Uppfann Celsius Celsiusskalan?

celsiusVi svenskar brukar slå oss för bröstet och stolt berätta att det allt var svensken Anders Celsius (1701-1744) som uppfann Celsiusskalan som än idag används i stora delar av världen. Men är detta sant? Innan Celsius användes över 30 olika temperaturskalor i olika delar av världen, mest kända idag av dessa är Fahrenheitskalan och Réaumurskalan. Ingen av alla dessa skalor var dock pålitliga och helt logiska. Vad Celsius gjorde var att han fastställde att vattens kokpunkt är 0 °C och fryspunkt är 100 °C vid normalt lufttryck. Observera att hans kokpunkt och fryspunkt är tvärt om jämfört med vad vi använder idag. Detta för att han ville undvika negativa grader som kunde leda till missförstånd. Under 1700-talet var det sällan varmare grader än kokande vatten som behövdes mätas, däremot mättes ofta kallare grader än fryspunkten för vatten. Dagens -10 °C var således enligt Celsius ursprungliga skala 110 °C.

Men vem var det då som bytte plats på kokpunkten och fryspunkten? Helt oberoende av Celsius var det fransmannen Jean-Pierre Christin som först gjorde detta. Carl von Linné som byggde vidare på Celsius arbete hemma i Sverige påstod att det var han. Vem som gjorde det först spelade egentligen ingen roll då Celsiusskalan från början kallades för Centigradskalan och hade det namnet i över 200 år. Men eftersom ordet grader på franska, spanska och italienska har en strikt definition som betyder en hundradel av en rät vinkel kunde problem uppstå med det namnet. Därför beslutades det 1948 att byta namn på Centigradskalan för att undvika förvirring. Man ville då ge skalan namn efter en forskare som andra temperaturskalor som Kelvin och tidigare nämnda Fahrenheit. Valet föll då på Celsiusskalan fast det lika gärna kunde ha blivit Christinskalan eller till och med Linnéskalan.

Är då Celsius värdiga att ha Celsiusskalan uppkallad efter sig även om han inte uppfann den i dess nuvarande form? Det måste man nog allt ändå ge honom. Det var Celsius idoga termometerstudier som ledde till att vetenskapen till slut fick lämpliga referenspunkter för mätning av temperatur. Det enda som egentligen återstår är att få amerikanarna att förstå detta.

Avgrund

kkravgrundÄven om Annihilation som fått den svenska titeln Avgrund inte riktigt var min kopp te så har våra vänner på Fria Ligan fått den stora äran att göra en svensk översättning av Jeff Vandermeers hyllade bok. Tajmingen kunde inte vara bättre då filmen på nämnda bok släpps på Netflix den 12 mars. Det finns alltså tid för dig att köpa boken och läsa den innan du ser filmen. Jag tror detta kan vara ett smart drag då jag tror filmen bygger ut bokens mytologi och ger en del av de svar som vi aldrig fick i boken, eller i alla fall regissörens tolkning av boken. Det jag gillar med den svenska versionen är omslagsbilden. Den drar verkligen läsaren ner i avgrunden.

Avgrund på Fria Ligans webbsida
Southern Reach-trilogin

Professor Marston
and the Wonder Women

professormarston1Originaltitel: Professor Marston and the Wonder Women
Språk: Engelska
Produktionsår: 2017
Speltid: 108 min
Regissör: Angela Robinson
Skådespelare: Luke Evans, Rebecca Hall, Bella Heathcote, Oliver Platt m.fl.

Jag måste erkänna att denna film överraskade mig. Jag hade förväntat mig ett triangeldrama där den äldre professorn och hans fru lurade in en ung oskyldig student i deras intrikata BDSM-lekar som blir allt mer utstuderade och perverterade. Istället var det ett relativt stillsamt kärleksdrama mellan tre person som alla älskar varandra. Man skulle även kunna tro att filmen skulle berätta om hur superhjältinnan Wonder Women skapades och det gör den men detta är mer en sekundär historia även om den tas upp i vida svepande penseldrag.

