3 inlägg Etikett Hollands guldålder

Tulpanfeber

tulipfever1Originaltitel: Tulip Fever
Språk: Engelska
Produktionsår: 2017
Speltid: 107 min
Regissör: Justin Chadwick
Skådespelare: Alicia Vikander, Dane DeHaan, Christoph Waltz, Judi Dench, Zach Galifianakis m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Efter att ha samlat damm i något förråd sedan 2014 fick Tulpanfeber till slut premiär under hösten 2017. Världspremiären hölls av diffus anledning på Möja bio i Stockholms skärgård av alla ställen. I stil med Flicka med Pärlörhänge är detta ett tråkigt familjedrama om tavelmåleri under den Holländska guldåldern. Fast lika tråkig som nyss nämnda film är den inte och det är egentligen den välkända Tulpanmanin som bildar dramats bakgrund.

Sophia (Alicia Vikander) växer upp på ett barnhem och gifts bort till den betydligt äldre Cornelis (Christoph Waltz) så att hennes syskon skall kunna resa till Amerika och börja ett nytt liv. En dag beslutar Cornelis att han och Sophia skall låta sig porträtteras av konstnären Jan van Loos (Dane DeHaan). Givetvis förälskar sig Sophia i Jan och det dröjer inte länge innan de börjar en affär. Samtidigt som detta pågår så har husets piga, Maria, förälskat sig i fiskhandlaren Willem och blivit gravid. När Willem sedan blir sjanghajad tror Maria att hon har blivit övergiven och att deras barn kommer att födas utomäktenskapligt. Eftersom Sophia inte har lyckats bli gravid planerar de två kvinnorna att lura Cornelis genom att påstå att barnet är hans och Sophias när det väl föds. Det visar sig vara ett illa genomtänkt beslut…

tulip-fever-2

Allt detta sker samtidigt som den växande Tulpanmanin griper tag i allt mer folk. Olika rollfigurer gör olika investeringar i de dyrbara tulpanlökarna med olika resultat. Att förklara exakt vad detta får för konsekvenser avstår jag från att berätta här men kan nämna att en lyckad affär kan vara skillnaden mellan Himmelen och Helvetet.

Det kan låta på min beskrivning att detta är en händelsefull film, tro mig, det är det inte. Ett av problemen är att trots att det är ett drama så är Zach Galifianakis rollfigur så komiskt korkad att han inte passar in. Vad tänkte egentligen regissören? Ett annat problem är Alicia Vikanders rollfigur, hon vill inget annat än att komma bort från sin make men när hon väl får chansen drabbas hon av någon outgrundlig anledning av tvivel och agerar sedan oerhört irrationellt. Det finns egentligen ingen att tycka om i filmen för alla har sina skuggsidor och i slutändan är det förunderligt nog Cornelis man tycker mest synd om.

Nej, usch. Jag hade förväntat mig mer av Tulpanfeber. Det som irriterar mig är att likt Titanic, Pearl Harbour, Pompeii och en myriad av liknande historiska filmer är det ett kärleksdrama som står i centrum istället för den historiska händelse som filmen är uppkallad efter. Jag förstår att biobesökarna gillar berättelser om olycklig kärlek men alla filmer måste inte följa standardmanus 1A.

Flicka med pärlörhänge

girlwithapearlearring1Originaltitel: Girl with a Pearl Earring
Språk: Engelska
Produktionsår: 2003
Speltid: 100 min
Regissör: Peter Webber
Skådespelare: Scarlett Johansson, Colin Firth, Tom Wilkinson, Cillian Murphy, Essie Davis, Judy Parfitt m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Tänka sig, det fanns en tid innan Scarlett Johansson drog på sig en svart spandexoverall och började spöa skiten ur allt och alla som kom i hennes väg. En tid då hon försökte sig på en seriösare karriär men den tiden är sedan länge förbi. Flicka med pärlörhänge är en av hennes tidiga vuxenroller och bygger på en påhittad berättelse av Tracy Chevalier. Författarinnan hade en affisch med tavlan som filmen handlar om hängande i sitt hem i 16 år innan hon började skriva boken då hon tyckte att flickan var gåtfull och full av motsättningar. Vad var hennes historia, vad arbetade hon med och hur kom det sig att hon stod modell för Johannes Vermeer? Chevalier lät fantasin skena fritt.

Griet (Scarlett Johansson) lever i Nederländerna under 1660-talet. Hennes familj är så fattig att hon tvingas ta anställning som tjänsteflicka hos den kände målaren Johannes Vermeer (Colin Firth). Till en början träffat hon nästan aldrig Johannes men så en dag när hon städar hans studio börjar han visa för henne hur en camera obscura fungerar. Allt eftersom tiden går får Griet lära sig blanda färger och en helt ny förståelse för hur konst framställs. Hon fascineras av Johannes kunnande och dras platoniskt mot hans skaparkonst. En som däremot inte gillar det växande förtroendet mellan tjänsteflickan och den store konstnären är hans fru Catharina (Essie Davis). Det hela når sin kulmen när Johannes mecenat Van Ruijven (Tom Wilkinson) beställer en tavla med Griet som modell.

girlwithapearlearring2Scarlett Johansson och Colin Firth – Flicka med pärlörhänge (2003)

Detta är ett psykologisk drama som tar sin tid att berätta en rätt händelselös historia. Jag tycker synd om Griet som tvingas arbeta åt familjen Veermer som är fylld av sinnessvaga människor. Johannes framställs som en blyg fluktare, hans fru Catharina som en svartsjuk ragata, hans styvmor som en krävande översittare och hans dotter Cornelia som ett hår av hin. Att navigera genom vardagen i detta dårhus är inte lätt för stackars Griet så därför pratar hon nästan aldrig. Trots familjens galenskap så önskar jag att detta drama hade litet mer drama. Det händer för litet och går på tok för långsamt.

