4 inlägg Etikett Franska revolutionen

Giljotinen!

giljotinEn av de mest kända avrättningsmetoderna är mekanisk halshuggning med hjälp av en giljotin, eller fallbila som verktyget egentligen heter på svenska. Giljotinen uppfanns i samband med den franska revolutionen. Det var straffrätten i den franska nationalförsamlingen som år 1789 tyckte att det var orättvist att dödsdömda fick olika straff. Adelsmän avrättade genom halshuggning som var relativt snabbt och smärtfritt medan lägre klasser hängdes, rådbråkades och brändes på bål vilket kunde ta flera minuter. Joseph Guillotin, som var emot dödsstraffet, föreslog att om nu Frankrike skulle behålla dödsstraffet så skulle alla som avrättades just bara avrättas, utan att utsättas för smärta innan döden. Församlingen kom fram till att halshuggning var den bästa metoden för detta men att låta en klumpig bödel hålla i yxan eller svärdet var inte att föredra. Istället fick kirurgen Antoine Louis mandatet att tillverka en maskin som skulle utföra halshuggningen.

Louis tillsammans med hantverkaren Tobias Schmidt och officeren Laquiante byggde tillsammans den första prototypen. De testade den först med djur och människolik innan stråtrövaren Pelletier fick den tveksamma äran att bli den första att avrättas med det nya avrättningsverktyget. Framgången fick församlingen att föreslå att i framtiden skulle alla avrättas med giljotinen, detta gällde hög som låg som hädanefter skulle vara lika inför lagen. Alla andra avrättningsmetoder förbjöds. Militären stretade dock emot och fick behålla arkebuseringen då det ansågs för omständligt att släpa med en giljotin på olika fälttåg.

Till en början fick det nya avrättningsverktyget många olika smeknamn innan det något ironiskt namngavs till giljotinen efter Joseph Guillotin (han som var emot dödsstraffet) istället för den huvudsakliga uppfinnaren Antoine Louis. Med tiden hittade giljotinen även till Sverige. År 1910 avrättades rånmördaren Alfred Ander som den siste att avrättas i Sverige med just giljotin. Den mest kände personen som avrättades med giljotinen är annars den franske kungen Ludvig XVI.

Quills

quills1Originaltitel: Quills
Språk: Engelska
Produktionsår: 2000
Speltid: 124 min
Regissör: Philip Kaufman
Skådespelare: Geoffrey Rush, Kate Winslet, Joaquin Phoenix, Michael Caine m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Detta var i sanning en besynnerlig film som jag inte riktigt vet vad jag skall ta med mig av. Den tog upp ständigt aktuella ämnen som sex, religion, mental ohälsa och censur men budskapet var dunkelt. Vad försökte den säga? Egentligen handlar filmen inte så mycket om sodomi och pornografi utan det är mer en förnuftets kamp mot åtrån. Vi har en sexgalning som inte kan agera ut sina perversiteter, en kysk tvätterska som fantiserar om en vit prins, en präst som drömmer om förbjuden kärlek och en doktor som hur svartsjukt han än övervakar sin unga hustru inte kan kontrollera henne. Alla har de begär som de inte kan tillfredsställa och efter alla vändor så slutar filmen som den startade. Vissa rollfigurer i dramat är visserligen utbytta men hamsterhjulet snurrar vidare utan att någon förlösande sanning har avslöjats.

quills2Geoffrey Rush som den flamboyante Markis de Sade. Quills (2000).

I efterdyningarna av franska revolutionen arresteras markis de Sade (Geoffrey Rush) för att han har publicerat erotiska romaner och sänds till ett mentalsjukhus som styrs av prästen Coulmier (Joaquin Phoenix). Med hjälp av tvätterskan Maddy (Kate Winslet) smugglar markisen ut nya manuskript och detta förargar Napoleon. Som straff skickar kejsaren till mentalsjukhuset doktor Royer-Collard (Michael Caine) för att få ordning på den motsträvige markisen. De Sade gör allt i sin makt för att få fortsätta skriva sina sexuella fantasier och när Royer-Collard dyker upp så blir han än mer motsträvig. Allt eftersom tiden går straffas markisen allt hårdare tills han får tillbringa dagarna naken i sin cell. Detta hindrar honom inte från att fortsätta och det får i slutändan ödesdigra konsekvenser för alla inblandade. Någon måste ge vika, frågan är bara vem och till vilket pris?

quills3Litet nekrofili på eftermiddagarna har väl aldrig skadat någon, eller? Quills (2000).

