2 inlägg Etikett Karl II av England

Admiral

admiral1Originaltitel: Michiel de Ruyter
Språk: Nederländska & Engelska
Produktionsår: 2015
Speltid: 130 min
Regissör: Roel Reiné
Skådespelare: Frank Lammers, Sanne Langelaar, Barry Atsma, Egbert-Jan Weber, Charles Dance, Rutger Hauer m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Admiral är den engelska titeln på den nederländska storfilmen Michiel de Ruyter om den historiske amiralen med samma namn. Filmen börjar under det sista stora sjöslaget under Första engelsk-nederländska kriget (1652-1654), det slag som har gått till historien som Slaget vid Scheveningen. Under slaget dör den nederländska amiralen Maarten Tromp (Rutger Hauer) och motvilligt tvingas Michiel de Ruyter (Frank Lammers) ta över kommandot. Efter slaget sluter England och Nederländerna fred och de Ruyter vill dra sig tillbaka för att tillbringa resten av livet i lugn och ro med sin familj. Knappt har han hunnit lägga huvudet på kudden förrän Andra engelsk-nederländska kriget (1665-1667) bryter ut och de Ruyter övertalas av Johan de Witt (Barry Atsma) att ta befälet över den nederländska flottan. Samtidigt som de Ruyter rustar för krig pågår det en storkonflikt i Hollands generalstater där republikanerna med bröderna de Witt i spetsen slåss med Oraniska partiet som vill att prins Vilhelm (senare känd som kung Vilhelm III av England) skall bli ståthållare i landet. Medan politikerna käbblar krigar de Ruyter med engelsmännen med varierande resultat. Först efter de Ruyter genomför en spektakulär räd mot Chatnam och förstör stora delar av den engelska flottan i hamn kan fred slutas på nederländska villkor. Kung Karl II av England (Charles Dance) ruvar dock på hämnd och skapar en för Nederländarna dödlig allians med Frankrike. När så det Tredje engelsk-nederländska kriget (1672-1674) bryter ut så står hela Nederländarnas hopp till en enda man, ni gissade rätt Michiel de Ruyter.

admiral2

 

 

 

 

Som historiskt hjälteepos är Admiral inte helt lyckat. Kontentan är att det nederländska folket som är splittrat i republikaner och rojalister genom Michiel de Ruyters mod och uppoffrande sluter sig samman under en fana. de Ruyter håller sig neutral i konflikten och istället för att strida för någon sida strider han istället för landet och folket vilken uppfattning de än har. Det klassiska misstaget som regissören Roel Reiné gjort är att ställa sig neutral i konflikten mellan republikaner och rojalister. Båda sidor framställs (väldigt konstlat) som goda för att människorna de behandlar är berömda historiska nederländare vars minne inte får befläckas. De som är godingar i ena ögonblicket är halvondingar i nästa och tvärt om. Det gör det väldigt svårt att fatta tycke för någon då deras kamp endast kan medföra tragedi.

Själva filmen pendlar mellan palatsintriger och stora sjöslag (vilka är alldeles för många). Problemet är att de Ruyter genom sin neutralitet har väldig litet med intrigerna att göra utan bara får rycka in när engelsmännen skall få smisk. Samtidigt får intrigerna alldeles för litet utrymme för de berättar hur den moderna Nederländska nationen formades och är således mycket intressantare att se än samma sjöslag för femtioelfte gången. Detta gör också att filmen är och känns väldigt lång då den upprepar samma tema om och om igen.

admiral3

Regissören Roel Reiné överanvänder i filmen också slow motion-klipp även när berättandet inte motiverar det. Detta drar ner tempot ytterligare och jag får ibland känslan av att dessa klipp bara är med för att vi i detalj skall kunna se många av filmens skickligt utförda stunttrick. Tillsammans med väldigt många datoranimerade specialeffekter av varierande kvalité så ger det filmen ett inkompetent intryck men mer var kanske inte att förvänta från en regissör som är mest känd för filmer som Death Race 2 och 3.

Det som jag däremot gillar är samspelet mellan Frank Lammers och Sanne Langelaar. Som herr och fru de Ruyter får vi se hur de båda slits mellan kärleken till varandra och förpliktelsen till nationen. De tvingas ofta ta svåra beslut och speciellt fru de Ruyter får lida för en händelseutveckling som hon inte kan råda över. Över dessa två gör de flesta andra i ensemblen också bra ifrån sig och det är alltid trevligt att se gamla hjältar som Rutger Hauer och Charles Dance. Det hade varit intressant att se hur filmen hade sett ut om en annan nederländsk regissör (*host* Paul Verhoeven) hållit i rodret.

