drakarnasdansEngelsk titel: A Dance with Dragons
Författare: George R.R. Martin
Förlag: Bokförlaget Forum (2013)
Copyright © George R.R. Martin (2011)

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Drakarnas Dans är den femte boken i George R.R. Martins Sagan om is och eld-serie. Eftersom denna bok i stort utspelar sig samtidigt som Kråkornas fest (bok 4), fast med andra karaktärer, kan man säga att denna bok egentligen tar vid direkt efter Svärdets makt (bok 3).

Efter stor saknad i senaste boken är Jon Snö, Tyrion Lannister, Daenerys Targaryen och de flesta andra av våra gamla favoriter (som har lyckats överleva) tillbaka i sadeln. Jon Snö försöker göra i ordning muren mot de vita vandrarna men att samarbeta med Stannis Baratheon och hans följe är allt annat än lätt. Tyrion flyr efter mordet på hans far över det smala havet till Pentos, där dras han ofrivilligt in i nya intriger som berör inte bara en utan två Targaryens. Dany är kvar i Meereen och försöker som drottning styra denna stad men det går inget vidare. Yunkais armé marscherar mot staden, en sekt lönnmördare härjar i den och drakarna börjar bli allt mer okontrollerbara.

Redan i förra boken kunde vi ana det men i Drakarnas dans står det helt klart. Fokuset har flyttats från kampen om järntronen till vad som nu komma skall? Med Tommen Baratheon på tronen och makten säkrad i de flesta delar av landet återstår inte mycket motstånd för ätterna Lannister och Tyrell. Maktkampen är givetvis inte helt avgjord men den drivs bara vidare på sparlåga i denna bok. Istället får vi följa en rad olika karaktärers personliga äventyr. En dels äventyr är bättre än andras och jag är övertygad om att alla läsare kommer att finna sina egna favoriter. Jag saknar dock kriget i denna bok och intrigerna kring det. Visst kan det vara kul att följa exempelvis Asha Greyjos fångenskap men det känns som en bihandling som vi gott och väl kunde ha varit utan.

Jag har också upptäckt tre trender i boken som jag inte vet om det är bra eller dåligt. (1) Det är många karaktärer som har återuppstått från det döda. Litet för många om ni frågar mig. (2) Många karaktärer lämnas någonstans döende utan att vi får veta deras slutgiltiga öde. Jag antar att Martin har gjort detta för att kunna ”återuppliva” dem vid behov men det känns onödigt att hålla läsarna i sådan ovisshet. (3) Det är betydligt mer magi i boken som så smått börjar likna klassisk fantasy. Jag gillade den mer ”medeltida” stilen som författaren använde sig av i början men jag utesluter inte att detta kan bli en riktigt bra förändring.

Efter besvikelsen med Kråkornas Fest är Drakarnas dans en rejäl uppryckning och trevlig läsning. Boken är inte lika bra som de tre första i serien men känns ändå som en stabil grund att stå på inför de två återstående delarna. Det skall bli kul att se hur George R.R. Martin har tänkt sig ro i land detta mastodontprojekt.

Läs också:
Kråkornas Fest (bok 4)
Svärdets Makt (bok 3)