thelibertineOriginaltitel: The Libertine
Språk: Engelska
Produktionsår: 2004
Speltid: 109 min
Regissör: Laurence Dunmore
Skådespelare: Johnny Depp, Samantha Morton, John Malkovich, Rosamund Pike m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Mellan alla Pirates of the Caribbean-inspelningar hann Johnny Depp 2004 även klämma in sin medverkan i denna förbisedda lilla pärla. Den tog visserligen bara 45 dagar att spela in och hade en i sammanhanget blygsam budget men ändå. Det är en imponerande ensamble som regissören Laurence Dunmore lyckats samla ihop som förutom Johnny Depp även innehåller namn som Samantha Morton, John Malkovich och Rosamund Pike. De enda av skådespelarna jag störde mig på var Jack Davenport och Richard Coyle. Inte för att de gjorde dåliga insatser utan mer för att jag så innerligt förknippar dem med den brittiska sitcom:en Coupling (om någon kommer ihåg den).

Johnny Depp spelar John Wilmot, 2:e earl av Rochester. En 1600-talets playboy och poet som mest ägnar sig åt att dricka, jaga fruntimmer och tänja alla gränser bortom bristningsgränsen. Filmen utspelar sig under Karl II av Englands regeringstid som präglades mycket av kungens maktkamp med parlamentet. När kungen var ung räddades han, under det engelska inbördeskriget 1642-1651, av Wilmots far, och därför har Karl II stort tålamod med unge Wilmots alla upptåg och dårskaper.

Wilmot träffar Elizabeth Berry (Morton) som han har ett komplicerat förhållande till. Till en början rent platoniskt och uppriktigt men sedan även sexuellt. De två vill uppnå helt olika saker med sitt förhållande och det kan som ni förstår inte sluta lyckligt. Samtidigt får Wilmot av Karl II i uppdrag att skriva en pjäs som hyllar hans styre. Istället skriver Wilmot en mycket kontroversiell och sexuellt laddad satir där han själv spelar kungen. Karl II blir givetvis förbannad och Wilmot tar till flykten och börjar leva ett liv i inkognito. Det är nu som Wilmot börjar visa de första symtomen av långt gången syfilis och blir sängliggande.

thelibertine2En svårt syfilisskadad John Wilmot talar till parlamentet.

Mot slutet av Wilmots liv samlar sig parlamentet för att rösta igenom ett lagförslag som utesluter kungens bror från tronföljden för att han är katolik. Wilmot återvänder mycket överraskande till parlamentet stapplande på kryckor och håller ett briljant tal i kungens favör. Med lagförslaget nedröstat och kungens gunst återvänder Wilmot hem och dör.

The Libertine är en film som kräver mycket, den kräver uppmärksamhet, kärlek och ett öppet sinnelag. Den känns som en modern blandning mellan en shakespearfilm av Kenneth Branagh och Stanley Kubricks Barry Lyndon kryddad med litet Markis de Sade. Den kanske är aningen för lång men det blir aldrig långtråkigt så jag köper det. Bland skådespelarna är det Samantha Morton som utmärker sig. Denna engelska motsvarighet till Pernilla August blir jag inte riktigt klok på. Hennes skådespeleri gränsar till det teatrala, ibland är det mycket bra och ibland nästan parodiskt. Hon har förmågan att väcka känslor men inte alltid de som hon vill förmedla. Hennes närvaro är odiskutabel och kanske är det måttet på ett bra skådespeleri. Jag undrar vad en regissör som Ingmar Bergman kunde ha åstadkommit om han fritt fick arbeta med Samantha Morton? Troligast något fantastiskt och kanske har vi detta att se fram emot i framtiden. Inte med Ingmar Bergman då men en regissör av samma kaliber.

Vill ni se något lättsmält skall ni inte se denna film. Vill ni däremot utöka era vyer så är The Libertine något för er. Jag önskar bara att Johnny Depp skulle medverka i fler filmer som denna istället för allt skit han ställt upp i det senaste decenniet för en fet lönecheck.