5 inlägg Inlägg publicerade i Okända kändisar

Jonas Jonson Brunk!

broncksUnder första halvan av 1600-talet försökte Nederländerna bygga upp en koloni i Nordamerika som de kallade Nya Nederländarna. Provinshuvudstad i området blir Nya Amsterdam som efter det brittiska övertagandet 1664 bytte namn till New York. Men berättelsen om svensken Jonas Jonson Brunk börjar på nederländsk tid år 1639 då han som nybyggare stiger iland med sin nederländska fru Teuntje Joriaens. Snabbt bygger han upp en bondgård på hela 274 hektar i det område som i dagens New York kallas för Mott Haven. Eftersom kolonin var nederländsk så är alla dokument som finns bevarade från tiden skrivna på nederländska. Jonas efternamn Brunk skrevs således på nederländskt vis och blev Bronck. Hans något avsides liggande stora bondgård kom av nederländarna att kallas för Broncksland som med tiden kortades ner till Broncks som efter britternas övertagande blev The Bronx. En av New Yorks fem stora stadsdelar är således uppkallad efter en svensk från Sävsjö i Småland (av alla ställen).

Så hur slutade berättelsen om Jonas Jonson Brunk? Hans liv i Amerika blev kortvarigt då han 4 år efter landstigningen dog, troligast ihjälslagen av Lenapeindianer men ingen vet med säkerhet. Hans minne hålls dock levande än idag av bland annat Jonas Bronck’s Beer Company. Skål!

Armfeldts armé

armfeldtsarmeTitel: Armfeldts armé – Historien om en katastrof
Författare: Geir Pollen
Förlag: Fischer & Co (2016)

Det var med stort intresse som jag kastade mig över Armfeldts armé – Historien om en katastrof för jag har länge undrat över hur en svensk armé i stort kunde utplånas på norsk-svensk fjällen mellan Jämtland och Trondheim. Det visade sig bli en läsning som påminde mig om min egen tid i lumpen som officerarna kallade vargavinter med mycket snö och det sällan var varmare än -25°. Jag minns att vi spendera en natt i ett riktigt ”kallhål” där det var hela -42° grader. Till råga på allt sov jag vid tältöppningen men var mycket tacksam över att vi åtminstone hade en värmande kamin. Det många människor inte vet är att när temperaturerna sjunker under -25° grader är att det blir väldigt tungt att andas och att krafterna dräneras fortare då kroppen måste arbeta hårdare för att hålla värmen. Som tur var gjorde vi inte så mycket marscherande i dessa temperaturer men ack vad vi frös många dagar. Vår plåga var dock liten jämfört med den som drabbade Armfeldts karoliner. Halvt utsvultna, trötta och utan ordentliga vinterkläder tvingades dessa på en tre dagars dödsmarsch under mycket svåra förhållande. Men jag hoppar händelserna litet i förväg. Låt mig först berätta om bokens innehåll innan vi kastar oss över karolinernas lidande.

Efter att Karl XII tagit sig tillbaka till Sverige efter sin långa vistelse i det Osmanska riket beslutade han att attackera Norge som vid den här tiden tillhörde Danmark. Anfallet skulle ske på två fronter. Dels i söder där kungen skulle anfalla Fredrikstens fästning (i dagens Halden) och dels i norr där generallöjtnant Armfeldt skulle anfalla Trondheim. När Armfeldt och hans armé gav sig iväg var det senhösten 1718 och vackert väder. Men bara några dagar senare slog vädret om med ett iskallt regn som höjde vattennivån i alla älvar och gjorde terrängen mycket svår att ta sig fram genom. Efter diverse turer står den svenska armén till slut framför Trondheim. Men innan ett anfall kan genomföras får Armfeldt bud om att Karl XII har stupat och att den svenska armén beordras hem. Armén marscherar därför mot svenska Handöl men problemet är bara att de norska fjällen står i vägen. Efter månader av för litet mat, för mycket kyla och avsaknaden av vinterkläder är förutsättningarna inte bra. Dessutom blåser det upp en snöstorm samtidigt som det blir mycket kallt. Det är detta som kallas för Karolinernas dödsmarsch. Av de 5.800 man som började marschen dog ca 3.000 på fjällen, ca 700 senare av sina skador och ca 600 blev invalidiserade för livet. Armfeldt själv klarade av den påfrestande färden då han åkte släde insvept i ett värmande björnskinn. För hans mannar gick det dock mycket sämre för armén var i stort utplånad trots att skärmytslingarna varit försvinnande få. Efteråt sopades hela det misslyckade fälttåget under mattan utan att någon ställdes till svars. Armfeldt bosatte sig i sin herrgård i finska Pernå där han avled 1736.

