2 inlägg Etikett Engelska inbördeskriget

A field in England

afieldinengland1Originaltitel: A field in England
Språk: Engelska
Produktionsår: 2013
Speltid: 91 min
Regissör: Ben Wheatley
Skådespelare: Julian Barratt, Peter Ferdinando, Richard Glover, Ryan Pope, Reece Shearsmith & Michael Smiley.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Hur tusan skall man beskriva en film som A field in England? Psykedelisk galenskap på den engelska landsbygden är kanske ett passande epitet? Filmen utspelar sig hur som helst under det Engelska inbördeskriget (1642-1651). Under en större drabbning kommer alkemiassistenten Whitehead på avvägar och hamnar på ett stort fält. Där träffar han Cutler, Jacob och Friend och tillsammans börjar de vandra mot ett ölhus som påstås finnas på andra sidan fältet. Så långt kommer de dock aldrig för på fältet träffar de en galen irländare vid namn O’Neill. Efter detta börjar det bli riktigt konstigt. Hallucinationer blandas med verkligheten, dräpta människor återuppstår från de döda, stroboskopiska drömsekvenser varvas med sinnesvidgande spegelbildsmontage. Som ni förstår är det smått omöjligt att förstå vad det är som händer. Jag antar att det är upp till var och en att tolka filmens budskap om den nu har något. Personligen tror jag att alla som beträder fältet är döda och har hamnat i något sorts purgatorium. O’Neill är troligast djävulen förklädd men detta är som sagt bara min tolkning.

afieldinengland2Med hallucinogena svampar kan man ha mycket roligt!

A field in England är regissören Ben Wheatleys femte långfilm. Han är tidigare fått en hel del uppmärksamhet med Kill List, en film som också tog några märkliga svängar innan det besynnerliga slutet. Här har Wheatley fått arbeta med ännu mer begränsningar. En budget på bara 300.000 pund, 12 hektiska inspelningsdagar och sex skådespelare. Friskt bolmande rökmaskiner och det bullriga ljudet av krigslarm kanske inte är det mest övertygande sättet att skapa illusionen av ett stort slag men på sätt vis är det ändå passande. Valet av att filma i svartvitt har också klara fördelar om budgeten inte är allt för stor.

Skådespelarinsatserna i filmen varierar rätt så rejält. Ingen gör väl direkt bort sig men ingen gör heller en speciellt minnesvärd insats. Det enda som jag kommer att minnas är den omtalade ”tältscenen”. Vad är det som egentligen händer i tältet? Varför skriker Whitehead som en stucken gris och varför kommer han ut med ett leende på läpparna? Denna scen kan vara den anstötligaste jag sett på film under 2000-talet.

Gillar du filmer som Valhalla Rising, Blue Velvet eller valfri Terrence Malick-film så kan detta vara något för dig. Om inte så se istället något mer lättsmält, kanske är den senaste Adam Sandler-rullen något för dig?

The Libertine

thelibertineOriginaltitel: The Libertine
Språk: Engelska
Produktionsår: 2004
Speltid: 109 min
Regissör: Laurence Dunmore
Skådespelare: Johnny Depp, Samantha Morton, John Malkovich, Rosamund Pike m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Mellan alla Pirates of the Caribbean-inspelningar hann Johnny Depp 2004 även klämma in sin medverkan i denna förbisedda lilla pärla. Den tog visserligen bara 45 dagar att spela in och hade en i sammanhanget blygsam budget men ändå. Det är en imponerande ensamble som regissören Laurence Dunmore lyckats samla ihop som förutom Johnny Depp även innehåller namn som Samantha Morton, John Malkovich och Rosamund Pike. De enda av skådespelarna jag störde mig på var Jack Davenport och Richard Coyle. Inte för att de gjorde dåliga insatser utan mer för att jag så innerligt förknippar dem med den brittiska sitcom:en Coupling (om någon kommer ihåg den).

Johnny Depp spelar John Wilmot, 2:e earl av Rochester. En 1600-talets playboy och poet som mest ägnar sig åt att dricka, jaga fruntimmer och tänja alla gränser bortom bristningsgränsen. Filmen utspelar sig under Karl II av Englands regeringstid som präglades mycket av kungens maktkamp med parlamentet. När kungen var ung räddades han, under det engelska inbördeskriget 1642-1651, av Wilmots far, och därför har Karl II stort tålamod med unge Wilmots alla upptåg och dårskaper.

Wilmot träffar Elizabeth Berry (Morton) som han har ett komplicerat förhållande till. Till en början rent platoniskt och uppriktigt men sedan även sexuellt. De två vill uppnå helt olika saker med sitt förhållande och det kan som ni förstår inte sluta lyckligt. Samtidigt får Wilmot av Karl II i uppdrag att skriva en pjäs som hyllar hans styre. Istället skriver Wilmot en mycket kontroversiell och sexuellt laddad satir där han själv spelar kungen. Karl II blir givetvis förbannad och Wilmot tar till flykten och börjar leva ett liv i inkognito. Det är nu som Wilmot börjar visa de första symtomen av långt gången syfilis och blir sängliggande.

thelibertine2En svårt syfilisskadad John Wilmot talar till parlamentet.

Mot slutet av Wilmots liv samlar sig parlamentet för att rösta igenom ett lagförslag som utesluter kungens bror från tronföljden för att han är katolik. Wilmot återvänder mycket överraskande till parlamentet stapplande på kryckor och håller ett briljant tal i kungens favör. Med lagförslaget nedröstat och kungens gunst återvänder Wilmot hem och dör.

The Libertine är en film som kräver mycket, den kräver uppmärksamhet, kärlek och ett öppet sinnelag. Den känns som en modern blandning mellan en shakespearfilm av Kenneth Branagh och Stanley Kubricks Barry Lyndon kryddad med litet Markis de Sade. Den kanske är aningen för lång men det blir aldrig långtråkigt så jag köper det. Bland skådespelarna är det Samantha Morton som utmärker sig. Denna engelska motsvarighet till Pernilla August blir jag inte riktigt klok på. Hennes skådespeleri gränsar till det teatrala, ibland är det mycket bra och ibland nästan parodiskt. Hon har förmågan att väcka känslor men inte alltid de som hon vill förmedla. Hennes närvaro är odiskutabel och kanske är det måttet på ett bra skådespeleri. Jag undrar vad en regissör som Ingmar Bergman kunde ha åstadkommit om han fritt fick arbeta med Samantha Morton? Troligast något fantastiskt och kanske har vi detta att se fram emot i framtiden. Inte med Ingmar Bergman då men en regissör av samma kaliber.

Vill ni se något lättsmält skall ni inte se denna film. Vill ni däremot utöka era vyer så är The Libertine något för er. Jag önskar bara att Johnny Depp skulle medverka i fler filmer som denna istället för allt skit han ställt upp i det senaste decenniet för en fet lönecheck.