5 inlägg Etikett Sagan om is och eld

Riddaren av de sju konungarikena

riddarenavdesjuEngelsk titel: A Knight of the Seven Kingdoms
Författare: George R.R. Martin
Förlag: Bokförlaget Forum (2014)

Känns det tungt att ge sig i kast med de fem (hitintills utgivna) tjocka Game of thrones-böckerna utan att riktigt veta vad du kommer att få? Då rekommenderar jag er istället att först sätta tänderna i Riddaren av de sju konungarikena. Boken som innehåller tre noveller utspelar sig i samma universum som böckerna i Sagan om is och eld-serien men äger rum 90 år tidigare. Jämfört med huvudserien är denna bok inte lika tjock, saknar komplicerad intrig och innehåller avslutade berättelser. Med detta inte sagt att den saknar intriger och framför allt inte våld men på sätt och vis känns dessa noveller litet mer ”barnvänliga”. Givetvis är det också ett sätt för författaren George R.R. Martin att ”casha” in litet extra nu när Game of thrones är som hetast.

De tre novellerna handlar om häckriddaren Dunk och hans trogne väpnare Eggs äventyr i Westeros. I folkmun kallas de vandrande riddare som rider mellan olika borgar och temporärt tjänar en herre för häckriddare eftersom de ofta är så fattiga att de tvingas sova i diken och häckar. Från början trodde jag att denna bok innehöll parodinoveller eftersom de båda protagonisterna hade så löjliga namn men det visade sig att jag hade helt fel. Det finns en anledning till deras udda smeknamn men jag kan ändå inte förstå varför översättaren har valt att översätta Duncan the tall med Duncan den store, vore inte Duncan den långe vara mer korrekt, speciellt som Dunk är 210 cm lång i strumplästen? Det finns säkert en bra anledning till detta även om jag inte kan komma underfund med varför.

Den första novellen börjar med att Dunk blir dubbad till riddare av Arlan av Styverträdet innan han dör. Dunk begraver sin gamle herre och beger sig av till Askvadet för att deltaga i en tornering. På vägen träffar han en åttaårig pojke som kallas Egg. Trots ett visst motstånd från Dunk lyckas Egg övertala den nyblivna riddaren att få bli hans väpnare. Väl i Askvadet dröjer det inte länge innan Dunk blir indragen i den yttersta kampen om makten i riket. Han hamnar i brännpunkten mellan två Targaryanska prinsar och om han inte vill förlora hand och fot så måste han hitta allierade och det snabbt. Som tur är har han Egg som kommer med både råd och rön. Efter att någorlunda helskinnande kommit undan med livet i behåll fortsätter de två sina vandringar med fler äventyr i de sju konungarikena.

Jämfört med Sagan om is och eld-böckerna är Riddaren av de sju konungarikena betydligt mer lättläst. Det måste ha varit en fröjd för Martin att skriva dessa noveller som är mer rak på sak och som får ett riktigt avslut. Dessutom har Martin avstått från att döda allas favoritrollfigurer då det inte skulle bli mycket till berättelser kvar om Dunk eller Egg dog. Dessutom vet uppmärksamma läsare genom bokserien deras slutgiltiga öden.

Jag gillar skarpt novellerna om Dunk och Egg. Givetvis vill jag att Martin skall satsa heltid på Sagan om is och eld-serien men om han behöver en paus från den mastodontuppgiften så ser jag gärna att han skriver om dessa två herrar. Martin har själv sagt att han vill skriva fler Dunk och Egg noveller men han har lovat att detta inte kommer att ske innan han skrivit färdigt The Winds of Winter (Sagan om is och eld – bok 6). Det känns också litet hedrande att Sverige är ett av få länder som publicerat denna novellsamling före den amerikanska/engelska utgåvan som fortfarande väntar på illustrationer från Gary Gianni.

Drakarnas dans

drakarnasdansEngelsk titel: A Dance with Dragons
Författare: George R.R. Martin
Förlag: Bokförlaget Forum (2013)
Copyright © George R.R. Martin (2011)

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Drakarnas Dans är den femte boken i George R.R. Martins Sagan om is och eld-serie. Eftersom denna bok i stort utspelar sig samtidigt som Kråkornas fest (bok 4), fast med andra karaktärer, kan man säga att denna bok egentligen tar vid direkt efter Svärdets makt (bok 3).

