Originaltitel: La Tulipe noire
Språk: Franska
Produktionsår: 1964
Speltid: 108 min
Regissör: Christian-Jaque
Skådespelare: Alain Delon, Adolfo Marsillach, Virna Lisi, Dawn Addams, Akim Tamiroff, Francis Blanche m.fl.
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
När jag växte upp älskade jag två matinéfilmer över alla andra. Den ena var den välkända Robin Hoods äventyr med Errol Flynn i huvudrollen. Den andra var den mer okända franska filmen Den svarte tulpanen från 1964. I denna film spelar Alain Delon en Zorro-liknande rollfigur som rider på sin tappra springare Voltaire och är en ständig nagel i ögat för den franska adeln.
Den franska revolutionen ligger i luften och adelsmän från hela Frankrike försöker fly söderut. Men för att nå säkerheten i Spanien måste de först passera igenom den franska provinsen Roussillon som råkar vara Den svarte tulpanens jaktmarker. I vildmarkerna där ingen hjälp finns att få rånar Tulpanen tillsammans med Brignon adelsmännen på allt de äger och har. Den svarte tulpanen är dock ingen Robin Hood-typ utan bytet delas istället girigt upp mellan de båda kumpanerna. Under ett av rånen råkar Tulpanen ut för ett bakhåll och polischefen La Mouche ger honom med värjan ett väl synligt ärr på den vänstra kinden. Trots den stora övermakten lyckas Tulpanen och Brignon till slut att komma undan tack vare Voltaire.
Den svarte tulpanen har nu stora problem. Hans riktiga namn är Guillaume de Saint Preux och länge har La Mouche misstänkt att det är han som är Tulpanen. Guillaume som även är adelsman brukar regelbundet besöka markis de Vigognes hov för att sniffa fram information om flyende adelsmän. Med ärret på kinden kan Guillaume inte besöka hovet då alla känner till Tulpanens skada. För att inte avslöjas kallar Guillaume på sin naive tvillingbror Julien och övertalar honom att besöka hovet i hans ställe för att en gång för alla bevisa för La Mouche att han inte är Den svarte tulpanen. Vad Guillaume inte vet är att Julien tror på revolutionens ideal och stödjer folket helhjärtat. Väl vid hovet får Julien reda på adelns lömska plan för att en gång för alla krossa det uppblossande upproret. När han sedan återvänder till Guillaume blir han grymt besviken när brodern berättar att han inte vill ha något med revolutionen att göra och vägrar att hjälpa honom. Istället tvingas Julien att värva några riktiga revolutionärer för stoppa adelns planer. Frihetskampen går till en början bra men till slut blir Julien tillfångatagen och Guillaume tvingas avgöra om blod är tjockare än vatten…
Det jag verkligen gillar med Den svarta tulpanen är att hur fartfylld och spännande en äventyrsfilm kan vara utan några datorgjorda specialeffekter. Allt som behövs är några duktiga skådespelare, ett bra manus och litet fantasi för att skapa något som är frapperande bra. Se bara på alla fyndigheter som inträffar under striden vid sågverket. Alain Delon är lysande som båda tvillingbröderna Saint Preux men jag får en känsla att han gillade att spela den cyniske och självgode Guillaume mer än den godtrogne och fumlige Julien. Delons storhet till trots stjäls filmen nästan av Adolfo Marsillach som spelar polischefen La Mouche (flugan på franska) vars listighet bara utmanas av hans klenmod. Andra skådespelare som bör nämnas är Virna Lisi som förutom att vara bedårande vacker också svingar sin värja lika väl som någon man i filmen. Där har ni en tidig actionhjältinna om det var en sådan ni var ute efter. Även Francis Blanche som filmens ”comic relief” bör få ett erkännande för han visar hur denna ofta hatade filmroll skall spelas. En annan sak som också bara måste omnämnas är Gérard Calvis filmmusik. Den är perfekt för en äventyrsfilm som denna och jag kan än idag sitta och tralla på den för mig själv.
Det som slår mig när jag ser filmen är dess enkelhet. Det är rak berättelse som inte krånglar till det med sådant som inte behövs. Det finns till exempel inga muskelknippen med i filmen för att göra fienden ännu mer farlig. Alla poliser som jagar Den svarte tulpanen är vanliga människor. La Mouche själv är en liten man men han uppför sig som om han vore tre meter hög och det fungerar. Vidare så är filmen en perfekt blandning mellan action, humor och romantik. Actionscenerna är högoktaniga, humorn är gjord med glimten i ögat och den stackars Julien tvingas samtidigt jonglera sin uppmärksamhet mellan sin stora kärlek Caroline, sin brors älskarinna Catherine (som tror att han är Guillaume) och en svartsjuk hushållerska. Balansen är hårfin men Julien lyckas hålla de tre kvinnorna mer eller mindre nöjda. Det märks snabbt att filmen inte är amerikansk och det tackar vi för även om den lånar många idéer från både Zorro och Robin Hood. Så vill ni se en äventyrsfilm av den gamla skolan som ni troligast inte har sett tidigare så är det Den svarte tulpanen ni skall se.