4 inlägg Etikett Osmanska riket

Armfeldts armé

armfeldtsarmeTitel: Armfeldts armé – Historien om en katastrof
Författare: Geir Pollen
Förlag: Fischer & Co (2016)

Det var med stort intresse som jag kastade mig över Armfeldts armé – Historien om en katastrof för jag har länge undrat över hur en svensk armé i stort kunde utplånas på norsk-svensk fjällen mellan Jämtland och Trondheim. Det visade sig bli en läsning som påminde mig om min egen tid i lumpen som officerarna kallade vargavinter med mycket snö och det sällan var varmare än -25°. Jag minns att vi spendera en natt i ett riktigt ”kallhål” där det var hela -42° grader. Till råga på allt sov jag vid tältöppningen men var mycket tacksam över att vi åtminstone hade en värmande kamin. Det många människor inte vet är att när temperaturerna sjunker under -25° grader är att det blir väldigt tungt att andas och att krafterna dräneras fortare då kroppen måste arbeta hårdare för att hålla värmen. Som tur var gjorde vi inte så mycket marscherande i dessa temperaturer men ack vad vi frös många dagar. Vår plåga var dock liten jämfört med den som drabbade Armfeldts karoliner. Halvt utsvultna, trötta och utan ordentliga vinterkläder tvingades dessa på en tre dagars dödsmarsch under mycket svåra förhållande. Men jag hoppar händelserna litet i förväg. Låt mig först berätta om bokens innehåll innan vi kastar oss över karolinernas lidande.

Efter att Karl XII tagit sig tillbaka till Sverige efter sin långa vistelse i det Osmanska riket beslutade han att attackera Norge som vid den här tiden tillhörde Danmark. Anfallet skulle ske på två fronter. Dels i söder där kungen skulle anfalla Fredrikstens fästning (i dagens Halden) och dels i norr där generallöjtnant Armfeldt skulle anfalla Trondheim. När Armfeldt och hans armé gav sig iväg var det senhösten 1718 och vackert väder. Men bara några dagar senare slog vädret om med ett iskallt regn som höjde vattennivån i alla älvar och gjorde terrängen mycket svår att ta sig fram genom. Efter diverse turer står den svenska armén till slut framför Trondheim. Men innan ett anfall kan genomföras får Armfeldt bud om att Karl XII har stupat och att den svenska armén beordras hem. Armén marscherar därför mot svenska Handöl men problemet är bara att de norska fjällen står i vägen. Efter månader av för litet mat, för mycket kyla och avsaknaden av vinterkläder är förutsättningarna inte bra. Dessutom blåser det upp en snöstorm samtidigt som det blir mycket kallt. Det är detta som kallas för Karolinernas dödsmarsch. Av de 5.800 man som började marschen dog ca 3.000 på fjällen, ca 700 senare av sina skador och ca 600 blev invalidiserade för livet. Armfeldt själv klarade av den påfrestande färden då han åkte släde insvept i ett värmande björnskinn. För hans mannar gick det dock mycket sämre för armén var i stort utplånad trots att skärmytslingarna varit försvinnande få. Efteråt sopades hela det misslyckade fälttåget under mattan utan att någon ställdes till svars. Armfeldt bosatte sig i sin herrgård i finska Pernå där han avled 1736.

Jag har nu läst en hel del böcker om karolinernas förehavande under det stora nordiska kriget. Ofta har det slagit mig att mycket som gick galet troligast kunde ha fått en bättre utgång om Karl XII inte hade varit så otålig och framför allt om han lyssnat på andras råd. Fälttåget mot Trondheim måste ha varit ett av de sista av dessa misstag som kungen gjorde. Att ge sig av på senhösten kan inte ha varit det smartaste draget. Med en vinter i antågande och en allt för optimistisk tidsplan var fälttåget i stort dömt att misslyckas från början. Akilleshälen i planen var logistiken, hur skulle svenskarna förse sin armé med mat och annan utrustning under ett så långt fälttåg när det inte fanns några säkra transportvägar? Allt var som så mycket annat i Karl XII:s liv ett djärvt vågspel, kungen kastade tärningarna och förlorade.

