12 inlägg Etikett Mästerverk

Elric – the ruby throne

elric01Titel: Elric – The Ruby Throne
Författare: Julien Blondel
Serietecknare: Robin Recht, Didier Poli
Färgläggare: Jean Bastide
Förlag: Titan Comics (2014)

Elric of Melniboné är en av fantasyvärldens mest kända protagonister. Likt Lovecrafts Chtulhu är han dock inte så känd för den stora massan men influenserna från denne hjälte finns överallt. Elric är skapad av författaren Michael Moorcook och är hans personliga uppror mot den klassiska fantasygenren som leddes av författare som J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis. Med åren har Moorcook skrivit otaliga Elric-berättelser och de finns samlade i 10 böcker (om jag räknat rätt). Elric – The Ruby Throne är därför föga förvånande långt ifrån den första serieversion men jag kan utlova att det är den bästa. Moorcook själv hyllar albumet och det franska manskapet som skapade det.

elric02ORD
Jag minns att jag för länge sedan läste den första Elric-boken som Äventyrsspel gav ut och mitt intryck som jag minns det var att den var slarvigt skriven. Den var full av fantastiska koncept men pusselbitarna passade inte riktigt ihop. Av vad jag förstått var hela boken skriven under bara några dagar och det kan vara därför jag tyckte att vissa delar borde författaren ha reflekterat över litet mer. Därför blev jag positivt överraskad när jag läste seriealbumet Elric – The Ruby Throne. Här har serieförfattaren Julien Blondel benat ut alla frågetecken och gjort subtila tillägg som gör att berättelsen flyter på ett helt naturligt sätt. Till och med Moorcook erkänner i förordet till detta album att han skulle ha tagit med dessa förändringar om han bara hade kommit på dem när han skrev boken. Det Blondel verkligen fått till är den fullständiga dekadens som det melnibonéiska folket lever i. De bryr sig inte om vanliga människor som de ser som ociviliserade djur eller slavar som de kan offra till sina kaosgudar. Men det är inte bara berättelsen som har fått en rejäl putsning. Hela världen tycks ha målats ut på ett helt annat sätt än tidigare. Det skulle därför vara intressant att veta hur mycket Moorcook direkt var involverad i skrivandet av detta album eller om Blondel bara körde på och hoppades på ursprungsförfattarens godkännande.

elric04BILD
När det kommer till själva tecknandet har Robin Recht och Didier Poli sprängt alla gränser vad det gäller fantasy. Borta är alla sagoslott, stiliga rustningar och sköna jungfrur. Istället är det Goth och S&M som inspirerat tecknarna. Många av seriefigurerna är dessutom nakna eller halvnakna. Tortyr och ond bråd död följer melnibonéerna var de än färdas och det märks i tecknandet. Detta är inget för känsliga personer. Elrics rubintron är så stor och majestätisk att den får järntronen i Game of Thrones att framstå som en potta för småbarn. Det kejserliga palatset är en mörk katedral av en arkitekturkonst som nästan övervinner förnuftet. Medan barbarer försöker anfalla Drakön har vikingaliknande drakskepp är melnibonéerna skepp gigantiska hangarfartyg.  Allt detta och mycket till får världen som Elric lever i att kännas levande. Den må kanske inte vara helt realistisk men vem vet vilken kaosmagi som hjälpt melnibonéerna att skapa allt detta. Färgläggaren Jean Bastide drar sitt strå till stacken genom att använda sig av avskalade färger. Allt är inte direkt mörkt och grått utan alla färger finns där men i en mer dämpad skala. Färgerna förmedlar mer en känsla än tar utrymme från berättandet.

elric03SLUTORD
Vad kan man mer säga än att detta är ett mästerverk. För första gången förstod i alla fall jag mig på Elric storhet och varför han är så älskad. Det är en grym och mörk berättelse men Elric är om inte en hjälte i alla fall en antihjäte som är gudarnas redskap. Hur mycket han än försöker kan han inte undfly sitt öde och en dag kommer han att bringa stor olycka, inte bara för Drakön utan även det melnibonéanska imperiet. Vägen dit är dock lång och detta är bara början på Elrics berättelse. Som tur är finns nästa del i serien redan ute. I denna får vi veta hur Elric kom över sitt legendariska svärd Stormbringer. Även ett tredje album finns utgivet på franska och jag väntar otåligt på den engelska översättningen.

