3 inlägg Etikett Gustaf Cederström

Fraustadt 1706

fraustadt1706Titel: Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött
Författare: Oskar Sjöström
Förlag: Historisk Media (2008)

Rehnskiölds seger vid Fraustadt 1706 har alltid givit mig en liten klump i magen. Legenderna och myterna om denna klassiska karolinska seger har alltid på något sätt känts fel och full av överdrifter och uppdiktade fantasier. Tur då att Oskar Sjöströms bok Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött bringar klarhet där historiens dimmor alltid har legat tungt.

Men låt oss ta det från början för den oinvigde. Efter slaget vid Narva år 1700 beslutar sig Karl XII att marschera in i Polen för att göra slut på August II:s styre i landet. August den starke och Peter den store planerar dock att krossa den svenska armén genom att klämma den mellan hammaren och städet. Medan ryssarna uppehåller Karl XII och huvudarmén i öster planerar August ett anfall från Sachsen i väster. Allt som finns mellan sachsarna och Karl XII:s rygg är en liten svensk armékår på 10.000 man under befäl av Carl Gustav Rehnskiöld. Vid Fraustadt 1706 möter den karolinska armékåren Mathias von der Schulenburgs sachsiska här på 20.000 man. Svenskarna vinner en förkrossande seger med egna förluster på 400 stupade medan den sachsiska sidan med rysk förstärkning räknade 7.300 stupade med ungefär lika många tillfångatagna. Segern har därefter räknats som en av de riktigt stora eftersom oddsen verkligen inte var på svenskarnas sida. Så långt allting väl. Men hur var det egentligen med den dubbla omfattningen och massakern av 6.000 ryska krigsfångar? Låt oss ta dessa två myter i tur och ordning.

Med dubbel omfattning menas att en armés center anfaller fiendens center samtidigt som flyglarna går runt fiendens flanker och innesluter fienden och anfaller centern i ryggen. Denna taktik gjordes berömd av den kartagiske fältherren Hannibal vid slaget vid Cannae 215 f.kr. mot romarna. Det är en myt att Rehnskiöld skulle ha planerat sin taktik efter denna historiska seger. Att slaget för svensk del utvecklades till något som liknande dubbel omfattning berodde  mer på oförutsägbara omständigheter. När det gäller den högra flygeln upptäckte Rehnskiöld under uppmarschen att hela flygen inte kunde anfalla samtidigt (det var för trångt) så han lät dra ut denna dragonflygel ur linjen och beordrade den att gå runt och anfalla flankern. Ungefär samma sak hände på den vänstra flygeln men i detta fall togs initiativet helt på eget bevåg utan order från Rehnskiöld. Om man vill vara snäll kan man säga att det var en enkel omfattning. Att detta slag sedan sammankopplades med slaget vid Cannae är helt ett påhitt av 1900-talshistoriker.

regementetskalkSvenska karoliner mottager nattvarden vid Fraustadt 1706.
Målning: Regementets Kalk av Gustaf Cederström (1900)

Och hur var det med de ryska krigsfångarna? Mördade Rehnskiölds karoliner 6.000 värnlösa soldater som hade gett upp? Jag vill säga givetvis inte men ingen myt utan en gnutta sanning. Vad som hände var att ryssarna innan slaget hade vänt de vita vapenrockarna ut och in så att det röda fodret var utåt. Detta hade gjorts för att försvåra identifieringen av de ryska soldaterna eftersom de ansågs vara sämre än sina sachsiska vapenbröder (som bar röda vapenrockar). Det skulle med andra ord vara svårare för svenskarna att identifiera den sachsiska arméns svaga punkt i linjen. Efter slaget upptäckte karolinerna detta men de antog att anledning var att ryssarna försökte gå i fångenskap som sachsare. Detta ansågs av Rehnskiöld vara en allvarlig förseelse som var belagd med dödsstraff. 500 ryssar kunde sållas ut och dräptes sedan utan pardon. Att siffran sedan blev så hög som 6.000 berodde främst på rysk propaganda och att Voltaire skrev det i sin biografi om Karl XII. Var Voltaire fått sina uppgifter ifrån går inte att fastställa men denna verklighetsförvridna bild har därefter fått stort inflytande på senare historiker. Det ryska resultatet för slaget vid Fraustadt var: 4.000 dödade i strid, 500 massakrerade, 300 tillfångatagna och 1.800 som lyckades fly (alla siffror är ungefärliga).

Av alla böcker om karoliner jag läst är Fraustadt 1706 den jag läst snabbast. Efter att jag väl börjat fann jag det svårt att lägga ner den. Boken är ett måste för alla intresserade eftersom den gör upp med en rad historiska myter och nyktert ser på vad som verkligen inträffade. Ett extra plus får boken för alla fina kartor som beskriver slagets olika skeenden. Peter Englunds bok om Poltava har verkligen någonting här att försöka efterlikna. Ett litet minus utdelas för alla namn över döda och sårade som rabblas upp i tillsynes oändliga rader med ojämna mellanrum. Allt som allt är detta ett mästerverk som borde finnas i var svensks bokhylla.

