenska armén och rädda Gyllenskalps heder.

91an-02

ORD
Claes Reimerthi är en gammal räv som skrivit 91:an manus sedan tidigt 90-tal. Eftersom 91:an enligt mig i alla tider har balanserat på gränsen till buskis så är det trevligt att läsa Reimerthis mer seriösa stil. Han använder sig av något som jag brukar kalla för Åke Cato-humor. Det är humor som inte får en att skratta rakt ut men som efter en stunds eftertanke är lika oskyldigt lekfull som finurlig. Eftersom berättelsen använder sig av en rad fiktiva personer och platser och jag inte är någon större expert på 30-åriga kriget så kan jag inte säga hur historiskt korrekt den är. Att svenskarna slogs mot den Katolska ligan vid Breitenfeld är dock sant, två gånger till på köpet. Jag kan bara säga att jag tycker att Reimerthi har lyckats bra i sin överflyttning av 91:an tillbaka till 1600-talet. Kontexten är annorlunda men dråpligheterna desamma.

BILD
Om Reimerthi är en gammal räv vad skall man då säga om Gert Lozell som tecknat och skrivit 91:an sedan 1987, erfaren räv? Av alla 91:ans tecknare är nog Lozell en av mina favoriter, visst finns det andra som gjort tillfälliga stordåd men jag tror ingen har så konstant levererat på samma höga nivå. Av vad jag förstår är Lozell ytterst noggrann av sig och detta i kombination med att han kan sitt hantverk bidrager till en helgjuten tecknarinsats. Jag älskar hur han får till minspelet på de olika seriefigurerna och hur elegant sammansättningen av bildrutorna är på hans sidor. De många små detaljerna är en fröjd för ögat att skåda.

SLUTORD
Jag tyckte att 30-åriga kriget var en trevlig läsning och det är extra kul att se 91:an i en längre berättelse. Jag har minst sagt inte varit en frekvent 91:an läsare det senaste decenniet men under min uppväxt var serietidningen en del av vardagen. Detta album tog mig således tillbaka till en svunnen ungdom och bara det ger ett plus i min bok. Förutom själva serien innehåller albumet även några faktasidor om 30-åriga kriget och Slaget vid Breitenfeld. Jag applåderar givetvis detta initiativ att förbättra historiekunskaperna hos det svenska folket. I helhet är albumet ett gedigen produkt som alla serieälskare bör ha i sin samling.

Love Hurts Deluxe

lovehurts1Titel: Love Hurts Deluxe
Ord och bild: Kim W. Andersson + gästartister
Förlag: Apart Förlag AB (2017)

Så var det åter bevisat. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Redan för ett år sedan tänkte jag inhandla Kim W. Anderssons Love Hurts 1 och 2 men så hörde jag att det skulle kickstartas en fet lyxutgåva som skulle innehålla båda böckerna plus annat trevligt extramaterial. Väntans tid började således och den väntan kändes väldigt lång. Men det var verkligen värt det. Redan när jag fick hårdpärmen i min hand, med den röda kromfolien på omslaget, förstod jag att detta var något alldeles extra.

Love Hurts Deluxe innehåller 33 skräckberättelser som är skapade över 10 år. Gemensamt för alla är att kärleken står i centrum men att på något ont sätt blir den förvriden, ofta med väldigt blodigt resultat. Boken är en bekräftelse för att övning verkligen ger färdighet. Från Anderssons första stapplande och amatöriska steg in i en ny värld till fullfjädrad mästare. Jag får känslan av att Andersson till en början letade sin röst och när han väl fann den så växte självförtroendet, skaparlusten och ambitionerna. Med allt detta i bagaget var han redo att ta sig an kommande storverk.

lovehurts5ORD
Alla berättelser utom en är skrivna av Andersson själv. Man kan väl gott säga att även hans författarskap har utvecklats genom åren. De första berättelserna är väldigt stolpigt berättade med korta uttryck och meningar som driver handlingen framåt. Med tiden blir dock intrigerna mer komplicerade och texterna längre. Enstaka berättelser måste även smältas och läsas om för att fullständigt förstå dess storhet. Drypande satir är något som löper som en röd tråd genom boken och att som läsare kunna dra parallellen mellan fiction och verklighet ger en tillfredsställelse som i alla fall jag finner högst glädjande.

