Howard Phillips Lovecraft var en av dessa författare som var långt före sin samtid. Därför dog han urfattig av cancer i den ringa åldern av 46 år. Det skulle därefter dröja över femtio år innan hans verk började publiceras för den stora marknaden. Regissören Stuart Gordon berättade att han i början av 80-talet var tvungen att fara till Chicagos stadsbibliotek och fylla i ett kort att han ville låna Herbert West-Reanimator. Sedan fick han vänta sex månader innan bibliotekarien hade grävt fram skriften från deras dammiga arkiv för speciella böcker. Dagens läsare behöver som tur är bara söka på internet för att finna Lovecrafts fulla katalog. Trots detta är hans verk till stora delar okänd för den stora massan även om monster med tentakler det senaste decenniet har översvämmat den populärkulturella sfären. Nu skall jag villigt erkänna att jag inte har läst alla Lovecrafts berättelser men jag tycker ändå att jag har läst tillräckligt mycket för att kunna göra en personlig topplista över Lovecrafts samlade verk. Hur ser er topp 5 lista ut?
5 – The Statement of Randolph Carter (1919)
Detta är berättelsen som startade allt för mig. En polare berättade att han läst The Statement of Randolph Carter och jag blev genast intresserad. Andra berättelser skulle dock komma före (se nedan) innan jag kunde sätta tänderna i detta H.P. Lovecraft verk. Jag verkligen älskar uppbyggnaden av denna berättelse för den lämnar mycket öppet för egna tolkningar. Harley Warren och Randolph Carter har öppnat en okänd grav på en kyrkogård och funnit en trappa som leder ner i underjorden. Harley går ensam ner för att undersöka medan Randolph lyssnar på hans återgivning via en kabeltrådstelefon. Det hela slutar illa som ni alla kan förstå.
4 – From Beyond (1920)
Den första berättelse av H.P. Lovecraft som jag läste var Cool Air och av den förstod jag inte mycket av författarens storhet. Det dröjde tills jag läste From Beyond för det var först då polletten trillade ner. Denna berättelse om en galen vetenskapsman som har tillverkat en maskin som gör att man kan se varelser från andra dimensioner sänder än idag kalla kårar efter min ryggrad. Det är lätt att sätta sig in i den namnlöse berättarens situation och vad kan vara mer fasansfullt än att vara i ett rum fullt av interdimensionella monster som vilket ögonblick som helst kan sluka en. Dessutom har Lovecraft lyckats få ihop ett vettigt slut vilket han långt ifrån alltid lyckades med.
3 – The Haunter of the Dark (1935)
Detta är H.P. Lovecrafts sista stora verk. Färdigskriven bara någon månad innan han gick bort. I få berättelser är skräcken så krypande och protagonistens kamp så mörk mot vad han tror sig ha tillkallat från en plats bortom tid och rum som i The Haunter of the Dark. Robert Blake undersöker en övergiven kyrka och finner en skinande trapetsoid. Med denna artefakt kan han se andra världar och ”kommunicera” med ett fruktansvärt monster som skyr ljuset som pesten. Dock förstår Robert inte hur man använder sig av trapetsoiden och han tror sig därför ha åkallat monstret till vår värld av misstag. Ljuset från gatulamporna skyddar dock Robert till den dag då en storm blåser upp och strömmen går.
