7 inlägg Etikett Ludvig XIV

The Death of Louis XIV

lamortdelouisxiv-1Originaltitel: La Mort de Louis XIV
Språk: Franska
Produktionsår: 2016
Speltid: 115 min
Regissör: Albert Serra
Skådespelare: Jean-Pierre Léaud, Patrick d’Assumcao, Marc Susini, Bernard Belin m.fl.

Ludvig XIV, mer känd som Solkungen, ligger för döden. Han har drabbats av kallbrand och sakta förtärs hans kropp av sjukdomen. Han som i livet var vitaliteten personifierad är nu en skugga av sitt forna jag och hans närmaste gör allt de kan för att förlänga hans liv. Under två veckor träffar han den ene läkaren efter den andre men inget de gör förbättrar kungens dåliga hälsa. Till slut finns inget annat att göra än att kalla på prästen så att Ludvig kan ta den sista nattvarden och be om syndernas förlåtelse.

lamortdelouisxiv-2Ludvig XIV ger några sista visdomsord till sin 5-årige tronföljare, den blivande Ludvig XV.

Regissören Albert Serra har skapat en vacker elegi över den kanske mest kände kungen genom tiderna. Filmen är ett långsamt (och jag menar långsamt) kammarspel där varje akt i Ludvigs dödskamp är varsamt återgivet. Trots att det är kungen som är i centrum så är det genom hans kammarherre, hans livläkare, olika präster och släktingar som vi får ta del av lidandet och deras förtvivlade försök att skjuta upp det oundvikliga. Förutom den dystra stämningen är filmen väldigt mörk, jag tror att den bara är upplyst genom stearinljus och detta ger dramat en väldigt speciell atmosfär. Även om alla skådespelare gör bra ifrån sig är detta inte en film för alla. Den känns periodvis faktiskt mer som en dokumentär över en mans sista dagar än en spelfilm. Det är ett porträtt över en man som trots all sin storhet inte kan undvika att gå den väg som vi alla kommer att göra, förr eller senare.

Mannen med järnmasken (1998)

manintheironmask1Originaltitel: The Man in the Iron Mask
Språk: Engelska
Produktionsår: 1998
Speltid: 132 min
Regissör: Randall Wallace
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jeremy Irons, John Malkovich, Gerard Depardieu, Gabriel Byrne, Anna Parillaud, Judith Godreche m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Efter filmen Titanic var Leonardo DiCaprio stekhet i Hollywood som romantisk hjärtekrossare till miljontals tonårstjejer. Det kom därför litet som en överraskning att han därefter valde att spela rollen som den onde kungen i Mannen med järnmasken. Hans popularitet visades ändå bland flickorna då det var fler unga kvinnor än unga män som såg detta action-drama på biograferna. Antagligen var detta ett första steg från DiCaprios sida att försöka bli en respekterad och seriös skådespelare även om det skulle dröja några år innan han lyckades tvätta av sig flickidolstämpeln. I en film med veteraner som Malkovich, Depardieu, Byrne och Irons utan att ha huvudrollen hamnade DiCaprio litet i bakgrunden och tur var väl det. Dramat mellan de äldre skådespelarnas hamnar i centrum och DiCaprios relativa oerfarenhet märks inte så mycket som den annars kunde ha gjort. DiCaprio fick något orättvist en kalkon-Oscar för sin insats i denna film.

manintheironmask2Först var vi tre, sedan fyra, och nu fem? Det börjar bli många i det här bandet!

Året är 1662 och på den franska tronen sitter Ludvig XIV, en bortskämd, egoistisk och maktfullkomlig kung. Av de gamla musketörerna är det bara D’Artagnan som fortfarande är i tjänst, övriga har gått i pension. En dag får kung Ludvig syn på Christine och han blir betagen av den unga skönheten. När han får veta att Christine redan är förlovad med en av hans soldater vid namn Raoul sänder han honom till krigsfronten där han dödas. Detta är dock ett stort misstag då Raoul visar sig vara Athos son. Tillsammans med Porthos och Aramis planerar därför Athos att avsätta kungen och nyckeln till att lyckas med detta tycks vara den mystiske fången med järnmasken som finns inlåst i fästningen Bastiljen. Det stora problemet är bara att D’Artagnan står i deras väg…

Även om filmen mestadels fick negativ kritik när den hade premiär måste jag säga att detta är en av de bästa Musketör-filmerna som gjorts. Jag gillar den mörkare tonen mer än den flamboyanta som dessa filmer annars brukar ha. Handlingen är bra, skådespeleriet är bra och actionscenerna är mer realistiska. Jag kan inte finna något som är riktigt dåligt även om filmen inte är något mästerverk. Det är en stabil rulle helt enkelt.

manintheironmask3Iron Man (anno 1662) i dödlig kamp med Ludvig XIV.