BILD
Som tidigare nämnts så har Andersson gjort en resa. Till en början är hans tecknarteknik väldigt grov och oförfinad för att med tiden bli mer sofistikerad och nyanserad. Man kan väl lugnt säga att här läggs grunderna för senare serier som Alena och Astrid. Jag finner det ganska roligt att till en början så tecknas de flesta seriefigurer som normala människor för att senare bli mer extrema, nästan mot det absurda, i sina ansiktsuttryck och kroppsformer. Detta ger seriefigurerna en helt annan karisma och påtaglig personlighet som inte behöver så många ord för att klarlägga vad det är för en sorts typ. Slusken, bitchen och det ofrivilliga offret är alla lätta att peka ut i vittneskonfrontationen så att säga. Det som verkligen utvecklas mellan serierna hos Andersson är färgläggningen som mot slutet är på en helt annan, nästan övernaturlig, nivå. Det är svårt att inte gilla de olika övertoningarna, kontrasterna och färgspektrat som ger serierna deras djup.

lovehurts3OMSLAG
Något som verkligen behöver få ett särskilt omnämnande är omslaget. Här är det många element som blandas med varandra. Jungfru Maria sminkad med De los Muertos- makeup med det krossade Love Hurts-hjärtat i centrum. Titeldesignen av bokstavsillustratören Sofie Björkgren smälter nästan obemärkt in motivet och svävar som ett olycksbådande åskmoln ovanför Marias huvud. Pricken över i:et är ändå den röda kromfolien som sparsamt använts för att ge utgåvan en känsla av påkostad lyx. Jag älskar att föra fingrarna över den lilla upphöjning som kromfolien skapar men det har nog mest med min bakgrund i den grafiska branschen att göra. Omslaget får betyget 5+ om ni frågar mig.

SLUTORD
Jag har egentligen bara ett slutord, KÖP. Förutom alla serier innehåller boken även skisser, manusutkast, gästskribenter, gästillustratörer och en oändlig mängd anekdoter från en lång resa som slutligen nått sitt mål. Jag kan berätta att mitt egna kreativa skaparglädje var nära nollpunkten när jag läste Love Hurts men efter så fylldes jag med inspiration och ny kraft. Det gick så långt att jag skrev en egen Love Hurts-berättelse bara för att se om jag kunde göra det. Den blev inte så pjåkig om ni frågar mig men den lär inte platsa i Kim W. Anderssons mästerliga seriekatalog.

Vei – Bok 1

vei1Titel: Vei – Bok 1
Ord: Sara Bergmark Elfgren
Bild:
Karl Johnsson
Förlag: Kartago Förlag (2017)

Nordisk mytologi och Vikingar har varit i ropet de senaste åren med TV-serien Vikings, Egerkrans Nordiska gudar, Gaimans Norse Mythology och Marvels Thor i alla hans reinkarnationer. Med detta i tankarna så var det väl kanske inte helt oväntat att det skulle komma en svensk serie som utspelar sig i nordisk mytologi. Jag drar mig för att säga i vikingaserie för om ärligheten skall fram så känns den mer som en fantasyserie. Inget ont om detta bara ett litet påpekande från min sida. Senast jag läste en serie i vikingmiljö så var det Brian Woods Northlanders och den lämnade mycket att önska om ni frågar mig. Men kan svenskar lyckas där amerikaner misslyckades? Låt oss vända på första bladet och ta en titt.