Boken går ingående igenom förhållandet på både den svenska och norska sidan under hela det svenska fälttåget. Armfeldt plågades av dålig logistik och bristen på kanoner medan hans norska motsvarighet, generalmajor Budde, var instängd i Trondheim som härjades av sjukdomar som drabbat staden. Båda befälhavarna var av den försiktiga sorten som inte ville ta några onödiga risker och detta ledde till att det aldrig kom något riktigt avgörande. Även om svenskarna under detta fälttåg förlorade omkring 3.700 man förlorade norrmännen samtidigt  1.500 soldater, minst lika många civila och det fanns skador för 228.000 riksdaler i hela Trondheim. Norrmännen må ha vunnit dagen men de fick betala ett högt pris för det och det skulle dröja många år innan staden och landskapet återhämtat sig från det svenska besöket.

Jag måste säga att jag gillar de här litet mer lättlästa böckerna om Sveriges och andra länders historia. Författaren själv kallar boken för en dokumentär berättelse och inte för en akademisk avhandling. Det gör det så mycket lättare för en novis att sätta sig in och förstå det historiska skeendena. Jag fann att boken var en mycket trevlig läsning men nästan som vanligt saknades en modern karta som visar vilken väg svenskarna tog. I boken finns det massor med referenser till olika platser men eftersom en karta saknades så sade det för litet om dess betydelse. Jag vet inte varför bokförlagen nästan alltid slarvar med kartor för det får det för mig att kännas som ett ofullständigt verk. Kan man leva med denna avsaknad rekommenderar jag annars boken.

Karl XII och svenskarna i Osmanska riket

karlxiiosmanskariketTitel: Karl XII och svenskarna i Osmanska riket
Författare: Per Sandin (red.), Åsa Karlsson, Lars Ericsson Wolke, Peter Törnvall, Bengt Liljegren m.fl.
Förlag: Atlantis (2015)

Det fanns en märklig tid då Sverige styrdes från det Osmanska riket. Detta skedde mellan 1709-1714 efter det förödande Slaget vid Poltava och Karl XII tvingades fly till det Osmanska riket tillsammans med omkring 1.500 soldater. Kungen hoppades under dessa år på att få ihop en storallians med Höga porten och tillsammans skulle svenskar och osmaner bekämpa ryssarna som hotade båda ländernas gränser. Men allt eftersom tiden gick och storvesirerna byttes ut i en skrämmande takt rann hela företaget ut i sanden och svenskarnas närvaro i landet blev allt mer ovälkommet. Till slut fanns ingen val och Karl XII tvingades rida hem. Under denna period hade kungen och svenskarna i det osmanska riket varit med om mycket, inte minst den kända Kalabaliken i Bender.

Det första som slår mig när jag håller boken i min hand är hur vackert tillverkad den är. Den påminner för mig litet grann om sådana där sagoböcker som ens föräldrar läste ur för en när man var liten och inte själv kunde läsa. Pappret är härligt och tjockt, formgivningen luftig och läsvänlig, trycket är påkostat och stora färgbilder pryder många av sidorna. En eloge till formgivarna, tryckarna, bokbinderiet och alla andra som haft med utformningen av den fysiska boken att göra. Högsta betyg.

Men hur är det då med innehållet? Eftersom bokens olika kapitel är författat av olika författare fruktade jag till en början ett nytt fiasko som Vad hade hänt om… – Åtta kontrafaktiska historier men redaktören Per Sandlin har till synes hållit i strama tyglar och fått en bok som på ett betydligt bättre sätt håller ihop. Med det inte sagt att boken inte har problem, det är på tok för mycket upprepningar av information då en författare tar över efter en annan, de två kapitel som avhandlar arkitektur var en pina att komma igenom och hade väldigt litet med temat för boken att göra och slutkapitlet betitlat Ritten hem var en förvirrande och föga detaljerad redovisning som hoppade mellan Karl XII:s historiska ritt och en nutida experimentritt då några svenskar år 1998 upprepade kungens bedrift.

