55 inlägg Inlägg publicerade i Litteratur

Elric – the ruby throne

elric01Titel: Elric – The Ruby Throne
Författare: Julien Blondel
Serietecknare: Robin Recht, Didier Poli
Färgläggare: Jean Bastide
Förlag: Titan Comics (2014)

Elric of Melniboné är en av fantasyvärldens mest kända protagonister. Likt Lovecrafts Chtulhu är han dock inte så känd för den stora massan men influenserna från denne hjälte finns överallt. Elric är skapad av författaren Michael Moorcook och är hans personliga uppror mot den klassiska fantasygenren som leddes av författare som J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis. Med åren har Moorcook skrivit otaliga Elric-berättelser och de finns samlade i 10 böcker (om jag räknat rätt). Elric – The Ruby Throne är därför föga förvånande långt ifrån den första serieversion men jag kan utlova att det är den bästa. Moorcook själv hyllar albumet och det franska manskapet som skapade det.

elric02ORD
Jag minns att jag för länge sedan läste den första Elric-boken som Äventyrsspel gav ut och mitt intryck som jag minns det var att den var slarvigt skriven. Den var full av fantastiska koncept men pusselbitarna passade inte riktigt ihop. Av vad jag förstått var hela boken skriven under bara några dagar och det kan vara därför jag tyckte att vissa delar borde författaren ha reflekterat över litet mer. Därför blev jag positivt överraskad när jag läste seriealbumet Elric – The Ruby Throne. Här har serieförfattaren Julien Blondel benat ut alla frågetecken och gjort subtila tillägg som gör att berättelsen flyter på ett helt naturligt sätt. Till och med Moorcook erkänner i förordet till detta album att han skulle ha tagit med dessa förändringar om han bara hade kommit på dem när han skrev boken. Det Blondel verkligen fått till är den fullständiga dekadens som det melnibonéiska folket lever i. De bryr sig inte om vanliga människor som de ser som ociviliserade djur eller slavar som de kan offra till sina kaosgudar. Men det är inte bara berättelsen som har fått en rejäl putsning. Hela världen tycks ha målats ut på ett helt annat sätt än tidigare. Det skulle därför vara intressant att veta hur mycket Moorcook direkt var involverad i skrivandet av detta album eller om Blondel bara körde på och hoppades på ursprungsförfattarens godkännande.

elric04BILD
När det kommer till själva tecknandet har Robin Recht och Didier Poli sprängt alla gränser vad det gäller fantasy. Borta är alla sagoslott, stiliga rustningar och sköna jungfrur. Istället är det Goth och S&M som inspirerat tecknarna. Många av seriefigurerna är dessutom nakna eller halvnakna. Tortyr och ond bråd död följer melnibonéerna var de än färdas och det märks i tecknandet. Detta är inget för känsliga personer. Elrics rubintron är så stor och majestätisk att den får järntronen i Game of Thrones att framstå som en potta för småbarn. Det kejserliga palatset är en mörk katedral av en arkitekturkonst som nästan övervinner förnuftet. Medan barbarer försöker anfalla Drakön har vikingaliknande drakskepp är melnibonéerna skepp gigantiska hangarfartyg.  Allt detta och mycket till får världen som Elric lever i att kännas levande. Den må kanske inte vara helt realistisk men vem vet vilken kaosmagi som hjälpt melnibonéerna att skapa allt detta. Färgläggaren Jean Bastide drar sitt strå till stacken genom att använda sig av avskalade färger. Allt är inte direkt mörkt och grått utan alla färger finns där men i en mer dämpad skala. Färgerna förmedlar mer en känsla än tar utrymme från berättandet.

elric03SLUTORD
Vad kan man mer säga än att detta är ett mästerverk. För första gången förstod i alla fall jag mig på Elric storhet och varför han är så älskad. Det är en grym och mörk berättelse men Elric är om inte en hjälte i alla fall en antihjäte som är gudarnas redskap. Hur mycket han än försöker kan han inte undfly sitt öde och en dag kommer han att bringa stor olycka, inte bara för Drakön utan även det melnibonéanska imperiet. Vägen dit är dock lång och detta är bara början på Elrics berättelse. Som tur är finns nästa del i serien redan ute. I denna får vi veta hur Elric kom över sitt legendariska svärd Stormbringer. Även ett tredje album finns utgivet på franska och jag väntar otåligt på den engelska översättningen.

