2 inlägg Etikett Dominium Maris Baltici

Sabaton
Carolus Rex

sabatoncarolusrexArtist: Sabaton
Album: Carolus Rex (2012)
Label: Nuclear Blast

I allmänhet är det alltid riskabelt att romantisera stormaktstiden och i synnerhet Karl XII, speciellt när det gäller i konstformen musik. Referenser till Ultima Thule är då aldrig långt borta med allt vad det innebär. Men albumet Carolus Rex behandlar inte enbart bara kungen i fråga utan hela stormaktstiden. Det handlar om unga män som slits från sina hem för att deltaga i ett krig de inte förstår, om kungar med hybris som tror att de är välsignade av Gud att utöka sitt rike, om krigets blodiga pris och fallet från storhet. I mitt tycke lyckas Sabaton hålla sig objektiva till ämnet i fråga och säger någon något annat så är de troligast oinformerade. Det är inte per automatik nationalistiskt att sjunga om stormaktstiden även om vissa vill göra detta gällande. Stormaktstidens karoliner hade ingenting med nationalism att göra, det är ett historiskt faktum, och vi skall inte missvisa detta.

Men hur skall man förhålla sig till Sabaton och deras musik? Jag ser detta album främst som ett verk som var menat att underhålla. I andra hand att få oss att minnas en tid inte allt för långt borta då kungar krigade, soldater plundrade och oskyldiga dog. I detta var Sverige varken värre eller bättre än någon annan men det är viktigt att vi svenskar minns vår historia. Sabaton försöker helt enkelt att ge oss en historielektion.

Men hur kan man förklara Sabatons popularitet? De vann en Rockbjörn som 2013 års liveakt metal/hårdrock. Gör de bara bra musik eller handlar det om något annat för oss svenskar? Jag tror att många vill minnas en tid då vi svenskar inte var neutrala till allting och hade något att säga till om i världen. En tid då drömmen om Sverige var större och möjligheterna till synes oändliga. Jag säger inte att denna tid var bättre (det var den inte) men det finns något fascinerande med en tid då Sverige var den störste busen i kvarteret.

Illustration av Péter Sallai (2012)Kanske skulle jag skriva något om skivan också? Carolus Rex är ett dubbelalbum med en svensk- och en engelskspråkig skiva med samma låtar. Personligen tycker jag att den svenska versionen är bättre, kärvare, och inte lika pretentiös som den engelska. Vi får följa med resan med början vid drömmen om Dominium Maris Baltici (att göra Östersjön till ett svenskt innanhav) till slutet med karolinernas dödsmarsch över Tydalsfjällen. Denna historieskildring löper över 11 melodier och tar upp händelser som slaget vid Breitenfeld, plundringen av Prag, slaget vid Poltava och Karl XII:s likfärd. Vi får även följa med den enkla soldaten, höra karolinens bön och bevittna masslakten av ryssar vid Fraustadt.

Albumets melodier förmedlar dramatik och vemod, djärvhet och skräck, ära och ond bråd död. Det är hårt, mäktigt och kompromisslöst och jag gillar det. Den strof som främst fastnar i mitt huvud är från melodin Carolus Rex när en ung Karl XII säger: Ingen ed lagd, ingen ed jag svär! Kronan kommer ej från kyrkan, den kom direkt från Gud. Här syftas det på att Karl XII, blott 15 år gammal, på sin kröningsdag vägrade att avge en konungaförsäkran. Det hade alla regerande svenska kungar och drottningar gjort sedan slutet av 1500-talet och det väckte därför stor uppståndelse. Men detta brydde sig inte Karl XII om. Han var född till envåldshärskare och han var inte skyldig kyrkan sin krona. På detta sätt markerade han att han stod över alla utom Gud. Han skulle själv vara herre över sitt öde och svenska folket. Det är sådana här små referenser som jag älskar och jag tackar historikern Bengt Liljegren för att han samarbetade med Sabaton vid skapandet av denna skiva.

Jag ger Carolus Rex två tummar upp och rekommenderar denna skiva till alla som gillar hårdrock och är det minsta intresserad av stormaktstiden och arvet det lämnade efter. Vem har sagt att historia måste läras ur tjocka dammiga luntor?

Sjöslag och rysshärjningar

sjoslagTitel: Sjöslag och rysshärjningar – Kampen om Östersjön under stora nordiska kriget 1700-1721
Författare: Lars Ericson Wolke
Förlag: Norstedt (2012)

