admiral1Originaltitel: Michiel de Ruyter
Språk: Nederländska & Engelska
Produktionsår: 2015
Speltid: 130 min
Regissör: Roel Reiné
Skådespelare: Frank Lammers, Sanne Langelaar, Barry Atsma, Egbert-Jan Weber, Charles Dance, Rutger Hauer m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Admiral är den engelska titeln på den nederländska storfilmen Michiel de Ruyter om den historiske amiralen med samma namn. Filmen börjar under det sista stora sjöslaget under Första engelsk-nederländska kriget (1652-1654), det slag som har gått till historien som Slaget vid Scheveningen. Under slaget dör den nederländska amiralen Maarten Tromp (Rutger Hauer) och motvilligt tvingas Michiel de Ruyter (Frank Lammers) ta över kommandot. Efter slaget sluter England och Nederländerna fred och de Ruyter vill dra sig tillbaka för att tillbringa resten av livet i lugn och ro med sin familj. Knappt har han hunnit lägga huvudet på kudden förrän Andra engelsk-nederländska kriget (1665-1667) bryter ut och de Ruyter övertalas av Johan de Witt (Barry Atsma) att ta befälet över den nederländska flottan. Samtidigt som de Ruyter rustar för krig pågår det en storkonflikt i Hollands generalstater där republikanerna med bröderna de Witt i spetsen slåss med Oraniska partiet som vill att prins Vilhelm (senare känd som kung Vilhelm III av England) skall bli ståthållare i landet. Medan politikerna käbblar krigar de Ruyter med engelsmännen med varierande resultat. Först efter de Ruyter genomför en spektakulär räd mot Chatnam och förstör stora delar av den engelska flottan i hamn kan fred slutas på nederländska villkor. Kung Karl II av England (Charles Dance) ruvar dock på hämnd och skapar en för Nederländarna dödlig allians med Frankrike. När så det Tredje engelsk-nederländska kriget (1672-1674) bryter ut så står hela Nederländarnas hopp till en enda man, ni gissade rätt Michiel de Ruyter.

admiral2

 

 

 

 

Som historiskt hjälteepos är Admiral inte helt lyckat. Kontentan är att det nederländska folket som är splittrat i republikaner och rojalister genom Michiel de Ruyters mod och uppoffrande sluter sig samman under en fana. de Ruyter håller sig neutral i konflikten och istället för att strida för någon sida strider han istället för landet och folket vilken uppfattning de än har. Det klassiska misstaget som regissören Roel Reiné gjort är att ställa sig neutral i konflikten mellan republikaner och rojalister. Båda sidor framställs (väldigt konstlat) som goda för att människorna de behandlar är berömda historiska nederländare vars minne inte får befläckas. De som är godingar i ena ögonblicket är halvondingar i nästa och tvärt om. Det gör det väldigt svårt att fatta tycke för någon då deras kamp endast kan medföra tragedi.

Själva filmen pendlar mellan palatsintriger och stora sjöslag (vilka är alldeles för många). Problemet är att de Ruyter genom sin neutralitet har väldig litet med intrigerna att göra utan bara får rycka in när engelsmännen skall få smisk. Samtidigt får intrigerna alldeles för litet utrymme för de berättar hur den moderna Nederländska nationen formades och är således mycket intressantare att se än samma sjöslag för femtioelfte gången. Detta gör också att filmen är och känns väldigt lång då den upprepar samma tema om och om igen.

admiral3

Regissören Roel Reiné överanvänder i filmen också slow motion-klipp även när berättandet inte motiverar det. Detta drar ner tempot ytterligare och jag får ibland känslan av att dessa klipp bara är med för att vi i detalj skall kunna se många av filmens skickligt utförda stunttrick. Tillsammans med väldigt många datoranimerade specialeffekter av varierande kvalité så ger det filmen ett inkompetent intryck men mer var kanske inte att förvänta från en regissör som är mest känd för filmer som Death Race 2 och 3.

Det som jag däremot gillar är samspelet mellan Frank Lammers och Sanne Langelaar. Som herr och fru de Ruyter får vi se hur de båda slits mellan kärleken till varandra och förpliktelsen till nationen. De tvingas ofta ta svåra beslut och speciellt fru de Ruyter får lida för en händelseutveckling som hon inte kan råda över. Över dessa två gör de flesta andra i ensemblen också bra ifrån sig och det är alltid trevligt att se gamla hjältar som Rutger Hauer och Charles Dance. Det hade varit intressant att se hur filmen hade sett ut om en annan nederländsk regissör (*host* Paul Verhoeven) hållit i rodret.