Ny kickstarter!

kkr

varselimorkretJust nu pågår en intressant kickstarter för novellsamlingen Varsel i mörkret. Det är Stephen King-fantasten Hans-Åke Lilja som samlat 12 skräcknoveller i en antologi av ett slag som vi inte ser så ofta här i Sverige. Storheter som Stephen King, Clive Barker, Edgar Allan Poe och vår egne John Ajvide Lindqvist plus många andra kända författare medverkar i samlingen. I skrivande stund så saknas det knappa 30.000 kronor för att kickstartern skall gå i mål så här du inte redan dragit ditt strå till stacken är det hög tid att göra det nu. The blood must flow!

Kickstartern för Varsel i Mörkret

Avgrund

kkravgrundÄven om Annihilation som fått den svenska titeln Avgrund inte riktigt var min kopp te så har våra vänner på Fria Ligan fått den stora äran att göra en svensk översättning av Jeff Vandermeers hyllade bok. Tajmingen kunde inte vara bättre då filmen på nämnda bok släpps på Netflix den 12 mars. Det finns alltså tid för dig att köpa boken och läsa den innan du ser filmen. Jag tror detta kan vara ett smart drag då jag tror filmen bygger ut bokens mytologi och ger en del av de svar som vi aldrig fick i boken, eller i alla fall regissörens tolkning av boken. Det jag gillar med den svenska versionen är omslagsbilden. Den drar verkligen läsaren ner i avgrunden.

Avgrund på Fria Ligans webbsida
Southern Reach-trilogin

Southern Reach-trilogin

Titel: Southern Reach-trilogy.
Språk: Engelska
Författare: Jeff Vandermeer
Förlag bok: Farrar, Straus and Giroux (2014)
Övrigt: Annihilation (bok 1), Authority (bok 2), Acceptance (bok 3).

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Det senaste året har det varit ett himla snack om Jeff Vandermeers novell Annihilation. Med också en film på gång med Natalie Portman i huvudrollen och vår egna Tuva Novotny i en biroll tänkte jag att det var dags för mig att ta reda på varför detta stohej. Men istället för att bara recensera Annihilation, den första boken i Southern Reach-trilogin beslutade jag mig för att sätta tändarna i alla tre böcker. Observera att jag skrev mina recensioner allt eftersom jag läste böckerna.

annihilationANNIHILATION
En expedition bestående av fyra kvinnor (en psykolog, en biolog, en antropolog och en kartläggare) skickas in i ett mystiskt område kallat Area X för att undersöka dess hemligheter. Väl framme vid baslägret börjar folk uppföra sig konstigt och uppleva konstiga saker samtidigt som paranoian sprider sig. Kan någon finna ut sanningen eller är expeditionen dömd till sin undergång?

Allvarligt talat tyckte jag att Annihilation inte var så mycket att hänga i julgranen. Visst är det mystiskt men det är varken intressant eller skrämmande. Ganska snabbt kom jag fram till att denna bok inte kommer att leda till någonting vettigt. Den stora ledtråden till detta var alla återblickar tillbaka till tiden innan expeditionen. Detta för att få in bakgrundsinformation om olika rollfigur så att läsaren åtminstone litet skall förstå vad det är som händer. Ju äldre jag har blivit desto mer ogillar jag handlingar som drivs framåt av återblickar, drömmar, hallucinationer och liknande. För mig är detta nästen liktydigt med att författaren har målat in sig i ett hörn och på ett nästan desperat sätt måste hitta en väg ut. Trots alla återblickar så är protagonisten inte heller speciellt sympatisk eller ens realistisk. Hon verkar leva i en sorts drömvärld redan innan hon träder in i Area X och förhållandet till hennes make kan jag endast beskriva som självmasochistiskt. Att hon till råga på allt är egensinnig som en åsna gör inte heller saken bättre. Sedan skall vi knappt ens nämna fjanteriet med den hypnos som de olika expeditionsdeltagarna har ”förprogrammerat” med. Detta kändes som en bok där författaren i sitt mål att vara så mystisk som möjligt tog sig vatten över huvudet.