Det var det tråkiga, desto roligare är att många av de andra kapitlen i boken är välskrivna och intressanta. Vi får inte så många detaljer men väldigt många svepande skildringar som på ett jordnära sätt berättar för läsaren hur livet nere i Osmanska riket såg ut för Karl XII och de andra svenskarna. Vi får lära känna kungens närmaste män, hur postgången till rådet i Stockholm fungerade och intressant information om expeditionerna till Orienten som kungen lät sända ut. Till min förvåning var kapitlet om Den svensk-ukrainska alliansen överraskande bra och jag kan inte mer än tycka synd om alla de ukrainare som satte hoppet till den svenska konungen men istället gick ett gruvligt öde till mötes.

Som bok är Karl XII och svenskarna i Osmanska riket en småtrevlig kvällsläsning. Det mesta känns igen från andra böcker men det presenteras på ett mycket aptitligt sätt och är utmärkt läsning för den som vill skaffa sig ett hum om perioden utan att för den delen dyka ner i detaljer. Det finns stor risk att jag kommer att återvända till denna bok då dess förträffliga utformning är en fröjd för ögat och det känns som om den är påkostad lyx. Jag vill se fler böcker som denna och finner det smålustigt att den på framsidan kapade kungens ben dyker upp på ett annat ställe i boken. Det känns som stor Monty Python-humor. Sådant gillar jag.

Solomon Kane

solomonkaneOriginaltitel: Solomon Kane
Språk: Engelska
Produktionsår: 2009
Speltid: 100 min
Regissör: Michael J. Bassett
Skådespelare: James Purefoy, Pete Postlethwaite, Rachel Hurd-Wood, Alice Krige, Max von Sydow m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Året är 1600. Engelska legosoldater under kapten Solomon Kane anfaller ett osmanskt fort i Nordafrika. Efter att osmanerna är besegrade skyndar sig Solomon in i tronsalen för att där plundra den på dess skatter. Helt plötsligt uppenbarar sig en mörk svartklädd varelse på tronen som förkunnar att han är Djävulens lieman och att han är där för att hämta Solomons förbannade själ till helvetet. Efter en kort strid med liemannen lyckas Solomon fly genom att hoppa ut genom ett fönster och dyka ner i det mörka havet.

Ett år senare är vi i ett engelskt kloster. Solomon Kane har tagit sin tillflykt till denna heliga plats för att undgå att hans själ hämtas av ondskans krafter. Klostrets abbott meddelar dock Solomon att han inte kan stanna i klostret och ber honom resa hem till sin fars borg. Så Solomon börjar sina vandringar som en fredens man. Han är rädd för att djävulen skall ta hans själ om han använder sig av våld. Under färden träffar Solomon en familj puritaner och gör sällskap med dem. En tidig morgon överfalls det lilla sällskapet av trollkarlen Malachis onda soldater ledda av en mystisk löjtnant iförd en grotesk lädermask. Familjens tre manliga medlemmar dödas och dottern Meredith förs bort. För den döende fadern svär Solomon att rädda Meredith och att han är villig att betala sin själ till djävulen för att lyckas med detta. Fadern berättar då att om Solomon räddar dottern så kommer hans själ att frälsas och han kan börja ett nytt liv utan skuld.

solomonkane2Meredith (Rachel Hurd-Wood) kidnappas av ondskans hantlangare.

