6 inlägg Etikett Kardinal Richelieu

Mannen med järnmasken (1998)

manintheironmask1Originaltitel: The Man in the Iron Mask
Språk: Engelska
Produktionsår: 1998
Speltid: 132 min
Regissör: Randall Wallace
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jeremy Irons, John Malkovich, Gerard Depardieu, Gabriel Byrne, Anna Parillaud, Judith Godreche m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Efter filmen Titanic var Leonardo DiCaprio stekhet i Hollywood som romantisk hjärtekrossare till miljontals tonårstjejer. Det kom därför litet som en överraskning att han därefter valde att spela rollen som den onde kungen i Mannen med järnmasken. Hans popularitet visades ändå bland flickorna då det var fler unga kvinnor än unga män som såg detta action-drama på biograferna. Antagligen var detta ett första steg från DiCaprios sida att försöka bli en respekterad och seriös skådespelare även om det skulle dröja några år innan han lyckades tvätta av sig flickidolstämpeln. I en film med veteraner som Malkovich, Depardieu, Byrne och Irons utan att ha huvudrollen hamnade DiCaprio litet i bakgrunden och tur var väl det. Dramat mellan de äldre skådespelarnas hamnar i centrum och DiCaprios relativa oerfarenhet märks inte så mycket som den annars kunde ha gjort. DiCaprio fick något orättvist en kalkon-Oscar för sin insats i denna film.

manintheironmask2Först var vi tre, sedan fyra, och nu fem? Det börjar bli många i det här bandet!

Året är 1662 och på den franska tronen sitter Ludvig XIV, en bortskämd, egoistisk och maktfullkomlig kung. Av de gamla musketörerna är det bara D’Artagnan som fortfarande är i tjänst, övriga har gått i pension. En dag får kung Ludvig syn på Christine och han blir betagen av den unga skönheten. När han får veta att Christine redan är förlovad med en av hans soldater vid namn Raoul sänder han honom till krigsfronten där han dödas. Detta är dock ett stort misstag då Raoul visar sig vara Athos son. Tillsammans med Porthos och Aramis planerar därför Athos att avsätta kungen och nyckeln till att lyckas med detta tycks vara den mystiske fången med järnmasken som finns inlåst i fästningen Bastiljen. Det stora problemet är bara att D’Artagnan står i deras väg…

Även om filmen mestadels fick negativ kritik när den hade premiär måste jag säga att detta är en av de bästa Musketör-filmerna som gjorts. Jag gillar den mörkare tonen mer än den flamboyanta som dessa filmer annars brukar ha. Handlingen är bra, skådespeleriet är bra och actionscenerna är mer realistiska. Jag kan inte finna något som är riktigt dåligt även om filmen inte är något mästerverk. Det är en stabil rulle helt enkelt.

manintheironmask3Iron Man (anno 1662) i dödlig kamp med Ludvig XIV.

Filmen bygger löst på Alexandre Dumas bok Vicomte de Bragelonne från 1849. Denna bok är delad i tre delar och det är den tredje delen som heter Mannen med järnmasken. Som seden är så har denna klassiska bok filmats otaliga gånger genom åren. Den första versionen var en italiensk stumfilm som kom redan 1909. Personligen tycker jag bättre om denna berättelse än De tre musketörerna som mest är ett glatt matinéäventyr.

Kanske något oväntat är jag väldigt positiv till Mannen med järnmasken. Det är inte ytterligare en hjärndöd rulle där en massa musketörer far omkring och bara viftar med sina värjor och drar kardinal Richelieu i näsan i tid och otid. Jag gillar verkligen det tragiska i både Athos och D’Artagnan berättelse som gör att de inte bara av en slump dras in i händelseutvecklingen. De är den direkta orsaken till att den över huvud taget existerar. Detta är en perfekt popcornrulle när man inte har något annat för sig. Rekommenderas.