authorityAUTHORITY
Southern Reach, den statliga organisation som undersöker Area X, får en ny chef då det visar sig att den förra var psykologen som var med i expeditionen i första boken. Den nya chefen kallas för Control och han försöker sätta sig in i undersökningen av området. Plötsligt återvänder biologen, antropologen och kartläggaren från förra expeditionen men inte psykologen. Dessa är dock förändrade och ytterst ovilliga att berätta om vad de har varit med om. Control tror därför att psykologen kan vara en av nycklarna till gåtan Area X och börjar gräva djupare i hennes bakgrund…

Mysteriet med Area X fortsätter och denna gång ställs frågorna som saknades i första boken. Dock får vi ytterst få svar och egentligen handlar boken inte så mycket om Area X. Istället är det Control, eller John Rodriguez som han egentligen heter, som står i centrum. Vi får följa denne man som går från att vara en hyggligt kompetent tjänsteman till en man på galenskapens rand. Det är faktiskt inte så svårt att förstå varför Southern Reach inte har lyckats lösa mysteriet med Area X. Hela organisationen består av en bunt ”galningar” som hellre kastar paj på varandra istället för att samarbeta. Control blir fort så paranoid att han börjar ifrågasätta allt och alla. Trots att han motarbetas både uppifrån och nerifrån så är han totalt handlingsförlamad och han ifrågasätter sig själv om han kunde ha agerat annorlunda. Det sistnämnda kunde vara en relevant fråga om han hade gjort något. Istället lallar han omkring i Southern Reach högkvarter som en inkompetent och ryggradslös dåre som inte kan ta egna initiativ. Inte undra på att han håller på att bli galen. Nu kan det mycket väl vara så att Area X har börjat påverka människorna som arbetar i Southern Reach:s högkvarter, mycket tyder på det, även om själva byggnaden ligger utanför det avspärrade området. Det som irriterar mig mest är att boken står och stampar på samma ställe i 300 sidor. Det är först i den sista akten som det börjar hända saker och blir spännande. Jag gillade också cliffhanger-slutet som lockar en att läsa den tredje boken. Jag tycker att författaren Jeff Vandermeer har lyckats bättre i denna bok än i den första. Jag önskar dock att man hade kunnat få litet mer svar, eller i alla fall en handlingskraftig protagonist. Sedan måste han också lägga ner det tidigare nämnda hypnos-fjanteriet. Varje gång detta nämns vill jag bara slå igen boken och läsa något annat som är mer realistiskt.

acceptenceACCEPTANCE
Control och Ghost Bird (biologen) återvänder till Area X där de beslutar sig för att undersöka en mystisk ö. Där träffar de Grace som tidigare arbetade under Control som dennes ställföreträdare. Det visar sig att det gått tre år sedan Control och Ghost Bird försvann och att Area X har vuxit i storlek. Efter ett möte med en gigantisk varelse beslutar sig de tre människorna för att undersöka ett underjordiskt torn och konfrontera den mystiska varelse de vet huserar där.