Vikingaprinsen Eidyr är besatt av tanken att finna och erövra det mytomspunna Jotunheim, jättarnas land. Tillsammans med sina lojala vikingar färdas han på främmande vatten och lojalast av dem alla är krigsträlen Dal. Plötsligt en dag hittar de en medvetslös kvinna flytande i havet och vikingarna hivar henne förundrat ombord. Kvinnan presenterar sig som Vei och lovar Eidyr att visa vägen till Jotunheim om han skonar henne. Väl framme kommer Vei och Dal på avvägar och tillfångatas av jättar. Det visar sig att Vei är en av jättarnas 13 förkämpar som skall kämpa mot asagudarnas 13. Det är till detta ödesdigra gladiatorspel som jättarna för sina fångar.

vei2

ORD
Sara Bergmark Elfgren har skrivit en hård berättelse. Kanske litet för hård i jämförelse med bildmaterialet (mer om detta nedan). Skämten är få och krutet har istället satsats på att berätta en episk hjältesaga. Stundtals är berättelsen brutal i andra stunder långsam, nästan melankolisk. Sakta dras läsaren tillsammans med protagonisterna Vei och Dal in i maktkampen mellan asagudar och jättar. Det som är bra är att det hela tiden är spännande, det finns hela tiden något nytt att upptäcka och berättelsen tar sig tid att mogna. Inte förrän läsaren är riktigt redo släpps Vei in i gladiatorarenan och striden kan börja på allvar.

BILD
Att Karl Johnsson har sneglat mer än en gång på Kim W. Andersson tecknarstil går inte att förneka. Den gode Kim får dessutom ett tack i slutet av boken så det är väl inte helt otänkbart att han har haft med ett finger i utvecklandet av detta seriealbum. Personligen gillar jag stilen men i detta fall behöver den vara skitigare. En hård berättelse behöver en hårdare tecknarstil. Johnsson gör dock inte bort sig och en speciell eloge skall ges till skapelseberättelsen där Odens väg till tronen och hur kampen mellan jättar och asar tog sin början berättas. Färgläggningen av sidorna är klara, litet för klara. Mer mörker hade nog varit på sin plats i denna stundtals mörka berättelse. Mina små anmärkningar är dock bara en fråga om tycke och smak. Johnsson har gjort ett utomordentlig och genomarbetad insats som absolut inte får ringaktas.
vei3
OMSLAG
Omslaget är det egentligen inte så mycket att orda om. Den går i samma stil som själva serien även om extra omsorg har getts till färgläggningen. Motivet är inspirerande och man undrar vad det är för sorts spännande berättelse som skall förtäljas inuti albumet. Jag tror att omslaget kommer att locka många att vilja läsa om den rakryggade hjältinnan som sitter under regnbågen med sin mäktiga yxa.

SLUTORD
Vei – Bok 1 är ett bra seriealbum. Som mycket annan populärkultur nu för tiden så är det en kvinna som står i centrum. Gamla hjältinnor som Ellen Ripley och Sarah Connor har fått sällskap av Rey (The Force Awakens), Katniss Everdeen (The Hunger Games) och nu Vei, ran av Veidars flock. Det är på tiden att kvinnorna får mer plats i vårt gemensamma kulturarv och jag för en väntar med stor lidelse på nästa bok. Det skall bli spännande att se hur det det går får Vei, Dal och alla de andra i denna mäktiga saga.

Solomon Kane Volume 3: Red Shadows

solomonkanecomic07Titel: Solomon Kane Volume 3: Red Shadows
Författare: Bruce Jones
Serietecknare: Rahsan Ekedal
Färgläggning: Dan Jackson
Textning: Richard Starkings
Omslag: Gregory Manchess
Förlag: Dark Horse (2012)

Äntligen en Solomon Kane volym som gör det mesta rätt. Efter halvbesvikelserna med volym 1 och 2 så bringar volym 3 rättvisa åt 1500-tals puritanen. Manusförfattaren Scott Allie är utbytt mot Bruce Jones som sätter tänderna i två av de mest klassiska Kane-novellerna, nämligen Skulls in the Stars och Red Shadows. Även om Jones har gjort personliga tolkningar av båda noveller så svävar han inte bort från ursprungsmaterialet på samma sätt som Allie gjorde. Det blir därmed ett berättande som är mer i linje med Robert E. Howards vision och detta tycker jag är bra. Med detta inte sagt att man inte skall få göra förändringar när man för över en berättelse från ett media till ett annat. Varje generation behöver sin tolkning och i detta tycker jag bara att Jones har funnit en bättre väg än Allie.