The Libertine

thelibertineOriginaltitel: The Libertine
Språk: Engelska
Produktionsår: 2004
Speltid: 109 min
Regissör: Laurence Dunmore
Skådespelare: Johnny Depp, Samantha Morton, John Malkovich, Rosamund Pike m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Mellan alla Pirates of the Caribbean-inspelningar hann Johnny Depp 2004 även klämma in sin medverkan i denna förbisedda lilla pärla. Den tog visserligen bara 45 dagar att spela in och hade en i sammanhanget blygsam budget men ändå. Det är en imponerande ensamble som regissören Laurence Dunmore lyckats samla ihop som förutom Johnny Depp även innehåller namn som Samantha Morton, John Malkovich och Rosamund Pike. De enda av skådespelarna jag störde mig på var Jack Davenport och Richard Coyle. Inte för att de gjorde dåliga insatser utan mer för att jag så innerligt förknippar dem med den brittiska sitcom:en Coupling (om någon kommer ihåg den).

Johnny Depp spelar John Wilmot, 2:e earl av Rochester. En 1600-talets playboy och poet som mest ägnar sig åt att dricka, jaga fruntimmer och tänja alla gränser bortom bristningsgränsen. Filmen utspelar sig under Karl II av Englands regeringstid som präglades mycket av kungens maktkamp med parlamentet. När kungen var ung räddades han, under det engelska inbördeskriget 1642-1651, av Wilmots far, och därför har Karl II stort tålamod med unge Wilmots alla upptåg och dårskaper.

Wilmot träffar Elizabeth Berry (Morton) som han har ett komplicerat förhållande till. Till en början rent platoniskt och uppriktigt men sedan även sexuellt. De två vill uppnå helt olika saker med sitt förhållande och det kan som ni förstår inte sluta lyckligt. Samtidigt får Wilmot av Karl II i uppdrag att skriva en pjäs som hyllar hans styre. Istället skriver Wilmot en mycket kontroversiell och sexuellt laddad satir där han själv spelar kungen. Karl II blir givetvis förbannad och Wilmot tar till flykten och börjar leva ett liv i inkognito. Det är nu som Wilmot börjar visa de första symtomen av långt gången syfilis och blir sängliggande.

thelibertine2En svårt syfilisskadad John Wilmot talar till parlamentet.

Mot slutet av Wilmots liv samlar sig parlamentet för att rösta igenom ett lagförslag som utesluter kungens bror från tronföljden för att han är katolik. Wilmot återvänder mycket överraskande till parlamentet stapplande på kryckor och håller ett briljant tal i kungens favör. Med lagförslaget nedröstat och kungens gunst återvänder Wilmot hem och dör.

The Libertine är en film som kräver mycket, den kräver uppmärksamhet, kärlek och ett öppet sinnelag. Den känns som en modern blandning mellan en shakespearfilm av Kenneth Branagh och Stanley Kubricks Barry Lyndon kryddad med litet Markis de Sade. Den kanske är aningen för lång men det blir aldrig långtråkigt så jag köper det. Bland skådespelarna är det Samantha Morton som utmärker sig. Denna engelska motsvarighet till Pernilla August blir jag inte riktigt klok på. Hennes skådespeleri gränsar till det teatrala, ibland är det mycket bra och ibland nästan parodiskt. Hon har förmågan att väcka känslor men inte alltid de som hon vill förmedla. Hennes närvaro är odiskutabel och kanske är det måttet på ett bra skådespeleri. Jag undrar vad en regissör som Ingmar Bergman kunde ha åstadkommit om han fritt fick arbeta med Samantha Morton? Troligast något fantastiskt och kanske har vi detta att se fram emot i framtiden. Inte med Ingmar Bergman då men en regissör av samma kaliber.

Vill ni se något lättsmält skall ni inte se denna film. Vill ni däremot utöka era vyer så är The Libertine något för er. Jag önskar bara att Johnny Depp skulle medverka i fler filmer som denna istället för allt skit han ställt upp i det senaste decenniet för en fet lönecheck.