Skådespelet är utmärkt av alla deltagande parter. Geoffrey Rushs rolltolkning som markis de Sade är den mest minnesvärda men även Kate Winslet och framför allt Joaquin Phoenix skall ha del av äran. Problemet som jag ser det är inte skådespeleriet. Det är manuset. Filmen trampar gång på gång på redan upptrampade stigar och det gör att den känns onödigt lång. Det är först mot slutet som den får litet fart men även då är det ändå som att någon håller i handbromsen. En film om markis de Sade kräver att man tar ut svängarna ordentligt men när det inte finns något som chockerar så blir det mest ett pretentiöst melodrama. Quills är inte två bortkastade timmar men den kräver mycket av sin publik. Kanske mer än du orkar ge?

Farlig intrig

necklace1Originaltitel: The Affair of the Necklace
Språk: Engelska
Produktionsår: 2001
Speltid: 118 min
Regissör: Charles Shyer
Skådespelare: Hilary Swank, Simon Baker, Jonathan Pryce, Brian Cox, Christopher Walken, Adrian Brody, Joely Richardson, Hermione Gulliford m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Den berömda Halsbandsprocessen som inträffade i Frankrike några år innan franska revolutionen ligger till grund för denna film. Den är med andra ord ”based on a true story” med allt vad det innebär. Jag hade sett DVD-omslaget tidigare men det är så opassande att jag trodde att filmen handlade om något helt annat, framför allt trodde jag inte att det var ett 1700-tals drama. För er som inte känner till er historia så var Halsbandsprocessen (Le procès du collier) en gigantisk skandalprocess som bidrog till den franska revolution. Drottning Marie Antoinette rykte som extremt slösaktig fick vatten på sin kvarn trots att hon var ovetande och helt oskyldig till hela debaclet.

necklace2Jeanne tillsammans med den läbbige kardinal de Rohan.

När Jeanne de Saint-Rémy de Valois (Hilary Swank) är liten dödas hennes föräldrar för att fadern är reformist och kungen drar in deras egendom. Som vuxen beslutar Jeanne att vinna tillbaka denna egendom men hon misslyckas genom alla lagliga kanaler. Genom en slump kommer hon i kontakt med två juvelerare som vill sälja ett fantastiskt diamanthalsband (värt ett mindre land) till drottning Marie Antoinette. Jeanne kläcker därför en plan där kardinal de Rohan (Jonathan Pryce) skall agera mellanhand mellan drottningen och juvelerarna så att folket inte får reda på att hon åter har slösat med statens finanser. Men innan halsbandet når drottningen tänker hon stjäla det och utpressa kardinalen att betala juvelerarna för att tysta ner skandalen. Tillsammans med gigolon Rétaux de Villette (Simon Baker), mystikern Cagliostro (Christopher Walken), skådespelerskan Nicole Leguay d’Oliva (Hermione Gulliford) och den otrogna äkta maken Nicholas de Lamotte (Adrian Brody) sätter hon sin plan i verket. Kungens trogna minister de Breteuil (Brian Cox) får dock nys om konspirationen och beslutar sig för att förhindra den…

necklace3Litet action blir det i alla fall när Rétaux de Villette fäktas med Nicholas de Lamotte.

Först och främst är detta en väldigt tråkig film. En film baserad på en så kontroversiell och förvecklad historia som Halsbandsprocessen skall inte kunna vara så här tråkig. Speciellt inte med en otrolig ensemble som innehåller inte mindre än 3 Oscarsvinnare. I mitt tycke är det bara Brian Cox och Joely Richardson som glänser. Övriga deltagare gör ett oinspirerat till mediokert intryck som är dem föga till ära. Normalt har jag ingenting emot att filmskaparna ändrar historiska fakta men i denna film verkar dem ha tagit bort det gottigaste och ersatt det med dravel. Som exempel kan jag berätta att den riktiga Jeanne var en urfattig tjuv och äventyrerska, inte en adelskvinna från en fin familj som på orätta grunder blivit fråntagen sin egendom.

