Originaltitel: Master & Commander – The Far Side of the World
Språk: Engelska
Produktionsår: 2003
Speltid: 133 min
Regissör: Peter Weir
Skådespelare: Russel Crowe, Paul Bettany, Billy Boyd m.fl.
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
Året är 1805 och vi befinner oss i början av Napoleonkrigen. Kapten Jack Aubrey (Russel Crowe) ombord på HMS Surprise har beordrats att hitta och oskadliggöra det franska kaparskeppet Acheron. Problemet är bara att det franska skeppet är dubbelt så stort, har större manskap, fler kanoner och kan bara skadas av kanoneld från mycket nära håll. Lucky Jack låter sig dock inte skrämmas och jagar skeppet till Brasilien, runt Kap Horn och vidare mot världens ände.
Efter att ha spelat hårdingar i megasuccéer som L.A. Confidential och Gladiator gjorde Russel Crowe den mindre lyckade Proof of Life och den långtråkiga A Beautiful Mind. Många började därför undra om inte hans tid i rampljuset var över, det talades t.o.m. om en Gladiator prequel för att återstarta hans karriär. Farhågorna lät inte dämpa sig när Crowe meddelade att han skulle spela huvudrollen i Peter Weirs kommande historiska drama Master & Commander – The Far Side of the World. Det skulle som tur var visa sig att farhågorna var obefogade. Crowe visade att han åter var en actionhjälte att räkna med även om filmen bara blev en måttlig kassasuccé.
Jag skall villigt erkänna att jag inte var så imponerad första gången jag såg ”Master & Commander” men efter att ha åter sett filmen några gånger så har den vuxit på mig. Det finns något episkt och fantasieggande om en grupp män som för kung och fosterland seglar till världens ände för att bekämpa den lede fi. Om inte fienden dödar dem så är risken stor att färden dit eller tillbaka kommer att göra det.
För dem som inte vet det baserar sig filmen på en populär bokserie kallad Aubrey/Maturin-serien av den brittiske författaren Patrick O’Brian. The Far Side of the world är den tionde boken i serien och även om filmen har hämtat inspiration från i stort hela bokserien så är det denna bok som filmen bygger på. Det kan tyckas vara ett udda grepp att inte börja med den första boken men Peter Weir var från början klar med att om han skulle regissera så skulle det vara någon av de bättre böckerna i mitten av serien, och så blev det.
Filmen liksom böckerna bygger mycket på vänskapen mellan kaptenen Jack Aubrey och skeppsläkaren Stephen Maturin (Paul Bettany). Jack är en stridslysten och karismatisk ledare medan Stephen är en återhållsam naturvetenskapsman. Trots deras olikheter har de respekt för varandra och mer än en gång får Stephen agera Jacks samvete och viska råd till honom. Detta hindrar dock inte Jack från att hela tiden pressa sina män till det yttersta för att han skall kunna utföra sin plikt.
När HMS Surprise närmar sig Galápagosöarna vaknar Stephens vetenskapliga sida till liv. Han vill som första vetenskapsman studera öarnas unika natur- och djurliv. Rent historiskt är han 30 år före Charles Darwin som besökte öarna först 1835. Besvikelsen är därför stor när fienden dyker upp och det inte finns någon tid att stanna på öarna. Den reva som uppstår mellan Jack och Stephen på grund av denna oenighet hotar på allvar deras vänskap men när Stephen skadeskjuts tar Jack sitt förnuft tillfånga och överger jakten och återvänder till Galápagos. Där stannar de några dagar medan Stephen kryar på sig och får undersöka ön. Till Stephens stora besvikelse upptäcker han fienden på andra sidan ön och under några ögonblick pågår en inre strid. Skall han hålla fast vid sin dröm eller skall han göra sin plikt. Tacksamheten för att Jack räddat hans liv avgör till slut beslutet.
En annan sak som är slående i filmen är disciplinen som rådde på ett 1800-talsskepp. Hierarkin var glasklar och varje grupp höll sig därför mycket till sig själva. Överst är kaptenen vars ord är lag. Sedan har vi officerarna och under dem kadetterna. Längst ner är de vanliga sjömännen som gjorde det mesta av grovarbetet. Dessutom finns en grupp marinsoldater ombord som är en alldeles egen enhet (de känns igen på de röda uniformerna). Det var stenhårda straff för de som bröt mot hierarkin genom att vägra följa order eller bara inte hälsade sina överordnade på ett korrekt sätt. Något som sjömannen Joseph Nagle på ett smärtsamt sätt får erfara.
Master & Commander – Bortom världens ände är i själ och hjärta en äventyrsfilm. Den tappar dock aldrig fokuset på människorna i dramat. Svåra beslut måste tas, uppoffringar måste göras och ett högt pris måste betalas. Männen sållas från pojkarna och respekt kommer inte utan svett, tårar och blod. Denna recension avslutas med Jack Aubreys moralhöjande tal:
Do you want to see a guillotine in Piccadilly? Want to call that raggedy-ass Napoleon your king? You want your children to sing the ”La Marseillaise?
Kultfakta 1: Den uppmärksamme tittaren uppfattar att sjömännen i filmen använder sig av ordet larboard (babord, vänster) istället för port. Detta är historisk korrekt då brittiska flottan först 1844 införde ordet port för babordsidan. Anledningen till bytet var att larboard under mindre ideala förhållanden lätt kunde förväxlas med starboard (styrbord, höger).
Kultfakta 2: Russel Crowe startade 2010 en twitterkampanj för att göra en uppföljare till Master and Commander. Hitintills har den varit fruktlös.
Ett svar
Det var nog närmare 10 år sedan jag såg den. Minns den som väldigt bra. Den enda scen jag kommer ihåg var den där de skulle operera ombord på skeppet och någon skrek ”Mer sand!!” eftersom det var svårt att stå still på golvet bland allt slafs och under den hårda sjögången.