SKULLS IN THE STARS
Solomon Kane är till fots på väg till Torkertown. Vid ett vägskäl måste han välja väg, skall han ta genvägen genom träsket eller ta den långa omvägen runt? Kane väljer genvägen och ställs mot träskets demoniska odjur.

RED SHADOWS
I Frankrike 1579 finner Solomon Kane, en vinternatt, en döendes flicka i snön. Hon berättar att Le Loup (Vargen) och hans anhang anföll hennes by där de brände, plundrade och dödade. När flickan dör svär Solomon Kane att hämnas denna oförrätt. Han börjar därefter jaga Le Loup genom Europa och följer efter honom till Afrika. Väl i djungeln blir Kane tillfångatagen av en afrikansk infödingsstam som Le Loup har allierat sig med. Men Kane allierar sig med medicinmannen N’Longa och en episk strid tar sin början.
solomonkanecomic08ORD
Bruce Jones version av Solomon Kane är stentuff hjälte som är snabb till vrede. Han är helt övertygad om att han är Guds redskap och den som skall skipa rättvisa där ingen annan rättvisa går att få. Han svär heliga eder, fruktar inga fiender och är skoningslös i sin jakt på skurkar. Jones författande är inte något för den känslosvage för det är grymt, blodigt och brutalt. Kane är fullständigt kompromisslös och han är redo att offra allt för i hans värld insatserna höga, vinna eller dö försökandes. Vad finns inte att älska med allt detta?

BILD
För det första så känns det som om sidorna är mycket bättre komponerade i denna volym jämfört med tidigare. För det andra så är tecknaren Rahsan Ekedal mycket bra på utnyttja den yta som ges och därför finns det många ”explosiva” bildrutor där det som skall behandlas kommer till sin fulla rätt. Med andra ord känns inget inklämt eller förkortat. Ekedals stil är på sina ställen ganska enkel och det är inte konturerna utan färgerna som ger nyans åt detaljerna. Det ger ibland ett litet ”plastigt” intryck men är ingenting som i alla fall jag irriterar mig på. Genomgående är färgläggningen starkt och det förstärker intrycket. Episka soluppgångar, ödesmättat månljus och mörk afrikansk djungel i underbara färger. Färgvalet känns med andra ord helt rätt.
solomonkanecomic09OMSLAG
Äntligen ett omslag som är värdigt Solomon Kane. Gregory Manchess lyckas betydligt bättre att förmedla vad volymen innehåller jämfört med sin föregångare. Omslaget dryper av stämning och meddelar att detta är en volym om en hård hjälte som lever i en hård värld.

SLUTORD
Denna volym är så mycket mer Solomon Kane än föregångarna. Det känns som om äntligen är det rätt människor på rätt plats som verkligen förstår sig på denna hjälte och den värld han lever i. Jag kan inte klaga på mycket mer än att jag önskar att Dark Horse hade gjort fler volymer med samma omtanke som denna. Inte ett mästerverk men väldigt nära. Rekommenderas varmt!

Mer Solomon Kane:
Solomon Kane Volym 2: Death’s Black Riders
Solomon Kane Volym 1: The Castle of the Devil

The savage tales of Solomon Kane
Solomon Kane (2009 film)
Solomon Kane – The official movie novelisation

Solomon Kane Volume 2:
Death’s Black Riders

solomonkanecomic04Titel: Solomon Kane Volume 2: Death’s Black Riders
Författare: Scott Allie
Serietecknare: Mario Guevara, Guy Davis
Färgläggning: Juan Ferreyra
Textning: Richard Starkings
Omslag: Mike Mignola
Förlag: Dark Horse (2010)

Dags för mer Solomon Kane när vi tar en titt på Solomon Kane Volume 2: Death’s Black Riders. Manusförfattaren Scott Allie har även denna gång grävt djupt i Robert E. Howards arkiv och blandat delar av hans texter med eget skrivande. Denna gång är det Howards berättelse Rattle of Bones och hans påbörjade berättelse Death’s Black Riders som slagits samman till ett nytt alster med den sistnämndes namn. Denna efterföljs av All the Damned Souls at Sea som är en ny berättelse av Allie som pressats in mellan en epilog och den förstnämnda berättelsen. Hela volymen är en salig blandning av högt och lågt men låt oss ta det rätt ordning.