Det stora problemet är nog att filmen inte vet vad den vill vara. Den hoppar mellan olika genrer, i ena stunden är det en komisk kuppfilm för att i nästa vara domstolsdrama. Få av rollfigurerna får den tid som behövs för att de skall komma till sin rätt och någon riktig spänning i triangeldramat blir det aldrig. Denna film känns mest som en förlorad chans. Detta kunde ha blivit något spektakulärt och spännande, istället fick vi något pretentiöst och misslyckat. Se något annat istället.

Axel von Fersen

axelvonfersenTitel: Axel von Fersen
Författare: Herman Lindqvist
Förlag: Fischer & Co (1991)

De flesta svenskar känner till namnet Axel von Fersen, färre vet vem han var, vad han gjorde eller varför han över huvud taget är känd. Fersen är en av otaliga okända svenska kändisar som dyker upp i alla möjliga sammanhang som alla nickar bekräftande mot utan att egentligen veta vem karlen var.

Axel von Fersen (1755-1810) var en svensk högadlig greve, han var en trogen gustavian och rojalist, han deltog först i den amerikanska revolutionen som tolk och officer och senare i Gustav den III:s ryska krig, han var med största säkerhet den franska drottningen Marie Antoinettes älskare (även om inga konkreta bevis finns) och troligast även far till åtminstone ett av kungabarnen. Under den franska revolutionen anordnande Fersen ett flyktförsök för hela kungafamiljen och de lyckades också ta sig ut ur Paris men i Varennes (cirka 20 mil från huvudstaden) arresterades alla utom Fersen som hade tagit en annan rutt. Efter det franska kungaparets möte med madame Giljotin återvände Fersen till Sverige och blir utrikesminister och riksmarskalk. När sedan den svenska tronarvingen, den danske Karl August, avlider av naturliga orsaker, anklagas Fersen för att ha giftmördat honom. Under Augusts likprocession genom Stockholm överfalls Fersen i sin vagn och mördas av en uppretad pöbel utan att Svea Livgarde som ser på gör något för att rädda honom. Senare får Fersen full upprättelse från alla mordanklagelser och begravs i Ljungs kyrka. Under sitt liv träffade han så gott som alla som var något under andra halvan av 1700-talet. Gustav III, Ludvig XIV, George Washington och Napoleon Bonaparte för att nämna några. Han hade otaliga älskarinnor, älskade opera och fester och tyckte att Sverige var allmänt trist. Så kan Fersens liv beskrivas i korta ordalag.

fersenskamordetFersenska mordet – Okänd illustratör

Som vanligt när det gäller Herman Lindqvist är det stora svepande penseldrag som gäller. Här ges inga detaljer utan det berättas bara vad som inträffade, inte hur det inträffade. Kapitlet med Fersens död avviker från detta då Lindqvist ingående och med stor inlevelseförmåga beskriver stämningen i Stockholm och ”konspirationen” bakom hans död. Detta kapitel måste vara det överlägset bästa som Lindqvist någonsin skrivit och jag önskade att han vore lika detaljerad i hela böcker men eftersom detta gäller en biografi måste det mesta kapas av och kortas ner.

Denna bok bygger enligt Lindqvist mest på Axel von Fersens egna dagboksanteckningar och brev, och det är en blek bild av greven som författaren målar upp. Han verkar mest tråna efter gifta kvinnor och när han inte kan få dem är han allmänt deprimerad. Han njuter av hovlivet (speciellt det franska) och tar varje tillfälle i akt att tillgodose sina egna och adelns intressen. Han framstår som en bortskämd snorvalp som ser ner på allt som inte är adligt och fint. Vid ett tillfälle blir Fersen tvungen att klä av sig själv innan han skall hoppa i säng och detta beskrivs nästan som en bedrift värdig Herakles själv. Dra mig baklänges på en skottkärra. När man läser denna bok kan det vara svårt att förstå hur Herman Lindqvist kan beundra denne man (karlen har för böveln skrivit tre böcker om Axel von Fersen). Visst, Fersen var en god ”ambassadör” för Sverige och utförde riket många tjänster. I perioder arbetande han hårt med de uppgifter som han fått men jag kan inte bortse från att det mesta som anbelangar honom har han just fått, inte förtjänat. Det var visserligen en annan tid och bristen på detaljer gör att man genom denna bok inte kan fälla den slutgiltiga domen över Axel von Fersens leverne. Det kan jag dock göra över denna bok och den får betyget knappt godkänd.