Filmen bygger löst på Alexandre Dumas bok Vicomte de Bragelonne från 1849. Denna bok är delad i tre delar och det är den tredje delen som heter Mannen med järnmasken. Som seden är så har denna klassiska bok filmats otaliga gånger genom åren. Den första versionen var en italiensk stumfilm som kom redan 1909. Personligen tycker jag bättre om denna berättelse än De tre musketörerna som mest är ett glatt matinéäventyr.

Kanske något oväntat är jag väldigt positiv till Mannen med järnmasken. Det är inte ytterligare en hjärndöd rulle där en massa musketörer far omkring och bara viftar med sina värjor och drar kardinal Richelieu i näsan i tid och otid. Jag gillar verkligen det tragiska i både Athos och D’Artagnan berättelse som gör att de inte bara av en slump dras in i händelseutvecklingen. De är den direkta orsaken till att den över huvud taget existerar. Detta är en perfekt popcornrulle när man inte har något annat för sig. Rekommenderas.

Kungens döttrar!

kungensdottrar2Brudarnas ankomst av Eleanor Fortescue-Brickdale.

Året är 1663 och kung Ludvig XIV har problem. Den franska kolonin Nya Frankrike har bara 3.200 franska invånare medan hans brittiska rival har över 100.000 brittiska invånare i Nya England. Dessutom är könsfördelningen horribelt snedvriden då det går sex män på varje kvinna i kolonin. Om Frankrike inte skall bli helt utmanövrerade så måste något göras omedelbart för att få upp invånarantalet i kolonin.

Det högsta hönset i Nya Frankrike, intendent Jean Talon, föreslår därför för kungen att denne skall sponsra överfarten över Atlanten för minst 500 kvinnor så att kolonins soldater och pälsjägare skall kunna bilda familjer och få barn. Ludvig XIV gillar det han hör och öppnar den stora plånboken. Tio år senare har över 800 unga franska kvinnor skeppats över och invånarantalet i kolonin har mer än fördubblats. En stor succé.

De kvinnor som på detta sätt kom att bosätta sig i Nya Frankrike kallades för kungens döttrar (filles du roi). Elaka rykten sade att kvinnorna var prostituerade men de flesta kom bara från fattiga förhållanden och var vana att arbeta hårt. Ofta var de föräldralösa eller så kom de från familjer som hade ”för många” barn. Väl framme i kolonin fick ungkarlarna uppvakta ”döttrarna” som antingen fick stanna hos respekterade familjer eller hölls separerade i ett kloster tills de kunde giftas bort. I slutändan gifte sig 96% av kungens döttrar med en kolonist och av dessa var bara 3% av äktenskapen barnlösa. Några nutida ättlingar till kungens döttrar är Hillary Clinton, Madonna, Angelina Jolie och Tom Bergeron.

Musketörerna – Säsong 3

themusketeers10Originaltitel: The Musketeers – Series Three
Språk: Engelska
Produktionsår: 2016
Antal avsnitt: 10
Speltid: 60 min/avsnitt
Regissör: Simon J. Ashford, Simon Allen m.fl.
Skådespelare: Tom Burke, Santiago Cabrera, Howard Charles, Luke Pasqualino, Tamla Kari, Hugo Speer, Ryan Gage, Rupert Everett m.fl.

Jag skulle vilja kalla säsong 3 av Musketörerna för en mellansäsong men eftersom det är den sista så låter det inte riktigt rätt. Dåliga tittarsiffror har fått chefsfolket på BBC att dra i nödbromsen och avsluta en annars uppskattad och omtyckt serie. Personligen kommer jag att minnas de råbarkade actionsekvenserna som inte på något sätt var koordinerade som balett, som alldeles för många filmer och TV-serier av idag är. Det är mer klassisk slå-på-käften-action i bästa Clint Eastwood eller Nick Nolte anda. Det gillar jag.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Under fyra långa år har Athos, Porthos och D’Artagnan krigat vid fronten i Fransk-Spanska kriget (1635-1659). Samtidigt har Aramis spenderat samma period i kloster som munk även om han inte har tillåtits att avge klosterlöftena. Av en slump för krigets vindar samman de forna musketörerna och tillsammans lyckas de fyra avstyra en spansk räd mot en fransk krutkonvoj. Därefter kallas musketörerna tillbaka till Paris (även Aramis) av Treville som nu är minister och en av kung Ludvig XIII:s närmsta män. Treville vill att Athos bygger upp en ny kår av musketörer för att skydda Paris då de flesta gamla har gått förlorade i kriget. Han vill också göra detta för att de åter skall bli en motpol till ”det onda” röda gardet som de senaste åren åter fått härja fritt.

themusketeers8Athos (Tom Burke) går till anfall under det Fransk-Spanska kriget.