Solomon reser sedan in i det område som Malachi kontrollerar. Överallt finns det flyktingar, nedbrända byar och ondskans hantlangare. Solomon tvingas kämpa mot häxor, likätare och Malachis besatta soldater. Till slut tas han tillfånga och blir korsfäst av den maskförklädde löjtnanten. Solomon räddas dock av den lokala motståndsrörelse som har medlemmar som tidigare har seglat med honom när han var sjökapten. Motståndsrörelsen gör Solomon till deras ledare och de beger sig till borgen som Malachi befinner sig i för att besegra ondskan. Det visar sig vara samma borg som Solomon växte upp i och genom en hemlig gång tar sig motståndsmännen osedda in. Väl inne utbryter en stor strid och Solomon tvingas kämpa mot den maskförklädde löjtnanten som visar sig vara hans bror. Efter att brodern är besegrad frambesvärjar Malachi en stor demon från helvetet (som inte är helt olik en balrog) för att hämta Solomon till helvetet. Solomon lyckas dock döda Malachi innan demonen får tag på honom. Med trollkarlen dödad sugs demonen tillsammans med Solomon synder till helvetet och allt blir frid och fröjd. Solomon svär efter att Meredith befriats att han hädanefter alltid skall bekämpa ondskan och djävulens hantlangare.

Som jag nämnt tidigare så är Robert E. Howards Solomon Kane en stor inspirationskälla för mig så denna film var således av högsta intresse när den släpptes. Titelkaraktären spelas av James Purefoy och även om denne person känns litet kort i rocken för Solomon så gör han ett gott porträtt av den djävulsbekämpande puritanen. Tur som Satan att denna roll inte gick till Christopher Lambert som det ryktades om från början. I filmen får vi veta Solomons bakgrundshistoria vilket mig veterligen Howard aldrig skrev ett ord om. Man kan tycka vad man vill om denna men jag tycker den fungerar helt okej i filmen även om jag hellre hade sett att karaktärens puritanska arv hade fått en större betydande roll. Sedan är Solomon Kane i böckerna en renodlad hjälte men för att det skall fungera med karaktärens bakgrundshistoria blir han i filmen mer en sorts antihjälte.

solomonkane1Solomon Kane (James Purefoy), en antihjälte?

Det som känns väldigt bra med filmen är att alla små detaljer som man lyckats klämma in. Vid ett tillfälle exempelvis vandrar Solomon över en frusen sjö. Detta kan tyckas helt normalt för en nordbo men detta hör knappast till vanligheterna för en engelsman. Men då måste man också komma ihåg att England under 1600-talet befann sig mitt i den lilla istiden. Temperaturen var kallare på vintern det århundradet än det är nu och följaktligen frös sjöarna oftare.

I filmen brottas Solomon Kane mycket med sitt samvete och ställer många frågor. Kan en person frälsas trots att han gjort fruktansvärda saker? Som sjökapten älskade Solomon att vara i stridens hetta och att mörda och plundra sig fram i livet. Han är en ond man men efter mötet med ”riktig” ondska beslutar han sig för att vara god. Men kan en person få syndernas förlåtelse när man levt en hel livstid i ondskan tjänst? Finns det en räddning för förtappade själar som Solomon Kane eller Adolf Hitler för den delen?

Denna film speglar ett väldigt dystert 1600-tal. Ett århundrade fullt av mörker och ondska. Gud tycks ha övergett människan och låter djävulen och hans hantlangare härja fritt i världen. I filmen ser vi många övernaturliga varelser som den gode hjälten måste bekämpa. Demonerna från helvetet får en framskjuten roll även om andra oknytt också kan skådas. Det känns modigt av producenterna att våga satsa på en film som Solomon Kane. Karaktären är tämligen okänd utanför fantasykretsar och det finns inget riktigt affischnamn. Men filmen har en oväntad välmeriterad uppsättning skådespelare där svenske Max von Sydow nog är den främste. Hans roll är dock liten och inte helt olik den han hade i Ridley Scotts Robin Hood. Med sådan tilltro till projektet förtjänar filmen att få en uppföljare. Jag skulle personligen älska att se Solomon Kane resa till den mörka kontinenten för att där strida mot vampyrer och andra monster.