Love Hurts Deluxe

lovehurts1Titel: Love Hurts Deluxe
Ord och bild: Kim W. Andersson + gästartister
Förlag: Apart Förlag AB (2017)

Så var det åter bevisat. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Redan för ett år sedan tänkte jag inhandla Kim W. Anderssons Love Hurts 1 och 2 men så hörde jag att det skulle kickstartas en fet lyxutgåva som skulle innehålla båda böckerna plus annat trevligt extramaterial. Väntans tid började således och den väntan kändes väldigt lång. Men det var verkligen värt det. Redan när jag fick hårdpärmen i min hand, med den röda kromfolien på omslaget, förstod jag att detta var något alldeles extra.

Love Hurts Deluxe innehåller 33 skräckberättelser som är skapade över 10 år. Gemensamt för alla är att kärleken står i centrum men att på något ont sätt blir den förvriden, ofta med väldigt blodigt resultat. Boken är en bekräftelse för att övning verkligen ger färdighet. Från Anderssons första stapplande och amatöriska steg in i en ny värld till fullfjädrad mästare. Jag får känslan av att Andersson till en början letade sin röst och när han väl fann den så växte självförtroendet, skaparlusten och ambitionerna. Med allt detta i bagaget var han redo att ta sig an kommande storverk.

lovehurts5ORD
Alla berättelser utom en är skrivna av Andersson själv. Man kan väl gott säga att även hans författarskap har utvecklats genom åren. De första berättelserna är väldigt stolpigt berättade med korta uttryck och meningar som driver handlingen framåt. Med tiden blir dock intrigerna mer komplicerade och texterna längre. Enstaka berättelser måste även smältas och läsas om för att fullständigt förstå dess storhet. Drypande satir är något som löper som en röd tråd genom boken och att som läsare kunna dra parallellen mellan fiction och verklighet ger en tillfredsställelse som i alla fall jag finner högst glädjande.

BILD
Som tidigare nämnts så har Andersson gjort en resa. Till en början är hans tecknarteknik väldigt grov och oförfinad för att med tiden bli mer sofistikerad och nyanserad. Man kan väl lugnt säga att här läggs grunderna för senare serier som Alena och Astrid. Jag finner det ganska roligt att till en början så tecknas de flesta seriefigurer som normala människor för att senare bli mer extrema, nästan mot det absurda, i sina ansiktsuttryck och kroppsformer. Detta ger seriefigurerna en helt annan karisma och påtaglig personlighet som inte behöver så många ord för att klarlägga vad det är för en sorts typ. Slusken, bitchen och det ofrivilliga offret är alla lätta att peka ut i vittneskonfrontationen så att säga. Det som verkligen utvecklas mellan serierna hos Andersson är färgläggningen som mot slutet är på en helt annan, nästan övernaturlig, nivå. Det är svårt att inte gilla de olika övertoningarna, kontrasterna och färgspektrat som ger serierna deras djup.

lovehurts3OMSLAG
Något som verkligen behöver få ett särskilt omnämnande är omslaget. Här är det många element som blandas med varandra. Jungfru Maria sminkad med De los Muertos- makeup med det krossade Love Hurts-hjärtat i centrum. Titeldesignen av bokstavsillustratören Sofie Björkgren smälter nästan obemärkt in motivet och svävar som ett olycksbådande åskmoln ovanför Marias huvud. Pricken över i:et är ändå den röda kromfolien som sparsamt använts för att ge utgåvan en känsla av påkostad lyx. Jag älskar att föra fingrarna över den lilla upphöjning som kromfolien skapar men det har nog mest med min bakgrund i den grafiska branschen att göra. Omslaget får betyget 5+ om ni frågar mig.

SLUTORD
Jag har egentligen bara ett slutord, KÖP. Förutom alla serier innehåller boken även skisser, manusutkast, gästskribenter, gästillustratörer och en oändlig mängd anekdoter från en lång resa som slutligen nått sitt mål. Jag kan berätta att mitt egna kreativa skaparglädje var nära nollpunkten när jag läste Love Hurts men efter så fylldes jag med inspiration och ny kraft. Det gick så långt att jag skrev en egen Love Hurts-berättelse bara för att se om jag kunde göra det. Den blev inte så pjåkig om ni frågar mig men den lär inte platsa i Kim W. Anderssons mästerliga seriekatalog.