2 – The Wisperer in Darkness (1930)
Denna novell kan delas upp i två distinkta halvor. Den första halvan handlar om Albert Wilmarths brevväxling med en viss Henry Akeley. Den sistnämnde tror att det bor mystiska varelser i närheten av hans gård och försöker med alla medel finna bevis. Wilmarth är till en början skeptisk men allt eftersom han får se fotografier, höra en inspelning och en rad andra indirekta bevis så börjar han att undra. Jag personligen älskar denna brevväxling och för varje brev som Wilmarth mottager får läsaren ytterligare en pusselbit i mysteriet. Det är så briljant berättat att novellen kunde ha avslutats efter denna halva men då skulle vi aldrig få reda få reda på den fasansfulla sanningen. I den andra halvan beger sig Wilmarth till Vermont för att träffa Akeley. Under en mörk kväll berättar Akeley att han har haft kontakt med varelserna som har berättat de mest fantastiska saker för honom. Dessutom har de lånat ut en maskin till honom som bevisar att de talar sanning. Wilmarth är dock mer skrämd än entusiastisk inför det han får höra och vad varelserna vill att han och Akeley skall göra. Den andra halvan är bra om inte lika bra som den första. Wilmarths paranoia är dock befogad då allt pekar på en större konspiration som berör inte bara honom personligen utan hela mänskligheten. The Wisperer in Darkness är en superb blandning mellan skräck och science fiction och rymdvarelserna som i novellen kallas för ”The Mi-go” är några av de mest nyskapande genom tiderna då de kom till i en tid då de flesta skrev om spöken och vampyrer.
1 – The Call of Cthulhu (1926)
Troligast den mest kända och definitivt den bästa av alla H.P. Lovecrafts noveller är The Call of Cthulhu. Denna är så bra att jag nästan rankar den av samma kaliber som världen bästa bok – 1984 av George Orwell. I stora drag återger novellen Francis Wayland Thurston undersökningar i en äldre släktings vetenskapliga efterforskning i en okänd kult som tillber den mystiske Cthulhu. Själva novellen är uppdelad i tre kapitel, den ena mer fantasifull än den andra. Varje kapitel berättar en separat historia men som på ett lika egendomligt som häpnadsväckande sätt ändå är tätt sammanbundna med varandra. De enskilda kapitlen berättar sin beskärda del av en förhistoria/mysterium som om den blev allmänt känd skulle driva människan galen och in i en ny medeltid. Jag skulle vilja berätta mer men novellen är för komplex för att återges på dessa korta rader. Jag rekommenderar bara alla att läsa den. Det var med denna novell som H.P. Lovecraft på riktigt började utveckla sin egna mytologi med inriktning på två helt nya frapperande livsåskådningar. Den första är att människan är en myra i universum. Vi är så små och obetydliga att ingen bryr sig om vår existens. Skulle människan på något sätt vara ett hot mot någon annan skulle vi ha krossats för länge sedan. Den andra sanningen är att kampen inte är mellan gott och ont. Det finns inget gott, bara ont och mer ont. I denna kamp är människan bara ett offer av omständigheterna och vi kan inte göra något för att rubba den kosmiska balansen. Med dessa åskådningar revolutionerade H.P. Lovecraft hela skräckgenren och byggde upp mycket av det kolsvarta universum som dagens författare arbetar i. The Call of Cthulhu är H.P. Lovecrafts magnum opus och den kommer att läsas långt efter era och mina benknotor har vittrat bort.
6 svar
Av de 64 fiktiva verk som finns listade på Lovecrafts wikipedia-sida, ska det sägas att jag i dagsläget har läst 35. Jag har inte läst någon av de längre historierna, så den här listan kommer antagligen förändras kraftigt. Jag har bara läst 2 av de titlar du nämner, så de andra undvek jag att läsa din text om. Dessutom känner jag att historier som exempelvis Drömmarna i häxhuset förtjänar ännu en chans.
Otroligt svårt att välja, så här kommer sex favoriter utan inbördes ordning:
Call of Cthulhu
Tidigare hade läsaren fått små smakprov på Cthulhu-mythosen, men det här här den blommar ut i all sin prakt. Smart upplagd historia i flera lager, om en person som ser ett samband mellan ett antal ohyggliga sällsamheter. De avslutande två kapitlen är fantastiska.