Djävlarna

thedevilsOriginaltitel: The Devils
Språk: Engelska
Produktionsår: 1971
Speltid: 117 min
Regissör: Ken Russel
Skådespelare: Oliver Reed, Vanessa Redgrave,  Dudley Sutton, Gemma Jones, Graham Armitage, Michael Gothard m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Efter att ha sett Djävlarna så är det inte svårt att förstå varför denna film ansågs vara så kontroversiell att den totalcensurerades i länder som Italien. Filmens kritik mot främst den katolska kyrkan och de minns sagt vågade nakenscenerna fick med all säkerhet många att gå i taket i början av 70-talet. Om jag skulle försöka beskriva filmen så påminner den om en bisarr Terry Gilliam-film men där man har bytt bort hans svarta humor med perversiteter och våld. Regissören Ken Russel har valt att förvandla 1600-talsstaden Loudun, där filmen utspelar sig, till en futuristisk skapelse i vitt tegel och kakel. Människorna i filmen är hemska och drivs antingen av religiösa eller sexuella ändamål.

thedevils2

Året är 1634 och platsen den franska staden Loudun. För att förhindra att landets hugenotter gör uppror beordrar kung Ludvig XIII att städer med stor protestantisk befolkning skall riva sina stadsmurar för att de inte skall våga göra uppror. Detta gäller alla städer utom Loudun som kungen har lovat att inte röra. Detta kan kardinal Richelieu inte tåla och han skickar ändå ut baron Laubardemont för att riva Louduns murar. Baronen stoppas dock av stadens guvernör, fader Grandier, som får uppskov att söka upp kungen och få saken utredd en gång för alla.

Ungefär samtidigt får syster Jeanne reda på att Grandier i hemlighet har gift sig med Madeleine De Brou. Förutom att det är förbjudet för katolska präster att gifta sig så är Jeanne förälskad i Grandier som hon har sexuella fantasier om och ser som en Jesusfigur. I sin förtvivlan berättar Jeanne för en annan präst om Grandiers synder och att han är en djävulsdyrkare. Ordet når Laubardemont som fylld av hämndbegär tillkallar prästen tillika häxjägaren fader Barre och sedan börjar cirkusen, förlåt häxprocesserna.

Jeanne anklagar offentligt Grandier för att ha förhäxat henne och alla andra nunnor i henne kloster. För att rädda sig själv uppträder nunnorna galna, de kastar sina kläder och hela processen förvandlas till en religiös orgie som förseglar Grandiers öde. När Grandier återkommer från sitt besök hos kungen arresteras, döms och bränns han på bål. Som spiken i kistan sprängs Louduns stadsmurar och Madeleine lämnar ruinen åt sitt öde.

thedevils3

Om något så är filmen ett varnande exempel på vad som kan hända när religiösa doktriner får löpa amok och ingen vågar ifrågasätta det som händer. Folket i Loudun drabbas av en masshysteri som inte går att stoppa och i sin blindhet beseglar de fader Grandiers och slutändan sitt egna öde. Det är inte svårt att dra paralleller till dagens extrema grupper och den galenskap dem för med sig.

Trots mina försök är det svårt att återberätta filmens komplexitet på några få rader. Den religiösa symboliken och den undertryckta sexualitet är något som måste ses för att kunna begrundas. Jag har också helt avstått att återberätta sidoberättelsen om Ludvix XIII som dramatiseras som en sadistisk envåldshärskare som på sin fritid skjuter hugenotter utklädda till stora svarta fåglar.

Oliver Reed gör en av sina mest minnesvärda roller som den stoiske Grandier. Vanessa Redgrave är också väldigt bra som den puckelryggiga Jeanne och Gemma Jones får godkänt i sin filmdebut som den godtrogna Madeleine. Graham Armitage nyckfylla kung Ludvig är en intressant men en helt ohistorisk rolltolkning. Jag vill inte säga att Michael Gothard som häxjägaren Barre stjäl filmen men hans besynnerliga blandning av skoningslös åklagare och glamorös rockstjärna är både underhållande och frapperande på samma gång. Gothard är väl annars mest känd som James Bond-skurken Locque i Ur dödlig synvinkel.

Djävlarna är en film som bör ses. Jag lyfter dock ett varningen finger för er som känsliga för sex, våld och kontroversiella ämnen. Detta är en film för vuxna. Barn undanbedes tack.