Denna bok skiljer sig en del från de två övriga. Vi får nämligen följa tre skilda perspektiv som hoppar i tid och rum. I ett av perspektiven får vi följa psykologen från den tid då hon var chef för Southern Reach. Det mystiska med detta är att perspektivet är skrivet i andra person. Det är alltså läsaren som är psykologen och hennes mödor är således också läsarens. Det är första gången jag läst en bok i detta perspektiv som inte var en spelbok (soloäventyr). Jag har ingen aning om varför författaren valde att göra detta men det finns säkert en bra anledning. I jämförelse med de tidigare böckerna försöker Acceptance ge läsaren en del svar på alla de frågor som ställts under trilogin. Mycket är dock lämnat till läsarens personliga tolkningar men man får ändå ett ungefärligt hum om Area X och hur och varför området uppstod. Vissa läsare gillar öppna slut medan andra vill ha ett ordentligt svar på sina frågor. Jag personligen gillar att man får ett svar, det behöver inte vara ett komplett svar men tillräckligt mycket så att jag själv kan fylla i luckorna. Jag tycker dock att det hela slutar litet för öppet. Om Jeff Vandermeer skulle få lust skulle han med enkelhet kunna skriva en fjärde bok för att fylla i de luckor som saknas. Men samtidigt är det litet av genrens charm att lämna ett öppet slut. Jag stoppar dock boken i bokhyllan med en känsla av att ha blivit snuvad på konfekten. Jag är dock övertygad om att andra kommer att vara betydligt mer tillfredsställda med vad de just läst.

SLUTKOMMENTAR
Jag tror att det stora problemet jag har med Southern Reach är att trilogin är för mycket som filmen Prometheus. Med andra ord ett väldigt snyggt hantverk med väldigt många intressanta frågor men tyvärr alldeles för få svar. Jag är helt övertygad om att Jeff Vandermeer har hela händelseförloppet för Area X nedskrivet eller i alla fall i sitt huvud. Han väljer dock att inte berätta det för oss, troligast för att ge berättelsen ett djup som den annars inte skulle ha. I böckerna försöker författaren att kombinera olika genrer i ett för mig nytt sätt. Det har säkert gjorts tidigare i denna subgenre som brukar kallas New Weird. Det går inte att säga att det är en renodlad rysare, science fiction eller fantasy-trilogi. Det som  däremot går att säga är att trilogin försöker sammansmälta olika teman som ekologi, filosofi, mystik och drömmar i ett verk som försöker vara större än dess beståndsdelar. Precis efter att jag läst färdigt bok 3 tyckte jag att det hela kändes som en ”big nothingburger”. Men så här några timmar senare har jag ändrat mig. Det finns något i böckerna som är tilltalande. Jag kan bara inte sätta fingret på det. Eftersom en i stort enad kritikerkår hyllar trilogin så måste det finnas något som jag missar. Frågan är bara om du kan upptäcka det?

Att skriva: Du är vad du heter

attskrivaEn av de lurigaste frågor som uppkommer när man försöker skriva en bok är vad alla rollfigurer skall heta. Fråga bara författaren Joe Abercrombie hur ångestfullt det kan vara. Det finns givetvis inga regler men de flesta författare vill ge sina rollfigurer namn som hör ihop med denna, det kan vara ett viktigt tema eller något som knyter an till figurens bakgrund eller någon egenskap. Det är också extra bra om det låter häftigt och är lätt att uttala. Min protagonist Karl Kämpe följer denna modell då hans efternamn beskriver exakt vad han är, en kämpe. Ett av mina favoritnöjen är att upptäcka rollfigurer i böcker, film och TV-serier vars namn har en dold mening. Jag pratar här inte om smeknamn, öknamn eller uppenbart komiska namn utan bara om för- och efternamn. Här följer en kort lista på några av mina favoriter.

Darth Vader
Vi börjar med universums ondaste människa, Darth Vader, som också är ett av de mest missförstådda namnen. Många tror felaktigt att namnet skall låta som Dark Father, och således vara en förutsägelse om vad som komma skall. Detta är dock en efterhandskonstruktion. För det första är Darth en titel och inte ett namn. För det andra är det bara en slump att Vader på nederländska betyder fader. Istället kommer Vader från ordet (In)Vader. George Lucas använder samma metod på andra Sith-herrar som Darth (In)Sidious. Stjärnornas krig kryllar annars med rollfigurer som har namn med dold mening; Han Solo (ensam), Amiral Ackbar (den store) och Darth Maul (mörbulta) för att nämna några.