Karl XII:s död

KarlxiisdodTitel: Karl XII:s död – Gåtans lösning
Författare: Peter From
Förlag: Historiska Media (2005)

Genom århundradena sedan Karl XII:s stupade 1718 har debatten varit både hård och frustrerande hätsk angående kungens död. Var det en norsk slumpkula som fällde monarken eller blev han lönnmördad av en svensk förrädare som eventuellt sköt den så kallade kulknappen? Träffades kungen från den högra eller den vänstra sidan? Var kulan av bly, järn, mässing eller något annat material med nästan magiska egenskaper? Efter att ha läst Peter Froms bok som systematiskt går igenom alla teorier och förhållanden på ett både logiskt och vetenskapligt sätt kan vi dra slutsatsen att Karl XII sköts av en norrman som avfyrade en vanlig blykula. Det skall till några nya häpnadsväckande rön för att ändra bokens konklusion och några sådana lär aldrig dyka upp. Gåtan är löst och låt nu alla som deltagit i den heta debatten gräva ner stridsyxorna så att vår dyrbara tid kan användas till andra diskussioner.

Peter Froms bok är en grundlig genomgång av allt som berör Karl XII:s död. Han tar en ordentlig titt från till synes alla vinklar och lämnar inte mycket kvar för egna tolkningar. Vi får läsa ögonvittnenas berättelser, följa likets färd tillbaka till Stockholm, en redig genomgång av de olika kistöppningarna, förhållandena som rådde på dödsdagen och en mustig ballistisk genomgång. Allt detta kryddat med otaliga noter och appendix som inte lämnar kvar många oklarheter och en gång för alla löser gåtan.

Det mest frapperande är alla professionella vetenskapsmän, glada amatörer och förvirrade tokstollar som under nästan 300 år har lagt fram sina teorier och påstått både det ena och det andra på ytterst lösa grunder. Att Peter From har orkat gå igenom alla dessa och avpolletterat dem som inte har någon som helst vetenskaplig grund måste a frestat tålamodet men tappert kämpande och enligt egen utsago många sömnlösa nätter har till slut fått sanningen att segra. Personligen slås jag av att så många professorer har lagt fram sina teorier utan några som helst bevis. Att sätta sitt rykte på spel på en teori, hur sannolik den än tycks vara, låter i mina öron föga vetenskapligt. Jag antar att många har velat rida på vågen och vara med i debatten om kungens död oavsett om de har haft rätt eller inte.

Man kan tycka att Peter From frestar läsaren tålamod när varje liten ämne diskuteras in i minsta detalj men denna grundlighet är också bokens stora förtjänst. Författarens noggrannhet kan ibland tyckas gå till överdrift men samtidigt så tystar den ner alla tvivlare. Så här efter att ha läst boken finns det inte mycket som talar för att det inte har gått till på något annat sätt än det författaren lägger fram. Som Sherlock Holmes sade ”När du har eliminerat det omöjliga måste vad som återstår, oavsett hur osannolikt det är, vara sanningen.” Logiken talar sitt tydliga språk och det är svårt att argumentera emot det.

Karl XII:s död är inte lättläst men den är heller inte så akademisk så att en lekman inte kan följa med i resonemanget. Det är en bok som avslöjar en av de senaste århundradenas stora svenska mysterier och bör således läsas av alla som är intresserade. Det skulle vara intressant att läsa liknande böcker om andra statsöverhuvuden som mördats av okända gärningsmän, exempelvis John F. Kennedy och Olof Palme. Jag ger i alla fall Karl XII:s död – Gåtans lösning två tummar upp.

Ljuvliga nostalgi!

finnadoldatingFör oss som växte upp på 80- och 90-talet har det knappast gått att undvika att det i december har kommit två böcker om den tidens främsta hobby, nämligen rollspel. Under mellandagarna har jag haft det förträffliga nöjet att läsa böckerna Finna dolda ting av Anna-Karin & Daniel Linder Krauklis och Äventyrsspel – Bland Mutanter, Drakar och Demoner av Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmsson. Den förstnämnda boken berättar den svenska rollspelshistorien från 80-talet och framåt medan den andra handlar om det nästan totaldominerande företaget Äventyrsspel. Båda böckerna är episka nostalgitrippar tillbaka till en tid innan mobiltelefoner, internet och datorspel.

aventyrsspelFör en som växte upp i det avlägsna Boden så var avståndet långt till spelkonvent och magin som skapades i Frihamnen. Frågorna var alltid många om rollspelshobbyn i allmänhet och Äventyrsspel i synnerhet. Efter alla dessa år så fick man äntligen svar på de flesta av frågorna som; vad hände med Partisan, hur stor var moralpaniken, dödade Kult den svenska rollspelsmarknaden och varför gick Äventyrsspel i konkurs? Jag skall villigt erkänna att jag är mest intresserad av Äventyrsspels verksamhet då jag knappt har bläddrat i produkter från andra svenska rollspelsföretag.

aventyrsspel-dazDet skall också erkännas att det var länge sedan jag skrattade så mycket som när jag läste dessa böcker. Speciellt boken om Äventyrsspel är fullmatad med roliga anekdoter och personliga kommentarer av det mer absurda slaget. Eftersom rollspel var en så stor del av min uppväxt så var det en hett efterlängtad och mycket välkommen läsning. Ett stort tack till Anna-Karin, Daniel, Orvar och Jimmy för att ni väckte till liv de slumrande minnena av en mer oskuldsfull tid. Ett stort tack också till alla polare som hjälpte till att skapa dessa minnen. Måtte den 20-sidiga tärningen aldrig sluta rulla.

