jagskalldundraTitel: Jag skall dundra
Författare: Peter Englund och Kristian Petri
Förlag: Albert Bonniers Förlag (2005)

Jag skall dundra, vilken underbar titel. Jag önskar att jag hade kommit på den. Istället var det den svenska skaldekonstens fader Georg Stiernhielm (1598-1672) som först präntade de orden i en dikt. Jag skall dundra är en kortroman som bygger på ett filmmanus som aldrig kom till användning. Boken är inte tjock och kan läsas på en eftermiddag. Den handlar om en grupp karoliner i Polen år 1706 som ger sig iväg för att leta efter proviant i ett redan härjat land. Karolinerna kommer fram till en herrgård där polackerna först tar emot dem som gäster men allt eftersom tiden går börjar saker och ting att gå snett. Helt plötsligt hörs ett skott och kaptenen för karolinerna segar ihop och dör. Sedan tar det hus i helvete när de återstående karolinerna försöker reda ut vad som hänt.

Det som speciellt fångar mitt intresse i boken är talet om det övernaturliga. I början av boken diskuterar två majorer med varandra om en till synes galen person kan vara en varulv. En stund senare blir en karolin nästan avrättad för att han med sin musköt har skjutit sönder en oblat. Detta anses vara en synd av svåraste sort eftersom oblaten representerar Kristi kött. Karolinen gjorde detta för att förtrolla sitt vapen så att det aldrig skulle missa. I bästa H.P. Lovecraft-stil finns det även med en svårtolkad dröm som till viss del besannas. Att karolinerna var djupt troende och ansåg sig ha gud på sin sida vet nog de flesta som har fördjupat sig i ämnet. Det var hårda straff för alla som syndade och i värsta fall blev syndaren avrättad. Att smäda Guds namn var exempelvis belagt med dödsstraff. Att straffen var så hårda kan vara svårt att förstå för oss som lever på tjugohundratalet. Men betänk då att under stormaktstiden trodde och bad alla till Gud. En värld utan Gud var otänkbart och om jag inte minns fel så hade även Karl IX upphöjt bibeln till svensk lag. I detta perspektiv kan de hårda straffen te sig mer begripliga eftersom all välsignelse kommer från Gud och det gäller att hålla sig väl med den högste genom att straffa alla syndare hårt.

Att detta är en våldsam och blodig berättelse kan ni nog förstå. Boken känns betydligt mer som ett filmmanus än en renodlad roman. På några få meningar målas scenen upp utan att ge de olika karaktärerna allt för mycket djup. Mellan de korta scenerna får man läsa utdrag från en av karolinerna som skriver i sin dagbok. Allt går snabbt och innan man riktigt hunnit suga sig in i handlingen så är filmen, förlåt boken över. Jag tror inte att det filmmanus som boken baserar sig på var tänkt som en långfilm för den känns mer som en TV-film på cirka 45 minuter. Behöver jag säga att det hade varit underbart att se den. Vi kan alltid hoppas att Svenska Filminstitutet glömmer fadäsen med Kalabaliken i Bender (1983) och åter vågar satsa på nya filmer om karoliner. Att då damma av detta manus vore en riktig kulturgärning.