Nurse Ratched
I boken och filmen Gökboet heter den ”onda” sjuksystern som ständigt sätter käppar i hjulet på mentalpatienten McMurphys upptåg Nurse Ratched. Det engelska ordet ratchet betyder spärrhake på svenska och är därför ett väldigt passande namn på denna dam.

Doctor Chilton
Från När lammen tystnar hämtar vi Doctor Chilton, för övrigt utmärkt spelad av Anthony Heald. Chill på engelska betyder kyla, gråkall, kalla kårar på svenska och vad är mer passande på denne läbbige herre. Även här finns många andra rollfigurer med dold mening: Clarice Starling (stare) och Hannibal Lecter (lectern = läspulpet).

Sepp dan Teufel
I fantasyboken Det lockande stålet finns en rollfigur som heter Sepp dan Teufel. Teufel betyder Djävulen på tyska.

Marty McFly
Vilket namn är mer passande än Marty McFly på en rollfigur som flyger fram och tillbaka i tiden och hela tiden måste fly undan busen Biff Tannen. Det engelska ordet fly kan översättas med flyga, fly eller fluga på svenska. Hans namn är också en alliteration d.v.s hans för- och efternamnet börjar på samma bokstav.

Jack Bauer
Till sist mitt absoluta favoritnamn, Jack Bauer från 24. Jack är den engelska benämningen på spelkortet knekt och som vi alla vet är en knekt en typ av soldat. Det tyska ordet bauer betyder bonde på svenska vilket är väldigt passande då han är bonden på schackbrädet som får springa omkring och utföra kungens (presidentens) befallning och kan offras när som helst. Hans namn betyder således soldaten som kan offras. Jag utmanar er att finna en rollfigur med ett bättre namn med dold mening.

Vanderland

vanderland1Titel: Vanderland
Författare: Erik Granström
Förlag: Coltso (2016)
Övrigt: Vanderland är den fjärde och sista boken i Erik Granströms kvadrologi om den femte konfluxen.

I min recension för Vredesverk lovade jag att inte vänta 10 månader med att läsa Vanderland när den väl kommit ut. Jag bröt det löftet. Kanske går historien i cirklar för helt ovetande tog det mig åter 10 månader innan jag vände på det första bladet i Vanderland. Att sätta tänderna i en av Erik Granström böcker är alltid ett kraftprov. Bokens massiva 600 sidor inger respekt i den mest erfarne av läsare, särskilt med tanke på Granströms litet speciella språkdräkt. Men med erfarenheten från de tre tidigare böckerna har jag vant mig vid hans språkliga krumbukter och lärt mig att uppskatta dem. Det är inte för alla vill jag lova men det ger boken (och hela bokserien) en helt unik känsla som mycket bra speglar den värld boken utspelar sig i.

Jag måste erkänna att jag är litet avundsjuk på Granström. Som författare jonglerar han till synes med lätthet ett femtiotal komplexa rollfigurer samtidigt som jag själv har svårt att få ihop en vettig konversation mellan två. Jag tröstar mig med att i vår stora värld finns det plats för många olika sorters författarskap och inget säger att en läsare inte kan uppskatta två vitt skilda författarstilar. Det går dock inte att underskatta Granströms storhet och hade han inte skrivit fantasy så tror jag att Nobelkommittén ofta fått se hans namn nominerat.

vanderland2Försvararna av Clusta Noba bombarderar den vandöda armé som hotar den lilla ön.