En av de mest intressanta aspekterna inför säsongen var vem som skulle bli den nya ärkeskurken. Personligen trodde jag att hertigen av Buckingham skulle få rollen men filmskaparna ville något annat och bjuder inte bara på en eller två, utan hela tre ärkeskurkar. De tre är; markisen de Feron (kungens handikappade farbror), hertigen av Orléans (kungens odåga till bror) och Lucien Grimaud (en 1-dimensionerad niding av ringa härkomst). Jag var litet osäker på om Rupert Everett som spelar de Feron skulle klara av tidseran men av de tre är det han som briljerar. Tyvärr visar det sig att det är Grimaud som får mer och mer utrymme på de andras bekostnad. Det var väldigt länge sedan jag såg en så tråkig och fantasilös ärkeskurk vars enda vilja bara är ren ondska.

Under den tredje säsongen koncentrerar sig handlingen till den döende kung Ludvig XIII och vem som skall bli hans efterträdare. Ludvig har en son (den blivande kung Ludvig XIV) men han är bara ett barn vars intressen drottning Anna måste försvara med näbbar och klor. Medan gamarna börjar cirkla runt Paris är det upp till Treville att släcka bränderna och säkra tronföljden. Det visar sig vara ett allt annat än lätt arbete men då har han som tur är hjälp av några rediga musketörer.

themusketeers9Säsong tre är goda tider för ärkeskurkar som de Feron (Rupert Everett).

Det som är bra med säsong 3 är att man inte vet vilken riktning serien skall ta. Det blir givetvis mycket fäktande och palatsintriger men det mesta ligger fortfarande öppet. Tyvärr räcker inte detta då serien går mycket i gamla fotspår och Grimaud är en så onyanserad skurk som får en att vilja slå av dumburken. Roligare är det då när Rupert Everetts läbbige men på vissa plan ändå sympatiske skurk får styra och domdera.

Det skall sägas att säsong 3 börjar bra för att bli sämre för varje avsnitt som går. Mot slutet känns det nästan skönt att serien läggs ner för det känns som om producenterna och manusförfattarna kört fast. Jag undrar om inte alla inblandade visste om att detta skulle bli den sista säsongen då serien slutar med en sorts epilog där Athos, Porthos, Aramis och D’Artagnan tar farväl av varandra. De må gå skilda vägar men de är och kommer alltid att förbli musketörer. Jag tycker att det har varit tre trevliga säsonger och tackar för underhållningen. En för alla, alla för en!

Världens Historia nr 5, 2014

vh2014nr5Årets femte nummer av Världens Historia innehåller inte en, inte två utan hela tre intressanta artiklar. Visserligen hör två av artiklarna mer medeltiden till men de spiller ändå över till 1700-talet och bör därför omnämnas. Låt oss därför utan vidare dröjsmål gå igenom artiklarna.

Bödeln var medeltidens utstötte Av Else Christensen.
Den första artikeln handlar om rollen i samhället som bödeln hade i allmänhet och Frantz Schmidt i synnerhet. Bödelsyrket gick ofta i arv från far till son eftersom det var ingen som ville bli en professionell mördare, bespottad av alla och utstött av samhället. Bödlarna var heller inte välkomna i kyrkan, få ville gifta sig med dem och deras barn fick inte ta upp andra yrken. I gengäld tjänade en god bödel bra med pengar. Det var sällan svårt för bödlarna att hitta nya anställningar eftersom lag och ordning var på modet och straffen grymma. Men en bödel skulle inte bara avrätta folk, denne skulle också tortera fram bekännelser och föra noggranna anteckningar. Därför var det ett krav att en bödel skulle kunna läsa och skriva. Hur gick det då för bödeln Frantz Schmidt? Jo, han gick i pension efter 394 avrättningar, blev läkare på ålderns höst och fick slutligen hedern återupprättad av kejsar Ferdinand II. Hans barn befriades från förbannelsen att själva bli bödlar.

