17 inlägg Inlägg publicerade i Stora Nordiska Kriget

Tordenskjold & Kold

tordenskiold01Originaltitel: Tordenskjold & Kold
Språk: Danska
Produktionsår: 2016
Speltid: 93 min
Regissör: Henrik Ruben Genz
Skådespelare: Jakob Oftebro, Martin Buch, Björn Kjellman, Natalie Madueño m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Dansk filmindustri puttrar efter A Royal Affair vidare med ytterligare en 1700-talsrulle, nämligen Tordenskiold och Kold. Som titeln avslöjar handlar filmen om den danske viceamiral Peter Tordenskiold och hans personlige kammartjänare Kold. När jag först hörde talas om denna film hade jag vissa förhoppningar om stora sjöslag och djärva drabbningar men dessa krossades då jag fick veta att filmen helt skulle utspela sig efter det stora nordiska kriget. Trots detta är danskarna ändå kända för att leverera bra film så det var med viss tillförsikt som jag satte mig ner och tittade på denna rulle.

Efter det stora nordiska kriget är den store krigshjälten Peter Tordenskiold rastlös och lider troligast av vad vi idag skulle kalla posttraumatiskt stressyndrom. Han kan inte finna friden i freden så att säga och super därför hejdlöst och jagar horor natten lång. Hans trogne kammartjänare Kold försöker dock hjälpa sin herre genom att först få honom att prata med en ”psykolog” och sedan dra med honom på friarstråt till Hannover. Men innan Tordenskiold kommer fram måste han först duellera med den svenske officeraren Axel Staël von Holstein.

tordenskiold02Från vänster: Martin Buch (Kold) och Jakob Oftebro (Tordenskiold).

Detta skall tydligen vara en komedi även om skämten är få och inte speciellt roliga. I stil påminner Tordenskiold och Kold en hel del om filmen Plunkett & Macleane som jag recenserade förra året. Med andra ord hoppar handlingen drastiskt mellan att vara drama och komedi och använder sig av en hel del moderniteter som inte förekommer på 1700-talet. Att filmskaparna tar sig stora friheter med handlingen och inte har stora historiekunskaper står klart tidigt för av obegriplig anledning svär Tordenskiold på engelska, det spelas rock’n’roll stup i kvarten och många rollfigurer är så förbluffande överdrivna att man knappt kan tro sina ögon.

Vidare så är manuset inte bara tråkigt utan också rätt fantasilöst. Besynnerliga drömmar om svarta kvinnor, hundar och giftermål blandas med håriga vaginor, bisarra sexlekar och absurda möten. På pappret kan detta låta spännande men det är en sörja som är svår att gilla. En sak har dock manusförfattaren lyckats med och det är slutet. Här finns nämligen en plot twist som skulle fått M. Night Shyamalan grön av avundsjuka. Jag såg faktiskt inte detta slut komma och det sker inte ofta. Trots denna pluspoäng så är filmen ändå en besvikelse för den känns som en oinspirerad lågbudgetfilm. Danskarna skulle istället för denna travesti satsat pengarna på en film om Slaget vid Dynekilen (1716) då Tordenskiold stod på toppen av sin karriär. Detta tror jag, om än mycket dyrare, skulle ha blivit mycket bättre.

Den misslyckade svenska stilen

svenskakalendern2År 1582 beslutade påve Gregorius XIII att skippa den julianska kalenderna (gamla stilen) och införa den gregorianska kalendern (nya stilen) som han så storsint uppkallade efter sig själv. Detta för att med den gamla julianska kalendern förflyttades vårdagjämningen litet vare år och med den i förlängningen även Påsken (vilket inte gick för sig). De katolska länderna var förstås snabba på att byta kalender men i protestantiska Sverige var man mer misstänksam mot detta påvliga påfund.

Först år 1699 beslutades det att Sverige skulle gå över till den så kallade nya stilen (svenskarna vägrade att kalla den gregorianska kalendern för just detta eftersom den var uppkallad efter en påve). Men eftersom den julianska kalendern var 11 dagar efter den gregorianska beslutade man inte att bara byta rakt av utan gradvis låta denna förändring ske. Detta skulle åstadkommas genom att ta bort de nästföljande 11 skottdagarna tills kalendrarna synkroniserades. Denna gradvisa förskjutning kom att kallas den svenska stilen.