DEATH’S BLACK RIDERS
Tecknad av Mario Guevara. Solomon Kane är på resande fot i Schwarzwald-skogen där han stöter på en grupp demonvarelser som påminner om kentaurer men är betydligt mer diaboliska. Tillsammans med en annan äventyrare vid namn Gaston L’Armon tar han sin tillflykt till det ödsligt belägna värdshuset Cleft Skull Tavern. Det visar sig dock att värdshuset döljer mer än en hemlighet som Kane måste ta i tu med samtidigt som demonvarelserna kommer i horder för att söka hämnd på sina fallna bröder.

ALL THE DAMNED SOULS AT SEA
Tecknad av Guy Davis. Efter händelserna i berättelsen ovan beslutar sig Solomon Kane för att resa hem till England. I en hamnstad dräper han en häxa vars kropp sväljs av vågorna. Väl ute till havs blir Kanes skepp attackerad av en okänd kraft. Kan det vara häxan som söker hämnd?
solomonkanecomic05
ORD
Death’s Black Rider bygger som jag skrev ovan på två olika berättelser. Två som inte nämnvärt riktigt passar samman. Jag skall ge Allie att han verkligen har försökt men berättelsen är väldigt splittrad. Ena stunden slåss Kane mot demonvarelser för att i nästa stund glömma bort dessa för att koncentrera sig på ondskan i värdshuset. Därefter kommer demonvarelserna tillbaka och en präst dyker upp från ingenstans. Hela berättelsen är ett gnisslande gångjärn som måste smörjas. Det som däremot är bra är att det är fullt ös från början. Kane hinner knappt hämta andan och ladda om flintlåspistolerna innan det är dags för nya strider. Det finns stoff här som är bra men i slutändan önskar jag att berättelserna inte hade slagit ihop utan hade fått stå på enskilda ben.

All the Damned Souls at Sea är en udda skapelse. Det är en kort berättelse som mest genom inre dialog berättar om ett skepp som under en storm börjar falla samman. Själva berättelsen är det inte så mycket att orda om. Det är dock lustigt att Kane i slutet räddas av ett skepp som seglar under Red Ensign of Great Britain. Detta är mycket riktigt en marin flagga men den började först användas 1707, alltså minst 130 år efter när berättelsen utspelar sig.

BILD
Mario Guevara använder sig av en litet annorlunda stil än den han använde sig av i första volymen. Den är inte lika detaljerad och är mer primitiv. Jag gillar det då det ger serien mer liv och en ödesmättad stämning. Det stora pluset är dock Juan Ferreyras färgläggning som är betydligt mer passande än den vi såg Dave Stewart göra i The Castle of the Devil (volym 1).

Guy Davis tecknarstil passar dock inte alls Solomon Kane. Likt Mike Mignola är hans stil för orealistisk och görs bättre för serier med en lättare ton. Han gör dock ett bra försök med All the Damned Souls at Sea men jag hade hellre sett någon annan hålla i tecknarpennan.
solomonkanecomic06
OMSLAG
Åter är det Mike Mignola som gjort omslaget. Han lyckas bättre denna gång men problemet är fortfarande detsamma. Hans stil passar bara inte för Solomon Kane och jag önskar att Dark Horse hade lärt sig läxan för den massiva kritiken de fick från första volymen. Det gjorde de inte. Det är tydligen viktigare att använda sig av ett känt namn än att göra rätt.

SLUTORD
Överlag vill jag säga att Volym 2 är något bättre än Volym 1. Det är inget mästerverk men ett litet steg i rätt riktning. Volymen innehåller en hel del som är bra och som jag gillar. Det ger hopp inför inför den tredje och sista volymen som jag sätter tänderna i härnäst.