Carolux Rex (bok)

carolusrexTitel: Carolus Rex – Karl XII – hans liv i sanning återberättat
Författare: Ernst Brunner
Förlag: Albert Bonnier Förlag (2006)

Låt mig börja med att säga att detta är en massiv bok. Dryga 800 sidor av dödsförakt, storhetsvansinne och ren galenskap. Den var så överväldigande att jag var tvungen att läsa den i flera omgångar för att kunna ta mig till slutet. Jag vill inte heller ge mig in i debatten om hur mycket som är sant och hur mycket Brunner har hittat på från egen fatabur. Jag är ingen historiker och skulle inte kunna peka ut många av de faktafel som riktiga historiker har pekat ut och i skiftande grad fördömt författaren. Istället kommer denna recension bara att ses genom mina egna populärhistoriska ögon. Jag hoppas att det är mig förlåtet.

Det första som slår mig så här efteråt är hur galen var egentligen Karl XII? Jag ställde mig frågan redan i min recension över Peter Froms bok Kalabaliken i Bender och här blossar den åter upp med förnyad styrka. Brunners Karl XII är totalt hänsynslös, drivs av ett Messiaskomplex och är envis till ruinens brant. Det förhatliga porträttet kan nästan beskrivas som; Vad skulle ha hänt om Joffrey Baratheon från Game of Thrones varit kung av Sverige under 1700-talet?

Boken är en fiktiv självbiografi över Karl XII:s liv och börjar med att han föds, med segerhuva förstås och med bloddrypande händer som ett förebud om ett liv i krigets tecken. Därefter växer han upp och visar redan i unga år tecken på sadism och skoningslöshet. Efter Karl XI:s död greppar han makten som envåldshärskare i riket och omoget börjar han regera som den värsta tyrann. Det dröjer dock inte många år innan Det stora nordiska kriget bryter ut och med det släpps Karl XII:s ärelystnad lös med full kraft.

Därefter följer 700 sidor av truppförflyttningar, ärorika segrar, bittra förluster och meningslösa uppoffringar. Kungen visar ingen medömkan till de liv som spills (både fientliga och egna) så länge han kan odla myten om sig själv, som den krigare vara like icke finns på denna jord. Han älskar att höra hur fienden darrar när de hör hans namn och anser att varje motgång, stor som liten, bara är en grop i vägen på hans väg mot den fullständiga segern. Katastrofen vid Poltava anses bara vara en besvärande förlust. Visserligen är Karl XII rosenrasande över Lewenhaupts kapitulation men han kan inte se att detta är början till slutet. Istället fortsätter han deltaga i det ena slaget efter det andra trots att han ställs mot omöjliga odds.

Det som är så frapperande är att Karl XII hade så många tillfällen att skapa fred och troligast gå till historien som en av landets främsta kungar, i samma klass som Gustav Vasa och Birger Jarl (ja jag vet att den sistnämnde aldrig var kung men han regerade Sverige som om han vore en). Även när det såg som mörkast ut fanns chansen att få fred under hyfsade till goda villkor. Envist ville han dock kriga vidare och bara sluta efter att Sverige återfått alla förlorade landområden och att August den starke för all framtid avsatts från Polens tron.

Om Brunners porträtt över Karl XII stämmer så var mannen en fullständig psykopat. Än värre är att Peter den store framställs som ännu värre. Dessa två herrars kamp kan på mer än en punkt jämföras med den mellan Hitler och Stalin. Trots att Karl XII mest krigar med ryssarna så framställs hans egna kusin August den starke som kungens verkliga nemesis. Jag antar att det låg för mycket prestige i att låta Stanislaw Leszczynski förlora tronen efter att den så mödosamt erövrats åt denne svenska nickedocka.

Efter att ha tagit mig igenom dessa 800 sidor så är jag alldeles utpumpad. Trots att den sägs ha över 1500 faktafel så går den inte att ge något annat än högsta betyg. Historiker tycker nog att denna bok mest är ett plagiat av Anders Fryxells böcker om Karl XII medan vi som inte sitter på några höga hästar kan erkänna att den är ett populärhistoriskt mästerverk. Så det så.

Vredesverk

VredesverkTitel: Vredesverk
Författare: Erik Granström
Förlag: Coltso (2014)
Övrigt: Vredesverk är den tredje boken i Erik Granströms kvadrologi om den femte konfluxen.

Jag drog mig i det längsta för att läsa Vredesverk trots att jag köpte boken dagarna efter den gavs ut. Detta för att den föregående boken (Slaktare små) var en sådan besvikelse. Med besvikelse menar jag inte att den var dåligt skriven utan att den bara malde på och byggde upp utan att kulminera i ett tillfredsställande slut. I Vredesverk är det tvärt om, här avlöser de stora slagen, intrigerna och dolkstötarna i ryggen varandra med en sådan frenesi att jag blir alldeles kallsvettig. Vredesverk skulle dock inte kunnat avfyra ett sådant fyrverkeri om inte Slaktare små placerat ut pjäserna på spelbordet och gjort allt det grova förarbetet. Därför bör Slaktare små och Vredesverk ses som ett stort verk som författaren tvingades klyva på grund av dess massiva omfattning.

Jag skulle säga att det är smått omöjligt att i korta ordalag återberätta vad Vredesverk handlar om. Rollfigurerna är för många, deras tankar och mål ändrar sig under resans gång och de som var vänner i ena kapitlet är dödsfiender i nästa. Att direkt hoppa på Vredesverk utan att ha läst de två föregående delarna finner jag som en dålig idé. Läsaren behöver kunskapen från både Svavelvinter och Slaktare små för att denna bok skall kunna avnjutas som det mästerverk det är. Ja ni läste rätt. Jag ger inte ofta ut omdömet Mästerverk men i detta fall är det berättigat. Efter all den frustration som Slaktare små lämnade mig med så är Vredesverk den räddande ängeln som fick mig att på allvar förstå Erik Granströms storhet. Att Vredesverk dessutom (till synes) avslutar äventyren i Trakorien för att förflytta slutkonflikten till Marjura finner jag mycket tillfredsställande.

För er som undrar så återser vi alla våra gamla bekanta i Vredesverk. Praanz da Kaelva, Arn Dunkelbrink, Silvia Miranda, Brior Brådfot, Didra Damagi, Shagul och givetvis draken Blatifagus är alla med. Vi gör även några nya bekantskapheter och tar farväl av gamla. När cruta-röken slutligen har lagt sig är allt upplagt för en strålande avslutning i den sista boken, Vanderland. Som ni redan har förstått ger jag Vredesverk två tummar upp och rekommenderar alla att läsa de tre böckerna i konflux-sviten som har givits ut. Själv kommer jag tålmodigt att invänta den avslutande delen och den kommer jag banne mig inte att dröja 10 månader med att läsa.

Barry Lyndon

barrylyndonOriginaltitel: Barry Lyndon
Språk: Engelska
Produktionsår: 1975
Speltid: 184 min
Regissör: Stanley Kubrick
Skådespelare: Ryan O’Neal, Marisa Berenson, Patrick Magee, Hardy Krüger, Leon Vitali m.fl.

Efter den kontroversiella A Clockwork Orange beslutade demonregissören Stanley Kubrik att filmatisera William Makepeace Thackerays The Luck of Barry Lyndon. I titelrollen som Barry Lyndon ville Kubrik ha Robert Redford men han tackade nej så rollen gick till Ryan O’Neal som var den ende skådespelare som Warner Bros (som pröjsade projektet) kunde acceptera. Som vanligt när det gäller Kubrik så är filmatiseringen omhöljd av rykten och kontroverser. Som exempelvis hur Kubrik kom över de ovärderliga kameralinser som NASA hade beställt från Carl Zeiss och gjorde det möjligt för honom att filma med svagt stearinljus som enda ljuskälla. Ett annat rykte säger att Kubrik sparkade över 50 skådespelare under de 300 dagar filmen tog att spela in. Vad som är sant och vad som är falskt är svårt att säga men att Kubrik var en mästare på att odla myten om sig själv är odiskutabelt.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

barrylyndon1Ryan O’Neal som Barry Lyndon.