År 1700 togs mycket riktigt skottdagen bort men under Stora nordiska kriget glömdes det bort år 1704 och 1708. Detta skapade mycket oreda och år 1711 beslutade Karl XII att Sverige skulle gå tillbaka till den julianska kalendern. Först år 1753 fick det vara nog med tramsandet fram och tillbaka. Sverige tog resolut bort 11 dagar från kalendern så att detta år inföll 1 mars dagen efter den 17 februari. Sverige hade till slut anslutit sig till övriga Europa i denna fråga.

En liten lustig konsekvens bland alla dessa kalenderbyten var att Carl von Linné föddes under den svenska stilen, levde fram till 1753 under den gamla stilen och när han dog var det den nya stilen som gällde. Hans födelsedag hoppade således först från den 13 maj till den 12 maj för att sedan hoppa till den 23 maj som sedan dess brukar användas som hans jubileumsdag.

Carl XII (1974)

carlxii01Originaltitel: Carl XII
Språk: Svenska
Produktionsår: 1974
Speltid: 106 min
Regissör: Keve Hjelm
Skådespelare: Jarl Kulle, Anita Björk, Tore Lindwall, Ulla Sjöblom, Lennart Lindberg m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

År 1901 skrev August Strindberg en pjäs om Karl XII:s sista tid. Det är denna pjäs som Keve Hjelm bearbetat om till denna TV-film som han själv regisserat. Jarl Kulle spelar Karl XII, en bruten man omgiven av bekymmer. Omringad av fiender och med katastrofala statsfinanser går Sverige mot nederlag i det Stora nordiska kriget. I en dåres förhoppning sätter Karl XII sitt förtroende till Georg Heinrich von Görtz  som lovar att få ordning på det lata svenska folket och statsfinanserna. Det slutar som vi alla vet inte bra och kungen dör under Karl XII:s andra norska fälttåg.

Jag fann denna TV-film mycket intressant. Det är inte så ofta man får följa en enskild individ på så nära håll, i detta fall Karl XII. Kan man inte sin historia så kan det nog tyckas att filmen hoppar mellan olika teman utan att ha en nämnvärd sammanhållning. För oss som är mer insatta är dock sammanhanget glasklart och det som är intressant är inte vilka beslut som kungen tog utan vad som ledde fram till att han tog dem. Jarl Kulle ger sin tolkning av mannen med så mycket ansvar på sina axlar. Karl XII pendlar mellan melankoli och förhoppning och som kung förnekar han sig inte att både tillrättavisa och fördöma alla i sin närhet.

Större delen av filmen utspelar sig under Karl XII:s vistelse i Lund och slutet i Fredrikshald som sig bör. Som förväntat av en TV-produktion från SVT så är detta inte en påkostad film. Kostymer och enkel rekvisita utgör i stort hela scenografin. Trots detta så lever skådespelarna in sig i sina roller och levererar en underhållande föreställning. Jag använder ordet föreställning för detta verk känns mer som teater än film. Inget ont om detta men det medför också att den som skall se Carl XII måste ändra sin förutfattade mening om vad det är för sorts film. Det är trots allt en bra rulle om ni frågar mig.

Carl XII på SVT Öppet arkiv

Djävulens krig

djavulenskrigTitel: Djävulens krig
Författare: Kustaa H J Vilkuna
Förlag: Historiska Media (2011)

När jag började läsa Djävulens krig hade jag inte riktigt koll på vad det var för sorts bok. I min naivitet trodde jag att det var någon sorts äventyrsberättelse som böckerna om Stephan Löfving som jag tidigare har recenserat på denna webbsida. Men ack vad jag bedrog mig. Istället för lättsmält kvällsläsning kastades jag brutalt in i en rykande historisk återberättelse inte helt olik Peter Englunds Poltava. Djävulens krig är ett passande namn på boken men den kunde lika gärna kunnat hetat Förintelsen eller Undergången. Sällan har jag läst en så bedrövlig berättelse om plundring, skövling, bränder, mord, tortyr, våldtäkt, slaveri och kränkningar. Det var nästan så förtvivlat mot slutet att jag nästan lade ner boken men om någon genomlidit allt som berättats kan jag finna styrkan att läsa om deras vedermödor och föra minnet vidare.