Musketörerna – Säsong 2

themusketeers2Originaltitel: The Musketeers – Series Two
Språk: Engelska
Produktionsår: 2015
Antal avsnitt: 10
Speltid: 60 min/avsnitt
Regissör: John Strickland, Nicholas Renton m.fl.
Skådespelare: Tom Burke, Santiago Cabrera, Howard Charles, Luke Pasqualino, Marc Warren, Tamla Kari, Maimie McCoy, Hugo Speer, Alexandra Dowling m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Den stora förändringen mellan Musketörerna säsong 1 och 2 är att Richelieu är död och således inte längre är den store antagonisten. Detta beror på att Peter Capaldi som spelade kardinalen fick rollen som den tolfte doktorn i den brittiska långköraren Doctor Who och sade tack och adjö. Säsong 2 börjar således med kardinalens begravning. För ett ögonblick undrar man vem som skall bli den nya ärkefienden men det dröjer inte länge innan vi får svaret. Det visar sig, som jag till viss del förutspådde i min recension för säsong 1, att den saknade Comte de Rochefort får bära det tunga ansvaret. Det må vara litet synd att det är just Rochefort som vi alla vet är allt igenom ondskefull. Serien får lida för detta då manusförfattarna stundtals försöker övertyga oss om att Rochefort delvist är en missförstådd man och inte är skurken i dramat. Med en nyskapad rollfigur hade de kunna sälja in detta men inte med Rochefort.

Trots detta gör Marc Warren som spelar Rochefort en strålande insats som den onde greven. Istället för en dåligt fäktande clown som älskar att djävlas med musketörerna får vi istället se en djupt splittrad man vars list bara överglänses av hans vansinne. Det är nästan så att jag ibland tycker litet synd om Rochefort och önskar att han hade en god vän som han kunde tala ut med. Det skulle givetvis vara livsfarligt att vara denne vän men ändå. Rochefort ärver ärkeskurksmanteln efter Richelieu och bär den med bravur. Hans sätt att intrigera så att kungen bara lyssnar till honom är en fröjd att beskåda och hans ondska kan matchas av få.

themusketeers6Ludvig XIII (Ryan Gage) samtalar med Rochefort (Marc Warren).

Säsong 2 är som förväntat bättre än säsong 1. Dels för att de olika rollfigurerna inte längre behöver introduceras och dels för att serieskaparna har lyckats rensa bort det mesta av det som inte fungerade från förra säsongen. Förutom nya äventyr i varje avsnitt har alla fyra huvudrollfigurer en egen ”subplot” som fortgår genom hela säsongen. D’Artagnan försöker övertyga sin älskade Constance att överge sin man, Porthos undersöker sin egen härkomst, Athos kämpar med sina känslor för Milady de Winter och Aramis slits mellan sin plikt och kärleken till sitt förmodade barn (kungens oäkte son). Av dessa tycker jag Porthos historia är den intressantaste speciellt då det verkligen görs stort väsen av att ingen vill berätta sanningen för honom.

Jag tycker också att det är litet synd att D’Artagnans subplot får en så barnvänlig lösning. Här kunde manusförfattarna ha kunnat skapat något riktigt spännande istället för att ta den enkla vägen. Låt mig förtydliga. Eftersom Constance är en gift kvinna är hennes kärlek till D’Artagnan förbjuden. Tänk på att det inte heller gick att skilja sig i Frankrike under 1600-talet. D’Artagnan däremot är ogift och en impulsiv ung man som ofta låter sig styras av sina känslor. Det är därför inte otänkbart att han skulle kunnat röja undan Constances make som hon ändå inte älskar. Det görs antydningar om detta under serien men det sker aldrig. Det hade varit enkelt för D’Artagnan att utmana maken på en duell och ”lagligt” mörda honom. Hur skulle Constance ställt sig inför detta? Skulle hon kunna älska en man som kallblodigt dräpt hennes rättmätige make? Det är tyvärr en fråga vi aldrig får svaret på då serieskaparna valde att låta maken dödas av en skurk så att de två skulle kunna få varandra.

themusketeers7Grabbar, vilken färg tycker ni att det här graviditetstestet har?

En annan sak som man kan ifrågasätta är musketörernas duglighet. Musketörernas huvuduppgift är att skydda den kungliga familjen och under deras ”vaksamma” blickar sker bland annat följande vid olika tillfällen: Kungen kidnappas, kronarvingen kidnappas, kungens kusin utsätts för mordförsök i en lättövervakad kyrka, drottningen överfalls i sitt egna gemak och kungen tas som gisslan av terrorister. Med dessa bedrifter på meritlistan borde musketörernas förband snarast upplösas och de ansvariga ställas till svars. Det skulle givetvis inte bli mycket till TV-serie om detta skedde men någon måtta på inkompetens får det väl ändå finnas.