Efter stor saknad i senaste boken är Jon Snö, Tyrion Lannister, Daenerys Targaryen och de flesta andra av våra gamla favoriter (som har lyckats överleva) tillbaka i sadeln. Jon Snö försöker göra i ordning muren mot de vita vandrarna men att samarbeta med Stannis Baratheon och hans följe är allt annat än lätt. Tyrion flyr efter mordet på hans far över det smala havet till Pentos, där dras han ofrivilligt in i nya intriger som berör inte bara en utan två Targaryens. Dany är kvar i Meereen och försöker som drottning styra denna stad men det går inget vidare. Yunkais armé marscherar mot staden, en sekt lönnmördare härjar i den och drakarna börjar bli allt mer okontrollerbara.

Redan i förra boken kunde vi ana det men i Drakarnas dans står det helt klart. Fokuset har flyttats från kampen om järntronen till vad som nu komma skall? Med Tommen Baratheon på tronen och makten säkrad i de flesta delar av landet återstår inte mycket motstånd för ätterna Lannister och Tyrell. Maktkampen är givetvis inte helt avgjord men den drivs bara vidare på sparlåga i denna bok. Istället får vi följa en rad olika karaktärers personliga äventyr. En dels äventyr är bättre än andras och jag är övertygad om att alla läsare kommer att finna sina egna favoriter. Jag saknar dock kriget i denna bok och intrigerna kring det. Visst kan det vara kul att följa exempelvis Asha Greyjos fångenskap men det känns som en bihandling som vi gott och väl kunde ha varit utan.

Jag har också upptäckt tre trender i boken som jag inte vet om det är bra eller dåligt. (1) Det är många karaktärer som har återuppstått från det döda. Litet för många om ni frågar mig. (2) Många karaktärer lämnas någonstans döende utan att vi får veta deras slutgiltiga öde. Jag antar att Martin har gjort detta för att kunna ”återuppliva” dem vid behov men det känns onödigt att hålla läsarna i sådan ovisshet. (3) Det är betydligt mer magi i boken som så smått börjar likna klassisk fantasy. Jag gillade den mer ”medeltida” stilen som författaren använde sig av i början men jag utesluter inte att detta kan bli en riktigt bra förändring.

Efter besvikelsen med Kråkornas Fest är Drakarnas dans en rejäl uppryckning och trevlig läsning. Boken är inte lika bra som de tre första i serien men känns ändå som en stabil grund att stå på inför de två återstående delarna. Det skall bli kul att se hur George R.R. Martin har tänkt sig ro i land detta mastodontprojekt.

Läs också:
Kråkornas Fest (bok 4)
Svärdets Makt (bok 3)

Allt om Vetenskap
Tema Histora nr 6, 2014

aovth2014nr06En stor artikel om Game of Thrones och ett specialtema om Stormaktstiden. Kan det bli mycket bättre än så här? Allt om Vetenskap Tema Historia avfyrar denna gång den stora kanonen med några av mina riktiga favoritämnen.

I artikeln Game of Thrones: Riktig medeltid möter fantasy skriver Tomas Serholt om varifrån författaren George R.R. Martin hämtat inspiration till sin bokserie Sagan om is och eld. Det visar sig vara allt från Rosornas krig och Hadrianus mur till Djingis Khan och J.R.R. Tolkien. Jag finner det dock litet konstigt att Maurice Druons bokserie The Accursed Kings (på franska: Les Rois Maudits) inte nämns då denna bokserie sägs vara Martins största inspirationskälla. Hur som helst är det väldigt intressant att jämföra verklighetens händelser med de som förekommer i Martins verk. Det lustiga är att de fasansfulla nidingsdåd som utspelar sig i Game of Thrones är betydligt tamare än vad som hände i verkligheten. Talesättet Verkligheten överträffar dikten har aldrig varit sannare än här.