Marskalk murade in Frankrike Av Esben Mønster-Kjaer.
Den andra artikeln berättar om Sébastien Le Prestre de Vauban, 1600- och 1700-talets främste militäringenjör som var lika bra på att bygga fästningar som han var på att inta dem. När Ludvig XIV expanderades sitt rike var det Vauban som fick uppdraget att befästa de nya gränserna. Under sin karriär byggde han hela 33 fästningar och förbättrade över 300 andra. Dessa befästningar gjorde det i stort omöjligt för frankrikes fiender att invadera landet då de hela tiden tvingades stånga sig blodiga vid den ena fästningen efter den andra. Ett bevis på Vaubans ingenjörskonst är att hela 12 av hans fästningar finns med på UNESCO:s världsarvslista och än fler står än idag. Artikeln har även flera utmärkta kartor som tydligt beskriver hur ett stjärnfort skulle försvaras. Här skall illustratören Claus Lunau ha en extra eloge för sitt utmärkta arbete.

Jakten på den förbjudna boken Av Therese Boisen Haas.
Den tredje artikeln handlar om den italienske bokjägaren Poggio Bracciolini som år 1417 i ett avsides tyskt kloster hittade Lucretius försvunna bok De rerum natura (om tingens natur). Denna bok som skrevs omkring år 50 f.kr. innehöll många provocerande tankar som att allt är uppbyggt av atomer och att människan skall leva ett liv utan smärta och fruktan för gudarnas vrede. Många av dessa tankar är sanningar idag men under det dogmatiskt kristna 1400-talet var boken anarkistiskt sprängstoff. Att boken ens har kunnat överleva till våra dagar måste nästan ses som ett mirakel i sig. Till stor del kan vi tacka den så kallade läsplikten som alla klostermunkar krävdes att utföra under medeltiden. Eftersom det inte fanns ett så stort utbud i de kristna biblioteken blev lösningen att fylla ut hyllorna med texter från äldre tider. När dessa böcker och skriftrullar blev gamla och slitna kopierade munkarna texten till nya böcker och så fortsatte det till omkring år 1000. Då började det kristna utbudet att bli stort nog och alla gamla ”hedniska” böcker lämnades att förfalla. Runt år 1400 började intresset att hitta antikens försvunna böcker så att de gamla läromästarnas texter kunde räddas. Poggio Bracciolinis räddning av Lucretius bok tände en av de första facklorna i det som så småningom som skulle leda till renässansen.

Att skriva:
Ludvig eller Louis?

attskrivaJag har hitintills inte skrivit några inlägg om hur det är att skriva och vilka problem som jag har stött på. Detta blir det ändring på nu då jag tar upp frågan om försvenskade namn och översättandet av titlar.

Ett problem som jag tidigt stötte på när jag började skriva mina noveller om Karl Kämpe var om jag skulle använda de riktiga namnen på de historiska personerna som dyker upp eller om jag skulle använda de försvenskade namnen? Den första gången problemet visade sig var när jag började skriva om Ludvig XIV eller som han heter hemma i Frankrike Louis XIV. Under lång tid velade jag fram och tillbaka och ville verkligen gå med Louis. Men senare dök Peter den store upp och om jag skulle vara konsekvent och använda mig av hans ryska namn Pjotr Velikij uppstod problem. De flesta skulle nog veta vem Louis XIV var men vem tusan är Pjotr I? Allt eftersom fler namn började dyka upp blev svaret allt mer självklart att jag skulle använda mig av de försvenskade namnen för att undvika total förvirring. Alla Louis blev därför raskt utbytta till Ludvig.

Ett liknande problem som senare dök upp var titlar. Många titlar som hertig, baron, greve, markis finns inte eller har lokala motsvarigheter för landet i fråga. I Polen finns det exempelvis en titel som heter voivode vilket skulle kunna översättas rakt av till krigsherre. En mer riktig motsvarighet vore guvernör eller kanske medlem av senaten (sejmen). Voivode brukar på engelska och tyska översättas till duke respektive herzog, alltså hertig på svenska även om detta inte är helt korrekt. Den moderna betydelsen för voivode är provinsguvernör eller landshövding. För att det skulle passa in i mitt skrivande valde jag att använda mig av hertig. Detta må inte vara en perfekt översättning men det förmedlar vad jag vill berätta, det vill säga att det rör sig om en mäktig person i den polska aristokratin.

Fler liknande problem lär dyka upp i framtiden och jag kommer troligast att använda mig av det alternativ som gör texten mest lättbegriplig. Detta dock på bekostnad av det 100% korrekta. Detta är sådana avvägningar som de flesta som skriver förr eller senare måste göra. Jag tror båda varianterna går att använda sig av bara man är konsekvent.