Mycket med säsong 2 var bra och eftersom den slutar med att Frankrike förklarar krig mot Spanien har vi mycket att se fram emot i säsong 3. Jag förväntar mig en ännu bättre säsong nu när grabbarna (och tjejerna) börjar bli varma i kläderna. En för alla och alla för en!

Läs också:
Musketörerna – Säsong 1

Historiska Ögonblick nr 6, 2014

ho2014nr6Årets sista nummer av Historiska Ögonblick gav mig en rejäl dos av déjà vu. Inte mindre än tre artiklar innehöll ämnen eller historiska personer som jag tidigare har behandlat här på webbsidan. Låt oss i snabb takt avhandla dem i tur och ordning.

Kardinalen som styrde Frankrike Av Michael Journath.
De tre/fyra musketörerna må vara fiktiva hjältar men deras ärkefiende, den beryktade kardinal Richelieu, var allt annat än fiktiv. I denna väldigt positivt vinklade artikel beskrivs kardinalen nästan som en räddande ängel som trots svåra  krämpor oavbrutet arbetade (nästan dygnet runt) för staten och var obrottsligt lojal mot kung Ludvig XIII. Den ena komplotten efter den andra mot både honom själv och mot kungen lyckas han avstyra. Samtliga konspiratörer, utom de med kungligt blod, avrättas snabbt och brutalt. I sig är artikeln ganska intressant men att knappt skriva ett negativt ord om kardinal Richelieu känns snedvridet. Jag må inte vara en professor i historia men så mycket vet jag att en person i Richelieus position lämnar drivor av lik efter sig vart han än går.
Läs också: Musketörerna (säsong 1)

De dödade barn för att komma till himlen Av Stefan Johansson.
I min recension för Garrow’s Law säsong 3 skrev jag litet om varför kristna inte begår självmord så att de direkt kan bege sig till himmelriket. Detta har främst att göra med det femte budordet ”Du skall icke dräpa” som också gäller självmord. En konsekvens av kyrkans stenhårda tukt och förmaning blev således de så kallade Suicidalmorden. Detta betyder att en person som vill begå självmord kan undgå det brinnande helvetet genom att dräpa en annan människa. Efter utfört dåd begär personen bara om syndernas förlåtelse från prästen och efter bödelns yxa gjort sitt väntar en fribiljett till himmelen. Det djupt tragiska med detta var att många barn dräptes, dels för att de var lätta offer och dels för att de var utan synd och inte heller riskerade att hamna i helvetet. I artikeln får vi en litet mer nyanserad beskrivning över vem det var som främst utförde dessa suicidalmord och varför.
Läs också: Garrow’s Law (säsong 3)

Livläkaren som regerade Danmark Av Martin Borg.
Det var inte så länge sedan jag recenserade om Johann Friedrich Struensees äventyr i filmen A Royal Affair. I denna artikel ges en litet annorlunda version av vad som egentligen hände i den danska huvudstaden åren 1766-1772. Huvudberättelsen är fortfarande densamma men det är några intressanta detaljer som skiljer tolkningarna åt. Artikeln berättar exempelvis att Struensee var makthungrig och att han höll den sinnessjuke kung Christian VII mer eller mindre som fånge. Detta var inget som vi såg i filmen och denna förändring har filmskaparna troligast gjort för att göra den tyske doktorn till en mer sympatisk person. Jag kan förstå dem för trots sina tillkortakommanden försökte Struensee att reformera Danmark till det bättre. En strävan som till slut kom att kosta honom hans huvud.
Läs också: A Royal Affair

Musketörerna – Säsong 1

themusketeers1Originaltitel: The Musketeers – Series One
Språk: Engelska
Produktionsår: 2014
Antal avsnitt: 10
Speltid: 60 min/avsnitt
Regissör: Adrian Hodges, Susie Conklin m.fl.
Skådespelare: Tom Burke, Santiago Cabrera, Howard Charles, Luke Pasqualino, Peter Capaldi, Tamla Kari, Maimie McCoy, Hugo Speer, Alexandra Dowling m.fl.