Kalabaliken i Bender

kalabalikenibenderTitel: Kalabaliken i Bender – Karl XII:s turkiska äventyr
Författare: Peter From
Förlag: Historiska Media (2009)

Peter From har verkligen lyckats överraska mig. När jag började läsa Kalabaliken i Bender förväntade jag mig en bok i samma faktatunga och akademiska stil som författarens första bok, Karl XII:s död (som jag kommer att ta upp vid ett senare tillfälle). Men här har Peter From valt en annan stil, han har moderniserat språket, avstått från notapparat och broderat ut samtal. Allt för att göra boken så läsvärd som möjligt. Och som han har lyckats. Denna bok seglar genast upp på min topp tre lista över karolinerböcker och jag kan inte förstå hur författaren på bara dryga tvåhundra sidor har lyckats få med så mycket som är intressant utan att det blir högtravande eller tråkigt.

Boken börjar vid slaget vid Poltava och tar oss hela vägen till den stora kalabaliken fyra år senare. Vi får veta en hel del om maktspelet som försegick i kulisserna och får svar på frågan varför Karl XII stannade så länge i Bender (eller i Warnitza om man skall vara helt korrekt). Boken berättar också många fakta som länge har gäckat mig. Om jag tillåts att använda mig av ett exempel så har jag alltid undrat hur Karl XII blev skjuten i foten några dagar före slaget vid Poltava. Det har varit allmän kännedom att den svenska kungen var så skadad att han inte kunde leda armén men hur det gick till har varit en väl förborgad hemlighet. Skottskadan skedde under en nattlig operation när ryssarna i stor skala försökte ta sig över floden Vorskla (om det nu var någon mer än jag som undrade).

Nästa väldigt intressanta fakta som kommer fram är Peter den stores debacle i Prut. På ett liknande sätt som Karl XII och hans karoliner hade marscherat in i ett land (Ukraina) utan mat och andra nödvändiga resurser marscherade tsar Peter med sin armé år 1711 in i det Osmanska riket. I brännande hetta kämpade tsaren sig ända fram till floden Prut. Där inneslöt den övermäktiga turkiska armén ryssarnas slutkörda och demoraliserade trupper med tsar och allt. Här uppenbarade sig ett gyllene tillfälle att avsluta det stora nordiska kriget och historien kunde ha sett helt annorlunda ut om Karl XII hade varit på plats. Men det var han inte och tsarens utsände kunde förhandla fram fördelaktiga fredsvillkor som tillät den ryska tsaren och hans armé att oskadda marschera hem. Den turkiske befälhavaren hade om han velat kunna ställa vilka krav som helst på tsaren för Peter den store var verkligen fångad som en råtta i fällan.

kalabalikenlitografiKalabaliken i Bender – Litografi av Johan Cardon

Den sista punkten jag tänker ta upp behandlar Karl XII själv. Själva kalabaliken och dess händelseförlopp får ni läsa om i boken men kungens agerande under dagen i fråga måste jag ställa några frågor om. Den första fråga jag kommer att tänka på är: Var Karl XII spritt språngande galen? Var han en krigsgalning som ville dö i strid? Hur kunde han ens komma på tanken att göra motstånd mot en totalt överlägsen och minst tio gånger så manstark turkisk fiende på dennes hemmaplan? Varför valde han att barrikadera in sig i Kungshuset med ett femtiotal trogna mannar och göra motstånd till sista blodsdroppen? Hade han inga tankar på manskapet som skulle dö helt i onödan för hans fåfänga? Peter From gör inga ansträngningar i att fördjupa sig i detta ämne. Han redovisar bara vad som hände. Men Karl XII:s mentala hälsa vid denna tidpunkt måste ändå avhandlas på ett eller annat sätt. Det skulle vara intressant om en modern psykolog gjorde en psykoanalytisk undersökning av kungen med hjälp av de dokument som finns besparade från tiden. Vad tror ni själva, var Karl XII galen?

Jag rekommenderar varmt denna bok till alla historieintresserade. Den berättar en fängslande historia om ett märkligt kapitel av den svenska historien. Det enda jag saknar är en epilog om Karl XII:s vistelse i Demotika och Adrianopel efter kalabaliken där kungen mestadels var sängliggande. Annars var detta i det närmaste en perfekt bok. Peter From måste omedelbart åter fatta pennan och återvända från sin ”exil”. Sverige behöver hans författarskap.