Djävulens krig handlar om den Stora ofreden, alltså tidsperioden 1713-1721, då det svenska Finland var ockuperat av Peter den stores ryska armé. Ryssarna tillsammans med allierade kosacker och kalmucker far som en ångfält fram i det av den svenska armén övergivna Finland. Inte en stad, by eller gård undgår ryssarnas grymma framfart och eld och svärd är deras vapen. Tiotusentals finländare flyr till Sverige, tiotusentals rövas bort till Ryssland, tiotusentals mördades och torterades, tiotusentals byggnader brändes till aska och tusentals kvinnor våldtogs. Landet barskrapades på föda, värdesaker och arbetsföra män och det lilla som finns kvar får de överlevande kämpa om. Så såg den ryska freden ut och jag förstår varför finländarna än idag fruktar ryssarnas återkomst till landet.

Förutom alla kortare skildringar får vi även följa Gustav Lillbäcks något större livsöde. Han var son till en länsman i Österbotten och blott 15 år gammal tillfångatogs han av ryssarna och släpades till fångenskap i Viborg. Under hot om tortyr och ond bråd död förryskades Lillbäck och blir en så kallad ryssdräng, det vill säga kalfaktor och tolk åt en rysk officer. För att inte hamna i onåd hos sin nya herre måste Lillbäck visa upp sitt mod. Ju brutalare han kan misshandla den egna finska befolkningen desto större frihet och privilegier fick han. Lillbäck var inte sen att visa upp sin sadism och totala hänsynslöshet när han drog fram i Finland och i hans spår följde dödade, torterade och våldtagna människor i sådan omfattning att finländarna sade att han var värre än ryssarna. Hur Lillbäcks berättelse slutar återger jag inte här utan låter er läsa om hans vidare öden i boken.

Efter 300 sidor om helvetet på jorden är jag alldeles utpumpad. Kustaa H J Vilkuna har gett en inblick om det finska lidandet som jag inte trodde var möjligt. Nog visste jag att det var tuffa tider i Finland under Stora ofreden men det är nästan absurt hur mycket ett folk kan lida och ändå på något sätt överleva och senare växa till en stolt nation. Författaren skall ha heder för att han så sakligt har orkat återberättade de grymma skeenden som kom att drabba ett helt folk men jag vet inte om jag vågar läsa han storverk betitlat Hat som också handlar om tiden kring det stora nordiska kriget.

Fredrikstens Fästning

fredriksten02Om man skall skriva en novell som utspelar sig på Karl XII:s dödsdag i Fredrikshald (dagens Halden) måste man nästan besöka Fredrikstens Fästning (där han dog) för att få en känsla för området. Mitt misstag var att jag besökte fästningen samma dag som de skulle spela in Allsång på gränsen (sänds i Sjuan i Sverige). Det var med andra ord massor med arbetare på plats som höll på att bygga scener, testa ljudanläggningar och placera ut sittplatser, baja-major och serveringstält. Förutom detta så började den del av publiken som ville vara nära scenen att strömma till platsen så för att göra det bästa av situationen innan den blev helt ohållbar började jag springa runt som en tok och fotografera så mycket som möjligt. Så här efteråt känns det nästan otroligt att jag lyckades ta så många bilder utan att en massa människor stod i vägen för det var betydligt mer folk omkring mig än bilderna visar. Håll till godo!

För att se fotoalbumet tryck här!

Vad är stora och lilla ofreden?

golitsynMichail Golitsyn, rysk guvernör
av Finland under Stora ofreden.

Stora ofreden (1713-1721) och Lilla ofreden (1742-1743) är benämningar på två krigstidsperioder då den svenska rikshalvan Finland var ockuperad av Ryssland. Båda gångerna övergav Sverige mer eller mindre Finland för att kunna försvara kärnlandet och detta fick svåra konsekvenser för finländarna. Speciellt under Stora ofreden plundrade, brände, skövlade, våldtog, förslavade och mördade ryssarna i sådan omfattning att finländarna trodde att den yttersta dagen stod för dörren. Båda gångerna var Sverige tvunget att ge bort bitar av Finland till Ryssland för att få fred. Detta ledde givetvis till en svensk revanschlust att ta tillbaka förlorad mark och således nya krig som aldrig slutade lyckligt för svensk del. Ryssarna hade efter århundraden av frustration lyckats få fäste vid Östersjön och tänkte inte ge upp det utan strid. Finländarna fick tragiskt nog betala det ryska priset för svensk hybris.