Själva filmen som är över 3 timmar lång är uppdelad i två akter. I den första akten får vi följa hur Redmond Barry efter en duell tvingas att lämna det irländska barndomshemmet och låter sig värvas in i den engelska armén. Barrys regemente skickas över till det europiska fastlandet för att deltaga i Sjuårskriget (1756-1763), ett krig som för övrigt även Sverige deltog i trots att vi inte längre var någon stormakt. Det svenska engagemanget är mer känt här i Svedala som det Pommerska kriget. Efter en första batalj med fransmännen där Barrys vän kapten Grogan omkommer deserterar han men blir snabbt arresterad av Kapten Potzdorf som tvångsrektyrerar in honom i den preussiska armén. Efter att ha räddat Potzdorf får Barry lämna armén och förflyttas till den preussiska hemliga polisen för att spionera på en viss Chevalier de Balibari. När Barry får reda på att Balibari också är irländare beslutar han sig för att förråda sina uppdragsgivare. Balibari rörs av sin landsmans uppriktighet och tar honom under sina vingar. Tillsammans flyr de från Preussen för att börja ett nytt liv som professionella kortspelare. Akten slutar med att Barry träffar Lady Lyndon, en gift kvinna vars status och rikedom vida överstiger Barrys.

barrylyndon2Den brittiska armén går till anfall i en skärmytsling innan Slaget vid Minden (1759).

Den andra akten börjar med att Redmond Barry gifter sig med Lady Lyndon som nyligen har blivit änka och tar sig namnet Barry Lyndon. Därefter börjar Barry att negligera sin nyvunna fru och börjar istället spendera hennes förmögenhet. Det enda han bryr sig om mer än sig själv är sonen Bryan. Lady Lyndon har dock en annan son sedan tidigare, Lord Bullingdon, och han hatar sin nye styvfar. Åren går och den ekonomiska situationen blir allt mer ohållbar. Efter ett offentligt slagsmål med Lord Bullingdon blir Barry allt mer avskydd och utstött från den överklass han så desperat vill tillhöra. När Bryan sedan dör ung i en ridolycka faller Barry ner i en djup depresssion. Mitt i detta mörker blir han utmanad av Lord Bullingdon på duell. Styvsonen vill rädda sin mor och det lilla som finns kvar av familjens förmögenhet från Barrys klåpaktiga fingrar. Duellen hålls i en lada och slutar med att Lord Bullingdon skjuter Barry i benet. Lord Bullingdon är nu herre i familjen och lovar Barry en pension om han omedelbart lämnar England för att aldrig mer återvända. Barry antar erbjudandet och ger sig iväg. Slut.

barrylyndon3Lord Bullingdon tar sikte.

Barry Lyndon är Stanley Kubriks minst kända verk om man räknar bort de riktigt tidiga filmerna. Den har ett långsamt tempo som med all säkerhet skulle få dagens biopublik som är vana med alla inklämda actionscener och snabba klipp att tappa tålamodet. Det krävs engagemang för att se denna film och det skall ni göra för att det är en vacker film. Det ena scenen efter den andra målar upp en vy som är som hämtad från en 1700-tals målning. Det som verkligen skiljer Barry Lyndon från Kubriks övriga verk är att filmen saknar en signaturscen eller en ikonisk personlighet. Här finns ingen paranoid dator som i 2001 eller en bindgalen R. Lee Ermey som skäller ut sina rekryter efter noter som i Full Metall Jacket. Detta är en tidlös historia om en man från fattig bakgrund som söker rikedom, kärlek och status och när han väl lyckas uppnå det förlorar allt och tvingas börja om från början. Det är en film om den eviga strävan efter något bättre och att det i slutändan kan visa sig att gräset inte alltid är grönare på andra sidan. Barry Lyndon är kanske inte Kubriks mest odödliga mästerverk men det är helt klart en film för alla generationer.

Fraustadt 1706

fraustadt1706Titel: Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött
Författare: Oskar Sjöström
Förlag: Historisk Media (2008)

Rehnskiölds seger vid Fraustadt 1706 har alltid givit mig en liten klump i magen. Legenderna och myterna om denna klassiska karolinska seger har alltid på något sätt känts fel och full av överdrifter och uppdiktade fantasier. Tur då att Oskar Sjöströms bok Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött bringar klarhet där historiens dimmor alltid har legat tungt.