Året är 1945 och professor William Marston ser hur en pöbel bränner serietidningar på bål, bland andra hans egna Wonder Woman. Sedan infinner han sig till förhör över vad som är meningen med hans skapelse. I långa tillbakablickar får vi veta att William och hans fru Elizabeth under 20-talet försöker tillverka en lögndetektor. Till sin hjälp har de den betydligt yngre studenten Olive. Under sina tester med maskinen upptäcker de att den bara fungerar om de ställer betydelsefulla frågor. Detta gör att de börjar ställa frågor till varandra som de kanske inte borde göra. Genom maskinens svar får de reda på att alla tre älskar varandra och att Olive inte älskar sin fästman. De tre inleder därefter ett sexuellt förhållande med varandra. Givetvis går ryktet om den ”osunda” affären och professor Marston och hans fru får båda sparken. De tre vägrar dock att ge upp varandra och flyttar till ett nytt hus där de lever ett liv i polygami. De rollspelar ut olika sexuella scenarion och speciellt William börjar leva ut sina BDSM-fantasier där han är mannen, Elizabeth den dominanta kvinnan och Olive är den undergivna. För att få en inkomst skapar William superhjältinnan Wonder Woman som en feminismens förkämpe. Serietidningen blir en succé men när folk börjar ifrågasätta det okonventionella förhållandet som William, Elizabeth och Olive lever rasar illusionen som de tre har byggt upp.

professormarston2Elizabeth Marston (Rebecca Hall), William Marston (Luke Evans) och Olive Byrne (Bella Heathcote).

Det första jag vill ta upp är det här med bokbål eller rättare sagt i detta fall, serietidningsbål. I verkligheten skedde detta först 1948 (ett år efter William Marstons död) och inte redan 1945. Men oavsett år känns detta som en oerhörd skamfläck för amerikanerna. De hade just besegrat nazisterna, den värsta av fiender, som var kända för att de brände böcker, och bara några år senare gör amerikanarna samma sak. Att de inte kunde dra parallellen mellan det totalitära Nazityskland och vad de själva höll på med är frapperande. Den tyske författaren Heinrich Heine skrev redan på 1800-talet att ”där man bränner böcker bränner man till slut även människor”. Så otroligt förutseende han var. Behöver jag ens tillägga att Heines böcker var bland de första som nazisterna brände? Amerikanerna gick visserligen aldrig så långt att de brände människor men de brännstämplade människor som kommunister under McCarty eran.

Det andra som bör nämnas är filmen pro-feministiska budskap. Både Elizabeth och Olive var dåtidens feminister och William var förespråkare av kvinnors rättigheter. Olive var dessutom dotter till den välkände aktivisten Ethel Byrne som bland annat öppnade den första födelsekliniken i USA. Att 30-talets Amerika var en annan tid kan inte ha undgått någon men filmen tar upp många saker som dåtidens kvinnor kämpade för som nutidens fortfarande gör. Hur bisarrt är det inte att i dagens Texas försöker delstatssenaten, som nästan uteslutande består av män, bestämma över abortfrågan som sedan länge har bestämts av landets högsta domstol?

professormarston3Ömt ögonblick mellan Elizabeth Marston och Olive Byrne

Skådespeleriet i denna film är ypperligt. Jag har alltid anat att Luke Evans kan mer än att spela stoisk actionhjälte. Det är kul att han prövar vingarna med mer utmanade roller och visar att han har mer i sin repertoar. Rebecca Hall däremot spelar den roll som hon gör i alla filmer, rollfiguren som tror att hon är det missförstådda geniet som ingen lyssnar på för att hon är kvinna. Hon gör detta extremt bra men är det inte dags att pröva på något nytt? Bella Heathcotes karriär har hitintills gått mig helt förbi. Hennes rollfigur är den som gör den verkliga resan från naiv student till kvinnan i kontroll över sitt eget öde. Bella gör bra ifrån sig och det skall bli intressant att se vad hon kan prestera i framtiden.

Som det bör framgå av denna recension är jag mycket positiv över denna film. Skall sanningen fram är det nog den bästa film jag sett de senaste åren. Jag brukar normalt ha svårt för biografier men denna tyckte jag höjde sig över mängden och det rejält. Hur mycket som är sant av filmens handling är dock svårt att avgöra. Alla tre protagonister var i verkligheten mycket förtegna om sitt privatliv och därför bygger mycket på spekulationer och rykten. Detta är en viktig film som alla bör se, inte bara serieskapare. Rekommenderas varmt.