Slaget vid Poltava

slagetvidpoltavaOriginaltitel: Sluga Gosudarev
Språk: Ryska, Franska, Svenska
Produktionsår: 2007
Speltid: 117 min
Regissör: Oleg Riaskov
Skådespelare: Dmitry Miller, Alexander Bukharov, Valeriy Malikov, Kseniya Knyazeva m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

För det första så är den svenska titeln något missvisande. Visserligen är filmens klimax förlagd till Slaget vid Poltava men om någon förväntar sig att filmen på något sätt skall vara ett korrekt historiskt dokument över slaget så kommer denna att bli grymt besviken. Detta är en ren propagandafilm som Putins Ryssland har producerat för att höja den egna nationalkänslan och visa att även detta land kan göra stora krigsfilmer som amerikanarna i Hollywood. Filmen känns påkostad, det måste man ge dem, men tyvärr kan detta inte rädda ett styltigt manus och taffligt skådespeleri.

Filmens handling är en tvådelad historia. Den ena delen handlar om de två franska adelsmännen, de Breze och de La Bush. Under ett kortspel i Versailles berättar de Breze ett skämt på de La Bush bekostnad. Den sistnämnde vredgas av förolämpningen och utmanar de Breze på duell för att återupprätta äran. Duellen utspelar sig nästa dag och båda kombattantera skadas men överlever. När franske kungen Ludvig XIV får höra talas om duellen blir han förgrymmad och beslutar sig för att straffa de båda duellisterna. De Breze beordras att söka upp Peter den Store för att ansluta sig till den ryska ledningen som fransk observatör. De la Bush får en liknande uppgift men istället hos Karl XII och svenskarna. Båda börjar den långa och farliga vägen mot respektive krigshär.

slagetvidpoltava1Aleksandr Bukharov som Grigory Voronov

Den andra delen handlar om Grigory Voronov, en rysk soldat i tsarens tjänst, som blir beordrad av sitt befäl att leta upp och oskadliggöra Den svarte ryttaren, en mystisk figur som håller till i de ryska skogarna och mördar kurirer. Voronov lyckas hitta ryttaren men lyckas inte avslöja dennes identitet innan han knuffas ner för en brant ravin. De Breze har under tiden tagit sig in i Ryssland men den vagn han färdas i överfalls av polska stråtrövare och bara De Breze kommer undan med livet i behåll då han i sista stund räddas av Voronov som lyckats kravla sig upp från sin ravin. De två gör sedan sällskap och upplever en hel del incidenter och strider med den svenska armén innan de når det ryska lägret vid Poltava. Därefter tar det stora slaget vid och som vi alla vet besegrades svenskarna och Karl XII måste fly fältet. De Breze och de La Bush utkämpar en sista duell mot varandra som en gång för alla skall avsluta deras ovänskap.

Där är handlingen i ett nötskal. Filmen har många svagheter inte minst när det gäller att beskriva svenskarna. Eftersom Karl XII och karolinerna är filmens bad guys visas dem också upp som sådana. Karolinerna uppträder högfärdigt och stöddigt och utför mord, brand och våldtäkter till höger och vänster. Detta är nog inte helt ohistoriskt men känns ändå på något sätt knasigt när ryssarna alltid uppträder som godhjärtade hjältar. Sedan har alla karoliner perfekta strukna uniformer utan en enda smutsfläck. Att det är en armé som upplevt den värsta vintern på mannaminne syns inte ett spår av. Kanske kom Lewenhaupts vagnkonvoj fram trots allt? Strida kan karolinerna inte heller för de verkar ha gått i samma skjutskola som stormtrupperna i de tidiga Stjärnornas krig-filmerna och en grupp blir till och med besegrade av ett gäng kärringar beväpnade med trähögafflar. Vi svenskar får också garva över språket när svenska officerare, som är spelade av ryssar, säger konstigheter som ”skjut” när de beordrar gemensamt avfyrade skottsalvor.

slagetvidpoltava2Raska svenska pojkar går till anfall

Trots allt detta är den största malörten själva Slaget vid Poltava då det har få likheter med det verkliga slaget. De inledande striderna om redutterna känns helt onödig då redutterna ser ut att kunna rasa samman när som helst och de inte alls liknar verkliga redutter. Vidare så inleds slaget mitt på dagen då det egentligen skedde i gryningen. Litet ser man av kavalleristriderna, den mördande kanonelden och den svenska flykten. I slutet av slaget håller svenskarna konstigt nog på att vinna och då tar Peter den store själv kommandot och rider till anfall och driver svenskarna till, hör och häpna, ordnad reträtt. Skall man skratta eller gråta?

Slaget vid Poltava är ingen bra film men den har ändå sin lilla bakåtvända charm. När den svenska armén introduceras inmarscherande i en liten by får jag nästan rysningar. Andrey Ryklins porträtt av fältmarskalk Mensjikov är också en av filmens få behållningar. Annars finns det inte mycket att orda om.