Carolux Rex (bok)

carolusrexTitel: Carolus Rex – Karl XII – hans liv i sanning återberättat
Författare: Ernst Brunner
Förlag: Albert Bonnier Förlag (2006)

Låt mig börja med att säga att detta är en massiv bok. Dryga 800 sidor av dödsförakt, storhetsvansinne och ren galenskap. Den var så överväldigande att jag var tvungen att läsa den i flera omgångar för att kunna ta mig till slutet. Jag vill inte heller ge mig in i debatten om hur mycket som är sant och hur mycket Brunner har hittat på från egen fatabur. Jag är ingen historiker och skulle inte kunna peka ut många av de faktafel som riktiga historiker har pekat ut och i skiftande grad fördömt författaren. Istället kommer denna recension bara att ses genom mina egna populärhistoriska ögon. Jag hoppas att det är mig förlåtet.

Det första som slår mig så här efteråt är hur galen var egentligen Karl XII? Jag ställde mig frågan redan i min recension över Peter Froms bok Kalabaliken i Bender och här blossar den åter upp med förnyad styrka. Brunners Karl XII är totalt hänsynslös, drivs av ett Messiaskomplex och är envis till ruinens brant. Det förhatliga porträttet kan nästan beskrivas som; Vad skulle ha hänt om Joffrey Baratheon från Game of Thrones varit kung av Sverige under 1700-talet?

Boken är en fiktiv självbiografi över Karl XII:s liv och börjar med att han föds, med segerhuva förstås och med bloddrypande händer som ett förebud om ett liv i krigets tecken. Därefter växer han upp och visar redan i unga år tecken på sadism och skoningslöshet. Efter Karl XI:s död greppar han makten som envåldshärskare i riket och omoget börjar han regera som den värsta tyrann. Det dröjer dock inte många år innan Det stora nordiska kriget bryter ut och med det släpps Karl XII:s ärelystnad lös med full kraft.

Därefter följer 700 sidor av truppförflyttningar, ärorika segrar, bittra förluster och meningslösa uppoffringar. Kungen visar ingen medömkan till de liv som spills (både fientliga och egna) så länge han kan odla myten om sig själv, som den krigare vara like icke finns på denna jord. Han älskar att höra hur fienden darrar när de hör hans namn och anser att varje motgång, stor som liten, bara är en grop i vägen på hans väg mot den fullständiga segern. Katastrofen vid Poltava anses bara vara en besvärande förlust. Visserligen är Karl XII rosenrasande över Lewenhaupts kapitulation men han kan inte se att detta är början till slutet. Istället fortsätter han deltaga i det ena slaget efter det andra trots att han ställs mot omöjliga odds.

Det som är så frapperande är att Karl XII hade så många tillfällen att skapa fred och troligast gå till historien som en av landets främsta kungar, i samma klass som Gustav Vasa och Birger Jarl (ja jag vet att den sistnämnde aldrig var kung men han regerade Sverige som om han vore en). Även när det såg som mörkast ut fanns chansen att få fred under hyfsade till goda villkor. Envist ville han dock kriga vidare och bara sluta efter att Sverige återfått alla förlorade landområden och att August den starke för all framtid avsatts från Polens tron.

Om Brunners porträtt över Karl XII stämmer så var mannen en fullständig psykopat. Än värre är att Peter den store framställs som ännu värre. Dessa två herrars kamp kan på mer än en punkt jämföras med den mellan Hitler och Stalin. Trots att Karl XII mest krigar med ryssarna så framställs hans egna kusin August den starke som kungens verkliga nemesis. Jag antar att det låg för mycket prestige i att låta Stanislaw Leszczynski förlora tronen efter att den så mödosamt erövrats åt denne svenska nickedocka.

Efter att ha tagit mig igenom dessa 800 sidor så är jag alldeles utpumpad. Trots att den sägs ha över 1500 faktafel så går den inte att ge något annat än högsta betyg. Historiker tycker nog att denna bok mest är ett plagiat av Anders Fryxells böcker om Karl XII medan vi som inte sitter på några höga hästar kan erkänna att den är ett populärhistoriskt mästerverk. Så det så.

En ohelig allians

enoheligallians1Titel: En ohelig allians
Ord och bild: Daniel Thollin
Förlag: Albumförlaget (2015)
Övrigt: I öppenhetens namn skall erkännas att jag inte kan säga att jag är helt ojävig i denna recension då herr Thollin hade storheten att illustrera Skuggan över Luleå.