Sjökriget under det stora nordiska kriget är en föga berättad historia, i alla fall om man jämför med de hyllrader av böcker som behandlar landkriget i alla dess former. Det de flesta inte tänker på är att Sverige i början av 1700-talet var ett sjöimperium som behärskade stora delar av Östersjön genom sina provinser i Baltikum och Tyskland. Lars Ericson Wolke gör en djupdykning i ett av den svenska flottans mest okända kapitel och skildrar en historia fylld av kamp, motgångar och nederlag. Boken är inte precis någon stämningshöjare utan en deprimerande men välskriven läsning om en flotta med alldeles för litet resurser och en kung som satsade allt för mycket på armén. Trots detta dominerade Sverige Östersjön under krigets första årtionde. Detta dels tack vare att Danmark och deras fruktade flotta hade tvingats till vapenstillestånd genom freden i Traventhal (1700) och dels genom att både Ryssland och Polen saknade flottor att tala om i Östersjön. Men efter slaget vid Poltava började bilden att ändra sig hastigt och mindre lustigt för svensk del. Danmark anslöt sig åter till kriget och Peter den store började bygga sin armada av roddgalärer. Att pesten samtidigt nådde Sverige gjorde inte saken bättre. Den svenska flottan försökte tappert att spärra av finska viken samtidigt som man försökte skydda sina tyska kolonier från danskarna. Tidvis var flottan framgångsrik men för det mesta gick mycket på tok, speciellt efter att ryssarna på allvar började välla in i både Baltikum och Finland och erövrade den ena svenska staden efter den andra. Till slut var Sverige så tillbakapressat att ryssarna vågade språnget över Ålandshav och anföll den svenska östkusten från Piteå i norr till Norrköping i söder. Även Gotland fick otrevligt ryskt besök genom tre olika nålsticksoperationer. Efter härjningarna på östkusten insåg den svenska ledningen att kriget var över. För att få fred blev Sverige tvingade till betydande landavträdelser. Bremen, Verden, Vorpommern, Livland, Estland, Ingermanland och en del av den finska karelen bytte ägare innan freden i Nystad (1721) kunde undertecknas. Sverige fick dock behålla nästan hela Finland och behövde inte göra några landavträdelsen till arvfienden Danmark vilket måste ses som det enda ljuset i mörkret.

sjoslagetvidhangouddSjöslaget vid Hangö udd av Aleksej Bogoljubov (1877)

Det mest intressanta som boken förtäljer är hur skiftande flottans uppgifter kunde vara. Förutom transport och regelrätta sjöslag deltog den i rena amfibieoperationer, insjökrig (på Ladoga och Peipus), kaparverksamhet, konvojering och en långväga expedition till Vita havet med ett misslyckat anfall mot avlägsna Archangelsk. Men det stora problemet var alltid att det svenska stormaktsriket var för stort att försvara. Som en vis hobbit för mycket länge sedan sade, ”Som när man stryker ut (en klick) smör över för mycket bröd.” Flottan kunde helt enkelt inte vara över allt på en gång utan att riskera total undergång. Det är med andra ord en imponerande bedrift av flottan att man höll Sverige kvar i kriget så länge som man gjorde. Kanske hade det varit bättre om flottan hade varit svagare och Sverige tvingats till fred tidigare. Då kanske några av de 200.000 svenskar som dog under kriget hade kunnat skonas. Det är en intressant siffra det där med 200.000 svenskar som dog med tanke på att riket bara hade mellan 1,5 och 2 miljoner invånare. Det betyder att ungefär 10% av befolkningen dog vilket måste anses vara en astronomisk hög siffra med dagens mått mätt. Tänk er själva om ungefär 1 miljon svenskar i dagens Sverige skulle dö, vad skulle detta få för konsekvenser? Infrastrukturen skulle tämligen omgående falla samman och ett klagorop utan dess like skulle eka ut över Europa. En ofattbar och mycket skrämmande tanke.

När jag läser boken får jag i min roll som lekman känslan av att Sverige gjorde två avgörande misstag under det stora nordiska kriget som resulterade i att man led nederlag. Det första felet var att Karl XII anföll Ryssland istället för att försvara Baltikum och de andra östliga provinserna. Det andra felet var att Sverige lät (eller blev tvingade av England och Nederländerna beroende på hur man ser på saken) Danmark behålla sin starka flotta i början av kriget. Utan dessa misstag tror jag att Sveriges gränser skulle se betydligt annorlunda ut än de gör idag. Kanske skulle Nöteborg fortfarande vara Sveriges östligast stad men vem vet. Jag rekommenderar denna bok till alla som vill få en ytterligare dimension till det svenska stormaktsrikets fall. Lars Ericson Wolke gör en förbehållslös skildring om hur livet i flottan var under början av 1700-talet och hur den opererade. Många intressanta aspekter från hur man skaffade fram båttimmer till hur många stridsdugliga skepp Sverige och fienden hade till förfogande under respektive tidpunkt under krigets lopp tas upp. Även det inte helt friktionsfria samarbetet mellan Danmark och Ryssland behandlas och får en att undra över vem som egentligen var vän respektive fiende. Det enda jag kan klaga på är att det inte finns någon bra beskrivning över vad som skiljer det förvirrande stora antal skeppstyper som nämns åt (galjot, kröjare, brigantin, schaloup m.fl.). Kanske är detta inte så viktigt men jag hade uppskattat en kortare förteckning så att man hade förstått litet mer ingående hur styrkeläget verkligen var under kriget.