Det känns svårt att recensera Vanderland utan att dra in hela bokserien i resonemanget. Alla böcker är intimt sammankopplade med varandra i en härlig symbios av filosofi, religion, historia och en gnutta samhällskritik. Detta förutom rent standardmässiga fantasyinslag som spännande action, episka bragder och mörk magi. Hela världsbygget och de olika rollfigurernas resor är så genomtänkt att det är svårt hitta logiska luckor i berättandet. Det är ofta självklart för läsaren vad nästa kapitel skall handla om och ändå lyckas Granström vända upp och ner på alla förväntningar och överraskar genom att låta berättelsen göra en 90-graders sväng i full fart. Sådana böcker läser man inte ofta och det gäller att ta vara på ögonblicket.

Inför läsandet av Vanderland undrade jag om Granström verkligen skulle få ihop det. Allt tycktes så öppet och så oförutsebart. Men han lyckas, varje rollfigur har sin roll att spela när den femte konfluxen närmar sig sitt avgörande. Inte ett kapitel känns som onödig utfyllnad även om Nastigasts självupptagenhet stundtals hårt prövade mitt tålamod. Vanderland är en riktigt bra bok, inte riktigt lika bra som Vredesverk men tametusan inte långt efter. Som vanligt rekommenderar jag er att läsa de andra böckerna i serien först för annars kommer ni hopplöst förvirra bort er i detta mäktiga verk. Nu skall jag låta denna bokserie vara i några år för att sedan sträckläsa alla fyra böcker under kort tid. Jag är helt övertygad om att jag missat massor av teman som bara går att upptäcka om man läser mellan raderna. Det kommer i sanning bli ett äventyr som tar Den femte konfluxen till nya oanade höjder.

Sharp ends

sharpendsOriginaltitel: Sharp ends
Språk: Engelska
Författare: Joe Abercrombie
Förlag: Gollancz (2016)

Sharp ends är Joe Abercrombies senaste bok som innehåller båda gamla noveller som publicerats tidigare och helt nyskrivna. Vi får träffa gamla favoriter som Sand dan Glokta, Shy South och Logen Ninefingers samt några nya protagonister som tjuven Shevedieh och den kvinnliga krigaren Javre som gillar att göka lika mycket som att slåss. Om sanningen skall fram så handlar hela 5 av de 13 novellerna om de två sistnämnda. Så man skulle kunna säga att denna novellsamling har ett litet narrativ även om det sträcker sig under flera decennier. Novellerna utspelar sig nästan över hela Abercrombies världsbygge. Från cowboyfantasyn i väst till Machiavellifantasyn i öst. Från vikingafantasyn i norr till korstågsfantasyn i söder. Det enda större område som är utlämnat är Midderland och dess huvudstad Adua men denna ö nämns i alla fall ett flertal gånger i boken.

I mitt tycke är denna novellsamlings största problem att den kräver en viss förkunskap. Har läsaren exempelvis inte läst Abercrombies Best Served Cold så kommer denna att missa många av poängerna i de berättelser som utspelar sig på ön Styria. Författaren gör inte mycket för överbrygga detta problem och utgår ifrån att de som läser denna bok även har läst hans tidigare. Även om det är lockande för nya läsare att starta med kortare noveller innan man sätter tänderna i Abercrombies massiva First Law-trilogi så är det inget jag rekommenderar i detta fall. Liknande problem uppstår även i de berättelser som utspelar sig på andra platser och jag tror att novellen Freedom! helt flyger över huvudet på läsare som inte känner till protagonisten Nicomo Cosca sedan tidigare.

Sedan så har jag personligen även problem med berättelser som berättar om olika protagonister och antagonisters ursprung. Jag ser med andra ord inte fram emot den kommande Han Solo-filmen. Den kan vara hur bra som helst men jag har redan i fantasin kommit fram till hur Han Solo blev just Han Solo och den tanken är betydligt mer kittlande än vad filmskaparna i Hollywood kan trolla fram. Jag tror att det är ganska många med mig som är ganska besvikna på filmerna som visar hur Anakin Skywalker blev Darth Vader. Därför är det med viss bävan som jag läste novellen som berättar om Logen Ninefingers, eller rättare sagt Bloody-Nines, ursprung. Vi har har alltid vetat att Logen i unga dagar var en mordisk galenpanna men vi tycker ändå om honom eftersom detta inte har berättats i detalj. Han är ju Abercrombies överlägset mest älskade protagonist och likt Han Solo-exemplet ovan så har var och en sin egen uppfattning om hur han blev som han blev. I Made A Monster får vi detta berättat och fantasin förstörs till den milda grad att i alla fall jag börjar sympatisera med den avskyvärda hövdingakungen Bethod som i ingen tidigare bok har förtjänat någon som helst medkänsla.