Men låt oss ta det från början för den oinvigde. Efter slaget vid Narva år 1700 beslutar sig Karl XII att marschera in i Polen för att göra slut på August II:s styre i landet. August den starke och Peter den store planerar dock att krossa den svenska armén genom att klämma den mellan hammaren och städet. Medan ryssarna uppehåller Karl XII och huvudarmén i öster planerar August ett anfall från Sachsen i väster. Allt som finns mellan sachsarna och Karl XII:s rygg är en liten svensk armékår på 10.000 man under befäl av Carl Gustav Rehnskiöld. Vid Fraustadt 1706 möter den karolinska armékåren Mathias von der Schulenburgs sachsiska här på 20.000 man. Svenskarna vinner en förkrossande seger med egna förluster på 400 stupade medan den sachsiska sidan med rysk förstärkning räknade 7.300 stupade med ungefär lika många tillfångatagna. Segern har därefter räknats som en av de riktigt stora eftersom oddsen verkligen inte var på svenskarnas sida. Så långt allting väl. Men hur var det egentligen med den dubbla omfattningen och massakern av 6.000 ryska krigsfångar? Låt oss ta dessa två myter i tur och ordning.

Med dubbel omfattning menas att en armés center anfaller fiendens center samtidigt som flyglarna går runt fiendens flanker och innesluter fienden och anfaller centern i ryggen. Denna taktik gjordes berömd av den kartagiske fältherren Hannibal vid slaget vid Cannae 215 f.kr. mot romarna. Det är en myt att Rehnskiöld skulle ha planerat sin taktik efter denna historiska seger. Att slaget för svensk del utvecklades till något som liknande dubbel omfattning berodde  mer på oförutsägbara omständigheter. När det gäller den högra flygeln upptäckte Rehnskiöld under uppmarschen att hela flygen inte kunde anfalla samtidigt (det var för trångt) så han lät dra ut denna dragonflygel ur linjen och beordrade den att gå runt och anfalla flankern. Ungefär samma sak hände på den vänstra flygeln men i detta fall togs initiativet helt på eget bevåg utan order från Rehnskiöld. Om man vill vara snäll kan man säga att det var en enkel omfattning. Att detta slag sedan sammankopplades med slaget vid Cannae är helt ett påhitt av 1900-talshistoriker.

regementetskalkSvenska karoliner mottager nattvarden vid Fraustadt 1706.
Målning: Regementets Kalk av Gustaf Cederström (1900)

Och hur var det med de ryska krigsfångarna? Mördade Rehnskiölds karoliner 6.000 värnlösa soldater som hade gett upp? Jag vill säga givetvis inte men ingen myt utan en gnutta sanning. Vad som hände var att ryssarna innan slaget hade vänt de vita vapenrockarna ut och in så att det röda fodret var utåt. Detta hade gjorts för att försvåra identifieringen av de ryska soldaterna eftersom de ansågs vara sämre än sina sachsiska vapenbröder (som bar röda vapenrockar). Det skulle med andra ord vara svårare för svenskarna att identifiera den sachsiska arméns svaga punkt i linjen. Efter slaget upptäckte karolinerna detta men de antog att anledning var att ryssarna försökte gå i fångenskap som sachsare. Detta ansågs av Rehnskiöld vara en allvarlig förseelse som var belagd med dödsstraff. 500 ryssar kunde sållas ut och dräptes sedan utan pardon. Att siffran sedan blev så hög som 6.000 berodde främst på rysk propaganda och att Voltaire skrev det i sin biografi om Karl XII. Var Voltaire fått sina uppgifter ifrån går inte att fastställa men denna verklighetsförvridna bild har därefter fått stort inflytande på senare historiker. Det ryska resultatet för slaget vid Fraustadt var: 4.000 dödade i strid, 500 massakrerade, 300 tillfångatagna och 1.800 som lyckades fly (alla siffror är ungefärliga).

Av alla böcker om karoliner jag läst är Fraustadt 1706 den jag läst snabbast. Efter att jag väl börjat fann jag det svårt att lägga ner den. Boken är ett måste för alla intresserade eftersom den gör upp med en rad historiska myter och nyktert ser på vad som verkligen inträffade. Ett extra plus får boken för alla fina kartor som beskriver slagets olika skeenden. Peter Englunds bok om Poltava har verkligen någonting här att försöka efterlikna. Ett litet minus utdelas för alla namn över döda och sårade som rabblas upp i tillsynes oändliga rader med ojämna mellanrum. Allt som allt är detta ett mästerverk som borde finnas i var svensks bokhylla.

Kalabaliken i Bender

kalabalikenibenderTitel: Kalabaliken i Bender – Karl XII:s turkiska äventyr
Författare: Peter From
Förlag: Historiska Media (2009)

Peter From har verkligen lyckats överraska mig. När jag började läsa Kalabaliken i Bender förväntade jag mig en bok i samma faktatunga och akademiska stil som författarens första bok, Karl XII:s död (som jag kommer att ta upp vid ett senare tillfälle). Men här har Peter From valt en annan stil, han har moderniserat språket, avstått från notapparat och broderat ut samtal. Allt för att göra boken så läsvärd som möjligt. Och som han har lyckats. Denna bok seglar genast upp på min topp tre lista över karolinerböcker och jag kan inte förstå hur författaren på bara dryga tvåhundra sidor har lyckats få med så mycket som är intressant utan att det blir högtravande eller tråkigt.