Giljotinen!

giljotinEn av de mest kända avrättningsmetoderna är mekanisk halshuggning med hjälp av en giljotin, eller fallbila som verktyget egentligen heter på svenska. Giljotinen uppfanns i samband med den franska revolutionen. Det var straffrätten i den franska nationalförsamlingen som år 1789 tyckte att det var orättvist att dödsdömda fick olika straff. Adelsmän avrättade genom halshuggning som var relativt snabbt och smärtfritt medan lägre klasser hängdes, rådbråkades och brändes på bål vilket kunde ta flera minuter. Joseph Guillotin, som var emot dödsstraffet, föreslog att om nu Frankrike skulle behålla dödsstraffet så skulle alla som avrättades just bara avrättas, utan att utsättas för smärta innan döden. Församlingen kom fram till att halshuggning var den bästa metoden för detta men att låta en klumpig bödel hålla i yxan eller svärdet var inte att föredra. Istället fick kirurgen Antoine Louis mandatet att tillverka en maskin som skulle utföra halshuggningen.

Louis tillsammans med hantverkaren Tobias Schmidt och officeren Laquiante byggde tillsammans den första prototypen. De testade den först med djur och människolik innan stråtrövaren Pelletier fick den tveksamma äran att bli den första att avrättas med det nya avrättningsverktyget. Framgången fick församlingen att föreslå att i framtiden skulle alla avrättas med giljotinen, detta gällde hög som låg som hädanefter skulle vara lika inför lagen. Alla andra avrättningsmetoder förbjöds. Militären stretade dock emot och fick behålla arkebuseringen då det ansågs för omständligt att släpa med en giljotin på olika fälttåg.

Till en början fick det nya avrättningsverktyget många olika smeknamn innan det något ironiskt namngavs till giljotinen efter Joseph Guillotin (han som var emot dödsstraffet) istället för den huvudsakliga uppfinnaren Antoine Louis. Med tiden hittade giljotinen även till Sverige. År 1910 avrättades rånmördaren Alfred Ander som den siste att avrättas i Sverige med just giljotin. Den mest kände personen som avrättades med giljotinen är annars den franske kungen Ludvig XVI.

Nya kickstarters!

kkrDet nya året har börjat med en rad intressanta kickstarters. Jag skulle vilja rekommendera att ni tar en närmare titt på följande två med premisser där man kan dra klara paralleller till Karl Kämpe och ett mörkt Europa.


flintlockDen brittiska serien Flintlock är en serie som jag har varit intresserad av det senaste året och nu när det tredje numret kickstartas tänker jag äntligen göra slag i saken. Alla tre nummer skall inhandlas och sedan blir det mys i soffan.


leagueofseekersLeague of Seekers verkar vara ett rollspel i en värld som är väldigt lik den Karl Kämpe lever i. Det är dock mer Lovecraftiska monster än demoner från underjorden som står för motståndet. Det skall bli intressant att läsa hur spelmekaniken förändras under en ”cursed moon”.

Love Hurts Deluxe

lovehurts1Titel: Love Hurts Deluxe
Ord och bild: Kim W. Andersson + gästartister
Förlag: Apart Förlag AB (2017)

Så var det åter bevisat. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Redan för ett år sedan tänkte jag inhandla Kim W. Anderssons Love Hurts 1 och 2 men så hörde jag att det skulle kickstartas en fet lyxutgåva som skulle innehålla båda böckerna plus annat trevligt extramaterial. Väntans tid började således och den väntan kändes väldigt lång. Men det var verkligen värt det. Redan när jag fick hårdpärmen i min hand, med den röda kromfolien på omslaget, förstod jag att detta var något alldeles extra.