Så var det dags igen för ytterligare en filmatisering av de tre musketörerna. Denna gång i form av en brittisk TV-serie i 10 actionpackade avsnitt. I motsats till andra filmatiseringar så börjar denna serie inte med att D’Artagnan vill bli musketör. Istället blir han efter vissa komplikationer mer eller mindre tvångsrekryterad av musketörerna och eftersom han efteråt inte har någon annanstans att ta vägen stannar han kvar. Med tiden blir D’Artagnan god vän med Athos, Porthos, Aramis och kapten Treville. Han har också två komplicerade kvinnoförhållanden med Milady de Winter och hyresvärdinnan Constance Bonacieux. Huvudfienden är som vanligt kardinal Richelieu men Paris kryllar även av andra skurkar som vill göra livet surt för både musketörerna och Kung Ludvig XIII.

themusketeers3Från vänster till höger: Aramis, Porthos, Athos och D’Artagnan.

Efter att ha sett hela den första säsongen har jag litet svårt att avgöra till vilken målgrupp serien vänder sig till. Vissa scener är väldigt fjantiga, nästan som om den vore riktad till barn, medan andra är överbrutala och borde kräva 15-årsgräns. Denna mix ger serien ett splittrat intryck och det var nästan att jag slutade titta efter att ha sett en urlöjlig tidig scen där Porthos duellerar mot en av kardinalens vakter med en gaffel. Att samma avsnitt avslutas med att en värnlös och obeväpnad kvinna blir avrättad i skogen gör inte saken precis bättre.

Som vanligt när det gäller äventyrsserier där status quo alltid måste upprätthållas så har manusförfattarna det ibland förtvivlat svårt att få det hela att gå ihop. I vissa scener måste därför en del av karaktärerna agera väldigt konstigt för att hjulen skall kunna snurra vidare. Det är för mig personligen väldigt irriterande att se smarta personer helt plötsligt göra saker eller ta beslut som är helt ologiska. Författarna borde ha tagit sig mer tid och tänkt igenom saker mer än en gång innan de tvingas använda sig av bisarra nödlösningar.

themusketeers4Kardinal Richelieu och Milady de Winter smider tillsammans nya planer mot musketörerna.

Det serien däremot lyckats bra med är miljöerna och scenografin. Paris känns riktigt smutsigt även om jag tycker att gatorna borde vara packade med mer folk. Actionscenerna är överlag både spännande och roliga och för en gång skull dödas det människor till höger och vänster. Låt vara att det är sparsamt med blodsplatter men jag köper det. De tre musketörerna ser i regel stenhårda ut även om de blå tunikorna lyser litet väl ofta med sin frånvaro. Ett extra plus måste ges till serien för att musketörerna ibland verkligen använder musköter istället för att i tid och otid bara fäktas. Till och med en och annan granat kastas vilket inte hör till vanligheten i serier som denna.

Det mest kontroversiella beslutet i skådespelarensemblen är valet av Howard Charles. Från vissa håll har det hörts högljudda protester att låta en vältränad man av ”blandras” spela Porthos som annars brukar gestaltas som en lönnfet vit man. Jag gillar valet av Charles och det är samtidigt en modern hyllning till ursprungsförfattaren Alexandre Dumas vars far var mulatt och dessutom general i den franska armén under 1700-talet.

themusketeers5En annorlunda Porthos (Howard Charles).

Skådespeleriet är annars bra överlag även om jag ibland tycker att Luke Pasqualinos rolltolkning av D’Artagnan är litet väl osnuten. Han växer dock i rollen och är inte lika erbarmligt eländig  som vissa andra som innehaft rollen. Jag kan också ifrågasätta valet av Maimie McCoy för i rollen som Milady de Winter övertygar hon inte. Hon är långt ifrån så manipulativ och förförisk som denna femme fatale skall vara.

En karaktär som jag annars saknade i serien är Comte de Rochefort, kardinal Richelieus enögde hantlangare (spelad av Mads Mikkelsen i den senaste storfilmen). Jag antar dock att detta är ett medvetet val och att Rochefort är en karaktär som sparas till kommande säsonger. Det skall bli intressant att få veta vem som kommer att göra rollen för serien har inte haft några problem att rekrytera en hel del bra halvkända skådespelare.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett en enda bra De tre musketörerna-film. Inte ens den hyllade versionen från 1973 med Michael York som D’Artagnan och Oliver Reed i en minnesvärd roll som Athos är egentligen något att hänga upp i julgranen. Den senaste filmversionen med flygande luftskepp av Hollywoods näst sämste regissör (Paul W. S. Anderson) hade en mycket hög skämskudde-faktor. I ljuset av detta så är nog inte The Musketeers en så pjåkig serie trots allt och om manusförfattarna bara kan finna ett vinnande recept kan säsong 2 bli något att se fram emot.

Ludvig XIV Solkungen

ludvigxiv

Titel: Ludvig XIV Solkungen (ljudbok)
Författare: Herman Linqvist
Uppläsare: Herman Linqvist
Förlag: Albert Bonniers Förlag (2011), Bonnier Audio (2011)

Många älskar Herman Lindqvist, andra hatar honom. Hur kan det komma sig att det alltid tycks storma kring denne svenske populärhistoriker? Personligen hamnar jag väl någonstans i mitten. Själva poängen med Herman Lindqvist är att han är mer en underhållare än en historiker. Han är en man som kan berätta tusentals skrönor, anekdoter och småtriviala lustigheter men frågan är hur mycket han egentligen vet? När jag lyssnar på Herman Lindqvist biografi om Ludvig XIV Solkungen ger författaren, som själv läser upp sin bok (kudos för det), ett splittrat intryck. I boken kastas vi till höger och vänster i alla möjliga olika ämnen utan att författaren går in på djupet. Det berättas om älskarinnor, krig, intriger, byggnadsprojekt, elände, svält och smärta. Det är underhållande, det måste jag säga, men samtidigt saknar jag en röd tråd genom boken. Sedan förvirrar man sig lätt bland alla franska namn och titlar vilket inte gör det lätt att skilja på de olika personligheterna som kommer och går. Detta kan ju inte den stackars författaren helt klandras för men det är likväl irriterande.

ludvigxivkorsarrhenLudvig XIV korsar Rhen av Adam Frans van der Meulen (1672)

Hur var det då att vara Solkung i Frankrike under 1600-talet och tidigt 1700-tal? Ludvig XIV föddes år 1638 på slottet Chateau-Neuf de Saint-Germain-en-Laye på en söndag. Det kan inte ha varit lätt att redan som fyraåring bli krönt till kung av Frankrike och Navarra. Till en början styrdes Ludvig XIV:s rike av kardinal Mazarin som hade fått ärva sin post efter den mer beryktade kardinal Richelieu. Men efter Mazarins död år 1661 bestämmer sig Ludvig för att helt själv styra Frankrike. Han kastade snabbt ut alla höga adelsmän ur det styrande rådet och ersatte dem med män hämtade ur borgarklassen. Detta för att högadeln tidigare hade startat ett inbördeskrig mot kardinal Mazarin och i förlängningen den minderårige kung Ludvigs styre. Från denna stund gick alla beslut genom kungen och det skulle så förbli under hela hans liv. Frankrike drogs snabbt in i otaliga krig och konflikter. Ludvig gick segrande ur krigen och hans rike blev större och mäktigare än något annat land i Europa. Han var centrum för alla sammankomster och han var i sanning frankrikes ljus, en solkung, en människa som nästan betraktades som en gud. Sedan följde ett liv fullt av älskarinnor, jakt, vräkiga fester och byggnadsprojekt. Det mest kända av det sistnämnda är slottet Versailles som först kom att färdigställas efter kungens död. Ludvig gick också under denna tid hårt åt de protestantiska hugenotterna som fick lida svårt under hans styre. När kung Ludvig satte sin egen son på Spaniens tron rubbades maktbalansen i Europa och det Spanska tronföljdskriget (1701-1714) bröt ut. När kriget var över var frankrikes dominans bruten och ärkefienden England seglade upp som ny stormakt. Mot slutet av sitt liv var Ludvig en sjuklig man. Han hade tidigt tappat allt sitt hår och saknade alla tänder. Han dog stillsamt på slottet i Versailles år 1715 och efterträddes av sin sonsonson Ludvig XV.

Den som vill roas av lättsmält historia kommer att gilla denna bok. Den är full av små roliga incidenter och dråpliga händelser. Det märks att Herman Lindqvist är i sitt esse när han får berätta om kungar och drottningar och alla deras märkliga eskapader. Hur mycket som egentligen är sant är dock en helt annan historia.