Boken börjar vid slaget vid Poltava och tar oss hela vägen till den stora kalabaliken fyra år senare. Vi får veta en hel del om maktspelet som försegick i kulisserna och får svar på frågan varför Karl XII stannade så länge i Bender (eller i Warnitza om man skall vara helt korrekt). Boken berättar också många fakta som länge har gäckat mig. Om jag tillåts att använda mig av ett exempel så har jag alltid undrat hur Karl XII blev skjuten i foten några dagar före slaget vid Poltava. Det har varit allmän kännedom att den svenska kungen var så skadad att han inte kunde leda armén men hur det gick till har varit en väl förborgad hemlighet. Skottskadan skedde under en nattlig operation när ryssarna i stor skala försökte ta sig över floden Vorskla (om det nu var någon mer än jag som undrade).

Nästa väldigt intressanta fakta som kommer fram är Peter den stores debacle i Prut. På ett liknande sätt som Karl XII och hans karoliner hade marscherat in i ett land (Ukraina) utan mat och andra nödvändiga resurser marscherade tsar Peter med sin armé år 1711 in i det Osmanska riket. I brännande hetta kämpade tsaren sig ända fram till floden Prut. Där inneslöt den övermäktiga turkiska armén ryssarnas slutkörda och demoraliserade trupper med tsar och allt. Här uppenbarade sig ett gyllene tillfälle att avsluta det stora nordiska kriget och historien kunde ha sett helt annorlunda ut om Karl XII hade varit på plats. Men det var han inte och tsarens utsände kunde förhandla fram fördelaktiga fredsvillkor som tillät den ryska tsaren och hans armé att oskadda marschera hem. Den turkiske befälhavaren hade om han velat kunna ställa vilka krav som helst på tsaren för Peter den store var verkligen fångad som en råtta i fällan.

kalabalikenlitografiKalabaliken i Bender – Litografi av Johan Cardon

Den sista punkten jag tänker ta upp behandlar Karl XII själv. Själva kalabaliken och dess händelseförlopp får ni läsa om i boken men kungens agerande under dagen i fråga måste jag ställa några frågor om. Den första fråga jag kommer att tänka på är: Var Karl XII spritt språngande galen? Var han en krigsgalning som ville dö i strid? Hur kunde han ens komma på tanken att göra motstånd mot en totalt överlägsen och minst tio gånger så manstark turkisk fiende på dennes hemmaplan? Varför valde han att barrikadera in sig i Kungshuset med ett femtiotal trogna mannar och göra motstånd till sista blodsdroppen? Hade han inga tankar på manskapet som skulle dö helt i onödan för hans fåfänga? Peter From gör inga ansträngningar i att fördjupa sig i detta ämne. Han redovisar bara vad som hände. Men Karl XII:s mentala hälsa vid denna tidpunkt måste ändå avhandlas på ett eller annat sätt. Det skulle vara intressant om en modern psykolog gjorde en psykoanalytisk undersökning av kungen med hjälp av de dokument som finns besparade från tiden. Vad tror ni själva, var Karl XII galen?

Jag rekommenderar varmt denna bok till alla historieintresserade. Den berättar en fängslande historia om ett märkligt kapitel av den svenska historien. Det enda jag saknar är en epilog om Karl XII:s vistelse i Demotika och Adrianopel efter kalabaliken där kungen mestadels var sängliggande. Annars var detta i det närmaste en perfekt bok. Peter From måste omedelbart åter fatta pennan och återvända från sin ”exil”. Sverige behöver hans författarskap.

Ostindiefararen Götheborg

gotheborg02Ostindiefararen Götheborg förärade Luleå stad med ett besök 22-25/8 2013. Med på segelskeppet var kronprinsessan Victoria som kom till staden för att inviga den ombyggda södra hamnplanen. På grund av folkvimlet fick jag ingen bild av Hennes Kunglig Höghet men vad kan man göra? På den betydligt lugnare söndagen fick jag gå ombord och andas in timret och tjäran. Det är ganska otroligt att en gång i tiden seglade skepp som detta till Kina utan GPS-system och motorer. Beväpnad med min trogna iPhone fotograferade jag några dussin bilder. Jag har samlat de 12 bästa bilderna i ett fotoalbum som ni nu kan beskåda.

För att se fotoalbumet tryck här!