Jag har nu läst en hel del böcker om karolinernas förehavande under det stora nordiska kriget. Ofta har det slagit mig att mycket som gick galet troligast kunde ha fått en bättre utgång om Karl XII inte hade varit så otålig och framför allt om han lyssnat på andras råd. Fälttåget mot Trondheim måste ha varit ett av de sista av dessa misstag som kungen gjorde. Att ge sig av på senhösten kan inte ha varit det smartaste draget. Med en vinter i antågande och en allt för optimistisk tidsplan var fälttåget i stort dömt att misslyckas från början. Akilleshälen i planen var logistiken, hur skulle svenskarna förse sin armé med mat och annan utrustning under ett så långt fälttåg när det inte fanns några säkra transportvägar? Allt var som så mycket annat i Karl XII:s liv ett djärvt vågspel, kungen kastade tärningarna och förlorade.

Boken går ingående igenom förhållandet på både den svenska och norska sidan under hela det svenska fälttåget. Armfeldt plågades av dålig logistik och bristen på kanoner medan hans norska motsvarighet, generalmajor Budde, var instängd i Trondheim som härjades av sjukdomar som drabbat staden. Båda befälhavarna var av den försiktiga sorten som inte ville ta några onödiga risker och detta ledde till att det aldrig kom något riktigt avgörande. Även om svenskarna under detta fälttåg förlorade omkring 3.700 man förlorade norrmännen samtidigt  1.500 soldater, minst lika många civila och det fanns skador för 228.000 riksdaler i hela Trondheim. Norrmännen må ha vunnit dagen men de fick betala ett högt pris för det och det skulle dröja många år innan staden och landskapet återhämtat sig från det svenska besöket.

Jag måste säga att jag gillar de här litet mer lättlästa böckerna om Sveriges och andra länders historia. Författaren själv kallar boken för en dokumentär berättelse och inte för en akademisk avhandling. Det gör det så mycket lättare för en novis att sätta sig in och förstå det historiska skeendena. Jag fann att boken var en mycket trevlig läsning men nästan som vanligt saknades en modern karta som visar vilken väg svenskarna tog. I boken finns det massor med referenser till olika platser men eftersom en karta saknades så sade det för litet om dess betydelse. Jag vet inte varför bokförlagen nästan alltid slarvar med kartor för det får det för mig att kännas som ett ofullständigt verk. Kan man leva med denna avsaknad rekommenderar jag annars boken.

Linnés främsta lärjunge!

Ibland när man surfar runt på internet snubblar man över personer som man inte hade en aning om att de fanns. I mitt fall letade jag efter information om att Gustav III ville uppföra en svensk koloni i Australien (i trakterna kring dagens Perth) men hittade istället information om en välberest svensk herre vid namn Daniel Solander. När jag läste litet mer om Solander är det ofattbart att han fortfarande är relativt okänd i sitt hemland. Här följer en kort och föga utförlig biografi.

Daniel Solander (1733-1782)
Daniel Solander föddes i Piteå 1733. Vid 17 års ålder flyttade han till Uppsala för att studera naturhistoria och blev en av Carl von Linnés elever. Samtidigt hade engelska vetenskapsmän i åratal försökt få Linné att skicka en lärjunge till England som kunde sprida kunskap om  svenskens nya system av klassificering av växter, Systema naturae. Det blev till slut Solander som skickades iväg på resan som så småningom skulle ta honom runt hela jordklotet.

Solander anlände i England 1760 och lärde sig snabbt språket och fick många inflytelserika vänner. Redan 1762 blev han invald i Royal Society och fick anställning vid British Museum. 1764 vill den förmögne Joseph Banks söka efter en okänd kontinent på det södra halvklotet. Expeditionen skall ledas av kapten James Cook på HMB Endeavour och Solander ansluter som botaniker och naturforskare. 1768 ger sig skeppet iväg på en världsomsegling som bl.a. ledde till utforskandet av Nya Zeeland och upptäckten av Nya Hollands (Australiens) ostkust.

solander1Från vänster till höger: Dr Daniel Solander, Sir Joseph Banks, Kapten James Cook,
Dr John Hawkesworth och Lord Sandwich. Tavla av John Hamilton Mortimer (1771).

Efter att ha spenderat 3 månader på Tahiti fortsatte färden till Nya Zeeland. Under sex månader kartlade Cook Nord- och Sydön medan Solander samlade botaniska fynd. Cook döpte en liten ö vid Sydöns sydspets till Solander Island som den heter än idag. Efter Nya Zeeland sattes kurs västerut mot Australien. På grund av höga vågor kunde besättningen på Endeavour inte landstiga förrän Cook fann en skyddande havsvik. Han döpte först viken till Stingray Bay men när han såg alla fynd som Solander hittade döpte han om den till Botanist Bay som senare blev Botany Bay.