I väntan på 91:an i skånska kriget kan vi som är intresserade av den svenska stormaktstiden och seriealbum ta en titt på Daniel Thollins En oheliga allians. Låt mig också till en början säga att det känns skönt att det finns fler än jag som placerar sitt skapande under stormaktstiden och på sätt och vis försöker återupprätta periodens något orättvist skamfilade rykte. Med detta inte sagt att allt var guld och gröna skogar utan att det var en svensk era som inte skall sopas under mattan.

En ohelig allians börjar i Krakow 1702. Karolinen Alexander Drake och hans mannar tillhör en specialenhet inom den svenska armén vars uppgift är att undersöka en okänd växande maktfaktor i Europa. I Krakow finner Drake dokument om en konspiration mot Karl XII som ifrågasätter hans egna pålitlighet. Istället för att riskera en konfrontation med kungen deserterar han och beger sig hem till Sverige för att gräva djupare i konspirationen och återupprätta sitt namn.

En ohelig allians är en blandning mellan svensk historia, mystik och actionäventyr. Den känns väldigt mycket low fantasy och har strukit de flesta övernaturliga inslag. Under berättelsen färdas Alexander Drake ner i mörkret och det är inte säkert att han mot slutet kan kravla sig upp. Mord, förräderi och förtvivlan följer i hans fotspår och han tvingas kämpa mot både inre och yttre demoner. Jag gillar den mörka tonen och den ständiga känslan av att undergången är nära. Det finns dock starka motiv för Drake att kämpa vidare och det kan bli hans räddning.

enoheligallians2Innan jag läste seriealbumet var jag inte riktigt säker på vad jag skulle få. Redan i första textrutan grimaserade jag illa då den polske kungen August den starke benämns som August den store men efter denna lilla inledande fadäs så tar sig berättelsen. Likt True Detective (säsong 1) finns vibbar av the Cthulhu mythos ständigt närvarande men den kliver aldrig över gränsen till ”tentaklernas” land. Istället koncentreras uppmärksamheten till det mysterium som berättelsen kretsar kring. Vem, var, när, hur driver läsandet framåt ända till det bittra slutet.

Daniel Thollin har en väldigt säregen tecknarstil. Jag skall villigt erkänna att jag inte alltid är så förtjust i tjocka tuschteckningar och mystiska bläckfläckar men stilen växer ju mer man vänjer sig vid den. Det enda som riktigt stör mig är Batman-splascharna som indikerar att någon får en smäll på käften. Här borde herr Thollin varit mer kreativ istället för att använda sig av en så enkel lösning. I helhet är annars En ohelig allians vältecknat och jag kommer att få mycket glädje av albumet då det är väl värt att återkomma till med jämna mellanrum.

Så här i slutet av recensionen är frågan om detta seriealbum kommer att få en uppföljare. Slutet på berättelsen antyder på detta men frågan är i så fall när? Jag skulle i alla fall inte ha något emot en fortsättning och det tror jag alla som läser En ohelig allians kommer att hålla med om. Vi får allt hålla tummarna.

Ladda ner: Ur Ragnaröks Aska

urragnaroksaskaEfter många veckors slit har jag äntligen lyckats färdigställa Ur Ragnaröks Aska i en behändig pdf-fil. I filen finns förutom alla kapitel även nya illustrationer av Reine Rosenberg och en karta av Pär Lindström. Givetvis finns tidigare bilder från Daniel Falck, Carlos Lundhall och Niklas Brandt med. Pdf-filen är i A4-format och fungerar alldeles utmärkt med olika läsplattor. Så vad väntar ni på? Ladda ner Ur Ragnaröks Aska idag, imorgon kan det vara för sent.

Till dokument-sidan

Fraustadt 1706

fraustadt1706Titel: Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött
Författare: Oskar Sjöström
Förlag: Historisk Media (2008)

Rehnskiölds seger vid Fraustadt 1706 har alltid givit mig en liten klump i magen. Legenderna och myterna om denna klassiska karolinska seger har alltid på något sätt känts fel och full av överdrifter och uppdiktade fantasier. Tur då att Oskar Sjöströms bok Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött bringar klarhet där historiens dimmor alltid har legat tungt.

