2 inlägg Etikett Björn Holm

De svarta ryttarna

desvartaryttarnaTitel: De svarta ryttarna
Författare: Björn Holm
Förlag: Wahlström & Widstrand (1989)
Övrigt: En av Björn Holms böcker om Stephan Löfving.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

De svarta ryttarna är om jag räknat rätt Björn Holms fjärde bok om partigängaren Stephan Löfving. Går man i kronologisk ordning borde det vara den första eftersom Löfving i denna bok ännu inte har anslutit sig till den svenska armén utan tjänstgör som ung uppbördsskrivare åt gränsmajoren Simon Afleck. I min recension av Karl XII:s spion påpekade jag att den boken saknade en riktig handling men det kan man inte säga om De svarta ryttarna, den har en handling men en ytterst förvirrad sådan.

Året är 1710 och området är den finska Karelen. En ung Stephan Lövfing rider omkring och försöker driva in skatt bland de fattiga bönderna samtidigt som ryska trupper börjar härja i landskapet. Till råga på allt har pesten nått södra Finland och sprider sig snabbt norrut. Tidigt i boken blir Löfving tillfångatagen av en rysk patrull och han får för första gången bekanta sig med den ryska sergeanten Ivan ”Den förskräcklige” Fedovitj. Löfving lyckas fly men genom hela boken träffar han med ojämna mellanrum på denne Ivan som blir något av hans antagonist till den stora slutuppgörelsen.

Efter flykten återgår Löfving i tjänst men eftersom han ofta får agera på eget initiativ så gör han litet som han vill. Detta gör dock att han hamnar i kläm mellan dubbla lojaliteter och får fiender på alla sidor av kriget, inklusive ett finskt bondeuppror. Efter en mängd äventyr hamnar Löfving i Kajaneborgs fästning stämplad som förrädare. Han tas dock till nåder och beger sig söderut för att bli partigängare.

De svarta ryttarna är en förvirrande bok. Allt för många rollfigurer saknar en bakgrund som förklarar deras hållning och varför de agerar som de gör. Många byter dessutom lojalitet både två och tre gånger mellan de krigande sidorna till synes helt utan anledning. Under novellen uppstår det för många frågor som läsaren aldrig får något svar på. Är Maarit mjölkerska en häxa? Varför mördar hon oskyldigt folk? Är Simon Afleck galen eller har han drabbats av en förbannelse? Vad har de svarta stenarna för betydelse? Vad är Marion Aflecks planer för Stephan Löfving? Vilka är de svarta ryttarna? Även jag förstår att läsaren skall göra egna tolkningar över det som inträffar men någon måtta på mystiken får det väl ändå vara.

I boken hoppar också perspektivet från olika rollfigurer på ett obegripligt sätt. Mest irriterande är att vissa bihandlingar av outgrundlig anledning får alldeles för stort utrymme. Som exempel kan jag nämna att denna äventyrsbok helt plötsligt under några kapitel förvandlas till ett mordmysterium utan att Lövfing ens är närvarande. Varför? Visserligen har dessa mord en liten koppling till Lövfings senare äventyrande men inte i proportion till dess uppblåsta betydelse. Vissa stycken av boken är också skrivna i olika tempus vilket gör det hela ännu mer konstigt.

Nej, som bok är De svarta ryttarna ingen höjdare. Förvirrande och otillfredsställande på mer än ett sätt. Jag vill så gärna gilla böcker som denna för det finns partier som är riktigt bra men med tanke på helheten kan jag inte med gott hjärta rekommendera den.

Läs också:
Karl XII:s spion

Karl XII:s spion

karlxiispionTitel: Karl XII:s spion
Författare: Björn Holm
Originalförlag: Askild Kärnekull Förlag (1977)
Förlag: Anderson Pocket (2010)

Året är 1715. Ryssarna har erövrat södra Finland och Peter den store planerar till sommaren att anfalla Stockholm och den svenska östkusten. För att ta reda på ryssarnas planer skickar svenskarna sin bästa spion, Stephan Löfving, till Åland och Åbo. Så lyder premissen till Björn Holms bok Karl XII:s spion. Boken är delvis baserad på den verkliga Stephan Löfvings dagboksanteckningar och det märks. Det finns egentligen ingen övergripande intrig i boken utan handlingen följer mest Löfvings vandringar runt om i de krigshärjade Åbo-trakterna. Han träffar under korta episoder på vänner, fiender, förrädare och andra spioner innan han vandrar vidare. Det blir sällan särskilt spännande utan bokens stora behållning är den verklighetstrogna skildringen av livet i ett ockuperat land. Vissa händelser är rätt roliga medan andra är tragiska då ryssarna tar och skövlar allt som de vill komma åt.

Det enda riktiga personsporträttet i boken är det av Löfving själv. Han grunnar mycket över om det han gör är rätt eller fel, om alla ryssar är onda och vad som är Guds mening med allt elände. Ena stunden gläds han över att ha dräpt fiender för att i nästa se sig själv som en stor syndare som kommer att brinna i helvetet för allt ont han har gjort. Hans djupa tro får han mer än en gång att grubbla över livets förgänglighet. Men han har alltid en tro på att svenskarnas (och finnarnas) sak är den rätta även om Karl XII ses med allt annat än blida ögon. Löfving är övertygad om att den svenska flottan kommer att krossa ryssarnas roddgalärer och att kriget kommer att vända när det får föras på svenskarnas hemmaplan. Han har en optimistisk syn på framtiden, nästan på gränsen till naiv, och hoppas på en snar fred så att livet för folket kan återgå till det normala. Vad det skall bli med Löfving själv efter att kriget är över vågar han dock knappt spekulera i. Han lever i häret och nuet.

Efter alla skrönor och uppenbarligen överdrivna utsagor av Löfving själv var jag inte riktigt säker på vad jag kunde förvänta mig av denna bok. Det visade sig dock att den är en någorlunda nykter, lättläst och intressant berättelse. Inte något mästerverk på långa vägar men ändå ett måste för dem som är intresserade i genren. Eftersom Björn Holm har skrivit fler böcker om Stephan Löfving så är det nog inte sista gången vi stiftar bekantskap med denne partigängare på den här webbsidan.