svenskakalendern2År 1582 beslutade påve Gregorius XIII att skippa den julianska kalenderna (gamla stilen) och införa den gregorianska kalendern (nya stilen) som han så storsint uppkallade efter sig själv. Detta för att med den gamla julianska kalendern förflyttades vårdagjämningen litet vare år och med den i förlängningen även Påsken (vilket inte gick för sig). De katolska länderna var förstås snabba på att byta kalender men i protestantiska Sverige var man mer misstänksam mot detta påvliga påfund.

Först år 1699 beslutades det att Sverige skulle gå över till den så kallade nya stilen (svenskarna vägrade att kalla den gregorianska kalendern för just detta eftersom den var uppkallad efter en påve). Men eftersom den julianska kalendern var 11 dagar efter den gregorianska beslutade man inte att bara byta rakt av utan gradvis låta denna förändring ske. Detta skulle åstadkommas genom att ta bort de nästföljande 11 skottdagarna tills kalendrarna synkroniserades. Denna gradvisa förskjutning kom att kallas den svenska stilen.

År 1700 togs mycket riktigt skottdagen bort men under Stora nordiska kriget glömdes det bort år 1704 och 1708. Detta skapade mycket oreda och år 1711 beslutade Karl XII att Sverige skulle gå tillbaka till den julianska kalendern. Först år 1753 fick det vara nog med tramsandet fram och tillbaka. Sverige tog resolut bort 11 dagar från kalendern så att detta år inföll 1 mars dagen efter den 17 februari. Sverige hade till slut anslutit sig till övriga Europa i denna fråga.

En liten lustig konsekvens bland alla dessa kalenderbyten var att Carl von Linné föddes under den svenska stilen, levde fram till 1753 under den gamla stilen och när han dog var det den nya stilen som gällde. Hans födelsedag hoppade således först från den 13 maj till den 12 maj för att sedan hoppa till den 23 maj som sedan dess brukar användas som hans jubileumsdag.