Love Hurts Deluxe innehåller 33 skräckberättelser som är skapade över 10 år. Gemensamt för alla är att kärleken står i centrum men att på något ont sätt blir den förvriden, ofta med väldigt blodigt resultat. Boken är en bekräftelse för att övning verkligen ger färdighet. Från Anderssons första stapplande och amatöriska steg in i en ny värld till fullfjädrad mästare. Jag får känslan av att Andersson till en början letade sin röst och när han väl fann den så växte självförtroendet, skaparlusten och ambitionerna. Med allt detta i bagaget var han redo att ta sig an kommande storverk.

lovehurts5ORD
Alla berättelser utom en är skrivna av Andersson själv. Man kan väl gott säga att även hans författarskap har utvecklats genom åren. De första berättelserna är väldigt stolpigt berättade med korta uttryck och meningar som driver handlingen framåt. Med tiden blir dock intrigerna mer komplicerade och texterna längre. Enstaka berättelser måste även smältas och läsas om för att fullständigt förstå dess storhet. Drypande satir är något som löper som en röd tråd genom boken och att som läsare kunna dra parallellen mellan fiction och verklighet ger en tillfredsställelse som i alla fall jag finner högst glädjande.

BILD
Som tidigare nämnts så har Andersson gjort en resa. Till en början är hans tecknarteknik väldigt grov och oförfinad för att med tiden bli mer sofistikerad och nyanserad. Man kan väl lugnt säga att här läggs grunderna för senare serier som Alena och Astrid. Jag finner det ganska roligt att till en början så tecknas de flesta seriefigurer som normala människor för att senare bli mer extrema, nästan mot det absurda, i sina ansiktsuttryck och kroppsformer. Detta ger seriefigurerna en helt annan karisma och påtaglig personlighet som inte behöver så många ord för att klarlägga vad det är för en sorts typ. Slusken, bitchen och det ofrivilliga offret är alla lätta att peka ut i vittneskonfrontationen så att säga. Det som verkligen utvecklas mellan serierna hos Andersson är färgläggningen som mot slutet är på en helt annan, nästan övernaturlig, nivå. Det är svårt att inte gilla de olika övertoningarna, kontrasterna och färgspektrat som ger serierna deras djup.

lovehurts3OMSLAG
Något som verkligen behöver få ett särskilt omnämnande är omslaget. Här är det många element som blandas med varandra. Jungfru Maria sminkad med De los Muertos- makeup med det krossade Love Hurts-hjärtat i centrum. Titeldesignen av bokstavsillustratören Sofie Björkgren smälter nästan obemärkt in motivet och svävar som ett olycksbådande åskmoln ovanför Marias huvud. Pricken över i:et är ändå den röda kromfolien som sparsamt använts för att ge utgåvan en känsla av påkostad lyx. Jag älskar att föra fingrarna över den lilla upphöjning som kromfolien skapar men det har nog mest med min bakgrund i den grafiska branschen att göra. Omslaget får betyget 5+ om ni frågar mig.

SLUTORD
Jag har egentligen bara ett slutord, KÖP. Förutom alla serier innehåller boken även skisser, manusutkast, gästskribenter, gästillustratörer och en oändlig mängd anekdoter från en lång resa som slutligen nått sitt mål. Jag kan berätta att mitt egna kreativa skaparglädje var nära nollpunkten när jag läste Love Hurts men efter så fylldes jag med inspiration och ny kraft. Det gick så långt att jag skrev en egen Love Hurts-berättelse bara för att se om jag kunde göra det. Den blev inte så pjåkig om ni frågar mig men den lär inte platsa i Kim W. Anderssons mästerliga seriekatalog.

Karl Kämpe Äventyraren nr 2
finns nu på comiXology!

karlcomixology4För dig som vill läsa serietidningen Karl Kämpe Äventyraren nr 2 digitalt finns den nu att köpa och ladda ner från comiXology!

Karl Kämpe Äventyraren på comiXology!

The Death of Louis XIV

lamortdelouisxiv-1Originaltitel: La Mort de Louis XIV
Språk: Franska
Produktionsår: 2016
Speltid: 115 min
Regissör: Albert Serra
Skådespelare: Jean-Pierre Léaud, Patrick d’Assumcao, Marc Susini, Bernard Belin m.fl.

Ludvig XIV, mer känd som Solkungen, ligger för döden. Han har drabbats av kallbrand och sakta förtärs hans kropp av sjukdomen. Han som i livet var vitaliteten personifierad är nu en skugga av sitt forna jag och hans närmaste gör allt de kan för att förlänga hans liv. Under två veckor träffar han den ene läkaren efter den andre men inget de gör förbättrar kungens dåliga hälsa. Till slut finns inget annat att göra än att kalla på prästen så att Ludvig kan ta den sista nattvarden och be om syndernas förlåtelse.

lamortdelouisxiv-2Ludvig XIV ger några sista visdomsord till sin 5-årige tronföljare, den blivande Ludvig XV.