Mer Solomon Kane:
Solomon Kane Volym 1: The Castle of the Devil
The savage tales of Solomon Kane
Solomon Kane (2009 film)
Solomon Kane – The official movie novelisation

Solomon Kane Volume 1:
The Castle of the Devil

solomonkanecomic01Titel: Solomon Kane Volume 1: The Castle of the Devil
Författare: Scott Allie
Serietecknare: Mario Guevara
Färgläggning: Dave Stewart
Textning: Richard Starkings
Omslag: Mike Mignola
Förlag: Dark Horse (2009)

Om det inte har framgått tidigare så är Robert E. Howards puritanske 1500-talsvandrare Solomon Kane en av de stora inspirationskällorna för Karl Kämpe. Genom åren har Kane dykt upp i en rad olika serietidningar från olika förlag och denna gång skall vi ta en titt på Dark Horse-versionen. Denna första volym innehåller två Kane-serier. Den första, The Castle of the Devil, bygger på en kort ofärdig berättelse av Howard som författaren Scott Allie har byggt ut efter egen fatabur. Den andra, The Nightcomers, är en kortare serie (bara 8 sidor) som jag tror var ett första test för att se om författaren och serietecknaren kunde samarbeta med varandra. Att välja The Castle of the Devil som första berättelse att göra en serie av är ett ganska oväntat val då det finns betydligt kändare och helt färdigskrivna Kane-berättelser att välja av. Tydligen gillade Allie en sketch på en varulv som Guevara gjort och eftersom han kunde stoppa in en varulv i denna berättelse så fick det bli den som blev den första längre tecknade serien.

THE CASTLE OF THE DEVIL
Under sina vandringar kommer Solomon Kane till Schwarzwald-skogen där han träffar sin engelska landsman John Silent. Tillsammans hittar de en hängd pojke i skogen och beslutar sig för att undersöka vem som ligger bakom detta nidingsdåd. Spåren leder till ett slott, byggt på ruinerna av ett kloster, där en baron härskar tillsammans med sin mystiska arabiska fru. Solomon Kane finner baronen att vara en ärlig man medan John Silent beslutar sig för att fly med hans hustru. Detta får oanade konsekvenser och kommer att kosta många oskyldiga människors liv om inte Solomon Kane kan stoppa ondskan.

THE NIGHTCOMERS
Solomon Kane anländer till en by som om nätterna plågas av ett rövarband. Kane beslutar sig för att hjälpa byborna men upptäcker att byn ruvar på en stor hemlighet.

solomonkanecomic02

ORD
Det som är riktigt bra med The Castle of the Devil är att den till stora delar är en originalberättelse. Man har inte någon riktig aning vilken riktning den kommer att ta och författaren Scott Allie kan verkligen överraska. I sanningens namn så börjar berättelsen segt men när den väl sätter fart så är det nonstop-action som gäller ända in i kaklet. Ingen pardon ges och det blir en blodig, grym och skoningslös uppgörelse.

BILD
Mario Guevara är en kompetent serietecknare med öga för detaljer. Hans stil passar bra för Solomon Kane även om han inte alltid får till bildrutornas komposition. Hans varulvar ger jag inte heller mycket för men ”änglarna” var bland de bästa nyskapade monster jag sett på länge. Sedan tycker jag inte att färgläggaren Dave Stewart har lyckats särskilt bra. Hans skira färgval ger serien ett alltför blekt intryck och man kan nästan få för sig att Solomon Kane är albino. Litet mer starka färger tycker jag hade varit på sin plats.

solomonkanecomic03

OMSLAG
Jag är den första att erkänna att jag gillar Mike Mignola. Men hans omslag i en mer orealistisk stil kommer inte alls till sin rätt här. Solomon Kane är en stenhård äventyrare och hans berättelser är våldsamma och brutala. Eftersom även själva serien går i denna stil så går det inte att komma dragandes med någon som inte alls reflekterar innehållet. Gör om, gör rätt.