In the Vault
En kyrkovaktmästare blir inlåst i det gravvalv där man förvarar de döda i väntan på att tjälen ska släppa ur marken. En lovecraftifierad variant av vad som annars skulle kunna vara en arketypisk spökhistoria.
The Colour Out of Space
En långsamt krypande historia om en oskyldig familj som drabbas av en kosmisk fasa. Det långsamma händelseförloppet och den vetenskapliga synen på sällsamheten, som är återkommande i många av Lovecrafts historier, är oerhört skickligt framförd här.
The Hound
Två gravrånare får tag på en amulett och ett gäng ohyggligheter följer. Första omnämnandet av den förbjudna Necronomicon, som jag väl för sakens skull bör nämna är skriven av den galne araben Abdul Alhazred. 😉
The Rats in the Walls
En herrgård, en bunt katter som beter sig underligt, massor av gotik och ljudet av råttor i väggarna. Och så ett Lovecraft-filter över det. Riktigt bra.
The Statement of Randolph Carter
Två herrar, varav en utgörs av Lovecrafts alter ego Randolph Carter, öppnar en grav under vilken en trappa ner i underjorden återfinns. Carters kamrat går ner, och Carter får följa händelserna genom en lååång telefonlina. Listigt, kusligt, mycket bra!
Hedersomnämnanden: Dagon, Facts Concerning the Late Arthur Jermyn and His Family, Herbert West: Reanimator, Pickman’s model, The Cats in Ulthar, The Music of Erich Zann, The Temple.
Det var många berättelser som jag vill ha med på listan men som av en eller annan anledning hamnade precis utanför. Dagon, The Terrible Old Man, The Temple, The Music of Erich Zann, The Other Gods, The Outsider, Herbert West-Reanimator, At the Mountains of Madness och The Shadow Out of Time.
Intressantare är det kanske att nämna några av de berättelser som brukar vara favoriter bland läsarna men som jag inte tycker tillhör de bästa.
The Colour Out of Space – En superintressant upplägg men ett sämre genomförande. Omständigt och trögläst. Som tur är finns denna berättelse som en utmärkt tysk film vid namn Die Farbe.
The Case of Charles Dexter Ward – Jag har säkert börjat läsa denna berättelse fem gånger men jag kan helt enkelt inte ta mig igenom den. Nästan obegriplig och mycket förvirrande.
The Dreams in the Witch House – Tråkig och en av de ointressantare berättelser som H.P. Lovecraft skrev.
Det kan kanske glädja dig att huvudpersonen i ”The Case of Charles Dexter Ward” noggrant går igenom vad som hänt på slutet, ifall den verkar obegriplig (för mig är den glasklar, men jag har å andra sidan tappat räkningen på hur många gånger jag läst den). (Detta har dock inte hindrat folk som Katarina Harrison Lindbergh från att få handlingen helt uppåt väggarna om bakfoten i sin bok om vampyrer.)
En novell som borde nämnas oftare på favoritlistor är humorpärlan ”Sweet Ermengarde”.
Tack vare andra medier som film och radioteater har jag också full koll på ”The Case of Charles Dexter Ward” och det är intressant historia. Men som jag skrev så klarar jag bara inte av att läsa den själv. Någon mysfaktor i läsfåtöljen är det inte tal om.
Eftersom du rekommenderar den får jag allt ta en närmare titt på ”Sweet Ermengarde”.
Det är nästan så att jag skäms över att jag glömde nämna The Shadow Over Innsmouth som en annan av mina favorit. Detta var den första längre berättelse som jag läste där scenen i hotellrummet var otäckt bra. Också slutet där protagonisten blir jagad av en armé av Deep Ones var oerhört inspirerande. Mycket bra, rekommenderas.
Jag läste The Haunter of the Dark igår. Konceptet med en fasa som skyr ljuset är fantastiskt. Det är säkert använt av hundra andra, både före och efter, men det gestaltas verkligen bra i denna historia i och med protagonistens oerhörda fasa. Mycket bra!