Nu känns det som om jag har varit väldigt negativ i denna recension och det kanske jag är. Men det finns även saker som jag älskar med Abercrombies författarskap. Mer än gång föll jag i skratt över tingens absurditet och det är sådana ögonblick som höjer en bok från medelmåttornas nivå. För er som läst Abercrombie tidigare så är denna bok en trevlig förströelse tills hans nya First Law-trilogi når bokhandlarhyllorna. För övriga som vill fördjupa sig i Abercrombies fantastiska värld rekommenderas att börja från början med The Blade Itself.

Pestens år

pestensarTitel: Pestens år – Döden i Stockholm 1710
Författare: Magnus Västerbro
Förlag: Historiska Media (2016)

Pestens år är en trevlig liten bok trots det makabra ämnet. Död och förintelse i en aldrig skådad skala i den kungliga huvudstaden. Pesten hade kommit och gått som en ovälkommen gäst i hundratals år men denna gång skulle visa sig vara den sista som Stockholm stod värd åt denna farsot. År 1710 kom pesten från Baltikum och myndigheterna dröjde, tills det var försent, med att agera. Till råga på allt var kungen, Karl XII, långt borta i Bender och därifrån fanns det inte tid att söka hjälp. När faktum står klart sker det som alltid sker. De rika flyr medan de fattiga tvingas stanna kvar. Vissa försöker göra egen vinning på katastrofen medan andra osjälviskt riskerar sitt egna liv för att rädda andra. När vintern till slut kommer och kylan kväst pesten hade cirka 22.000 stockholmare mist livet av en befolkning på 55.000-60.000 människor.

I boken får vi sakligt följa pestens förlopp och de människor som skulle bekämpa den. Det är en oviss kamp som förs som tar fram både det bästa och det sämsta hos oss människor. Men Pesten visade också att samhället hade utvecklat sig. Trots all misär slutade aldrig statsapparaten att fungera och när den väl agerade så gjorde den det på bred front. Detta hindrade huvudstaden från att helt överges och att man till sist kunde stoppa spridningen.

Det skulle senare visa sig att pesten hade förändrat det svenska samhället i grunden. Kyrkan förlorade sitt benhårda grepp om befolkningen och sekulära tankar började sprida sig. Svenska myndigheter förstod att stenhårda regler måste förordnas för att hindra att en ny pestepidemi fick fäste landet. Bevis på att det fungerade är att ingen ny pest har härjat i Sverige. Något som också dog var den svenska stormaktsdrömmen som kostat så många liv. Svenska folket började tala allt mer om fred och om att leva i samförstånd med sina grannar. Jag undrar om det inte var här som det Sverige vi känner idag föddes?

Pestens år ger en klar överblick över händelseförloppet utan att gräva ner sig för djupt i detaljer. Jag har tidigare nämnt att jag älskar de här lättlästa böckerna som berättar om det väsentligaste utan att vara vetenskapliga handlingar. Författaren själv kallar boken för en dramadokumentär och det är kanske rätt benämning? Personligen gillade jag boken och hoppas i framtiden finna fler som den. Det finns alldeles för mycket historia att läsa om och då är nålstick som Pestens år det självklara valet för oss som gillar att lära utan att för den skull behöva sätta på oss professorshatten. Hur skulle vi människor annars kunna lära oss av våra förfäders misstag?