SLUTORD
Jag har blandade känslor för The Castle of the Devil. Här finns många bra idéer (och några mindre bra) som inte riktigt träffar mitt i prick. Det är en för löst sammanhållen berättelse och det känns som om manuset hade behövts poleras upp med ytterligare en bearbetning. Det finns scener som är riktigt bra medan andra inte har utvecklats tillräckligt. Ett mittenbetyg är det bästa jag kan ge.

Astrid – Vulkanmånens kult

astrid1Titel: Astrid – Vulkanmånens kult
Ord och bild: Kim W. Andersson
Förlag: Apart Förlag AB (2016)

Det skall erkännas att Kim W. Andersson och hans verk var helt okända för mig tills jag snubblade in på hans kickstarter för Astrid – Vulkanmånens kult. Småintresserad började jag läsa vad det var för ny serie som denne man planerade. Av texten och bilderna förstod jag snabbt att detta måste vara något alldeles extra så det var ett enkelt beslut att stötta denna kickstarter. Sedan gick veckorna långsamt tills Astrid damp ner i brevlådan. Eftersom jag inte hade läst något från Kim tidigare så hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Efter en snabb middag lade jag mig i soffan och sträckläste Astrid från pärm till pärm. Efteråt kunde jag bara erkänna att denna serie hade berört mig på ett helt oväntat sätt.

astrid3

 

 

 

 

Astrid är toppstudent på högskolan för den förenade galaktiska koalitionen på rymdstationen Smoltron när hon avslöjas som en fuskare och blir (av någon anledning) bortsläpad i bojor. Ett år senare har Astrid inte gett upp drömmen om att bli fredsbevarare och fördriver tiden med att utföra diverse skräpjobb med sitt lilla rymdskepp. Hon får dock en andra chans och kallas tillbaka till skolan för ett specialuppdrag. Tillsammans med Ulf skall hon transportera rektorns dotter Isobel till högkvarteret i Vassilia. Det visar sig bli en rymdresa lättare uttalad än utförd…

Jag hade inte förväntat mig att serien skulle vända sig till en så ung publik. Med detta inte sagt att vuxna inte kan finna stor glädje i Astrid. Men den väckte i mig ett tynade barnasinne där ett nytt äventyr alltid finns runt hörnet och att science fiction inte behöver involvera handelsblockader mot planeten Naboo eller ytterligare tidsresor av terminator-Arnold. I Astrids värld är det mesta svart eller vitt, inget är jättekomplicerat och slutmålet är väl utstakat. Denna enkla uppbyggnad kändes som en frisk fläkt i den våg av gråskaliga dystopier som science fiction-entusiaster tvingats genomleva de senaste åren.

astrid2Eftersom Astrid – Vulkanmånens kult är den första boken i en serie böcker så får läsaren till en början en hel del berättande som klarlägger vad det är för sorts universum som vår hjältinna lever i. Detta är i och för sig rätt intressant men det är först när transporten av Isobel tar vid som serien kommer till sin rätt. Därefter är det fullt ös med nervkittlande spänning varvat med halsbrytande action som gäller ända in i kaklet. Astrid, Ulf och Isobel som alla är tre väldigt distinkta individer måste lägga meningsskiljaktigheterna åt sidan och samarbeta om de skall ha en chans att komma ur klorna på vulkanmånens kult.

Astrid är en vältecknad serie som grundligt använder alla palettens färger. Om jag skall vara något kritisk så känns det som om några av koncepten för de sekundära humanoida rymdvarelserna bara nådde beta-stadiet. En sväng till i tankegrytan hade behövts för att dessa skulle kunna komma till sin fulla rätt. Bättre är det då med detaljerna för huvudpersonerna. Speciellt Astrid med sina anknäbbsliknande läppar och välsvarvade bak som skulle få Kim Kardashian att bli grön av avundsjuka känns som en unik skapelse. Även den pälsklädde Ulf i sin långhåriga kalufs och utstickande alvöron är en seriefigur som man kommer att minnas. Andra saker som rymdskepp, planeter och utrustning är snyggt utformade och i vissa fall även nyskapande.