Det som däremot talar för filmen är scenografin. Likt Barry Lyndon liknar många scener motiv av tavlor som måste ha tagit oerhört lång tid att sätta upp. Skådespelarinsatserna varierar rätt så mycket i kvalitet även om ingen gör bort sig. Scarlett Johansson är bra på att spela bortkommen ung flicka men det går inte att bygga en hel film kring detta. Colin Firth skall ses i ljuset som en plågad konstnär men hans tolkning känns litet för mycket pervers gammal gubbe. Tom Wilkinson går på fullständig autopilot och spelar sin vanliga roll som slemmig välbärgad man som anser sig ha rätt till det mesta. Den som räddar filmen från att helt glömmas bort är Essie Davis vars prestation i alla fall lämnar ett avtryck. Jag tror att många ungkarlar funderar både en och två gånger om de skall gifta sig efter att de har sett henne i aktion. Jag kan inte med gott hjärta rekommendera Flicka med pärlörhänge till den stora massan, det känns som om filmen hör hemma i finare kretsar än de jag rör mig i.

Admiral

admiral1Originaltitel: Michiel de Ruyter
Språk: Nederländska & Engelska
Produktionsår: 2015
Speltid: 130 min
Regissör: Roel Reiné
Skådespelare: Frank Lammers, Sanne Langelaar, Barry Atsma, Egbert-Jan Weber, Charles Dance, Rutger Hauer m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Admiral är den engelska titeln på den nederländska storfilmen Michiel de Ruyter om den historiske amiralen med samma namn. Filmen börjar under det sista stora sjöslaget under Första engelsk-nederländska kriget (1652-1654), det slag som har gått till historien som Slaget vid Scheveningen. Under slaget dör den nederländska amiralen Maarten Tromp (Rutger Hauer) och motvilligt tvingas Michiel de Ruyter (Frank Lammers) ta över kommandot. Efter slaget sluter England och Nederländerna fred och de Ruyter vill dra sig tillbaka för att tillbringa resten av livet i lugn och ro med sin familj. Knappt har han hunnit lägga huvudet på kudden förrän Andra engelsk-nederländska kriget (1665-1667) bryter ut och de Ruyter övertalas av Johan de Witt (Barry Atsma) att ta befälet över den nederländska flottan. Samtidigt som de Ruyter rustar för krig pågår det en storkonflikt i Hollands generalstater där republikanerna med bröderna de Witt i spetsen slåss med Oraniska partiet som vill att prins Vilhelm (senare känd som kung Vilhelm III av England) skall bli ståthållare i landet. Medan politikerna käbblar krigar de Ruyter med engelsmännen med varierande resultat. Först efter de Ruyter genomför en spektakulär räd mot Chatnam och förstör stora delar av den engelska flottan i hamn kan fred slutas på nederländska villkor. Kung Karl II av England (Charles Dance) ruvar dock på hämnd och skapar en för Nederländarna dödlig allians med Frankrike. När så det Tredje engelsk-nederländska kriget (1672-1674) bryter ut så står hela Nederländarnas hopp till en enda man, ni gissade rätt Michiel de Ruyter.

admiral2

 

 

 

 

Som historiskt hjälteepos är Admiral inte helt lyckat. Kontentan är att det nederländska folket som är splittrat i republikaner och rojalister genom Michiel de Ruyters mod och uppoffrande sluter sig samman under en fana. de Ruyter håller sig neutral i konflikten och istället för att strida för någon sida strider han istället för landet och folket vilken uppfattning de än har. Det klassiska misstaget som regissören Roel Reiné gjort är att ställa sig neutral i konflikten mellan republikaner och rojalister. Båda sidor framställs (väldigt konstlat) som goda för att människorna de behandlar är berömda historiska nederländare vars minne inte får befläckas. De som är godingar i ena ögonblicket är halvondingar i nästa och tvärt om. Det gör det väldigt svårt att fatta tycke för någon då deras kamp endast kan medföra tragedi.

Själva filmen pendlar mellan palatsintriger och stora sjöslag (vilka är alldeles för många). Problemet är att de Ruyter genom sin neutralitet har väldig litet med intrigerna att göra utan bara får rycka in när engelsmännen skall få smisk. Samtidigt får intrigerna alldeles för litet utrymme för de berättar hur den moderna Nederländska nationen formades och är således mycket intressantare att se än samma sjöslag för femtioelfte gången. Detta gör också att filmen är och känns väldigt lång då den upprepar samma tema om och om igen.

admiral3

Regissören Roel Reiné överanvänder i filmen också slow motion-klipp även när berättandet inte motiverar det. Detta drar ner tempot ytterligare och jag får ibland känslan av att dessa klipp bara är med för att vi i detalj skall kunna se många av filmens skickligt utförda stunttrick. Tillsammans med väldigt många datoranimerade specialeffekter av varierande kvalité så ger det filmen ett inkompetent intryck men mer var kanske inte att förvänta från en regissör som är mest känd för filmer som Death Race 2 och 3.

Det som jag däremot gillar är samspelet mellan Frank Lammers och Sanne Langelaar. Som herr och fru de Ruyter får vi se hur de båda slits mellan kärleken till varandra och förpliktelsen till nationen. De tvingas ofta ta svåra beslut och speciellt fru de Ruyter får lida för en händelseutveckling som hon inte kan råda över. Över dessa två gör de flesta andra i ensemblen också bra ifrån sig och det är alltid trevligt att se gamla hjältar som Rutger Hauer och Charles Dance. Det hade varit intressant att se hur filmen hade sett ut om en annan nederländsk regissör (*host* Paul Verhoeven) hållit i rodret.