deneviganattensriddareTitel: Den eviga nattens riddare
Författare: Mattias Johnsson
Förlag: Cassius Creative AB (2014)
Övrigt: Symbaroumsviten, del 1

Jag brukar hålla mig borta från att läsa böcker baserade på rollspelsfantasy då dessa ofta kräver en viss förkunskap och är undermåligt skrivna. Jag hade vissa förhoppningar på Den eviga nattens riddare eftersom det är en bok som är utgiven innan rollspelet och således borde innehålla några beskrivande faktatexter listigt inbroderade i handlingen. Men ack vad jag bedrog mig. Det är så himla lätt för en författare som har sin nyskapade värld kristallklar i huvudet att veta vad han eller hon menar medan läsaren inte förstår ett skvatt för att det saknas beskrivningar och begränsningar. Detta är speciellt irriterande när författare försöker ändra på förutfattade konventioner utan att på något sätt förtydliga detta. Det är en sak att namndroppa för detta gör oftast världarna större och intressantare att läsa om men det är högst beklagligt när författarna inte på något sätt sätter ramar för den värld som denne eller denna försöker måla upp.

Den eviga nattens riddare är tyvärr ett praktexempel på en bok där världen är stympad, torftig och oerhört diffus. När jag läste boken kändes det som om precis vad som helst skulle kunna inträffa och inte på ett bra sätt. Det skulle inte förvånat mig ett dugg om Jesus Kristus hade dykt upp och börjat skjuta dödsstrålar från ögonen och eldbollar från sin sitt arsle. Givetvis kommer saker och ting att klarna med kommande rollspelssläpp och eventuella fler böcker men det känns ändå synd att denna bok inte riktigt kan stå på egna ben.

En annan sak jag inte kan förstå mig på är varför det inte finns någon karta med i boken som visar världen som den ser ut. Det finns ju kartor på Järnringens webbsida så det borde väl inte ha varit några större problem att klämma in en i den här boken. En karta hade kunnat underlätta läsupplevelsen så mycket utan att några ord hade behövts läggas till. Jag vet inte vad denna konstiga frånvaro beror på men jag antar att förlaget hade sin skäl.

Trots sina brister måste jag erkänna att jag gillade de första tre fjärdedelarna av denna bok. Det var intressant att följa syskonparet Vidina med sitt mystiska förflutna och den odräglige Alavan som man helst bara vill slå på käften. I den sista fjärdedelen brakar dock helvetet lös. Allt blir plötsligt väldigt rollspelsaktigt och det ena deus ex machina-lösningen avlöser den andra. Det känns konstigt att författaren lyckades måla in sig i så många hörn där det enda sättet att rädda huvudkaraktärerna var att presentera helt nya karaktärer. Speciellt eftersom det gick så bra i början.

Bokens stora fördel är att berättelsen aldrig tappar fart, det är hyfsat spännande hela tiden och att den är relativt kort. Det sista säger jag inte för att vara elak utan för att vissa berättelser inte behöver större utrymme för att de skall kännas färdiga. Hur många gånger har vi inte sett filmer där vi efteråt sagt att denna film kunde ha varit en halvtimme kortare? Detsamma gäller för böcker. Denna berättelse är precis så lång som den borde vara. Att dra ut på det mer hade varit att göra den en otjänst. Det känns skönt med författare som i alla fall vet när det är dags att sätta punkt.