Numrets stora tema handlar om den svenska stormaktstiden, från Gustav II Adolf till Karl XII. På 26 välskrivna sidor av Lars Brander får vi läsa om alla kungar och drottningar som styrde Sverige och om hur adelsmän som Axel Oxienstierna på alla möjliga sätt försökte berika adeln på kungamaktens bekostnad. Detta tog dock slut med Karl XI som på bara några år manövrerade ut riksrådet och införde enväldet i vårt land som på den tiden inte var så avlångt. Det var mer runt och koncentrerade sig runt Östersjön. Som vanligt när det gäller sådana här populärvetenskapliga tidningar så är det stora svepande drag som gäller. Visserligen görs vissa fördjupningar men för det mesta handlar det om historia som var svensk bör veta. Är dina kunskaper i svensk historia knappa rekommenderas detta nummer för dig och för alla som gillar Game of Thrones förstås.

Kråkornas fest

krakornasfestEngelsk titel: A Feast for Crows
Författare: George R.R. Martin
Förlag: Bokförlaget Forum (2013)
Copyright © George R.R. Martin (2005)

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Kråkornas fest är den fjärde boken i George R.R. Martins Sagan om is och eld-serie. Som jag har förstått det så utspelar sig denna bok parallellt med den femte boken i serien, Drakarnas Dans. Det kan förklara varför de flesta huvudkaraktärer i stort saknas och vi får istället följa nya händelser och karaktärer på Järnöarna och i Dornien.

Av de ”äldre” karaktärer vi får följa i Kråkornas fest är Cersei Lannisters berättelse den enda som är riktigt intressant att följa. Hennes andra son, den åttaårige Tommen, är nu kung och Cersei styr landet som regent tills han blir myndig. Genast fyller hon det lilla rådet med idioter och ja-sägare och försöker försvaga ätten Tyrells inflytande på alla sätt hon kan. Hon drivs av hat och misstro och förstår inte att hennes styre håller på att ruinera landet och splittra det i tusen bitar. Det är riktigt roligt att följa denna kvinna som drabbats av storhetsvansinne och inte kan se att varje steg hon tar för henne närmare avgrunden.

Övriga redan kända karaktärer gör inte mycket väsen av sig. Brienne av Tarth fortsätter sitt fruktlösa sökande efter Sansa Stark. Jaime Lannister leder en här norrut för att förstärka belägringen av Flodvattnet (ätten Tullys starka fäste). Samwell Tarly lämnar muren för att resa till Gammelstad för att utbilda sig till mästare. Inte så mycket mer händer. Däremot introduceras vi till två helt nya intriger.

Den första är maktkampen på Järnöarnas som följer efter kung Balons död. Euron, Victorian och Asha Greyjoy försöker alla säkra tronen vid kungatinget på ön Gamla Wyk. Det är till slut Euron som vinner kampen och han börjar omedelbart att plundra söderns länder. Den andra är Arienne Martells intrigerande i Dornien för att säkra sin arvsrätt efter hennes far, den skröplige prins Doran Martell. Hon försöker även upphöja Myrcella Baratheon till drottning av Västeros så att hon kan regera istället för kung Tommen som är hennes yngre bror. Båda dessa intriger är småtråkiga och ingen av dem får sin upplösning i Kråkornas fest. Jag antar att dessa är medtagna för att bygga upp inför kommande böcker.

Jag har alltid fascinerat mig på George R.R. Martins realism, om man nu kan tala om realism i en värld där magi, vita vålnader och drakar existerar. Men en sak som jag inte riktigt förstår mig på är Järnöarna. Hur stor armé och flotta kan dessa öar egentligen ha? Järnöarna beskrivs i böckerna som några vindpinade kala skitöar och ändå kan de ockupera hela norra Västeros som är typ hundra gånger så stort. Samtidigt kan de även segla söderut för att anfalla ätten Tyrell som är en av de mäktigaste ätterna i landet. Och varför seglar de så långt för att plundra? Om de är så mäktiga att de kan anfalla både i norr och i söder samtidigt så borde väl det logiska vara att de anföll den närbelägna Casterlyklippan för att plundra detta fäste på allt sitt guld. Om någon kunde förklara detta för mig så vore jag tacksam.

Som bok är Kråkornas fest inte speciellt spännande. Även om den är välskriven så händer det inte så mycket. Ett plus måste boken dock få för att den avslutas med några riktigt spännande cliffhangers. Jag får hoppas att allt det gottaste som borde ha varit med i den här boken dyker upp i Drakarnas Dans.

Svärdets makt

svardetsmaktEngelsk titel: A Storm of Swords
Författare: George R.R. Martin
Förlag: Bokförlaget Forum (2012)
Copyright © George R.R. Martin (2000)

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Svärdets makt är den tredje boken i George R.R. Martins Sagan om is och eld-serie som kanske är mest känd genom tevesuccén Game of Thrones. En gång i tiden hörde jag någon säga att Martin inte kan skriva. Jag blir lika förvånad varje gång någon uttalar sig på det viset eftersom det finns ett antal böcker som direkt motbevisar påståendet. Speciellt i samband med Melodifestivalen brukar liknande kommentarer dyka upp. ”Vinnaren sjöng falskt”, duggar då ofta tätt. Bara för att just du inte gillar någons sätt att sjunga betyder det inte att personen sjunger falskt och likadant är det med Martin, han skriver enligt mig jävligt bra böcker och om du tycker att han inte kan skriva så läs någon annan författare som du gillar. Kom inte med dumma uttalande för det får bara en person att se dum ut, nämligen du.

Som sig bör tar Svärdets makt vid där Kungarnas krig slutade. Vi får följa händelseutvecklingen genom 12 olika personers perspektiv. Främst bland dessa är Arya Stark och Jon Snö men även Tyrion och Jamie Lannister får stort utrymme. Nästan alla dessa karaktärer är intressanta att följa men det finns en som sticker ut. Varje gång jag kommer fram till Bran Stark är det som om historien dör och man måste tvinga sig igenom dessa kapitel. Jag vet inte riktigt vad det beror på men det kan vara att Brans historia är litet avsides och man har ingen riktig förståelse för vad han försöker uppnå. Han är på väg norrut för att hitta en treögd korp, det är det enda man vet. En annan karaktär som äntligen börjar komma till sin rätt är Sansa Stark. Från att ha varit en dum och naiv flicka börjar hon vakna upp ur sina drömmar och förstå hur världen fungerar. Sansa är fortfarande en svag karaktär men hon har börjat lära sig spelet. Det skall verkligen bli intressant att se vad hon kommer att ta sig till om hon även lyckas få litet makt. Med Martin vid pennan är det dock långt ifrån säkert att hon överlever så länge men det vore tråkigt om hon dog innan hon hann uträtta något vettigt.

Att i korta ordalag beskriva bokens handling gör sig inte lätt. Daenerys Targaryen fortsätter att bygga upp sin makt i öster samtidigt som drakarna växer. Jon Snö har lyckats infiltrera Mance Rayders rövararmé och måste varna Nattens väktare om det kommande anfallet. Arya Stark hålls som gisslan av Blodhunden som försöker kräva en lösensumma för henne. Stannis Baratheon slickar såren på Draksten och planerar sitt nästa drag i kampen om järntronen. I huvudstaden planeras det för kungligt bröllop då kung Joffrey ämnar äkta Margaery Tyrell. Förutom detta pågår ett dussintal andra bihandlingar med redan nämnda och onämnda personer. Detta kan tyckas vara komplicerat men på något sätt lyckas Martin att hålla isär och samtidigt binda samman historierna till ett troligt händelseförlopp. Till en början är det som det brukar vara, det intrigeras, krigas och mördas som aldrig förr. Mot slutet av boken tar berättelsen dock en skarp sväng mot det okända. I det ena kapitlet efter det andra presenteras nya helt oförutsägbara händelser som omkullkastar allt man trodde skulle hända. Detta gör sista tredjedelen av boken nästan helt omöjlig att lägga ifrån sig. Tänker du läsa Svärdets makt så förbered dig för sträckläsning.

George R.R. Martin har en kuslig förmåga att introducera nya karaktärer som direkt får tyngd och betydelse. Jag har exempelvis inte ens nämnt prins Oberyn Martell vars krav på hämnd och rättvisa kan få inbördeskriget att åter flamma upp i de södra delarna av Västeros. Detta tillsammans med Martins förkärlek till att ha ihjäl de olika huvudkaraktärerna gör hela Sagan om is och eld till en totalt oförutsägbar bokserie. Vad som helst kan hända och kommer troligast också att göra det. Det enda sättet att få veta vem det är som skall bli ett huvud kortare härnäst är att sätta tänderna i Kråkornas fest, den fjärde boken i serien.