Jag har i ungefär ett år försökt skriva ett inlägg om den franske 1800-talskonstnären Gustave Doré men gått i bet på uppgift. Hur kan jag på dessa korta rader skriva om denne man som har illustrerat allt och det då menar jag allt. För att nämna några verk som Doré illustrerat; Den engelska bibeln, Dantes Den gudomlige komedin, Miltons Det förlorade paradiset, Cervantes Don Quixote, Poes Korpen, Raspes Baron von Münchhausen och så vidare. Denna lista kan göras oändlig känns det som. Förutom att rita och gravera bilder var han även målare och skulptör.
Det jag älskar med Dorés bilder är att de känns som om de kommer från en annan tid. Bilder som skulle kunna finnas i en gammal kantfaren lunta med bortglömd information liknande den som Indiana Jones slår upp i för regeringsmännen i Jakten på den försvunna skatten för att visa arkens kraft. Det ger mig rysningar av välbehag. Doré hade en märklig förmåga att illustrera det till synes oillustrerbara. Se bara på den kreativitet det måste ha krävts vid skapandet av de många bibelillustrationerna som skildrar allt möjligt mellan himmel och helvete. Doré väcker fantasin som ingen annan och hans bilder känns lika aktuella idag som när de skapades.
Dorés karriär som illustratör börjar med ett besök i Paris år 1847. Av en slump passerar den 15-årige Gustave med hans far och bror ett skyltfönster för tidningen Journal pour rire. I fönstret ser trion bilder till tidningens illustrerade edition av Herakles tolv stordåd som också fanns till försäljning. Gustave sneglar misstänksamt på bilderna men säger ingenting till sin far och de går tillbaka till hotellet. Nästa dag skall de tre besöka stadens yrkeshögskola men Gustave påstår att han känner sig sjuk och får stanna i sängen. Medan fadern och brodern är borta ritar Gustave snabbt sex egna bilder till Herakles tolv stordåd som är en bok som han kan innan och utantill. Sedan springer han till Journal pour rire och tränger sig fräckt in i redaktör Philipons kontor och lägger teckningarna på skrivbordet och uttrycker högt: Så här skall Herakles tolv stordåd illustreras. Den förvånade Philipon tittar på bilderna och ber Gustave att rita ytterligare en bild för att bevisa att det verkligen är han som har gjort dem. Sagt och gjort inser Philipon att här är en talang utöver det vanliga. Redaktören vägrar att låta sin nyfunne guldklimp lämna hans kontor och låter istället en kurir hämta fadern. Philipon lägger då fram ett treårskontrakt som ger Gustave en årlig lön på femtusen francs om han stannar i Paris. Fadern är inte sen att skriva under och återvänder hem till Strasbourg glad över att sonen hittat en sysselsättning.
Det tar sedan inte lång tid innan Gustave Doré blir en megahit i Paris. Journal pour rires upplaga slår i taket och efterfrågan efter fler illustrationer gör att Doré kan omförhandla sitt kontrakt och dubbla sin lön. Philipon gick gladeligen med på detta då han genom ynglingen håller på att bli förmögen. Doré arbetar sedan som en maskin och skapar det ena mästerverket efter det andra. Han är så efterfrågad att hans konkurrenter börjar sprida illasinnade rykten om honom som att han är färgblind.
Så kommer dagen som kommer att förändra Dorés liv för alltid. Han erbjuds 300.000 dollars (en ofantlig summa på den tiden) för att illustrera Den engelska bibeln. Dessa bilder blir sedan en formidabel succé och den bibel som han illustrerat kallas i folkmun för Doré Bible. År 1873 besöker Doré England och resan förvandlas snabbt till ett triumftåg där han bl.a. får signera ett exemplar av bibeln till drottning Viktoria av Storbritannien. Men hemma i Paris vägrar det avundsjuka franska etablissemanget att ge honom det erkännande som han förtjänar. De tycker att det som engelsmän och amerikaner kallar konst inte är fint nog för Frankrike. Doré känner sig nerslagen vid hemkomsten och när hans mor dör försvinner hans sista koppling till jorden. Han dör kort efteråt år 1883, 50 år gammal.
Det blev alltså en sorglig sorti för en av 1800-talets främsta konstnärer. Hans konst lever dock vidare och vem vet när vi härnäst kommer att få uppleva en sådan mästare. Som författaren och illustratören Elbert Hubbard skrev om Gustave Doré: Han står ensam: han hade inga föregångare, och han lämnade inga efterträdare. Jag tycker att det är en passande avslutning på denna lilla sammanfattning av en man som förtjänade ett betydligt bättre öde än det han slutligen fick.