Karl XII:s likfärd

30 november är Karl XII:s minnesdag tillika hans dödsdag 1718. Gustaf Cederström målade 1878 den första versionen av tavlan Karl XII:s likfärd. Den målades i Paris och visades upp för första gången på världsutställningen i staden samma år. Målningen blev Cederströms stora genombrott och med tiden kom han att bli Sveriges kanske mest omtyckte historiemålare. Denna första version köptes upp av storfursten Konstantin och hamnade i hans palats i Sankt Petersburg. Många svenskar såg det som en skandal att målningen på den fallne krigarkonungen hamnade i landet han stred mot och arrangerade därför en insamling för att övertala Cederström att måla en ny tavla. Denna andra version målade han 1884 på fädernesgodset Krusenberg söder om Uppsala. Efter färdigställandet skeppades målningen till Nationalmuseum i Stockholm där den hänger än idag. Efter kommunisternas maktövertagande i Ryssland kunde den första versionen återköpas och den hänger sedan 1934 på Göteborgs konstmuseum. Båda versionerna är alltså i Sverige där de hör hemma.

karlxiilikfardKarl XII:s likfärd (Krusenbergsversionen) av Gustaf Cederström (1884)

Karl XII:s likfärd skildrar på intet sätt det som hände efter kungens död utan är mer en nationalromantisk målning. Det fanns inget liktåg och kroppen bars inte på bår i sina bästa kläder över bergen hem till Sverige. Cederström har sedan haft ”fräckheten” att måla in sig själv som den rakryggade karolinen som går främst med dragen värja. Karolinerna i den första versionen av tavlan har också tydliga franska drag då det var parisare som stod modell för konstnären. I den andra versioner har svenskar i trakterna kring Uppsala stått modell och karolinerna ser därmed mer nordiska ut. Ett lätt sätt att skilja de båda tavlorna åt är att i den första version är den sörjande jägaren flintskallig medan han inte är det i ”Krusenbergsversionen.” Jägaren har för övrigt någon sorts muterad jätte-tjäder på ryggen. Kanske var de så stora under 1700-talet men jag betvivlar.

Poltava

poltavaTitel: Poltava – Berättelsen om en armés undergång
Författare: Peter Englund
Förlag: Atlantis (1988)

Det är lika bra att säga det på en gång. Peter Englund är mästaren. Ingen annan kan som han placera läsaren mitt i händelsernas centrum och få denna att känna krutröken och kanonkulorna vina över huvudet. I sin debutbok tar Peter Englund med oss till Poltava år 1709. Vi får från första parkett följa den skoningslösa drabbningen mellan svear och ryssar vars utgång kom att sända chockvågor över hela Europa. Med häpnadsväckande realism och en fascinerande detaljrikedom berättas det blodigaste slaget i svensk historia från början till slut. Trots den för oss svenskar förkrossande utgången sitter man som på nålar genom hela boken och jag kan inte mer än beundra och förfasas över vad som hände de där ödesdigra dagarna i Ukraina för drygt 300 år sedan.

Alla svenskar (som inte har levt under en sten) känner till att Karl XII och hans karoliner gick ett katastrofalt ödé till mötes vid Poltava. Det är ett ärr på den svenska folksjälen som än idag får det gamla rysshatet att blossa upp och visa sitt fula tryne i offentligheten (Melodifestivalen 2009 är ett av många exempel). Men hur gick slaget egentligen till, vad var det som hände och vad berodde de skyhöga dödstalen på? Hur kunde allt gå så fel och varför flydde Karl XII till Turkiet? Svaret på dessa frågor och många andra får vi i Poltava som beskriver slagets alla faser och konsekvenser. Men det är inte bara taktik och trupprörelser som beaktas, vi får även följa med den vanliga soldaten, fältprästerna, officerarna, adelsmännen och kungen själv i intressanta små personporträtt.

För den oinsatte kan Poltava tyckas vara en tungrodd akademisk avhandling men genom sitt lätta språk och målande beskrivningar lyckas Englund skapa en ytterst läsvärd bok. Gillar du inte svensk krigshistoria innan du läser denna bok kommer du att göra det efteråt.

karlxiiochmazepaKarl XII och Mazepa av Gustaf Cederström (1880)

Poltava blev en stor framgång när den gavs ut och det sägs att den åter väckte svenskarnas intresse för historia från sin långvariga slummer. Personligen minns jag att det i skolkorridorerna talades om Peter Englund i samma ordalag som den andra stora Boden-författaren Eyvind Johnson. Lustigt nog kom Englund med tiden att sitta i den Svenska Akademien där nyss nämnda Johnson tidigare varit ledamot. Kanske bör jag även för sammanhanget skull berätta att jag själv är uppvuxen i nyss nämnda stolta militärstad.

Det finns dock en aspekt av boken som jag skulle vilja ta upp och höra era åsikter om. När jag läser andra böcker som beskriver slaget vid Poltava får man en känsla av att den svenska armén var väldigt nära, trots stora förluster, att vinna slaget. Denna känsla infinner sig aldrig när jag läser Peter Englunds bok utan det är bara ond bråd död från början till slut. Min personliga åsikt är att det svenska anfallet var dömt att misslyckas från det ögonblick ryssarna upptäckte att fienden försökte ställa upp i slagordning och överraskningsmomentet gick förlorat. Kanske kunde slaget fått en annan utgång om Karl XII själv kunnat leda anfallet men jag betvivlar. Vad har ni för åsikter i denna meningsskiljaktighet?

Trots alla superlativ jag öst över Poltava finns det en liten malört i bägaren. Det är dem på gränsen usla kartorna. Här får förlaget ta sitt ansvar och stå vid skampålen. Turligt nog finns det andra böcker med betydligt bättre kartor som ger en tydligare överblick över slaget. Man kan bara önska att kartorna uppdaterats till senare upplagor så att herr Englund slipper skämmas över dess lumpenhet.