Ladda ner:
Pojken under apelsinträdet

pojken1Ibland får jag väldigt stor lust att skriva en berättelse i en helt annan genre än den jag normalt huserar i. Pojken under apelsinträdet är en sådan berättelse och kan liknas vid en modern fabel även om ingen av rollfigurerna är ett talande djur, växt eller fysiskt föremål. Det tog mig bara en kväll att skriva och finputsa denna korta berättelse som kanske kan lära er ett och annat. Det beror givetvis på om ni förstår sensmoralen eller inte.

Till dokument-sidan

Djävulens krig

djavulenskrigTitel: Djävulens krig
Författare: Kustaa H J Vilkuna
Förlag: Historiska Media (2011)

När jag började läsa Djävulens krig hade jag inte riktigt koll på vad det var för sorts bok. I min naivitet trodde jag att det var någon sorts äventyrsberättelse som böckerna om Stephan Löfving som jag tidigare har recenserat på denna webbsida. Men ack vad jag bedrog mig. Istället för lättsmält kvällsläsning kastades jag brutalt in i en rykande historisk återberättelse inte helt olik Peter Englunds Poltava. Djävulens krig är ett passande namn på boken men den kunde lika gärna kunnat hetat Förintelsen eller Undergången. Sällan har jag läst en så bedrövlig berättelse om plundring, skövling, bränder, mord, tortyr, våldtäkt, slaveri och kränkningar. Det var nästan så förtvivlat mot slutet att jag nästan lade ner boken men om någon genomlidit allt som berättats kan jag finna styrkan att läsa om deras vedermödor och föra minnet vidare.

Djävulens krig handlar om den Stora ofreden, alltså tidsperioden 1713-1721, då det svenska Finland var ockuperat av Peter den stores ryska armé. Ryssarna tillsammans med allierade kosacker och kalmucker far som en ångfält fram i det av den svenska armén övergivna Finland. Inte en stad, by eller gård undgår ryssarnas grymma framfart och eld och svärd är deras vapen. Tiotusentals finländare flyr till Sverige, tiotusentals rövas bort till Ryssland, tiotusentals mördades och torterades, tiotusentals byggnader brändes till aska och tusentals kvinnor våldtogs. Landet barskrapades på föda, värdesaker och arbetsföra män och det lilla som finns kvar får de överlevande kämpa om. Så såg den ryska freden ut och jag förstår varför finländarna än idag fruktar ryssarnas återkomst till landet.

Förutom alla kortare skildringar får vi även följa Gustav Lillbäcks något större livsöde. Han var son till en länsman i Österbotten och blott 15 år gammal tillfångatogs han av ryssarna och släpades till fångenskap i Viborg. Under hot om tortyr och ond bråd död förryskades Lillbäck och blir en så kallad ryssdräng, det vill säga kalfaktor och tolk åt en rysk officer. För att inte hamna i onåd hos sin nya herre måste Lillbäck visa upp sitt mod. Ju brutalare han kan misshandla den egna finska befolkningen desto större frihet och privilegier fick han. Lillbäck var inte sen att visa upp sin sadism och totala hänsynslöshet när han drog fram i Finland och i hans spår följde dödade, torterade och våldtagna människor i sådan omfattning att finländarna sade att han var värre än ryssarna. Hur Lillbäcks berättelse slutar återger jag inte här utan låter er läsa om hans vidare öden i boken.

Efter 300 sidor om helvetet på jorden är jag alldeles utpumpad. Kustaa H J Vilkuna har gett en inblick om det finska lidandet som jag inte trodde var möjligt. Nog visste jag att det var tuffa tider i Finland under Stora ofreden men det är nästan absurt hur mycket ett folk kan lida och ändå på något sätt överleva och senare växa till en stolt nation. Författaren skall ha heder för att han så sakligt har orkat återberättade de grymma skeenden som kom att drabba ett helt folk men jag vet inte om jag vågar läsa han storverk betitlat Hat som också handlar om tiden kring det stora nordiska kriget.