Efter en hel del äventyr och sjukdomar tog sig Endeavour tillbaka till England 1771. Cook, Solander och de andra i besättningen mottogs som hjältar och fick audiens hos den brittiske kungen. Solander blev engelsk medborgare och deltog i en expedition till Island 1772. Året därpå valdes han in som utländsk ledamot nummer 86 i den Svenska Kungliga Vetenskapsakademien. Därefter arbetade han på British Museum fram till sin död 1782. Han begravdes på Brookwood Cementary där hans grav än idag vårdas av den svenska församlingen i London. Som eftermäle kan man säga att Solander var den förste vetenskapsmannen som satte sin fot på Australien och att han var den förste svensk som gjorde en världsomsegling.

Hur gick då med Gustavs III:s australiensiska koloni? Planerna sköts upp på obestämd tid när Sverige åter hamnade i krig med ryssarna.

Besök också:
•  Solanderföreningen
Linnélärjunge i Söderhavet

Axel von Fersen

axelvonfersenTitel: Axel von Fersen
Författare: Herman Lindqvist
Förlag: Fischer & Co (1991)

De flesta svenskar känner till namnet Axel von Fersen, färre vet vem han var, vad han gjorde eller varför han över huvud taget är känd. Fersen är en av otaliga okända svenska kändisar som dyker upp i alla möjliga sammanhang som alla nickar bekräftande mot utan att egentligen veta vem karlen var.

Axel von Fersen (1755-1810) var en svensk högadlig greve, han var en trogen gustavian och rojalist, han deltog först i den amerikanska revolutionen som tolk och officer och senare i Gustav den III:s ryska krig, han var med största säkerhet den franska drottningen Marie Antoinettes älskare (även om inga konkreta bevis finns) och troligast även far till åtminstone ett av kungabarnen. Under den franska revolutionen anordnande Fersen ett flyktförsök för hela kungafamiljen och de lyckades också ta sig ut ur Paris men i Varennes (cirka 20 mil från huvudstaden) arresterades alla utom Fersen som hade tagit en annan rutt. Efter det franska kungaparets möte med madame Giljotin återvände Fersen till Sverige och blir utrikesminister och riksmarskalk. När sedan den svenska tronarvingen, den danske Karl August, avlider av naturliga orsaker, anklagas Fersen för att ha giftmördat honom. Under Augusts likprocession genom Stockholm överfalls Fersen i sin vagn och mördas av en uppretad pöbel utan att Svea Livgarde som ser på gör något för att rädda honom. Senare får Fersen full upprättelse från alla mordanklagelser och begravs i Ljungs kyrka. Under sitt liv träffade han så gott som alla som var något under andra halvan av 1700-talet. Gustav III, Ludvig XIV, George Washington och Napoleon Bonaparte för att nämna några. Han hade otaliga älskarinnor, älskade opera och fester och tyckte att Sverige var allmänt trist. Så kan Fersens liv beskrivas i korta ordalag.

fersenskamordetFersenska mordet – Okänd illustratör

Som vanligt när det gäller Herman Lindqvist är det stora svepande penseldrag som gäller. Här ges inga detaljer utan det berättas bara vad som inträffade, inte hur det inträffade. Kapitlet med Fersens död avviker från detta då Lindqvist ingående och med stor inlevelseförmåga beskriver stämningen i Stockholm och ”konspirationen” bakom hans död. Detta kapitel måste vara det överlägset bästa som Lindqvist någonsin skrivit och jag önskade att han vore lika detaljerad i hela böcker men eftersom detta gäller en biografi måste det mesta kapas av och kortas ner.

Denna bok bygger enligt Lindqvist mest på Axel von Fersens egna dagboksanteckningar och brev, och det är en blek bild av greven som författaren målar upp. Han verkar mest tråna efter gifta kvinnor och när han inte kan få dem är han allmänt deprimerad. Han njuter av hovlivet (speciellt det franska) och tar varje tillfälle i akt att tillgodose sina egna och adelns intressen. Han framstår som en bortskämd snorvalp som ser ner på allt som inte är adligt och fint. Vid ett tillfälle blir Fersen tvungen att klä av sig själv innan han skall hoppa i säng och detta beskrivs nästan som en bedrift värdig Herakles själv. Dra mig baklänges på en skottkärra. När man läser denna bok kan det vara svårt att förstå hur Herman Lindqvist kan beundra denne man (karlen har för böveln skrivit tre böcker om Axel von Fersen). Visst, Fersen var en god ”ambassadör” för Sverige och utförde riket många tjänster. I perioder arbetande han hårt med de uppgifter som han fått men jag kan inte bortse från att det mesta som anbelangar honom har han just fått, inte förtjänat. Det var visserligen en annan tid och bristen på detaljer gör att man genom denna bok inte kan fälla den slutgiltiga domen över Axel von Fersens leverne. Det kan jag dock göra över denna bok och den får betyget knappt godkänd.

