Karl Julius Axelsson föddes i herrens år 1679 på faderns lilla soldattorp i Uppland. Den nyfödde pojken fick aldrig träffa sin far då han omkom i slutskedet av det skånska kriget i strid mot danskar och snapphanar. Karl blev därför ensamt fostrad av sin mor Karolina som aldrig kom att gifta om sig. Redan tidigt väcktes hans intresse för bragder och stordåd då modern ofta berättade grekiska hjältesagor för honom.

I tidig ungdom förälskade sig Karl i en grannpiga men när hon bryskt avfärdade hans svärmerier gick allting snett. Ett tumult uppstod och pigans fästman kom springande för skydda sin blivande hustru. Karl som redan var stor för sin ålder hade inga besvär med att klå fästmannen gul och blå innan bråket hann avstyras. När Karolina fick höra vad Karl hade gjort blev hon rosenrasande och skickade iväg sonen att arbeta som timmerhuggare i skogen. Det blev en mödosam tid i Karls liv men det var även under dessa år som han byggde upp den herkuliska styrkan i kroppen som skulle komma honom så väl till pass senare i livet.

År 1696 ledsnade Karl på livet i skogen. Tillsammans med Karolina (som tagit sonen till nåder) reste han ner till Stockholm för att ta värvning vid det kungliga livregementet. Under mönstringen hamnade Karl åter i trubbel, denna gång med en mönstringsofficer. Det hela utmynnade i rabalder som fick avbrytas av Karl XI själv som precis anlänt för inspektion. När kungen fick veta vad oredan berodde på blev han förgrymmad. Tre ärrade busar omringade på kunglig beordran Karl för att ge den uppstudsiga ynglingen den omgång som hans självförhävelse så väl förtjänade. Föga anade busarna att det var ett uppretat lejon och inte ett lamm de hade att göra med, innan de låg kvidande på marken. Kungen imponerades av Karl Axelssons stridsvilja och gav honom soldatnamnet Kämpe och en plats i livregementet till häst.

aventyrarenÅren i Stockholm blev inte vad Karl hade tänkt sig. Han hamnade under den koleriske kapten Joar Ulvhiertas befäl som plågade de unga rekryterna och beordrade dem att göra både förnedrande och skamliga uppgifter. Alla hatade svarte Joars vanstyre och en dag sade rekryten Erik Liberwald emot. Detta fick kaptenen att helt tappa fattningen och för sin oförskämdhet misshandlades den stackars Erik så att han fick men för livet. Några dagar senare fann fiskare Eriks döda kropp guppandes i Saltsjön, han hade tagit sitt liv. Karl beskyllde kapten Ulvhierta för Eriks allt för tidiga död men innan han hann göra något åt saken kom det stora nordiska kriget.

Karl och hans regemente skeppades över till svenska Estland. Vid slaget vid Düna år 1701 fick Karl sitt första riktiga elddop där han vann både ära och berömmelse. Kriget tog dock inte slut där och under åren som följde deltog han i de flesta stora slag och fälttåg. År 1707 satt Karl åter i sadeln, nu som ärrad buse, redo att ta sig an Peter den Store. Den svenska armén upplevde dock stora motgångar under fälttåget i Ryssland. Fienden använde sig av den brända jordens taktik och vägrade att gå i motstrid. Efter den strängaste vintern på mannaminne möttes de båda armérna vid Poltava. Uppgörelsens tid var äntligen inne. Tidigt på morgonen den 28 juni 1709 gick Karl Kämpe och de andra karolinerna till anfall. Vad som hände sedan berättas i Ur Ragnaröks Aska, den första novellen i berättelsen om Karl Kämpe.