Men låt oss ta det från början för den oinvigde. Efter slaget vid Narva år 1700 beslutar sig Karl XII att marschera in i Polen för att göra slut på August II:s styre i landet. August den starke och Peter den store planerar dock att krossa den svenska armén genom att klämma den mellan hammaren och städet. Medan ryssarna uppehåller Karl XII och huvudarmén i öster planerar August ett anfall från Sachsen i väster. Allt som finns mellan sachsarna och Karl XII:s rygg är en liten svensk armékår på 10.000 man under befäl av Carl Gustav Rehnskiöld. Vid Fraustadt 1706 möter den karolinska armékåren Mathias von der Schulenburgs sachsiska här på 20.000 man. Svenskarna vinner en förkrossande seger med egna förluster på 400 stupade medan den sachsiska sidan med rysk förstärkning räknade 7.300 stupade med ungefär lika många tillfångatagna. Segern har därefter räknats som en av de riktigt stora eftersom oddsen verkligen inte var på svenskarnas sida. Så långt allting väl. Men hur var det egentligen med den dubbla omfattningen och massakern av 6.000 ryska krigsfångar? Låt oss ta dessa två myter i tur och ordning.

Med dubbel omfattning menas att en armés center anfaller fiendens center samtidigt som flyglarna går runt fiendens flanker och innesluter fienden och anfaller centern i ryggen. Denna taktik gjordes berömd av den kartagiske fältherren Hannibal vid slaget vid Cannae 215 f.kr. mot romarna. Det är en myt att Rehnskiöld skulle ha planerat sin taktik efter denna historiska seger. Att slaget för svensk del utvecklades till något som liknande dubbel omfattning berodde  mer på oförutsägbara omständigheter. När det gäller den högra flygeln upptäckte Rehnskiöld under uppmarschen att hela flygen inte kunde anfalla samtidigt (det var för trångt) så han lät dra ut denna dragonflygel ur linjen och beordrade den att gå runt och anfalla flankern. Ungefär samma sak hände på den vänstra flygeln men i detta fall togs initiativet helt på eget bevåg utan order från Rehnskiöld. Om man vill vara snäll kan man säga att det var en enkel omfattning. Att detta slag sedan sammankopplades med slaget vid Cannae är helt ett påhitt av 1900-talshistoriker.

regementetskalkSvenska karoliner mottager nattvarden vid Fraustadt 1706.
Målning: Regementets Kalk av Gustaf Cederström (1900)

Och hur var det med de ryska krigsfångarna? Mördade Rehnskiölds karoliner 6.000 värnlösa soldater som hade gett upp? Jag vill säga givetvis inte men ingen myt utan en gnutta sanning. Vad som hände var att ryssarna innan slaget hade vänt de vita vapenrockarna ut och in så att det röda fodret var utåt. Detta hade gjorts för att försvåra identifieringen av de ryska soldaterna eftersom de ansågs vara sämre än sina sachsiska vapenbröder (som bar röda vapenrockar). Det skulle med andra ord vara svårare för svenskarna att identifiera den sachsiska arméns svaga punkt i linjen. Efter slaget upptäckte karolinerna detta men de antog att anledning var att ryssarna försökte gå i fångenskap som sachsare. Detta ansågs av Rehnskiöld vara en allvarlig förseelse som var belagd med dödsstraff. 500 ryssar kunde sållas ut och dräptes sedan utan pardon. Att siffran sedan blev så hög som 6.000 berodde främst på rysk propaganda och att Voltaire skrev det i sin biografi om Karl XII. Var Voltaire fått sina uppgifter ifrån går inte att fastställa men denna verklighetsförvridna bild har därefter fått stort inflytande på senare historiker. Det ryska resultatet för slaget vid Fraustadt var: 4.000 dödade i strid, 500 massakrerade, 300 tillfångatagna och 1.800 som lyckades fly (alla siffror är ungefärliga).

Av alla böcker om karoliner jag läst är Fraustadt 1706 den jag läst snabbast. Efter att jag väl börjat fann jag det svårt att lägga ner den. Boken är ett måste för alla intresserade eftersom den gör upp med en rad historiska myter och nyktert ser på vad som verkligen inträffade. Ett extra plus får boken för alla fina kartor som beskriver slagets olika skeenden. Peter Englunds bok om Poltava har verkligen någonting här att försöka efterlikna. Ett litet minus utdelas för alla namn över döda och sårade som rabblas upp i tillsynes oändliga rader med ojämna mellanrum. Allt som allt är detta ett mästerverk som borde finnas i var svensks bokhylla.