David Hume

davidhumeTitel: David Hume – Humanisten och skeptikern
Författare: Gunnar Fredriksson
Förlag: Leopard Förlag (2009)

Ibland händer det oss människor att vi okynnesköper något som vi absolut inte tror oss behöva. Detta var fallet när jag köpte Gunnar Fredrikssons bok om David Hume på den sorgligt tunnsådda bokrean (2013) på Akademibokhandeln i Luleå. Genast kände jag igen det förskräckliga användandet av UV-lackade meningar på omslaget från de urfula omslagen till nyöversättningen av Sagan om ringen-böckerna som kom för några år sedan. Kanske var det därför som jag plockade upp boken och fann att samma person (som här inte skall nämnas vid namn) hade skapat båda omslagen. Normalt skulle jag inte befatta mig med en bok om någon gammal för mig okänd upplysningsfilosof men eftersom jag inte ville gå hem tomhänt från rean beslutade jag att ge boken en chans. Det var denna bok eller La Camillas memoarer som gällde och då var valet inte svårt som ni kan förstå. Boken om David Hume kostade inte många tjugolappar och hamnade därefter i min ständigt växande hög av böcker som skall läsas när jag får tid. Där samlade boken damm i några månader innan jag fattade modet att försöka förstå dess ”dunkla” budskap.

David Hume (1711-1776) var en av filosof, naturhistoriker och skeptiker av episka proportioner. Han kritiserade kyrkans irrläror och fördömde alla bestämda fördomar och svårförklarliga mystifikationer. Med rationella resonemang och logik försökte Hume visa att med sunt förnuft och vetenskapligt tänkande kan de mest frapperande dogmer avvisas. I boken får vi följa Humes liv och de verk han skrev. Om privatpersonen Hume får vi inte veta speciellt mycket om förutom att han var glad, fet och att kvinnorna gillade honom. Krutet har istället lagts på Humes skrifter och det mottagande de fick. Författaren Gunnar Fredriksson försöker på ett enkelt sätt förklara Humes alla ståndpunkter även om jag ibland tycker att han är litet för okritiskt partisk. Boken är lättläst men inte alltid lättförstådd. Det krävs en del förkunskaper i ämnet och att man vet vad en rad olika ord som slutar på -ism betyder. Den är på sina ställen oväntat rolig som när Hume beskriver Karl XII i ett mer negativt blickfång än sin dåtida kollega Voltaire. Så här skriver Hume: Det utomordentliga modet och den beslutsamma envisheten hos Karl XII ruinerade hans eget land och hemsökte alla hans grannländer. Men de har en sådan lyskraft och storhet i sin yttre framtoning att vi kan bli imponerade. Man kan, i någon mån, beundra dem, om det inte vore så att de många gånger visade alltför tydliga tecken på dårskap och förvirring.

Jag skall här inte gå in på vad jag själv tycker om Humes empiriska tankar om filosofi, humanism, teologi, nationalekonomi m.m. Det är upp till var och en att bestämma vad de själva tycker men jag vill ändå ta upp något om Humes religionsfilosofi. Detta var det enda kapitel i boken som jag fann riktigt intressant. Under Humes levnadstid spelade religionen en överväldigande roll i samhället. Att våga ifrågasätta kyrkan måste ha varit mycket modigt och det kostade Hume bl.a. många professorsplatser. Det finns fyra allmänt erkända grunduppfattningar om Gud; teism, ateism, agnosticism och fideism. Hume däremot resonerar om en femte där den primära frågan inte är om Gud existerar utan vad man menar med ”Gud”. Själv finner jag Deismen tilltalande. Alltså tron på att Gud har skapat hela universum som ett perfekt tickande urverk för att därefter sätta sig ner och titta på spektaklet (utan att inverka mer). Deism ansågs i stort vara ateism under 1700-talet och i mångt och mycket är det väl sant. Speciellt tanken på att det inte finns någon helig skrift som sägs vara Guds ord. Inte för att klanka på bibeln allt för mycket men det är ett verk från en svunnen tid skriven av människor. Vad tror ni?