astrid4

Astrid – Vulkanmånens kult får en varm rekommendation av mig. Den riktar sig kanske främst till ungdomar men äldre kan även finna en hel del glädje i Kim W. Anderssons skapelse. Serien kräver inte så mycket mer än ett öppet sinne och en lust för science fiction. Sverige svämmar inte direkt över av bra inhemska serier och vi måste ta väl hand om de få serieskapare vi har. Om denna serie bara är början har vi mycket att se fram emot i framtiden. Detta kan bara bli större, häftigare och bättre.

En ohelig allians

enoheligallians1Titel: En ohelig allians
Ord och bild: Daniel Thollin
Förlag: Albumförlaget (2015)
Övrigt: I öppenhetens namn skall erkännas att jag inte kan säga att jag är helt ojävig i denna recension då herr Thollin hade storheten att illustrera Skuggan över Luleå.

I väntan på 91:an i skånska kriget kan vi som är intresserade av den svenska stormaktstiden och seriealbum ta en titt på Daniel Thollins En oheliga allians. Låt mig också till en början säga att det känns skönt att det finns fler än jag som placerar sitt skapande under stormaktstiden och på sätt och vis försöker återupprätta periodens något orättvist skamfilade rykte. Med detta inte sagt att allt var guld och gröna skogar utan att det var en svensk era som inte skall sopas under mattan.

En ohelig allians börjar i Krakow 1702. Karolinen Alexander Drake och hans mannar tillhör en specialenhet inom den svenska armén vars uppgift är att undersöka en okänd växande maktfaktor i Europa. I Krakow finner Drake dokument om en konspiration mot Karl XII som ifrågasätter hans egna pålitlighet. Istället för att riskera en konfrontation med kungen deserterar han och beger sig hem till Sverige för att gräva djupare i konspirationen och återupprätta sitt namn.

En ohelig allians är en blandning mellan svensk historia, mystik och actionäventyr. Den känns väldigt mycket low fantasy och har strukit de flesta övernaturliga inslag. Under berättelsen färdas Alexander Drake ner i mörkret och det är inte säkert att han mot slutet kan kravla sig upp. Mord, förräderi och förtvivlan följer i hans fotspår och han tvingas kämpa mot både inre och yttre demoner. Jag gillar den mörka tonen och den ständiga känslan av att undergången är nära. Det finns dock starka motiv för Drake att kämpa vidare och det kan bli hans räddning.

enoheligallians2Innan jag läste seriealbumet var jag inte riktigt säker på vad jag skulle få. Redan i första textrutan grimaserade jag illa då den polske kungen August den starke benämns som August den store men efter denna lilla inledande fadäs så tar sig berättelsen. Likt True Detective (säsong 1) finns vibbar av the Cthulhu mythos ständigt närvarande men den kliver aldrig över gränsen till ”tentaklernas” land. Istället koncentreras uppmärksamheten till det mysterium som berättelsen kretsar kring. Vem, var, när, hur driver läsandet framåt ända till det bittra slutet.

Daniel Thollin har en väldigt säregen tecknarstil. Jag skall villigt erkänna att jag inte alltid är så förtjust i tjocka tuschteckningar och mystiska bläckfläckar men stilen växer ju mer man vänjer sig vid den. Det enda som riktigt stör mig är Batman-splascharna som indikerar att någon får en smäll på käften. Här borde herr Thollin varit mer kreativ istället för att använda sig av en så enkel lösning. I helhet är annars En ohelig allians vältecknat och jag kommer att få mycket glädje av albumet då det är väl värt att återkomma till med jämna mellanrum.

Så här i slutet av recensionen är frågan om detta seriealbum kommer att få en uppföljare. Slutet på berättelsen antyder på detta men frågan är i så fall när? Jag skulle i alla fall inte ha något emot en fortsättning och det tror jag alla som läser En ohelig allians kommer att hålla med om. Vi får allt hålla tummarna.