Regissören Albert Serra har skapat en vacker elegi över den kanske mest kände kungen genom tiderna. Filmen är ett långsamt (och jag menar långsamt) kammarspel där varje akt i Ludvigs dödskamp är varsamt återgivet. Trots att det är kungen som är i centrum så är det genom hans kammarherre, hans livläkare, olika präster och släktingar som vi får ta del av lidandet och deras förtvivlade försök att skjuta upp det oundvikliga. Förutom den dystra stämningen är filmen väldigt mörk, jag tror att den bara är upplyst genom stearinljus och detta ger dramat en väldigt speciell atmosfär. Även om alla skådespelare gör bra ifrån sig är detta inte en film för alla. Den känns periodvis faktiskt mer som en dokumentär över en mans sista dagar än en spelfilm. Det är ett porträtt över en man som trots all sin storhet inte kan undvika att gå den väg som vi alla kommer att göra, förr eller senare.

Djävulens jungfru

djavulensjungfru1Originaltitel: Tulen morsian
Språk: Svenska / finska
Produktionsår: 2016
Speltid: 104 min
Regissör: Saara Cantell
Skådespelare: Tuulia Eloranta, Magnus Krepper, Claes Malmberg, Elin Petersdottir m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Häxprocessen på Åland (1665-1668) var en förlöpare till den mest kända häxprocessen i Sverige som är känd som Det stora oväsendet. Rent historiskt har händelserna som utspelade sig på Åland ansetts ha varit ett personligt korståg som häradshövding Nils Psilander förde för att rensa öarna från trolldom. I denna film är det istället kvinnlig svartsjuka som är anledningen till häxprocesserna. I dessa #MeToo-tider känns det helt otidsenligt att beskylla kvinnor för saker män gjorde fel. Men samtidigt så är detta en film så vi får väl ge dem litet skaparfrihet.

Naturbarnet Anna som lever på Åland förälskar sig i den redan gifte Elias. I ren svartsjuka anger hon Elias hustru Rakel som häxa till häradshövdingen Nils Psilander. Samtidigt som häxprocessen blossar upp ser prästen Bryniel chansen att rensa bort några av de kvinnor som vet om att han är en serievåldtäktsman. Allt eftersom processen fortsätter och kvinnor börjar avrättas för häxeri ställs Anna inför ett val. Skall hon erkänna att hon vittnat falskt mot Rakel för att rädda hennes liv eller skall hon hålla tyst och leva med skammen för resten av sitt liv?

djavulensjungfru2

Trots styltig dialog och skådespeleri av varierad skicklighet måste jag erkänna att jag gillade Djävulens jungfru. Filmen känns som ett drama som berättas med små medel och mycket hjärta. Kanske är det svenska och finska språken som blandas i en salig röra som charmar mig? Att ingen av skådespelarna har en äkta åländsk dialekt rör mig inte ryggen. Jag skulle inte kunna känna igen en sådan om den så slog mig i huvudet med en snöspade.

Som hantverk lämnar Djävulens jungfru en del att önska. Det är mycket som kan göras bättre men en sak lyckas filmen i alla fall förmedla. Hatet mot kvinnor har funnits i alla tider och patriarkatet har hänsynslöst skördat med lien innan vettigare röster har fått stopp på galenskaperna. Jag hade önskat att det blivit litet mer rättegångsdrama under andra halvan istället för att lyfta fram teman som ångest och försoning. Det känns som om filmen klippts om och vissa scener slopats så hade det hade funnits plats för ett ”svavelosande” försvarstal från Anna innan domen faller. Som det blev nu är filmen helt klart sevärd men kommer inte att gå till historien som något mästerverk.

Recension av
Karl Kämpe Äventyraren nr 2 (IV)

recensionSimon på Serienytt.se förärar Karl Kämpe Äventyraren med en dubbelrecension av det litet längre slaget som omfattar både nr 1 och nr 2. Simon ställer en del frågor och ger mig som serieskaparen nya oprövade tankegångar inför kommande nummer. Det tackar jag för.

Karl Kämpe Äventyraren nr 1 och nr 2 – Serienytt.se