fbpx
, ,

Kråkornas fest

krakornasfestEngelsk titel: A Feast for Crows
Författare: George R.R. Martin
Förlag: Bokförlaget Forum (2013)
Copyright © George R.R. Martin (2005)

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Kråkornas fest är den fjärde boken i George R.R. Martins Sagan om is och eld-serie. Som jag har förstått det så utspelar sig denna bok parallellt med den femte boken i serien, Drakarnas Dans. Det kan förklara varför de flesta huvudkaraktärer i stort saknas och vi får istället följa nya händelser och karaktärer på Järnöarna och i Dornien.

Av de ”äldre” karaktärer vi får följa i Kråkornas fest är Cersei Lannisters berättelse den enda som är riktigt intressant att följa. Hennes andra son, den åttaårige Tommen, är nu kung och Cersei styr landet som regent tills han blir myndig. Genast fyller hon det lilla rådet med idioter och ja-sägare och försöker försvaga ätten Tyrells inflytande på alla sätt hon kan. Hon drivs av hat och misstro och förstår inte att hennes styre håller på att ruinera landet och splittra det i tusen bitar. Det är riktigt roligt att följa denna kvinna som drabbats av storhetsvansinne och inte kan se att varje steg hon tar för henne närmare avgrunden.

Övriga redan kända karaktärer gör inte mycket väsen av sig. Brienne av Tarth fortsätter sitt fruktlösa sökande efter Sansa Stark. Jaime Lannister leder en här norrut för att förstärka belägringen av Flodvattnet (ätten Tullys starka fäste). Samwell Tarly lämnar muren för att resa till Gammelstad för att utbilda sig till mästare. Inte så mycket mer händer. Däremot introduceras vi till två helt nya intriger.

Den första är maktkampen på Järnöarnas som följer efter kung Balons död. Euron, Victorian och Asha Greyjoy försöker alla säkra tronen vid kungatinget på ön Gamla Wyk. Det är till slut Euron som vinner kampen och han börjar omedelbart att plundra söderns länder. Den andra är Arienne Martells intrigerande i Dornien för att säkra sin arvsrätt efter hennes far, den skröplige prins Doran Martell. Hon försöker även upphöja Myrcella Baratheon till drottning av Västeros så att hon kan regera istället för kung Tommen som är hennes yngre bror. Båda dessa intriger är småtråkiga och ingen av dem får sin upplösning i Kråkornas fest. Jag antar att dessa är medtagna för att bygga upp inför kommande böcker.

Jag har alltid fascinerat mig på George R.R. Martins realism, om man nu kan tala om realism i en värld där magi, vita vålnader och drakar existerar. Men en sak som jag inte riktigt förstår mig på är Järnöarna. Hur stor armé och flotta kan dessa öar egentligen ha? Järnöarna beskrivs i böckerna som några vindpinade kala skitöar och ändå kan de ockupera hela norra Västeros som är typ hundra gånger så stort. Samtidigt kan de även segla söderut för att anfalla ätten Tyrell som är en av de mäktigaste ätterna i landet. Och varför seglar de så långt för att plundra? Om de är så mäktiga att de kan anfalla både i norr och i söder samtidigt så borde väl det logiska vara att de anföll den närbelägna Casterlyklippan för att plundra detta fäste på allt sitt guld. Om någon kunde förklara detta för mig så vore jag tacksam.

Som bok är Kråkornas fest inte speciellt spännande. Även om den är välskriven så händer det inte så mycket. Ett plus måste boken dock få för att den avslutas med några riktigt spännande cliffhangers. Jag får hoppas att allt det gottaste som borde ha varit med i den här boken dyker upp i Drakarnas Dans.

Dela detta inlägg:

Facebook

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *